Svensk arbetarlitteratur har fått en formidabel renässans på 2010-talet. Men det är ingen 30-talsrepris. Kvinnoyrkenas dominans i arbetarklassen, prekariat och arbetarkollektivets fragmentering ger nya förutsättningar. Och det är en arbetslitteratur. Det skriver Rasmus Landström i en överblick över den samtidslitteratur där arbetarklassen är synligare än någonsin.

Under flera veckor har jag täkt att jag skulle skriva en slags dagbok. Notera timmar. Ansikten. Meningar. Uttryck. Jag har täkt att jag skulle sammanställa min rapport från underjorden, att jag skall föra samman debet och kredit i livsuträkningen och se vad resultatet blir. Varför? Ett svar: det är så mycket värre ä vad jag hade kunnat föreställa mig. Skillnaden mellan det som pågår på ytan - kultursidor, debattartiklar, motioner, insädare - och det som sker i underjorden är gigantisk. Det är en klyfta som är i det närmaste ogreppbar. Jag lever i valfiskens buk.

Så skrev Kristian Lundberg i Yarden som publicerades 2009. Bakgrunden till boken var att författaren och kritikern Lundberg gjort ett ödesdigert misstag 2006 och recenserat en bok som han inte läst. Kort därefter blev han av med sina uppdrag för samtliga dagstidningar. Han tvingades sluta skriva, men behövde pengar och tog därför ett, vad han tänkte, "enkelt jobb" nere i hamnen i Malmö. Där skulle han underhålla bilparken, tvätta nyinskeppade fordon och parkera rätt enhet på rätt plats. Men jobbet var inte som han hade tänkt sig, det var betydligt hårdare och osäkrare, arbetskamraterna som jobbade för samma bemanningsföretag var ofta anställda svart och många var papperslösa. Mötet med det samtida arbetslivet blev en chock.

11303_01.jpgBIld: Birgit Ståhl-Nyberg: Skyltfönster i Berlin (1981)

Om man ska hitta en ingång till den arbetarlitteratur som publicerats under 2010-talet är Yarden ett slags portalverk. Dels för att den innehåller så många komponenter som skulle bli centrala i det vi kan kalla den nya arbetslitteraturen. Dels för att den har något närmast yrvaket över sig - illustrerat av stycket ovanför. Det är som om författaren plötsligt upptäckt att det fortfarande finns en arbetsmarknad där folk far illa, att digitaliseringen och informationssamhället inte utraderat kroppsarbetet. Det gör att Lundberg i det närmaste skriver en fenomenologisk prosa, där allt upptäcks på nytt. Så här skriver Lundberg lite senare:

Får man inte lätt ett löjets skimmer över sig om man som medelålders centrallyriker plötsligt börjar tala om ett sådant diffust begrepp som klasskamp?

11303_02.jpgYarden och Fabriksliv

Kanske. Jag vet inte. Ärligt talat: jag bryr mig inte. Det är inte längre en abstrakt mening, en formel utan innehåll, det är en dynamisk process som redan pågår.

Till formen påminde Yarden mycket om hans tidigare verk, med sitt höglitterära språk, sina många metalitterära utflykter, i form av återblickar, föregripanden och utvikningar. Likaså var avsnitten från den fattiga barndomen igenkännbara. Men även om Lundberg skrivit om det fattiga Malmö tidigare var det egna vittnesmålet något nytt. Yarden, skriver han, är en omställningsplats för fabriksnya bilar där anställda i bemanningsföretag och papperslösa jobbar sida vid sida. Där man får svabba bilar utan skyddshandskar i minusgrader för sjuttio kronor i timmen. Lundberg arbetade 14 timmar om dagen samtidigt som han skrev på ett manuskript om hamnen. I ett förtvivlat ögonblick frågade han: "hur kom det sig att min klassresa en dag började röra sig baklänges?" Han hade ju nyss varit uppburen poet och kulturjournalist - nu hade han förvandlats till en modern daglönare. Dessutom skrev han om hur papperslösa irakier (ofta med högskoleutbildning) togs in för att arbeta för ännu lägre lön än han själv, hur solidariteten på arbetsplatsen slogs sönder av att arbetare ställdes mot arbetare. Företaget han jobbade för hade satt detta i system. Att Yarden kombinerade dessa smutsiga socialrealistiska skildringar med ett höglitterärt språk gjorde den till explosivt stoff. "Som om Tomas Tranströmer skrivit ett avsnitt av The Wire" karakteriserade en recensent (Nya vågen 2/2 2010)

Ivar Lo talade en gång om 1910-talsförfattarna Martin Koch och Gustav Hedenvind Eriksson som de "grindstolpar" som 1930-talets autodidakter vandrat in i Litteratursverige genom. På ett liknande sätt skulle man kunna beskriva Lundbergs Yarden. Detta betyder inte att vi ska betrakta Yarden som en bok med ett särskilt stort inflytande - många av de böcker vi ska diskutera här skrevs samtidigt eller rentav tidigare - utan som en tidstypisk bok. Ett antal saker utmärker nämligen boken:

- En framställning av arbetarna som en grupp satelliter. Klasshat och vanmakt ställs i centrum.

