Umeå mot Åsele - expansiva kuststäder mot avfolkade skogsbrukssamhällen. En omvandlad arbetarklass, kommunalpolitik dominerad av lokalpartier och en identitet bortom folkhemmet. När exploderar den norrländska krutdurken?

Landsbygdsfrågorna har åter kommit i blickfånget. Många hänvisar till att upprinnelsen är Donald Trumps och Brexitomröstningens framfart på den internationella scenen. Inte sällan härleds populisthögerns framgångar till strukturomvandlingarna i de västeuropeiska länderna. Den som följt frågan noggrannare kan nämna personer som gruvkritikern Arne Muller ,serieskaparen Mats Jonsson och PO Tidholm, som långt före de politiska experterna började förundras över landsbygdens ilska. Måhända behövde experterna i Stockholm Trump för att undersöka sina egna provinser.

För den historiskt intresserade framträder en rörelselogik, inte sällan direkt kopplad till naturresurser och arbetsmarknadspolitik, som levt ett eget liv sedan andra världskrigets slut. Kampcykler har kommit och gått. De senaste årens ökade antal strider bör kanske ses ur en sådan synvinkel. Samtidigt som striderna rasat om sjukstugan i Dorotea, om Sollefteås sjukhus, om gruvetableringar och vindkraftsparker, om skolors och servicens överlevnad, så har också den generella kulturmiljön i norra Sveriges stärkts, både i populärkulturell mening och som politiskt fenomen. Sedan 90-talet handlar det inte längre enbart om saker som södra Sveriges elförsörjning eller LKAB:s inkomster. Frågan har också i allt högre grad börjat gälla det svenska koloniala arvet: skallmätningar, språktvång och folks självupplevda identiteter som samer, finnar, tornedalingar och kväner. Precis som politiken i stort handlat mer och mer om identitet har även Norrlandsfrågan förändrats.

118702_01.jpgBild: Birgit Ståhl-Nyberg: Semester, olja 1979.

På samma sätt som svenska staten i högre grad retirerat från landsbygden, har också den svenska statens identitet gjort det. Allt mer formar människor en självbild baserad på tiden innan folkhemmet bröt igenom och sprängde sig fram längst älvarna. Kombinationen klass, kultur och identitet är en potent blandning i en brytningstid. Här ska några av delarna presenteras.

Det sker en investeringsboom i "Norrland" sägs det. Nog är det korrekt. Men det rör främst två geografiska områden: kusten och Kiruna. Med största sannolikhet kommer dessa etableringar på sikt snabba på avfolkningen i inlandskommunerna, men rädda kvar jobb i regionen. Politiskt ses det självklart som vinster för regionen som helhet. Kan man få Umeå, Skellefteå och Luleå att agera som skyddade "värn" för att flytten inte ska gå söderut för invandrare och ungdomar, så går det också att argumentera för att norrlänningen även i framtiden ska kunna få behålla den levnadsstandard och livsstil man är van vid.

Umeå sticker ut. Staden har måhända alltid vuxit, framför allt genom migrationen i regionen, men de senaste tjugo årens tillväxt är även på nationell nivå anmärkningsvärd. I hela Norrland är Umeå som ett svart hål som kan bli den stad som hela regionen graviterar kring. Kombinationen av universitet, industri och regionens största sjukhus spelar en avgörande roll varför det blivit som det blivit.

I dag pekar allt på Umeå som Norrlands "huvudstad". Ingen tar längre förslaget Sundsvall på allvar. Centrum för norr har vandrat norrut samtidigt som Umeås centrum fylls upp med en global välutbildad ung medelklass som på många sätt är lika främmande för det som finns tio mil bort som en it-tekniker i Singapore.

