Många kulturarbetare i tredje världen inspirerades av sovjetiska förebilder efter andra världskriget. Luka Lei Zhang, litteraturdoktorand från Kina, har läst en ny antologi för Clartés räkning.

Det indiska förlaget LeftWord Books har sedan 1999 gett ut en rad spännande verk om vänstern i Indien och södra Asien, och om marxistisk teori. The East was Read är en underbar essäsamling om den socialistiska kultur - särskilt litteratur, film och teater - som utvecklades i Sovjetunionen. Skribenter från Indien, Chile, Kenya och Kina delar generöst med sig av berättelser om sina resor genom den socialistiska kulturens värld, som många av dem har mycket nära relationer till. Även om essäerna ofta utgår från personliga upplevelser betonar bokens redaktör Vijay Prashad i sitt förord att de inte bara uttrycker nostalgi. De vill också föra arvet vidare från äldre socialistiska kulturinstitutioner och gripa in kraftfullt i den samtida kulturen. Boken ger verkligen inte heller bara uttryck för Sovjet-nostalgi, utan också för en längtan efter kulturellt utbyte och solidaritet inom den tredje världen.

Och det är en längtan jag kan dela. Vi som är födda efter 1991 har inga egna erfarenheter av Sovjetunionen, men vi har tillgång till "rysk" litteratur, och genom The East was Read får vi kontakt med en del av vår historia som vi annars riskerar att förlora. Var och en av essäerna i samlingen innehåller kunskap och uppmuntran för dem av oss som intresserar oss för imperialism, socialism och tredje världen-ism. Ständigt dessa ismer! kanske någon utbrister, men även hen kan säkert beröras och hänföras av författarnas passionerade förhållande till litteratur, teater och film.

Den kenyianske författaren Ngugi Wa Thiongo ger i sin essä en levande skildring av arbetet med romanen En blomma av blod (1977) och av sitt förhållande till det sovjetiska författarförbundet; han hoppas att romanen byggde broar mellan öst, väst och den tredje världen under det kalla kriget. Han berättar om flera besök i Sovjetunionen på 1970-talet och erfarenheter från konferenser som hölls där med afrikanska och asiatiska författare, inklusive möten med den egyptiske romanförfattaren Youssef el-Sebai, den indiske författaren Mulk Raj Anand och den pakistanske poeten Faiz Ahmad Faiz. Han diskuterar också afrikanska och asiatiska författares roll i de antikoloniala rörelserna. Hans essä följs av en lång dikt - "Petals of Love" - som inspirerats av hans firande på Jalta tillsammans med vänner när han skrivit klart En blomma av blod.

11311_01.jpgSerafima Vasilievna Ryangina: Studenter besöker varvet (1930).

I sin essä om Faiz Ahmas Faiz beskriver Sumayya Kassamali hans liv som poet och redaktör för Lotus - en trespråkig publikation finansierad av Sovjetunionen, Egypten, DDR och PLO. Den grundades som Afro-Asian Writings och var en viktig plattform för asiatiska och afrikanska författare på 1960- och 1970-talet. För mig var det särskilt intressant att få inblickar i hur livaktiga kontakterna mellan afrikanska och asiatiska författare var på den tiden och i Lotus roll. Kassamali skriver att dess fullmatade utgåvor överskred gränser med ambitiös nonchalans. Dikter från Japan blandades med en novell från Sydafrika, ytterligare en från Irak, en enaktare från Algeriet, ett författarporträtt från Vietnam, en analys av läget för urbefolkningarnas språk i Somalia, en diskussion av vad man kan lära sig av Lenin och ett uppslag i fyrfärg om buddistisk konst. Jag undrar om det i dag över huvud taget finns någon tidskrift som kan mäta sig med Lotus, eller några poeter och redaktörer som ägnar lika mycket energi som Faiz åt den tredje världens erfarenheter. Är dagens afrikanska och asiatiska författare utelämnade åt de "fina" brittiska och amerikanska förlagen om vi vill få uppmärksamhet?

Wang Chaohuas essä om att läsa sovjetiska romaner i Maos Kina får mig att tänka på min mor och hennes ungdom. Som Wang påpekar kunde de barn som växte upp i kinesiska städer under folkrepublikens första år inte undkomma de förhärligande bilderna av Sovjetunionen och dess store ledare Stalin. Min mor var ett av dessa barn. Därför fängslas jag av Wangs analys av Ostrovskijs Hur stålet härdades från 1933. Min mor återberättade den för mig när jag var barn och hon arbetade i en statlig fabrik. Det verkade som att hon kunde hela romanen utantill. Hon berättade ofta historier om huvudpersonen, Pavel Kochagin, och efteråt sa hon alltid: "Du måste vara lika stark som Pavel Kochagin." Kochagin var en äkta hjälte för miljoner kineser.

