Det slutade i Sveriges största konkurs sedan Kreugerkraschen. 14 miljarder i obetalda skulder. Pajala hängde på och förlorade. En fattig avfolkningsbygd längst upp i östra Norrbotten har hela det ekonomiska systemet riggat emot sig. Hur vore det att gräva i berget med ett bredare hushållningstänkande? Det luktar pengar", sa Stefan Löfven och skrattade, och de andra höjdarna skrattade bredvid honom, där de stod inför pressuppbådet med varselvästar och bygghjälmar. Socialdemokraternas partiledare, som ännu inte var statsminister, hade en liten hög med järnmalmsslig i sin kupade hand - ett grovkornigt svart pulver som påminde om snus - och han såg lysande tider framför sig.

Han var inte ensam om det. Under de två år då gruvan i Kaunisvaara två mil norr om Pajala byggdes upp, greps hela Norrbotten av gruvfeber. Den kinesiska ekonomin hade växt explosionsartat och hungrade efter metaller - mellan 2000 och 2010 så mycket som 42-dubblades Kinas järnimport! Metallpriserna steg dramatiskt och födde drömmar om en jackpot, och gruvbolagen samlades som flugor. Experterna talade om att man var på väg in i en "supercykel" - en konjunkturcykel på steroider som kännetecknades av att det inte skulle bli lågkonjunktur igen. Världens efterfrågan på metaller var så stor att priserna inte skulle gå ner igen, som de brukade göra. Boomen skulle pågå för evigt.

Det var en optimismens tid. Geologimyndigheten SGU såg framför sig hur Sverige skulle ha 30 gruvor kring 2020, medan branschorganisationen Svemin spådde att gruvnäringen skulle kunna skapa 50 000 nya arbetstillfällen till 2025. Kommunernas kalkyler visade hur gruvboomen skulle vända befolkningsutvecklingen - Pajala, som haft femtio år av folkminskning, förkunnade att kommunen skulle kunna växa från 6 000 till 10 000 invånare. Pajala blev ett skinande ljus i det norrländska inlandsmörkret, som fick politiker i andra kommuner att också börja hoppas på mineralfynd.

När den första historiska sprängningen gjordes i Kaunisvaara i oktober 2012 var stämningen elektrisk av glädje och förhoppningar. Det var som om bygden drabbats av feber. Bostadsöverskottet vändes till bostadsbrist, dödsdömda hotell renoverades och det uppstod rentav bilköer vid de båda fyrvägskorsningarna. Företag etablerades i en aldrig förr skådad takt, arbetsförmedlingen blev nedringd av folk som ville till Pajala. Nu var det slut på kommunala neddragningar och släckta skyltfönster, nu skulle bygden resa sig.

Två år senare ekade bara tystnaden i dagbrottet. Gruvan hade gått i graven, med 14 miljarder i obetalda skulder. Det var Sveriges största konkurs sedan Kreugerkraschen.

Hur kunde avgrunden mellan lönsamhetskalkyl och verklighet vara så djup? Efter kraschen i Pajala pekades syndabockar gärna ut - bolaget Northland Resources hade visst klätt sig i opassande stora spenderbyxor - men sanningen är att det finns ett grundläggande problem i Pajalas gruvsatsning: råvaruutvinning är en bransch med höga risker, som man bör undvika om man inte har råd att förlora.

Råvaror handlas på en spotmarknad där priset sätts dag för dag. Men produktionen sker i en trögrörlig miljö där det kan ta flera år att justera volymerna. När man fattar beslut om en investering har man inte en aning om vilket pris man kommer kunna sälja sin malm för. Northland Resources baserade sin intäktskalkyl på 2011 års priser - 150 dollar per ton järnmalm - men blev tvunget att sälja för 80 dollar per ton. På bara ett halvår förlorade man 300 miljoner i uteblivna intäkter. En gruva går alltid med förlust i början, eftersom investeringskostnaderna är så höga, och ingen nystartad verksamhet klarar ett ras i den storleksordningen.

Borde man ha förstått att det inte fanns någon supercykel, att boomen skulle komma av sig även denna gång? Antagligen, något ska man lära sig av historien. Men var det därför fel att satsa? Den frågan är svårare.