Kampen om denna tillväxt, om etableringar och befolkning, har därför blivit tilltagande irriterad mellan norrländska kommuner och städer. Konkurrensens kärna är behovet av överlevnad. Inte minst avspeglar sig det att sätta "kommunen på kartan" genom kulturprojekt och annat som ska locka till sig den "kreativa klassen" - välutbildade experter som städerna behöver. I dessa städers föreställningsvärld konkurrerar man inte bara med Stockholm, man konkurrerar med internationella megastäder som New York om samma arbetskraft.

Denna industriella expansion, och den klimatomställning vi står inför, innebär att södra Sverige kommer att behöva försörja sig själv med elektricitet. Men för de flesta man pratar med, är det deras problem att ordna. Tyvärr verkar dock södra Sverige fast övertygat om att norrlänningar på något magiskt vis kan fortsätta producera ett överskott av el till de växande metropolerna. Norrland har fördelen att sitta på råkraften och mycket välvilliga kommunalråd som gärna krattar manegen för det utländska kapitalet.

Vägarna i Norr- och Västerbotten är de värsta i landet. Så har det varit så länge Motormännen gjort undersökningarna. Men när man åker ut och ränner, slås man av att vägarna alltid är ganska okej längs med kapitalcirkulationen. Geografin i norr är lättbegriplig på det sättet. Allt handlar om kapitalets geografi. Samhällen finns där råvaror produceras, fraktas eller förfinas. För att exporten ska gå bra måste vägarna hålla någorlunda nivå ned till Skellefteåhamn, Luleå hamn eller Holmsund.

Äldre produktion, inte minst skogsarbetet, hade en gång i tiden liknande infrastrukturell logik. Det byggdes upp hela samhällen kring järnvägen där timmer lastades av och på. I dag går timret på lastbilar, varav följden blivit att man kan åka runt och studera nedlagda och öde tågstationer som förr var centrum i numera tomma samhällen.

Det var kring älvarna bebyggelsen etablerade sig, längs lederna där flottningen drogs fram. Långt in på 1960-talet fanns inte ens vägar överallt. Symptomatiskt dog också flottningen ut i takt med att vägnätet etablerade sig. Först när både flottningen och rallarna försvunnit, och till sist skogsbruket automatiserades på 70-talet, bröts också syndikalismens grepp över arbetarrörelsen i norr.

Det enda transportslag som inte verkar ha fungerat är flygplatserna. De har blivit kommunala katastrofer i många fall. Storumans flygplats, eller Gunnarn, ett gammalt interneringsläger från andra världskriget för socialister (tillika "Hemlig bas") som kommunen sedan köpte upp, är i dag snarare ett paradis för den som vill testa gaspedalen än transporthub för entreprenörer. (Min egen morfar satt där "i Stensele" under kriget.)

Statens och servicens reträtt ter sig olika. Stora delar av Västerbottens inland har i dag inte ens en mack att tanka bilen på. Kooperationer är det traditionella sättet att möta denna brist, och på senare år har också försök genomförts med så kallade personallösa affärer. Det finns hundratals exempel på lokalsamhällen som måste ersätta vakuumet när det offentliga sticker. Skattenivån består dock.

Återigen spelar infrastrukturen en avgörande roll. För Västerbottens del är E12:an, där Umeåborna åker upp till fjällen, central. Samhällen som Lycksele och Storuman klarar sig. Avviker man från stugspåren och börjar undersöka nord-sydliga vägar som E45:an, "kostigen", framträder en mer balanserad bild över måendet i inlandet.

Här samlas några av landets fattigaste kommuner. Inte sällan har de direkt koppling till gamla näringar som skogsbruket, som genomgått en teknisk revolution sedan 1970-talet. Resultatet är så klart befolkningsflykt. Åsele är ett typiskt sådant samhälle, där man kan gå mellan bolagens kontor samtidigt som man tar del av krisrapporterna om kommunens ekonomi och befolkningsutveckling. Inte oväntat har politiken i dessa kommuner allt mer börjat präglas av lokala partier som försöker hantera den senkapitalistiska verkligheten med allt från självmordsepidemin i Storuman till alkoholismen i östra Norrbotten.