- En skildring av klassresan neråt. Hur medelklassen förvandlas till prekariatet.

- En förflyttning av arbetarlitteraturens lokus från fabriken och bruksorten till tjänstesektorn och storstaden.

- Ett inträngande i arbetet och arbetsmomentet.

Egentligen är inga av dessa element helt nya i arbetarlitteraturen. Ända sedan 1940-talet har författare skrivit om hur solidariteten slås sönder på arbetsplatser, men Lundberg koncentrerade tematiken genom att rikta blicken mot bemanningsföretagen. Klassresan neråt - det vill säga proletariseringen är också ett bekant ämne. Men mest i äldre indignationslitteratur som handlar om hur kapitalismen kom till Sverige. Här var det dock inte bönder och torpare som proletariserades, utan en man med en central position i Sveriges kulturliv. Även tjänstesektorn har skildrats tidigare, men det Lundberg gjorde var att han gestaltade den som en industrialiserad sektor, där en ansiktslös fabriksintelligens styrde de anställda. Inträngandet i arbetet och arbetsmomentet är däremot något nytt i proletärlitteraturen.

Arbetare utan sammanhang

Redan ett år innan Lundbergs Yarden nådde bokdiskarna gav poeten Johan Jönson ut diktsamlingen Efter arbetsschema (2008). Jönsons situation påminner på ett slående sätt om Lundbergs. Liksom Lundberg hade Jönson ett långt författarskap bakom sig, med fjorton diktsamlingar sedan debuten Som samplingsdikter (1992), och monologer för den vänsterradikala teatergruppen Teatermaskinen (bildad 1997). Efter arbetsschema blev dock hans genombrott, den gav honom fyra tunga utmärkelser (bland annat en nominering till Nordiska rådets litteraturpris 2009) och precis som Lundberg var det den första boken där han satte sitt eget jag i centrum. Den utgick från hur han lönearbetat parallellt med sitt författarskap under 25 år, bland annat i industrin, vården och psykiatrin.

Till formen är Efter arbetsschema tämligen olik Lundbergs Yarden. Det är en hård och kantig text på nästan 800 sidor, i kontrast till Lundbergs lättflytande prosa. Jönsons dikt är en mörk och malande litania över livet under senkapitalismen. Diktjaget bevittnar övergrepp på utvecklingsstörda, han fantiserar om att skada överklassen, han känner värk i varenda led i kroppen efter ett långt arbetspass och upplever arbetet som uteslutande meningslöst. Någon solidaritet mellan arbetare är det inte tal om, men klasshatet är ständigt närvarande. Som i den här dikten:

En vår, sommar och höst för några år sedan, jag hade då skulder som gått vidare till kronofogdemyndigheten för indrivning, jobbade jag svart som hantlangare på en liten stensättningsfirma. Jag bar fram, och undan, stenar, i skiftande storlekar, som anvädes vid anläggandet av trädgårdsmurar av olika slag. Det var naturligtvis bara överklass- och övre mellanskiktsfamiljer som hade råd att anlita en sån firma; vi jobbade i villaträdgårdar i Bromma, Danderyd, Lidingö, Djursholm, Mälarhöjden, Nacka. Trots att jag inte blev förvånad, var jag ädå tvungen att notera med vilken oreflekterad och fullstädigt naturaliserad överlägsenhet och arrogans de här personerna tilltalade oss och delade ut okunniga arbetsinstruktioner, eller hur självklart de, och också deras barn, ignorerade vår närvaro i deras trädgårdar. Ja, det var sällsynt att ens bli bjuden på kaffe, liksom det var högst motvilligt som de lät oss anväda deras toaletter. Jag täkte flera gånger att jag skulle låta bli att spola, efter att jag hade skitit. Vid ett tillfälle, det var i Äppelviken, hos en mycket motbjudande nyrik familj, ville jag, så intensivt, runka, och spruta satsen i tvättkorgen, men det stannade givetvis också vid en fantasi. Däremot torkade jag vid ett tillfälle av min herpesangripna kuk på familjens, också barnens, upphägda handdukar. Hjälpte detta mig? Blev det lättare att stå ut? Nej, varför skulle det bli det? Jag ville ju egentligen, och vill fortfarande, att de här personerna skulle skadas fysiskt.