Ett gruvjobb kan vara skillnaden mellan arbetslöshet och sysselsättning, mellan veckopendling och jobb på hemorten, mellan ett samhälle som har vårdcentralen och apoteket kvar och ett som tynar bort, mellan en generation som kan stanna hemma och en som måste flytta söderut. Men det räcker inte med jobben, det måste också finnas bostäder, utbildning och omsorg, offentlig och kommersiell service. Inför gruvans ankomst hade Pajala ett val. Antingen satsade man en massa pengar man egentligen inte hade på att bygga upp samhället, eller också skulle tillfället glida en ur händerna. Om Northland lyckats och Pajala inte satsat, skulle gruvan ha blivit som en oljeplattform på land - driven med inrest arbetskraft, som bor i baracker på veckorna och pendlar hem till sina familjer på helgerna. Kommunen hade gått miste om skatteintäkterna, och lokalsamhället skulle ha förlorat de nya gruvarbetarnas köpkraft.

Så Pajala satsade högt - och förlorade. Men inte på grund av oförnuft, utan för att en fattig avfolkningsbygd längst upp i östra Norrbotten har hela det ekonomiska systemet riggat emot sig.

Så här fungerar det med gruvor och arbetstillfällen: det blir färre och färre jobb i själva gruvan. Gruvbolagen investerar stora summor i att automatisera produktionen, både för lönsamhetens och arbetsmiljöns skull. Från 1960 till 2010 minskade antalet anställda i de svenska järnmalmsgruvorna från 13 000 till 3 000 - samtidigt som produktionen ökade. Det finns till och med projekt där man försöker skapa helt automatiserade gruvor.

118703_01.jpgBild: Birgit Ståhl-Nyberg: Porträtt av en arbetare, olja 1979.

Det stora hoppet står därför inte till gruvarbetet, utan till det man kallar för indirekta effekter: jobb som inte skapas i själva gruvan, men på grund av att gruvan finns. Det kan handla om allt från transporter och maskinservice till butiker där gruvarbetarna handlar och förskolor där de lämnar sina barn. En kanadensisk organisation har räknat ut att ett gruvbolag har fyra gånger högre kostnader i leverantörsutgifter än i lönekostnader. En gruva som upphandlar lokalt kan ha en enorm effekt på den lokala ekonomin.

Eller kan den? Ekonomer som räknat på de indirekta effekterna kommer till dystrare slutsatser när de inte är anställda av gruvbolagen. Ungefär samtidigt som den första sprängsalvan sköts i Kaunisvaara gjorde myndigheten Tillväxtanalys en uppskattning av de indirekta effekterna. Man kom fram till att den svenska gruvnäringen som helhet skapade ett "indirekt jobb" för varje gruvjobb, men att effekterna blir mycket mindre i glesbygden. Extrajobben verkar hamna i Luleå i stället, där det finns en större befolkning, ett universitet, ett diversifierat näringsliv och bättre infrastruktur, och dit det alltså är lättare att locka kompetent arbetskraft.

Pengarna verkar alltid ha samma flöde. Under en period i början av 2000-talet tog Norrbottens län emot 16 procent av Sveriges alla industriinvesteringar, fastän det bara har 2,5 procent av landets befolkning. Det borde ha varit en jättesatsning - men uppsvinget uteblev. Arbetarna som byggde anläggningarna var tillfälligt inresta, de fasta industrijobben blev färre än vad prognoserna sagt och ingenjörerna satt på projektkontor i Luleå eller ännu längre söderut. Malmen skeppades obearbetad ut via Narvik, vinsterna gick till huvudkontoret i Stockholm eller Luxemburg. Investeringarna betalade sig förvisso, naturresurserna som skördats i Norrland har skapat enorma värden. Men de värdena blir inte kvar i Norrland.

Gruvorna är stekheta. Samhällets behov av metaller har aldrig varit större och det växer i rasande takt. Varje svensk kommer under sin livstid att använda 15 ton järn och 600 kilo koppar - allt vi har runt omkring oss är möjligt på grund av att metaller har brutits i gruvor. När framtidsspanarna drömmer fram sina lösningar på dagens problem hänger också dessa lösningar på att vi kan fortsätta skörda jordskorpans frukter. Att Afrika och Asien kan resa sig ur fattigdomen hänger på gruvorna. Att ersätta fossila bränslen med förnybar elektricitet kräver massor av metaller - en elbil kan väga 500 kilo mer än en vanlig bensinbil, och de vindkraftverk och solpaneler som ska ge oss elen kräver också rader av nya gruvor.

