Kulturarvsidén är reaktionär, oavsett om den förs fram av högernationalister eller vänsterakademiker som svärmar för mångkultur. Magnus Nilsson har invändningar mot Olle Josephsons artikel. Kan vi inte skita i debatten om svenskt kulturarv?" frågar sig Olle Josephson i sin artikel i detta nummer av Clarté. Nej, svarar han, vi får inte tillåta att Sverigedemokraterna blir "ensamma spelare på kulturarvsplanen", eftersom kulturarvet är ett verktyg för att bygga politisk hegemoni.

Jag tycker dock att vi ska hålla oss borta från SDs planhalva. Ja, jag vill faktiskt inte ens spela deras spel. Själva begreppet kulturarv är nämligen högst problematiskt för socialister, och särskilt problematiskt blir det när det kopplas till nationer, som exempelvis i begreppet "det svenska kulturarvet".

Kulturarv används för att skapa kollektiva identiteter, och utifrån ett svenskt kulturarv kan man konstruera en svensk identitet. Att det är lockade för SD är uppenbart. Men varför skulle socialister idag vara intresserade av att skapa en nationell svensk identitet? En sådan riskerar ju bland annat att dölja klasskonflikter inom nationen och att dela upp arbetarklassen utefter nationella skiljelinjer.

Naturligtvis måste vänsterns uppgift istället vara att försöka stärka människors klassmedvetande. Det kan man visserligen göra parallellt med att man värnar ett svenskt kulturarv, men frågan är, som sagt, varför man skulle ödsla kraft på det senare. Även om man på något sätt skulle kunna fylla en nationell identitet med progressivt innehåll skulle den ju fortsatt vara just nationell, med alla problem det innebär. Dessutom kan man faktiskt argumentera för att är själva idén om kulturarv är reaktionär.

11306_01.jpg'Det är utan tvekan fler svenskar som gillar hiphop än som ägnar fredagskvällarna åt att bläddra i Mäster Olof.'

I vardagsspråket betyder "svensk kultur" eller "svenskt kulturarv" förmodligen oftast ungefär den kultur som svenskar "har" eller utövar (eller borde ha eller utöva). Om man tänker efter är det emellertid ett ganska problematiskt synsätt. Det förutsätter nämligen att man vet vilka svenskarna är, redan innan de sätter igång med sina kulturella aktiviteter. Och det öppnar i sin tur för en rent rasistisk människosyn.

För att göra detta tydligt kan det vara en god idé att prata om samer i stället för svenskar. Hur kan man bestämma vem som är same utan att hänvisa till kulturella fenomen som renskötsel, sameslöjd eller jojk? Det vanligaste svaret på den frågan har historiskt varit att man får vända sig till biologin och exempelvis mäta skallar eller göra DNA-tester. (Det finns också de som säger att det står envar fritt att välja etnisk tillhörighet, och att den som exempelvis säger sig vara same också är det, men så är det aldrig i praktiken, vilket kommer att kommenteras nedan.) För att komma runt detta betonar de flesta forskare att kulturen inte uttrycker utan skapar identitet - att det är genom en delad kultur som vi blir exempelvis svenskar, samer eller somalier.

Det är i detta sammanhang som begreppet kulturarv brukar föras fram och laddas med politisk energi. Med kulturarv avses (mestadels äldre) kultur som kopplas till en viss nationell, etnisk, social etcetera grupp, oftast via upphovsmannens identitet. Strindbergs verk anses exempelvis höra till det svenska kulturarvet eftersom han var svensk, och de sånger som slavarna sjöng på plantagerna i USAs sydstater på 1800-talet utgör numera en del av det afro-amerikanska kulturarvet. Och med hjälp av dessa kulturarv ska vi alltså - enligt folk på höger- såväl som vänsterkanten - skapa våra identiteter. När nationalchauvinisterna försvarar "det svenska kulturarvet" är det exempelvis antagligen för att de tror att detta arv är viktigt för den svenska identiteten och den svenska kulturen, framför allt i betydelsen ett svenskt sätt att leva. Och vänsterns vurm för en mångkultur där många kulturarv (exempel såväl somaliskt som samiskt och, ibland, även svenskt) bejakas, formuleras ofta i opposition till idéer om att minoriteter skulle vara tvungna att assimileras i majoritetskulturen och tvingas ge upp sina "egna" kulturella praktiker. Genom att vi förvaltar våra kulturarv bevarar vi våra sätt att leva, menar man, till höger såväl som till vänster.