Dikten är intressant eftersom den säger så mycket om klassmedvetandet i den samtida svenska litteraturen. Å ena sidan pulserar texten av hat mot "dem där uppe". Det skuldsatta stensättarjaget talar om en "naturaliserad överlägsenhet" hos överklassfamiljen. Samtidigt mynnar familjens dåliga behandling av författaren inte ut i att stensättarna håller ihop, snackar skit om familjen och gjuter klasskänsla i varandra - utan i en privat hämndaktion. Detta kan tyckas paradoxalt, då berättarjaget helt uppenbart kan sin Marx: användningen av begreppet mellanskikt i stället för medelklass skvallrar om det. Men vi rör oss i en postsocialistisk värld, där politik bedrivs under Facebookalgoritmernas tyranni och där klasskampen individualiserats. I Jönsons dikt finns bara hatet kvar, arbetarrörelsen är köpt av arbetsköparna, facket har skrumpnat ihop till ett ingenting och solidariteten mellan arbetarna är inte längre möjlig.

2015 publicerades fabriksliv av pseudonymen Eric Pettersson. Det är en kort liten bok på 65 sidor som helt gick recensenterna förbi. Det är synd, för det är nämligen en av höjdpunkterna under 2010-talets arbetarlitteratur. Boken är en slags blandning mellan rapport från ett fabriksgolv och en lyrisk essä. I korta, koncentrerade utsnitt skildrar Pettersson en fabrik (oklart vad som tillverkas) där ett depressivt berättarjag slavar. Berättarjaget är på många sätt lika avindividualiserat som fabriken. Vi får inte vet något om hans bakgrund eller intressen, bara hur han ser på arbetet:

Ett år har gått, igen. Hur många är det nu? Tiden har uppenbarligen ingen betydelse här. Bara de bitar de kan ta bort. Sekunder, minuter, timmar. Arbetets tid. Den måste komprimeras och multipliceras. Snabbare och mer. Där, i fabriken, är tiden allt som spelar roll. Men här utanför har tiden ingen betydelse. Ett år har gått. Ett helt år till. Var det inte mer än så här? Det märktes knappt. Ett helt år förlorat. Ett till.


Berättarjaget, får vi veta, är egentligen "privilegierad", har fast anställning och fast inkomst. "Trygghet kallar de det, att vara fastnaglad i betonggolvet." På många sätt påminner han om en Folke Fridellsk maskinslav, som tanklöst aktiveras av instruktioner från fabriksintelligensen. Men om det hos en författare som Fridell fanns en föreställning om att förhållandena skulle kunna förändras, att arbetarna kunde få vara med och dela på vinsten, är Petterssons vision betydligt mörkare:

Men jag drömmer inte om att fabriken en dag ska vara i arbetarnas händer och jag drömmer inte om att en dag vara på en annan likadan plats bara lite bättre. Jag drömmer om att fabriken en dag ska stå i lågor. Jag drömmer om eld. Om lågor ända upp i skyn. Om betongväggar som spricker och rasar samman.

Petterssons bok är fylld av dessa Leon Larssonska visioner. Samtidigt är det underliga med fabriksliv att den - likt Jönsons Efter arbetsschema - innehåller en klarsynt marxistisk analys av arbetsförhållandena. Det repetitiva, avindividualiserade arbetet i en opersonlig fabrikslokal där slamret från maskinerna ljuder högre än de mänskliga rösterna är som en illustration av hur människa och maskin byter plats; subjekt blir objekt. Troligen skulle den arbetshistoriker som i framtiden tittar tillbaka på 2010-talet ha stor nytta av Johan Jönsons, Kristian Lundbergs och Eric Petterssons arbetsskildringar. Det är böcker som på ett väldigt bokstavligt sätt gestaltar det Marx kallade "produktionens hemliga verkstad". Alltså, det arbete som det borgerliga samhället inte vill att allmänheten ska se, som förskönas i dagstidningarnas reportage om "framgångsrika företag". Men till skillnad från tidigare arbetarlitteratur bär Lundbergs, Jönsons och Petterssons böcker inget hopp om en bättre morgondag - bara kolsvart, depressiv vanmakt.

Men vad är egentligen bakgrunden till denna litterära pessimism? För att förstå det måste vi titta närmare på hur samhällsdebatten såg ut vid tidpunkten.

Prekariatet eller prekariteten?