11311_02.jpgThe East Was Read

Det är spännande att läsa om Wangs rika läsupplevelser, och särskilt om hennes förhållande till den socialistiska litteraturen. Jag skäms litet över att jag, som brukar säga att jag älskar socialistisk kultur, aldrig läst de kinesiska romaner hon älskade när hon var ung, romaner som skrevs av kinesiska författare utifrån sovjetiska mönster, vilket förespråkades av kommunistpartiet. Som exempel nämner hon Berättelsen om den lille stallpojken och Morbror storstövlar av Yan Yiyan. Hon beskriver också huvudpersonen i en av romanerna, Liu Haiying, som en "Kinas Pavel Kochagin" och berättar att hon såg henne som en förebild när hon skickades till ett militärt jordbruk under kulturrevolutionen. Wang berättar också att det var Vsevolod Kochetovs Bröderna Jerchov som, efter att hon återvänt från militärjordbruket till sitt hem i Peking, fick henne att motvilligt inse att det inte behöver finnas någon motsättning mellan det socialistiska projektet och människors individuella önskningar.

Pankaj Mishras essä "The East was Read" beskriver hans möte med föreställningen om Sovjetunionen och hans kärlek till sovjetisk litteratur under hans barndom och ungdom i Indien. Han erkänner att han romantiserade Sovjetunionen så till den grad att han rent av förberedde sig för ett vuxenliv där. På samma sätt som Wang visar han alltså vilken påverkan den sovjetiska litteraturen kunde ha på unga människor i tredje världen. Mishras idealiserade Sovjetbild stod i skarp kontrast till antiamerikanska sentiment, både för honom personligen och i den politiska kontext som han befann sig i. Detta ändrades dock på 1980-talet när tv blev vanligare och spred en annan bild av västvärlden. Han blir - liksom jag, när jag läser hans text - nedstämd av att tänka på hur Rysslands utveckling sedan 1990-talet mot gangsterkapitalism och kolonial brutalitet i Tjetjenien steg för steg brutit ner den bild av landet som han under en stor del av sitt liv haft så varma känslor för.

Det finns likheter mellan Mishras essä och Deepa Bhashis bidrag. Även hon berättar om hur hon som ung läste sovjetiska böcker. På ett sparsmakat men intimt sätt beskriver hon sin farfar Thamnaiah som var en rättrogen kommunist under åren efter Indiens självständighet. Genom hans boksamling knöt Mishra ett starkt band till honom och inspirerades att efterlikna honom. Bhasthi diskuterar sitt nostalgiska förhållande till den sovjetiska litteraturen, och även om Sovjetunionen naturligtvis drevs av politiska motiv är hon tacksam för att man dränkte Indien i böcker.

11311_03.jpgOlga Deyneko: Inför Första maj (tidigt 1950-tal).

Rossen Djagalovs kapitel om det sovjetiska förslaget Progess Publishers är det minst personliga i samlingen, men mycket informativt. Djagalov beskriver utvecklingen från och med Maxim Gorkijs förslag 1931 om ett förlag för världslitteraturen på ryska och den ryska litteraturen på andra språk, och försöker visa vilken påverkan det hade på det litterära livet i hela världen.

I den andra delen av The East was Read ligger fokus inte längre bara på litteraturen, utan också på film, teater och konst. Maria Berrio behandlar revolutionär film och konst på Kuba. Bland annat presenterar hon den för mig okände kubanske regissören Santiago Álvarez och det inflytande hans film Now! från 1965 hade på revolutionära rörelser i den tredje världen. Den indiske skådespelaren och teaterregissören Sudhanva Deshpande skriver om sin passion och hängivenhet för socialistisk film, exempelvis hur Andrzej Wajda spelat en avgörande roll för hans socialistiska utbildning. Socialistisk film fick mig att tänka och att ifrågasätta min egen roll i världen, hävdar han.Han berättar också om hur han njöt av att se filmer och pjäser vid ett sovjetiskt kulturcenter och av att vara med att producera en socialistisk pjäs med titeln "The Unbelievers" som handlade om arbetarkamp.

The East Was Read: Socialist Culture in the Third World är en mycket angelägen bok. Den beskriver de starka estetiska och känslomässiga upplevelser som sovjetisk kultur gav människor som växte upp i tredje världen, och visar också hur kultur kan inspirera till solidaritet mellan olika länder. Jag skattar mig lycklig att jag fått läsa boken medan jag är relativt ung. På sitt sätt har den stärkt min tro på tredje världen-ismen, och till och med på socialismen. Men jag noterar också att tonen ofta är medelklassig, något som flera av bidragsgivarna också tar upp i sina essäer. Det skulle vara intressant att också få höra andra röster. Då kanske behandlingen av socialistisk kultur, eller rent av kultur i allmänhet, skulle bli mer mångfaldig. Ett citat från inledningen får summera det jag tar med mig från boken: "Varför ger man ut Turgenjevs samlade verk och säljer dem från Calcutta till Kuba. För att, som Lenin påpekade, kultur är någonting bra i sig som hjälper oss att utveckla fantasin och skapa en rikare, bättre värld".

Luka Lei Zhang är doktorand i engelska vid Nanyang Technological University i Singapore. Hennes avhandlingsprojekt har titeln "'The Specter of Workers': The (Im) Possibilities of Working-Class Literature from Asia". 2019 tilldelades hon "Young Activists and Scholars Fellowship" från The Working-Class Studies Association. Hon har också varit gästdoktorand vid Malmö universitet.

Översättning från engelska: Magnus Nilsson.

The East was Read

Socialist Culture in the Third World

LeftWord Books 2019