Det suddas och stuvas om i tidslinjen över det demokratiska genombrottet i Sverige. Henrik Skrak granskar en antologi utgiven under riksdagens överinseende. Hur hanteras de revolutionära stämningarna och kvinnornas roll?

Ni behöver inte ha med tidslinjen på alla lektioner. Bara på 99 procent av dem."

Det var så han sa, min gamle lärare på lärarhögskolan i Malmö. Men detta hände sig på 1900-talet. Då var pedagogerna fortfarande inspirerade av den emancipatoriskt inriktade historiedidaktiken: historieundervisningen skulle genom att visa på sociala rörelsers roll befria från fatalism och uppgivenhet. Och tidslinjen var viktig. Den gav överblick och orientering.

11312_01.jpg

Just nu är vi inne i det officiella hundraårsfirandet av demokratins genombrott. Firandet började 2018 och når sin final 2022. 1922 tog för första gången parlamentariker av båda könen plats i riksdagen som resultat av valet 1921, det första i enlighet med den författningsrevision som slutgiltigt antagits tidigare detta år. Men varför 1918?

Under detta jubileum produceras mängder av studier, ofta på statsmakternas initiativ. Det är därför viktigt att granska denna statligt sanktionerade litteratur - som ofta vänder sig till skolorna - eftersom den ger uttryck för en officiell syn inte bara på ett historiskt skede utan också på vad demokratin är och bör vara. Min utgångspunkt är att om en demokrati ska vara levande bygger det på ett erkännande av samhällsmotsättningar och på delaktighet; på insikten att demokrati är så mycket mer än att bara gå och rösta. Min utgångspunkt är också att revolutioner och revolter är historiskt viktiga; under sådana situationer blir motsättningarna tydliga; de olika samhällsklassernas skilda intressen träder i öppen dager. Själva resultatet av konfrontationen blir bestämmande för utvecklingen lång tid framöver. Det demokratiska genombrottet med sitt tydliga epicentrum under några dagar i november 1918 är en sådan konfrontation. Den innebar att antalet röstberättigade till första och andra kammaren steg från cirka en femtedel av befolkningen till cirka tre femtedelar. Men många hade hoppats på mer än utökad rösträtt...

Antologin Rösträttens århundrade: Kampen, utvecklingen och framtiden för demokratin i Sverige (2018), under redaktörskap av Ulrika Holgersson och Lena Wängnerud, väger tungt eftersom den ges ut i samarbete med Riksbankens jubileumsfond och under överinseende av riksdagsledamöterna i Kommittén för högtidlighållandet av demokratins införande. Statens direktiv för denna kommittés arbete skiljer sig inte nämnvärt från det min gamle lärare på lärarhögskolan hävdade; målet för jubileet ska bland annat vara att fler "engagerar sig i demokratin t.ex. genom att delta i samtal om demokrati, påverka lokala beslutsprocesser, rösta i val, engagera sig i en politisk fråga, i ett parti, eller i en civilsamhällesorganisation på sin fritid".

Nästan samtliga 19 bidrag i Rösträttens århundrade, författade av sammanlagt 30 olika forskare, handlar emellertid inte om själva genombrottet utan mer om vägen dit eller om utvecklingen efteråt. Flera av artiklarna är visserligen intressanta och lärorika - inte minst bildmaterialet bidrar till läslusten - men när det kommer till händelseutvecklingen 1917-1918 lämnar de walk over, många gånger genom att hänvisa till Lars Berggrens och Kjell Östbergs bidrag "Reformism eller revolution?". På 25 sidor av bokens 450 ska de två avhandla det viktiga skeende som deras medförfattare tycks undvika. Hur lyckas de med det? Och hur speglas deras berättelse av bokens inledande tidslinje?

Berggren och Östberg ger en djup och ingående skildring av de folkliga rörelserna under de så kallade hungerkravallerna i april-maj 1917. Men att den stora frågan, som de betitlat sitt bidrag med - reformism eller revolution? - kvarstod inom Socialdemokraterna, också sedan vänstern inom partiet kastats ut tidigare det året, det skildrar de knappast. Och när de kommer fram till händelseutvecklingen hösten 1918 blir det - trots att de understryker utomparlamentariska rörelsers stora roll - ganska ytligt och oprecist.