Arbetarlitterära uppsving sker aldrig i ett vakuum. Den övriga samhällsdebatten påverkar, liksom romaner, rapporter och reportage. Om den "borgerliga" litteraturen börjar ägna sig åt frågor rörande klass och ojämlikhet har det betydelse för arbetarlitteraturens ställning. Så var det till exempel på 1930-talet, då autodidakternas arbetarskildringar föregicks av en mängd socialt medvetna samhällsreportage på 1920-talet, av författare som Gustaf Hellström och Ester Blenda Nordström. Runt 2010-talet kom en mängd facklitterära verk ut som påverkade debatten om böcker som Lundbergs Yarden och Jönsons Efter arbetsschema. 2011 publicerades Ivor Southwoods Prekariatet 2.0. Året efter kom den uppmärksammade antologin Skitliv. Ungas villkor på en förändrad arbetsmarknad, antologin Otrygg på jobbet, otrygg i systemet, Rebecka Bohlins De osynliga. Om Europas fattiga arbetarklass liksom Ingemar E. L. Göranssons De osynliga. Röster från nyliberalismens verklighet. 2013 publicerades Elinor Torps skakande arbetsmarknadsreportage Döden på jobbet. En berättelse om det nya arbetslivet liksom antologin Stoppa skitlivet. Strategier mot osäkra anlitandeformer. Viktigast av alla var dock en bok av den brittiska ekonomen Guy Standing med titeln The Precariat. The New Dangerous Class (2011). Där lanserades begreppet prekariatet.

Sammanfattningsvis skulle man kunna säga att prekariatet som begrepp fick brett genomslag, medan Standings idéer om att det är "en klass i sig" avfärdades i stort. Till exempel använde Göran Therborn det i sin bok Kapitalet, överheten och alla vi andra (2018), där han menade att en framtida vänster måste bygga en allians mellan de tre p:na: proletariatet, prekariatet och professionerna (lärare, sjuksyrror, poliser etcetera).

Dessutom kan man tänka sig att Standings begrepp - dess brister till trots - bidragit till en konsolidering av den konfliktcentrerade klassanalysen. Det har gjort att fler fått upp ögonen för att medelklassen och arbetarklassen inte är två distinkt åtskilda grupper. På så sätt kan Standings analys, paradoxalt nog, ha gjort att Marx förståelse av klasskampen - som en strid mellan arbete och kapital - fått ökat inflytande. Detta har också, som vi snart ska se, betydelse för den samtida arbetslivsskildringen. Som Magnus Nilsson påpekat blir "borgerliga" författares möjlighet att skriva om en ekonomiskt osäker medelklass större när arbetarlitteraturen är stark. Den fungerar som ett gravitationsfält som drar annan litteratur närmare sig. 
2015 publicerades Elise Karlssons bok Linjen. Karlsson var inte debutant, hon hade skrivit två originella - men bagatellartade - böcker innan, men med Linjen placerade hon sig mitt i samtiden. Boken skildrar en ung tjej (Emma) som får jobb på ett kontor som producerar självhjälpsböcker, och på ett drömskt och poetiskt språk beskriver författaren hur ledningen inför den ena absurda managementfilosofin efter den andra. Som läsare förstår vi att Emma är klassresenär - en klättrare - och när företaget börjar göra nedskärningar och kollegor avskedas blir hon märkligt nog inte osäker, utan trygg.

11303_03.jpgElise Karlsson. Bild: Margareta B Sandebäck.

Linjen är något av en Moderna tider för kontorsåldern. En skildring av det ansiktslösa arbetet i ett landskap där de löpande banden ersatts av skrivbordsöar men där styrningstekniker från industrin trängt in i tjänstemannasektorn. Samtidigt är det en brutal skildring av det osäkra arbetsliv som unga människor kastas ut i. För läsaren ligger Standings begrepp nära till hands, och mycket riktigt togs Karlssons bok emot som en roman om prekariatet. Var det en arbetarroman? frågade sig flera kritiker. Kanske inte vid ett första ögonkast: här saknades klassmedvetande hos huvudpersonen, några fackföreningar syntes inte till och det var knappast något kroppsarbete som skildrades. Men att den befann sig i traditionens gravitationsfält rådde det inget tvivel om. Som arbetslivsskildring är det nämligen en gestaltning av en tid då gränsen mellan medel- och arbetarklass blivit allt suddigare.

Två betydligt mörkare skildringar är Malin Hedins Inte gå under (2015) och Henrik Bromanders Högspänning (2018). Hedins bok skildrar en "FN-certiferad" friskola, där fasadutbildningar är legio, pedagogiska idéer (eller snarare bristen på dem) betraktas som företagshemligheter och läraryrket ständigt utsätts för olika typer av "effektiviseringar". Tyvärr är boken lite långrandig och personpsykologin ganska grund, men boken bryter ändå ny mark genom att skildra personalrummet på skolan som en utpräglad arbetarmiljö. Betydligt mera estetiskt originell är Bromanders bok. Den handlar om en lärare av gammalt snitt - bildad och stolt - som går in i väggen, hamnar i klimakteriet och utvecklar elallergi.