Militären har alltid haft en speciell plats i Norrland. Den var ett gigantiskt statligt projekt i den norra landsändan under kalla kriget. Hela Boden var ett skyddsobjekt fram till 90-talet. När regementet i Sollefteå lades ned skedde de största folkliga protesterna tills frågan om sjukhuset exploderade på 2010-talet. Militären gav arbeten, service och dessutom en hel del hjälp vid eftersök av försvunna personer, översvämningar och så vidare.

Ställen som Vidsel i Norrbotten, som länge var ett centrum för svensk raketforskning, står som en tragisk påminnelse om vad nedskärningarna i försvarsbudgeten innebar. För några år sedan var Vidsels samlade allmännytta till salu. För 100 000 kronor. På torget mitt emot den lilla pizzerian, i mitten av dessa gamla hyreshus, står en staty över en missil. Inga argument går hem i dessa trakter om att försvarsmaktens nedskärningar var försvarbara.

I dag reser vi vindkraftsparker i stället. Jävligt populärt.

118702_02.jpgAvfolkningen av inlandet fortsätter. Bild: Stellan Elebro.

Under senare år har militären återkommit till viss del. Det ger en andningspaus i den kommunala budgeten för kommunalråden. Det är en djup ironi att samtidigt som lokalsamhällen fått hantera att regemente efter regemente lades ned - så har perioden präglats av att Nato använt luftrummet för krigsskådespel.

Miljöpartiet hatas av de flesta i Norrland. Aldrig har jag hört så mycket om socialdemokratins svek som i samband med samarbetet med Miljöpartiet. Många arbetare har inte råd att köpa elbilar till laddstolpar som inte finns. Men det är djupare än så.

När vattenkraften drog fram över landskapet slogs den till sist tillbaka av en bred folkrörelse. Vid Renforsen i Vindeln står en sten till minne av kampen för att skydda de sista älvarna från Vattenfall. Det var en rörelse djupt präglad av äkta kärlek till sin nära natur. Miljöpartiet framträder i det minnet som en aktör som än i dag vill att Norrland ska fortsätta försörja södra Sverige med el. Kosta vad det kosta vill. Denna gång är det genom etableringen av enorma vindkraftsparker. De politiska striderna om vindkraftsetableringen har ökat år för år. Det rimliga är så klart att även norrländska kommuner ska tjäna något på snurrorna.

Därför hatar folk Miljöpartiet, förutom möjligen i Jokkmokk. Det betalar inte med sin närmiljö när klimatomställningen sker. De enda som hatas mer än Miljöpartiet är Trafikverket. Inlandsbanan, Norrbotniabanan, Holmön, vägarna. Ingenstans investeras det.

Även runt kuststäderna, Norrlands finansiella centrum, syns avindustrialiseringen. Kring städerna har funnits mängder med sågverksorter som arbetarrörelsens traditionellt haft som baser. I vissa fall dröjde det fram till kommunreformerna på 70-talet innan borgerliga städer som Umeå föll under socialdemokratiskt styre.

I dag kan man åka mellan de nedlagda sågarna. Urbaniseringen av Norrland undergräver på sikt den starka roll socialdemokratin haft i regionen. Bara från 90-talet har det skett en stor förändring där traditionella sågverksorter sakta omvandlas till pendlingsorter för mellanchefer. Det förändrar den politiska geografin. Samtidigt växer det fram nya former av lågbetalda servicejobb i städerna där arbetare trängs i dyra hyresrätter byggda på 2000-talet.

Länge fördes intensiva strider för att förhindra denna avindustrialisering. Kamper som "Rädda Hörnefors" mobiliserade hela samhället. Även i anrika Båtskärsnäs, länge en bastion för den norrbottniska kommunismen, fördes en seg kamp för att bevara sågen. På andra ställen, som i Holmsund och på diamantfabriken i Robertsfors, höll man ut så länge man kunde.

