På S:t Knuts vårdhem i Vellinge som drivs av Vardaga (före detta Carema, vinst 154 miljoner förra kvartalet) har kommunen begärt att alla större måltider ska fotograferas, eftersom de gamla ofta fått gå hungriga. Två burkar Findus köttsoppa skulle räcka till en avdelning på nio personer. "De gamla fick inte ens varsin slev soppa", berättade en anställd för Sydsvenskan den 6 april.

Som en sentida inkarnation av drömmen om det klasslösa folkhemmet talade Stefan Löfvén några veckor senare till det svenska folket. Två svenska flaggor hängde i bakgrunden. Han talade om sammanhållning, att vi alla måste göra vår plikt. Tidningarna skriver att vi äntligen förstått hur beroende vi är av varandra. Och ingen - förutom ett obestämt "vi alla" - är skyldig till de brister som pandemin har avslöjat. Regeringen, oppositionen och Folkhälsomyndigheten är lika överraskade av de höga dödstalen på äldreboendena. Särskilt överraskade är landstingsrådet Inger Svenonius (M), som skrapat sjukvården i Stockholm in på benen och borgarrådet Erik Slottner (KD), som avskaffade begränsningarna av antal timanställda i äldrevården. Över allt möts vi av bilden av ett enat folk, som lagt klassmotsättningar och stridigheter åt sidan för att gemensamt kämpa sig igenom krisen.

11301_01.jpgBild: Robert Nyberg

Men bilden är grundfalsk. Under kapitalismen har människan värde bara så länge hon producerar ett mervärde åt kapitalet. Arbetarna måste betalas så att de kan äta och reproducera sig. Allt därutöver är extrakostnader som ska hållas så låga som möjligt. Det enda sättet att ge kapitalismen ett mänskligt ansikte är arbetarklassens organiserade kamp. När den tillfälligt krossats kastas humanismen över bord. "Onyttiga ätare", sa nazisterna om kroniskt sjuka, funktionsnedsatta och sinnesslöa. Noggranna statistiker räknade ut den exakta summan riket antogs ha sparat på att avliva drygt drygt 70 000 av dem.

I boken Sjukvårdens underklass (2007) visade historikern Anders Berge hur kommunerna misskötte vården av gamla och sjuka i början av 1900-talet. Klasskampen och de reformer den resulterade i vände utvecklingen. Landstingen tog över och ålderdomshemmen skildes från fattigvården. Sedan början av 1990-talet har utvecklingen gått i motsatt riktning. Kommuner och privatiserad äldrevård har tävlat om att spara. Enstaka skandaler har visserligen fått uppmärksamhet, men inte lett till bestående förändringar. Sedan pandemin bröt ut har det rapporterats om brist på skyddsutrustning, bristfälliga rutiner och chefer som krävt att anställda ska jobba fast de är sjuka. Sveriges kommuner och regioner lobbade framgångsrikt hos Arbetsmiljöverket för att slippa förse anställda i äldrevården med munskydd. Kommunpolitikerna i Södermanland försökte dölja antalet smittade och avlidna på äldreboendena. Gemenskap över klassgränserna? Jo, jag tackar.