Kan dessa böcker verkligen beskrivas som arbetarromaner? Denna kategoriseringsfråga är mest av akademiskt intresse. Böckerna befinner sig i arbetarlitteraturens gravitationsfält, i sina skildringar av prekariatet, alienation och New Public Management

Inte bara i skildringar av prekariserade medelklassyrken har nyliberala styrmetoder gestaltats skönlitterärt. Bland annat har en mängd berättelser om hemtjänsten och undersköterskeyrket publicerats under 2010-talet. Titeln på Kommunals antologi Var ligger min arbetsplats imorgon? Och 22 andra noveller av kommunalare (2013) utgör en slående illustration. Som Mikael Nyberg påpekat i sin rapport Det nya arbetslivet: management-by-stress (2018) så tenderar diskussionen om prekariatet ibland att ge intryck av att det är inom mediebranschen som arbetsvillkoren är värst. Men det man glömmer då är att det framför allt är inom arbetaryrken och lägre tjänstemannayrken som de nyliberala styrmetoderna fått störst genomslag. Inom industri och verkstad har det löpande bandet kommit tillbaka. Just in time-produktionen har blivit legio liksom den planerade underbemanningen. Värst drabbade är de kvinnligt dominerade yrkena.

Arbetarförfattaren hänger av sig

blåstället

Vad innebär egentligen ett "tjänstesamhälle"? Ett sätt att beskriva detta är att beakta hur stor arbetarklassen i snäv mening är - det vill säga anställda inom produktion, transport och lagring av varor. 1981 uppgick gruppen till 27 procent av hela befolkningen. I dag utgör den bara 16 procent. Detta har satt synbara spår i litteraturen.

Den absolut tydligaste tendensen märks i den stora ökningen av berättelser från vården och omsorgen. Särskilt viktig i detta sammanhang är Sara Beischers debutroman Jag ska egentligen inte jobba här (2012). Det är en bok som kom mycket lägligt: året innan hade den så kallade Carema-skandalen briserat i medierna. Beischers roman - sannolikt skriven innan Carema-skandalen - skildrar ett sådant boende utifrån den unga vikarien Moa Bengtssons perspektiv. Hon drömmer egentligen om att bli skådespelerska - därav titeln - och tycker att jobbet är hårt och tungt. Men ju längre tiden går, ju mer börjar hon identifiera sig med sitt arbete. Hennes arbetskamrater går från att vara vandrande stereotyper (butch-tjejen som snusar, snäll-tanten som alltid bakar och så vidare) till att bli komplexa människor med ett rikt inre liv. Kulturvärldens förakt för kroppsarbete står henne upp i halsen och till slut bestämmer hon sig för att skriva en bok om sitt arbete.

Beischers debut är på många sätt en melodram och en klassisk utvecklingsroman om en ung kvinna på väg uppåt. Här finns inte ett spår av arbetarrörelsen, ordet arbetarklass och klassmedvetande nämns inte. Samtidigt är det en bok som tar en oväntad vändning. Moa Bengtsson bestämmer sig för att strunta i skådespelardrömmarna och stannar kvar i vårdyrket, trots att det är slitsamt. På så sätt blir det en typisk berättelse om hur en ung arbetare hittar klasskänslan genom sitt jobb, finner sin plats inom kollektivet och upplever solidaritet i vardagen. Detta - att det sker utan politiska diskussioner - är på många sätt karakteristiskt för den samtida arbetarlitteraturen. Moa Bengtsson finner aldrig politiken och går inte med i en fackförening. Faktum är att boken inte ens reflekterar över dessa ämnen.

11303_04.jpgSara Beischer

Men det är inte bara inom prosan som vårdberättelserna och omsorgsskildringarna har slagit igenom. Johan Jönson har redan nämnts och efter Efter arbetsschema har han publicerat ytterligare fem diktsamlingar där lönearbete inom LSS står i centrum. Detta - att skriva lyrik om vårdarbete - är egentligen ett rätt märkligt fenomen och något helt nytt i litteraturhistorien. Märkligt för att omsorgsmiljön med sina lysrörsbemängda korridorer, skröpliga kroppar och oinspirerande personalrum knappast inbjuder till lyriska betraktelser. Samtidigt tycks det vara just detta som omvårdnadspoeterna går igång på: att skriva en avskalad, anti-lyrisk poesi med drag av konceptkonst.