Dock är det uppenbart att idén om att identitet föregår kultur faktiskt lever kvar under ytan hos dem som påstår att kulturarv skapar identitet. Utmärkande för de flesta kulturarv är ju att folk inte har någon närmare kontakt med dem. Få afroamerikaner sjunger ju slavsånger, och det är utan tvekan fler svenskar som exempelvis gillar hip-hop (som brukar betraktas som en viktig del av det afroamerikanska kulturarvet) än som ägnar fredagskvällarna åt att bläddra i Mäster Olof. Det är därför som vi ska undervisas om vårt kulturarv i skolan, och det är därför staten delar ut bidrag till invandrarföreningar som ägnar sig åt folkdans (eller rättare sagt, ägnar sig åt de folkdanser som anses ingå i den egna gruppens kulturarv). Och det är därför som SD (och andra) är så angelägna om att "vårda" och "främja" det svenska kulturarvet.

I allmänhet anses vi alltså vara exempelvis svenskar, samer, somalier och afroamerikaner redan innan vi tillägnat oss något nationellt eller etniskt kulturarv. Dessutom anses det ofta vara viktigt att vi identifierar oss med just det kulturarv som kopplats till vår identitet. Nationalisterna lär ju knappast acceptera exempelvis en somalisk imam som svensk, oavsett hur mycket sill han skulle vräka i sig på midsommarafton, eller hur inlevelsefullt han än sjunger Idas sommarvisa. Och den akademiska vänstern skulle aldrig gå med på att betrakta mig som same om än jag skulle lära mig att jojka aldrig så bra. I stället skulle de anklaga mig för kulturell appropriering, vilket de anser vara det absolut värsta man kan göra sig skyldig till. I praktiken är det alltså långt ifrån lätt att välja någon etnisk identitet. Och faktum är att det rent av finns juridiska hinder. Att man ägnar sig åt samisk kultur innebär exempelvis inte att man får rösta i sametingsvalet.

För att ta sig ur detta intellektuella moras bör vänstern enligt min uppfattning försöka koppla loss sina politiska visioner från den besatthet vid kulturella skillnader mellan grupper som varit så stark under de senaste decennierna. Exempelvis bör vi förespråka stöd till utövande och tillägnelse av kultur, utan att koppla samman detta med kollektiva "kulturella" identiteter. Om man låter bli att betrakta Mozarts musik och hip-hop som "vit" respektive "svart" kultur blir det ju oerhört mycket lättare att formulera en kulturpolitik som gör kulturen tillgänglig för alla. Vi bör också fundera på om inte minoritetsgrupper skulle vara mer betjänta av exempelvis en pragmatisk språkpolitik - som inbegriper rejäla satsningar på modersmålsundervisning - än av en politik som antingen har som mål att folk från olika delar av världen ska dansa olika folkdanser eller läsa olika böcker, eller att alla ska följa "svenska" levnadsmönster.

Jag är helt enig med Olle Josephson om att vänstern måste engagera sig i kulturkampen, och att progressiv kultur är ett viktigt politiskt vapen. Men att förpacka denna kultur som ett nationellt kulturarv är enligt mig helt fel väg att gå. För det första syftar kulturarv till att skapa identiteter, medan vi vill skapa insikter, övertygelser och handlingsberedskap. För det andra vill vi inte begränsa vår rörelse till någon särskild nation.

Magnus Nilsson är litteraturvetare vid Malmö universitet med arbetarlitteratur som främsta forskningsfält. Han medverkar återkommande i Clarté.