Sverige har en stolt gruvtradition och en med europeiska mått rik berggrund. Det finns förutsättningar för att utvinna mycket mer metall här. Och de flesta och bästa fyndigheterna ligger i glesbygden, på just de platser där det är svårt att få andra arbetsplatser att etablera sig. En gruva kan inte flytta till staden. Malmen måste tas upp just där den finns.

Visst har gruvan baksidor. Att spränga berg för att utvinna de pyttesmå mängder nyttig metall som finns där är ett våldsamt ingrepp i naturen. Det kräver massor av energi, står för stora utsläpp och producerar oerhörda mängder avfall - 70 procent av allt avfall i Sverige är gruvavfall. En gruva tar också enorma markarealer i anspråk. Men som Robert Bernhardsson, Jokkmokks kommunalråd som väckt känslor genom sitt helhjärtade stöd till det omtvistade gruvprojektet i Kallak, säger: det finns mycket mark i kommunen. Gruvan tar upp ett par promille. Om den kan ge några hundra jobb till en bygd som skriker efter arbetstillfällen kan det väl vara värt att ödelägga några hektar?

Det finns materiella skäl att hoppas på en gruva. Små inlandskommuner kämpar med att få budgeten att gå ihop, men de har inga skatteintäkter att betala utgifterna med och måste spara på allt. Utan arbetstillfällen är det snart ute med dem. Och varifrån ska arbetstillfällena komma? Frågar man i Stockholm är det nya tider nu. Sverige är inte längre Atlas Copco och LKAB, det är Spotify och Skype. Sverige är en innovativ kunskapsekonomi och ett pappaledighetens paradis, vi har en supertrendig huvudstad och en orörd vildmark i norr, och nu ska vi bli världens första fossilfria välfärdsstat. Det gamla grå industrisamhället är en del av det förflutna, som bondesamhället och vikingatiden. Vi har avancerat till nästa nivå.

Men platser som Jokkmokk eller Pajala har inte förutsättningar att bli ett kunskapssamhälle, som journalisten och Norrlandsskildraren Po Tidholm påpekar. De har fel läge, fel demografi, fel klassammansättning och inget kapital. Det kommer inga apputvecklare hit, och det finns inte heller någon regionalpolitik att hoppas på längre, nu när samhället avsvurit sig ansvaret för att hela Sverige ska leva. Det man kan hoppas på är turism eller fortsatt resursexploatering - två näringar som gör anspråk på samma marker, men vill göra helt olika saker med dem. Den ena vill skapa en konstgjord, romantiserad hembygd där det finns plats för vindens sus och älvens brus men inte för kalhyggen och dagbrott, den andra vill fortsätta krama ur de sista resurserna ur skogen och berget. De kan inte finnas på samma plats.

118703_02.jpgDen svenska berggrunden rymmer många eftertraktade råvaror. Här koppargruvan i Gällivare.

Här har råvarunäringarna två trumfkort på hand. Dels lovar de fler och bättre betalda jobb, vilket också innebär större skatteintäkter. Dels är de rotade i historien. Det finns ju ett skäl till att kommunalråd i Norrland nästan alltid gör vågen åt en gruva, medan kommunalråden i södra Sverige värjer sig med näbbar och klor åt sådana planer.

Platser har minnen. Lika mycket som hembygden är en geografisk plats, är den ett mentalt landskap, uppbyggt av gemensamma minnen som förs vidare genom generationer. Berättelsen om vem man är flyter ihop med berättelsen om varifrån man kommer.

Norrlands industrialisering och modernisering drevs helt av efterfrågan på norrländsk råvara. Infrastrukturen som byggdes upp under 1800-talets stora expansion byggdes för att exploatera råvaror och skeppa ut dem ur provinsen. Hälsingland, Jämtland och de inre delarna av Norrbotten var tre helt olika slags platser, men timmerfebern tvingade dem att möta samma öde. De flesta norrlänningars rottrådar går tillbaka till den tiden. Det var för att skörda skogen, malmen och vattenkraften som Norrland fylldes av människor, det är på grund av råvaruindustrin som folk lever som de gör.