En central gestalt i sammanhanget vid sidan av Johan Jönson är Helene Rådberg. Hon debuterade 1998 med Mellan henne och jag men fick sitt genombrott 2000 med Hämtar mina landskap hem. Det är en bok som handlar om att vara kvinna i bruksorten Sandviken och att växa upp i utkanten av arbetarrörelsens framtidsdröm. Samtidigt är det en diktsamling som går en envig med ortens stora arbetarpoet Stig Sjödin, genom att försöka vrida det ångande maskinspråket ur händerna på honom. Diktsamlingen blev för Rådberg ett slags förarbete - eller en uppladdning - för att skriva lyrik om omsorgsarbete. 2008 publicerade hon sin hittills bästa diktsamling, med titeln Det gula rummets små terapistycken, ett av 2000-talets mest originella och inflytelserika verk överhuvudtaget. Där tog författaren sig an sina erfarenheter som förskolelärare och skapade en helt unik form av politisk poesi; ömsom fylld av jollrande barnramsor, ömsom av samplingar från Kommunistiska manifestet. Om man föreställer sig att en radikaliserad Sonja Åkesson wallraffande på ett dagis för en diktsamling om privatiseringen av offentlig sektor - då får man Det gula rummets små terapistycken.

2018 publicerade Rådberg Politiken. Även den en stark diktsamling, med ett mera uttalat politiskt angreppssätt. Boken vidgar tematiken från Det gula rummets små terapistycken, och börjar i arbetet på en förskola, men rör sig vidare mot andra delar av omsorgssektorn, som fritids, hemtjänsten och äldreboendena. En slags systerskapsdikt som hålls samman av ett fokus på lågavlönade kvinnor. Det är ett vackert och sorgligt avslut på vad som kan betraktas som en poetisk trilogi, inledd år 2000.

För att sammanfatta: under 2010-talet svämmade den svenska bokmarknaden över av skildringar från servicesektorn. Framförallt var det kvinnorna som trädde fram och gestaltade omsorgsarbete. Ofta i böcker där glädjen över det meningsfulla jobbet stod i skarp kontrast till arbetsvillkoren. Kvinnorna utgjorde den överväldigande majoriteten av 2010-talets debuterande arbetarförfattare, vilket hänger samman med att arbetarklassen feminiserats sedan 1980-talet. Det har fått stora konsekvenser för arbetarrörelsen i stort. I USA till exempel drar en strejkvåg genom landet där sjuksyrror, undersköterskor och lärare står i främsta ledet. Successivt och tålmodigt har man byggt upp en ny sorts vänster där feminism är en självklarhet.

Det finns därför anledning att tro att även framtidens arbetarlitteratur kommer skrivas av kvinnor. Vi har i den här artikeln undersökt hur 2010-talets desillusionerade arbetarlitteratur har sin motsvarighet i arbetarrörelsens försvagade styrkeposition, men feminiseringen av arbetarlitteraturen är också en viktig aspekt av det. Annorlunda uttryckt: det som framstår som desillusionerat kan förefalla så för att traditionen är under ombyggnad.

De nya skildringarna av omsorgssektorn är ett viktigt steg mot en sådan litteraturtradition. Den bygger vidare på undanskymda berättelser i proletärlitteraturens utkant, från Maria Sandel via Moa Martinson, fram till 1990-talets folkhemsromaner. Det är berättelser där omvårdnad och reproduktivt arbete står i centrum. Som litteraturvetarna Kerstin Lundgren och Enel Melberg påpekat i Vardagsslit och drömmars språk (1981) har den kvinnliga arbetarlitteraturen utformats på ett annorlunda sätt än den manliga. Medan den manliga ställt porträtt i centrum har den kvinnliga placerat erfarenheter i dess plats. Aktiviteten har stått i centrum - ända sedan Maria Sandel berättade om trikåstickerskor som arbetade i hemmet på 1910-talet. Detta, hävdar de, berodde på att kvinnor till skillnad från män aldrig varit arbetsbefriade. Efter lönearbetet var det dags för hushållsarbete och matlagning. Medan männen kunde slå dank på sofflocket, spela dragspel eller gå på fackföreningsmöte.

Med andra ord finns det ett starkare band mellan arbetet och litteraturen inom den kvinnliga proletärdiktningen. Detta för oss vidare till nästa punkt på listan: nämligen att samtidens arbetarlitteratur lika gärna kan beskrivas som en arbetslitteratur.

Arbetarlitteratur eller arbetslitteratur?

Termen "yrkesroman" har ett dåligt rykte. Det är ett begrepp som Ivar Lo myntade på 1970-talet och som han ställde i motsats till proletärlitteraturen. Anledningen var att han såg hur en litteratur i spåren av 1960-talets rapportböcker växte fram. Den kartlade - inspirerad av Ekelöfs Rapport från en skurhink - olika yrkesgrupper, och vissa kritiker ville foga in den i den arbetarlitterära traditionen. Ivar Lo motsatte sig detta: att beskriva hur man rattade en buss, argumenterade han, eller svabbade ett golv på träig prosa gjorde inte automatiskt texten till en proletärroman. Sådana böcker hörde snarare hemma i arbetslivsforskningens arkiv. Arbetarlitteraturen, menade Ivar Lo med en tydlig referens till 1930-talets guldålder, handlade inte i första hand om arbete - utan om klasserfarenhet. Den hade tendens och ville förändra samhället.