Låt oss emellertid börja med livsmedelsprotesterna våren 1917, i vilka över en kvarts miljon människor deltog. De innebar enligt Berggren och Östberg "inledningen till slutfasen av Sveriges demokratisering". De båda gör också en koppling mellan dessa aktioner och högerns accepterande av en liberal och socialdemokratisk koalitionsregering efter valet hösten 1917. Samma kung - Gustav V - som endast tre år tidigare kuppat bort den liberala regeringen under den så kallade borggårdskrisen erkänner nu en än radikalare regering.

Detta brukar kallas parlamentarismens genombrott och återfinns på bokens inledande tidslinje. Men det som starkt bidrog till genombrottet - hungerkravallerna - återfinns inte.

Berggren och Östberg vänder sig i sin artikel mot synen att det var "upplysta och framstegsvänliga politiker, framförallt liberalen Nils Edén och socialdemokraten Hjalmar Branting" som drev igenom rösträtten; "demokratins former [var] ingalunda självklara" och "den slutliga utformningen var en kompromiss mellan olika samhällsintressen". Det blir då "viktigt att också sätta ljuset på andra aktörer och händelser utanför de parlamentariska strukturerna", däribland "den sociala mobilisering som ägde rum våren 1917 och hösten 1918". Författarna redogör sedan för liberalernas begränsade vilja till demokrati; ända fram till november 1918 förespråkade detta parti någon form av inkomststreck syftande till att utesluta betydande delar av befolkningen från rösträtt. Detsamma gällde den av medelklasskvinnor dominerade organisationen Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, LKPR. LKPR:s dagskrav - kvinnlig rösträtt på samma villkor som manlig - hade vid ett förverkligande fortsatt uteslutit stora delar av kvinnorna från politiskt inflytande i riksdagen.

11312_02.jpgProtesterande mödrar på väg till mjölkcentralen. Bild: Axel Malmström (1917).

Men, menar Berggren och Östberg, för anhängarna till allmän rösträtt oavsett kön eller klass var demokratins utformning inte given. Det fanns många frågor, till exempel: "Skulle folkstyret göra halt inför bankpalats och fabriksportar?" För att tydliggöra detta riktar författarna åter blicken mot de så kallade hungerkravallerna våren 1917. I konventionellt språkbruk - som även jag använder, hur skulle jag annars uttrycka mig? - kallas dessa protester "kravaller", "upplopp", "storm" eller "oro". Det föder associationer till oorganiserade och ogenomtänkta rörelser, men Berggren och Östberg visar att så var det inte. Även utanför de etablerade partierna och fackföreningarna förmådde människor organisera sig. De båda beskriver typen för en sådan organisering under april-maj 1917: "En delegation utsågs att föra demonstranternas talan, vanligtvis vald på ett stormöte. De valda tågade iväg till stadshuset, gärna uppbackade av demonstrationståg." Arbetarna "pressade de kommunala instanserna" till särskilda dyrtidsanslag och till etablerandet av kommunala mejerier, slakterier och vedgårdar. Bönders och handelsmäns lager, "ofta avsedda för den svarta marknaden", konfiskerades. Vad som här växte fram var "embryonala självständiga arbetarorganiseringar" kännetecknade av en politisk bredd, och där kvinnorna till skillnad från i de etablerade arbetarorganisationerna utgjorde "ett framträdande inslag". Men på flera håll gick det längre än så: "rörelsen övergick i rådsliknande strukturer. Kraven politiserades." Med hänvisning till "de ryska arbetarnas mer resoluta agerande mot den härskande klassen" gjordes "anspråk på att ta över delar av den lokala förvaltningen".

När det så kommer till den så kallade novemberkrisen 1918 - det vill säga dagarna mellan första världskrigets slut fram till den regeringskommuniké som kom att ligga till grund för den formella demokratiseringen av författningen - så nämner Berggren och Östberg revolutionsutbrottet i Tyskland, vänstersocialisternas agitation i Sverige, och hur militären förflyttade "opålitliga" förband från huvudstaden samt tog slutstyckena ur gevären. Men skildringen är svepande. Socialdemokraternas demonstration i Stockholm den 10 november, som kan sägas inleda novemberkrisen och där Per Albin Hansson kräver författningsrevision med hänvisning till revolutionsutbrottet i Tyskland, omnämns visserligen men inte dess speciella formation: de kvinnliga deltagarna gick först och männen kom efter. Borde man inte se detta som ett resultat av könskampen inom socialdemokratin vid denna tid, att kvinnorna tog sin plats i täten?