I Seskarö, platsen för det kända upproret 1917, har dock sågen öppnats igen. Men industrin har också förändrats i grunden. I dag krävs det högskolestudier för att anställas. Sakta byts LO-kollektiven ut mot TCO- och SACO-kollektiv samtidigt som AI-implementeringen börjat skymta vid horisonten. Liknande tendenser syns när Umeå och Luleå nu moderniserar sina hamnar. I Obbola fördubblas produktionen, men inga nya jobb skapas.

Allt pekar på att mer och mer av LO-kollektivet i norr kommer att förändras till samma sorts servicearbetare som präglar storstäderna i söder. Det skapar en historisk utmaning för en arbetarrörelse och ett parti som i generationer baserat sig i regionen på skogsarbetaren, gruvarbetaren och sågverksarbetaren.

Man kan inte prata om norr utan att prata om migrationen. Kompetensförsörjningen är skriande i urbana centrum längs kusten. Trots att man dammsugit hela Nordkalotten finns det helt enkelt för lite folk för att få prognoserna att gå ihop. Den stora tragedin här är ungdomarna och invandrarna. När de lämnar regionen töms den på de mänskliga resurser som behövs. Bakom sig lämnar de ofta mindre samhällen med tomma fastigheter. Invandringsvågen 2015 var för många norrländska kommuner det år när ekonomin vände uppåt tack vare de generösa statsbidragen.

Men problemet kvarstår. Sverige har konstruerat ett system som direkt uppmanar till flyttning söderut, vilket i kampcykler också föranlett protester som "vi flytt int´" på 70-talet. Sedan dess har också folks krav på kultur, nöjen och självförverkligande förstärkts. I den striden kan bara de stora städerna i norr ge sig in. Det dränerar inlandet men skapar dessa "värn" vid kusten. Genom etableringen av nya industrier hoppas man nu att trenden ska vända. Att folk ska välja att stanna kvar.

Det tycks fungera i viss mån. Många stockholmare kommer trots allt för att studera i norr. Men färre väljer att stanna. I en ny digital era blir det nog enklare att bibehålla tjänstemän. På lagom avstånd från servicejobbarnas hyreslägenheter kan de ha sin lilla täppa och jobba hemifrån på alla dessa företag med sina huvudkontor i Stockholm. Det är åtminstone förhoppningen.

Hur lockar man arbetare till norr? De som behövs mest. Det vet ingen. Där lyser alltjämt kompetensförsörjningssiffrorna lika klarröda som bottennoteringarna i lön för vårdpersonalen i Väster- och Norrbotten. Man kan ju tänka att det vore en prioritet för ett arbetarparti att öka andelar av befolkningen som står LO nära, och på sikt SAP.

1900-talets grundläggande strukturer bryts och böjer sig när kapitalet omorganiserar sig. Byar slås ut och städer växer. Samtidigt förändras maktbalansen mellan partier och fackföreningar. I den miljön träder både idealism och identitet in som utmanare till klassmedvetandet. När kulturkriget bryter ut i Norrland skapar det inte bara intern friktion mellan geografiska identiteter, det fyller ett vakuum och kan ge röst åt det som sker. Det skapar en krutdurk.

Den politiska frågan står klar: Om man nu fortsätter envisas med att undvika politiska lösningar, om reträtten från stat och kommun fortsätter, om den centrala politiken allt mer handlar om "svenskhet" och om den ekonomiska politiken fortsätter vara radikalt nyliberal samtidigt som strukturomvandlingen sker - när kommer då kriserna leda till en ny politisk miljö? De många sociala kamperna och framväxten av alla små partier de senaste åren pekar på att det kan gå snabbt när väl krutdurken exploderar.

Det anmärkningsvärda är att revolterna inte blivit större än vad som faktiskt skett.

Stellan Elebro bor i Obbola och är aktiv i Seko och SAP samt ledarskribent på Västerbottens Folkblad.