Dock, det som Ivar Lo missar är att arbetsskildringen aldrig varit en central del av den arbetarlitterära traditionen. Inte ens i yrkesromanerna hittar vi särskilt mycket konkret arbete. Ta exempelvis Josef Kjellgrens klassiska kollektivroman Människor kring en bro från 1935. Här finns stämningsbilder från arbetarbarackerna, anekdoter om knegare som tvingas gå till företagshälsovården, bilder från gillen där byggjobbarna dricker brännvin och spelar dragspel. Precis som Ivar Lo beskrev är det en bok som ställer klasserfarenheten i centrum. I stället för de fysiska och monotona momenten i kroppsarbetet skildras känsloliv, dagdrömmar och föreställningsvärld. Samma sak skulle kunna sägas om yrkesromanerna från 1970-talet.

Detta förvånar många, och otaliga gånger när jag hållit föredrag och berättat att varken Ivar Lo, Moa Martinson eller Maja Ekelöf skrivit särskilt mycket om konkret arbete har åhörarna hissat upp ögonbrynen. Men, förklarar jag då, det är också detta som har gjort arbetarlitteraturen framgångsrik. Just att författarna fokuserat på arbetarklassens livsvärld - med alla dess drömmar och kollektiva utmaningar - är traditionens stora styrka. Det har förvandlat arbetarna från massa till människor, även i de bildade klassernas ögon. Det är genom att visa ett liv bortom produktionen som proletärromanen vuxit sig stark.

Detta ställer dock 2010-talets arbetsskildringar i en kritisk dager. För det man kan fråga sig är om 2010-talets många skildringar av servicesektorn ens bör betraktas som arbetarlitteratur? I många böcker är också viljan att förändra samhället tämligen otydlig. Gör man en bredare utblick blir dock bilden en helt annan. Inte på något sätt framstår genren som den träaktiga prosa, hemmahörande i Arbetslivsinstitutets arkiv som Ivar Lo varnade för. Till skillnad från 1970-talets yrkesromaner som knappast hade formförnyelse på agendan sprudlar 2010-talets arbetslitteratur av experimentlusta.

Inte heller betyder fokuset på det konkreta jobbet att litteraturen måste förfalla till rent deskriptiva skildringar. För även arbetslitteraturen är samhällskritisk och klassmedveten. Även den hittar utvägar ur det depressiva samhällstillståndet, fast inte på samma sätt som i Ivar Los Traktorn, där utopin var i vardande. De mest slående exemplen på detta kommer från två poeter: Emil Boss och Jenny Wrangborg.

I Boss lyrik är det i skärningspunkten mellan de konceptuella arbetsskildringarna och den drömska centrallyriken som den politiska energin uppstår. Att Boss dikter skulle vara en simpel "yrkesskildring" hemmahörande i något arbetslivsarkiv skulle nog få påstå. Samtidigt är det klart att det konkreta arbetsmomentet står i centrum. I Boss författarskap finns en undertext om en retirerande arbetarrörelse och ett klasskrig som - med Warren Buffets ord - ensidigt förs av överklassen. Det är en ny sorts dikt skriven under de stora nederlagens tid. Men den innehåller också en undertext om att organisering är möjlig.

Jenny Wrangborg debuterade 2010 med diktsamlingen Kallskänken. Om tidigare arbetarlitteratur traditionellt börjat med arbetspassets slut så gör Wrangborg precis tvärtom. Hon tar sats och startar när stämpelklockan punkterar stämpelkortet. Rent stilistiskt är Kallskänken något nytt genom att den korsar estradpoesins individualistiska berättande med agitationsdikten kollektiva tilltal.

Wrangborg och Boss är givetvis bara anekdotiska exempel på 2010-talets arbetslitteratur. Men de visar ändå på något centralt: att arbetslitteraturen inte bara rymmer simpla yrkesskildringar, utan även en vänsterradikal tendens. Men det är inte en hoppfull sådan, utan ett budskap om klasskamp med förhinder.