Berggren och Östberg skriver vidare att det på "ett möte i den socialdemokratiska riksdagsgruppen visade /.../ sig att det fanns en radikal vänster som förde fram liknande synpunkter som Socialdemokratiska vänsterpartiet". Men det är inte, vilket Berggren och Östberg kan ge intryck av, först på hösten 1918 som en "radikal vänster" inom Socialdemokratin gör sig gällande. Splittringen i februari 1917, då de som senare skulle bilda Sveriges socialdemokratiska vänsterparti tvingades ut, betydde förvisso inte att motsättningen mellan höger och vänster upphörde inom moderpartiet. Redan under livsmedelsprotesterna i april-maj kom en tydlig fraktionsmotsättning till uttryck mellan de som inte var främmande för revolution och de som hävdade reformism till varje pris. Ledarna för vänsterfraktionen var inte vilka som helst. En av dem var just Per Albin Hansson. I maj tvingar de högern med sig i bildandet av Arbetarekommittén.

Historieskrivare som till skillnad från Berggren och Östberg valt att lyfta fram den interna socialdemokratiska diskussionen vid denna tid, har emellertid många gånger haft svårt att tro sina ögon. De har helt enkelt inte tagit den socialdemokratiska vänsterfraktionen på allvar, menat att talet om revolution nog bara var en lek med tanken, eller möjligen ett taktiskt grepp för att sätta press på demokratimotståndarna. Fredrik Ström däremot bedömer Arbetarekommittén som "den mest 'sovjetliknande' institution som svensk socialdemokrati någonsin givit partiofficiell sanktion och ett av de radikalaste aktionsutskotten i svensk politik överhuvudtaget". Men kommitténs fortsatta öde, och dess grad av radikalitet, avgjordes av om de omfattande protesterna runt om i landet skulle hålla i sig sommaren 1917. Det gjorde de inte. Arbetarekommittén dog.

11312_03.jpgPå flera håll fick rörelserna rådsliknande strukturer.

Frågan om svensk revolution i socialdemokratisk regi dog emellertid inte. Den aktualiserades åter under det demokratiska genombrottet 1918. Det "möte i den socialdemokratiska riksdagsgruppen" som Berggren och Östberg refererar till, torde vara det som ägde rum den 13  november det året. Där deltog inte bara riksdagsgruppens förtroenderåd utan också de socialdemokratiska ministrarna samt partistyrelsen.

Per Albin Hansson menade på mötet att partiet förutom rösträttsreform även borde kräva åttatimmarsdagens omedelbara införande samt socialisering av vissa banker och industrier. (Föga förtäckt hade Hansson föregående månad i ett antal ledare i Social-Demokraten skrivit om revolution som en tänkbar väg till demokrati och socialism.) Bernhard Eriksson, riksdagsledamot, upprepade under mötet Hanssons krav och menade att om dessa inte kunde "genomföras på frivillighetens väg, finge partiet vara berett till en revolutionär aktion". Olof Olsson, riksdagsledamot, hävdade att det nu gällde att samla hela arbetarklassen, söka kontakt med vänstersocialister och syndikalister, för att tillsammans med dem "göra rent hus med det borgerliga samhället".

Visserligen är Berggrens och Östbergs utgångspunkt att framtiden var öppen, att rösträttskampen hade ett "ovisst slut", men när det kommer till det socialdemokratiska vägvalet blir de dåliga på att visa att det faktiskt var så. För tänk om vi kunde ta en tidsmaskin tillbaka till 1919 då Olof Olsson just efterträtt Värner Rydén som ecklesiastikminister i en regering tillsammans med liberaler och konfrontera honom med hans uttalande på mötet den 13 november 1918: Du ville ju revolution och här sitter du som minister i en halvt borgerlig regering! Eller konfrontera Bernhard Eriksson när han tillträtt som landets första socialminister 1920. Eller Ernst Wigforss, som i ett privatbrev till Östen Undén menade att Hjalmar Branting, efter att ha kompromissat med högern under förhandlingarna fram till den 17 december och gått med på ett modifierat skattestreck, närmast var att betrakta som en bedragare.