Ytterligare två författare som skildrat klasskamp med förhinder är Henrik Johansson och Daria Bogdanska. Hos dessa finns det dock ett inslag av fars och underfundig humor som saknas hos Boss och Wrangborg. Johansson har i romanerna Av kött och blod (2013) och Raya (2018) gestaltat ett restaurangkök respektive ett industriellt bageri. Båda böckerna är ett slags arbetsplatssåpor (med vissa thrillerinslag), som lägger stor fokus på arbetsrättsliga frågor. Är denna pessimism i den samtida arbetarlitteraturen en svaghet? Ja, kanske. I alla fall har Beata Agrell hävdat det i artikeln "Kollektivet försvann" (Clarté 4/2015). Samtidigt kan man fråga sig om den arbetaroptimism Ivar Lo efterlyste när han lanserade statarskolan verkligen är möjlig idag. Kan vi verkligen räkna med att en ljus morgondag ska gry i horisonten i en tid då socialismen varit på reträtt i över fyrtio år? Vi har redan tittat närmare på några utomlitterära faktorer, hur prekarisering, migrantarbete och NPM använts för att slå sönder organisering och solidaritet.

Men man bör också fråga sig om inte 1930-talets arbetarlitteratur stod inför precis samma problematik? Precis som arbetarrörelsens stora utmaning i dag handlar om att organisera servicesektorn och prekariatet hade man en liknande utmaning med jordbrukssektorn och lantarbetarna då. På 1930-talet stod kampen om statarna och småbönderna, där organisationsgraden var bedrövlig, och liksom prekariatet sågs statare som en sällsynt svårorganiserad grupp. Men arbetarrörelsen gav inte upp: att alliera lantarbetarna med fabriksarbetarklassen var den stora utmaningen. Som bekant lyckades man med det under 1930-talet, formaliserat i den så kallade "kohandeln". Medlemsantalet i Lantarbetarförbundet fördubblades mellan 1935 och 1938. Enligt vissa - som Lars Furuland - bidrog arbetarlitteraturen till denna framgångssaga.

Att det skulle gå att bygga en liknande framgångssaga genom en allians mellan prekariatet, arbetarklassen och den lägre medelklassen är inte otänkbart. Till exempel trycker Göran Therborn i Kapitalet, överheten och alla vi andra på att vänsterns hopp står till dessa grupper. I rapporten Arbetarlitteraturen och klassamhället (2018) skriver Magnus Nilsson att 2010-talets arbetarlitteratur kan ha en liknande funktion som 1930-talets om ABF och andra organisationer skapar en infrastruktur för publicering, distribuering och läsning av böckerna.

I dagsläget kan vi bara konstatera att vågen av arbetarlitteratur är ovanligt stark, har pågått lika länge som på 1930-talet och att utbudet är mångfacetterat. Vi kan även konstatera att 2010-talets arbetslitteratur synliggjort arbetarklassen. I likhet med folkhemsromanerna har Lundbergs berättelser från Malmös hamn, Wrangborgs skildring av Stockholms restaurangkök och Beischers melodramer om hemtjänsten gjort klassamhället tydligt. Men till skillnad från folkhemsromanerna handlar det inte om dåtidens klassamhälle - utan samtidens.

Som Göran Therborn har påpekat anser 80 procent av alla svenskar att vi lever i ett klassamhälle, men hur det ser ut undgår nog många. I rapporten Arbetarklassens symboliska utplåning i medelklassens medier (2018) visar kommunikationsforskarna Fredrik Stiernstedt och Peter Jakobsson hur arbetarklassen både osynliggjorts och stigmatiseras i medierna under 2000-talet. I Svensk television visas medelklassen 70 procent av tiden, medan arbetarna bara får 11 procent.

Dessutom, påpekar Stiernstedt och Jakobson, är arbetare sällan synliga som experter på sina jobb eller bekymrade medborgare, utan i reality-tv som Sveriges fulaste hem, Biggest Loser och Lyxfällan. Det rör sig med andra ord om en slags gettoisering av tv-utbudet.

Kanske går det att se arbetarlitteraturens framgångar under 2010-talet som ett resultat av diskrepansen mellan dessa faktum: allt fler är medvetna om att klassamhället existerar, till och med att det hårdnar. Men i medierna blir arbetarklassen alltmer osynlig. Forskarna får breda ut sig, medan intresset för vad "vanligt folk" anser minskar. Kajsa Ekis Ekman påpekade i en krönika (ETC 19/2 2018) att en såpa som "Rederiet" - där arbetarnas liv på båten och fackliga förhandlingar var en given del av dramaturgin - är otänkbar i samtidens medelklassifierade mediala landskap. Det kanske stämmer. I den svenska samtidslitteraturen är dock arbetarklassen synligare än någonsin.

Rasmus Landström är litteraturkritiker för ETC, Arbetet, Flamman mm. Han är bosatt i Väring utanför Skövde. Artikeln är en starkt förkortad version av ett kapitel i hans bok Arbetarlitteraturens återkomst som kommer ut på Verbal förlag i september i år.