Jag tror nog att alla tre hade funnit det obekvämt att konfronteras med sina uttalanden från senhösten 1918. Men inte på grund av lögnaktighet utan på grund av deras positioner; som minister är det ju viktigt att inte framstå som vindflöjel, att ändå visa upp ett visst mått av orubblighet och fasthet. Så trots denna inledande olust som vi i vår tidsmaskin orsakat tror jag nog att de sedan skulle säga som sant är: "Det var sådana tider då. Det var ett helt annat läge än i dag." Den blivande landsfadern Per Albin Hansson behöver vi inte konfrontera. Det skötte samtiden om; anklagad för att ha velat se blodet flyta längs Stockholms gator svarade Hansson att demokratiska framryckningar alltid "skett under trycket av massrörelser utanför parlamentet".

Det är därför viktigt att skildra novemberkrisen ingående. Den visar hur pass revolutionärt läget faktiskt var, och i vilken grad medlemmar högt upp i den socialdemokratiska partiapparaten därmed radikaliserades. Den visar att fraktionsmotsättningen inom Socialdemokraterna ingalunda var övervunnen, och den förklarar samtidigt varför demokratins motståndare gav vika. Men det tycks för Berggren och Östberg inte vara november som är den viktigaste månaden här utan december. De lägger stor vikt vid förhandlingsprocessen fram till riksdagsbesluten den 17 december då den kommunala rösträtten demokratiserades och där - i enlighet med regeringskommunikén av den 14 november - de ytterligare riksdagsbeslut som krävdes för att göra rösträtten allmän för män och kvinnor till andra kammaren, aviserades.

Trots att de inte lägger så stor vikt vid novemberkrisen 1918 finner de dock de utomparlamentariska rörelserna detta år så pass avgörande att dessa borde få plats längs den tidslinje som inleder antologin. Den borde ju avspegla även Berggrens och Östbergs bidrag, särskilt med tanke på att många medförfattare i Rösträttens århundrade hänvisar just till deras text. Men under 1918 ger tidslinjen endast följande upplysning: "En uppgörelse beslutas på den urtima riksdagen (extra möte) den 17 december, om att beslut om kvinnlig rösträtt ska tas vid nästa ordinarie riksdagsmöte. 'Slutligen har förutsatts, att politisk rösträtt skall genom grundlagsändring tillkomma jämväl kvinnorna.' (Riksdagens skrivelse nr 40, 19 december 1918)".

11312_04.jpgKravaller i Stockholm 1917. Okänd fotograf.

Bortsett från det hemska språket - en uppgörelse beslutas om ett beslut - är skrivningen missvisande på flera plan. Det intressantaste är ändå att männen sägs ha fått sin rösträtt redan i och med de ändrade rösträttsreglerna 1907-1909. Under dessa årtal ger tidslinjen följande information: "Beslut om proportionella val med allmän rösträtt för män över 24 år som betalar skatt och har gjort värnplikt. Fortsatt indirekta val till första kammaren. Kvinnor blir valbara till stads- och kommunalfullmäktige." Tidslinjen upplyser alltså inte om att rösträtten till första kammaren var viktad efter inkomst och förmögenhet. Föreställningen, att männen fick rösträtt 1907-1909 och kvinnorna 1918-1919, återkommer också hos flera författare i antologin. Novemberkrisen, vars betydelse framhållits av tidigare forskning, förringas; de sociala motsättningarna tonas ned; arbetarklassen - män och kvinnor - negligeras. Vad kan det bero på? Forskningsframsteg? Nya rön och insikter? Näppeligen. Det är dans till tidens musik.

11312_05.jpgRösträttens århundrade

Henrik Skrak är folkhögskollärare i Malmö. 2019 lade han fram avhandlingen Folket moget förklarat. Det demokratiska genombrottet i svenska läroböcker 1920-2010.

Rösträttens århundrade

Kampen, utvecklingen och framtiden för demokratin

Ulrika Holgersson, Lena Wängnerud (red)

Makadam förlag 2018