Därtill kommer den stora berättelsen som varje generation svenskar från 1900 och framåt fått i sig med modersmjölken: hur Sverige slungade sig självt ur fattigdomen med hjälp av (Norr)landets egna råvaror. Hur välståndet och folkhemsbygget drog fram och stöpte om obygd till civilisation. Varje kalhygge, gruva och fördämning var en del i processen att göra Sverige till ett av världens rikaste och mest jämlika länder. Resursexploateringen var något att vara stolt över, ty den byggde välfärden.

Moderniteten utfärdade ett löfte, skriver Po Tidholm: var du än bodde kom Samhället och byggde en skola i gult tegel och en busskur vid byvägen. Varenda centralort planerades minutiöst, inget lämnades åt slumpen. Funktion gick före estetik - vykorten härifrån blev aldrig som dem från Italien - men livet blev gott och bekvämt.

Det var ett lätt kontrakt att skriva på. Alla kunde se hur livet blev bättre och hur det hängde ihop med industrierna. Stora delar av Norrlands inland moderniserades inte förrän på 1960-talet. Det finns åtskilliga människor kvar som minns eländet som fanns innan gruvhålen, kalhyggena och kraftverksdammarna tog välståndet till byn.

I södra Sverige har man glömt allt detta. Där tar man råvarorna för givna och fruktar gruvan. Kanske har man googlat några skräckbilder från illegala gruvor i Kina, kanske har man nöjt sig med att projicera ett dagbrott i naturlig storlek på en stadskärna eller ett naturreservat. Hur som helst vill man inte ha några gruvor vid Vättern eller på Österlen. De passar inte in i det mentala landskapet. Men det gör de i norra Norrlands inland.

Det finns en glidning i språket när gruvornas vänner ska tala för sin sak: man pratar ömsom om behov, ömsom om efterfrågan, som om de vore detsamma. På så sätt kan man först slå fast att gruvorna behöver få företräde framför till exempel skyddad natur, för att det behövs för att förse den fossilfria välfärdsstaten med nödvändiga råmaterial, för att i nästa andetag tala om guldgruvor, som ju är lönsamma men inte behövs till någonting.

Det som driver efterfrågan är inte behovet utan begäret. Och om vi börjar skilja på behov och efterfrågan, framträder en ny aspekt som central: en gruva är något mycket större än aktieägarnas ensak. Den kräver ett helt samhälle som planerar runt den - och som tar smällen om något kraschar. Northland Resources var aldrig något betydande företag, men dess konkurs var Sveriges största på 80 år. De som lånade ut pengar till Northland gjorde det inte av omsorg om Tornedalen, och den som förespråkar fler svenska gruvor för inlandets skull behöver se sig om efter andra sätt att organisera den gruvdriften.

118703_03.jpgVägen från Northlands gruva i Kaunisvaara efter nedläggningen. Nya ägare köpte konkursboet billigt och försöker på nytt. Foto: Gudrun Norstedt.

Händelseutvecklingen i Pajala hade kunnat ta en helt annan väg. Det finns många malmfyndigheter i östra Norrbotten som förmodligen är samhällsekonomiskt värda att bryta - SGU talar om 2,3 miljoner ton järnmalm. Det hade inte behövt vara så bråttom att öppna gruvan i Kaunisvaara. Man hade kunnat börja med att bygga en järnväg från finska Kolari till Svappavaara där malmbanan tar vid. Och ett stickspår ner till Luleå, när man ändå höll på. Det hade varit en stor sak för samhällsutvecklingen i Tornedalen att få järnväg - man hade knutit samman Norge med Kina!

Att göra saker i den ordningen hade varit bättre för Sverige, för Pajala och för miljön. Nu blev det i stället hipp som happ med allt, för att det satt ett riskkapitalfinansierat aktiebolag i förarsätet, och det hade bråttom av sina egna företagsekonomiska skäl.

Om gruvorna ska tillgodose bredare samhälleliga behov, borde de underställas de behoven. En gruva som utformas för att skapa social utveckling i Norrland kan inte förlita sig på riskkapital, barackarbetskraft och export av oförädlad malm. Den behöver vara en del av en sammanhållen regionalpolitik som på allvar kan stå emot urbaniseringen, och av en värdekedja som planeras så att flera värdeskapande verksamheter förläggs nära varandra. Slut på direkttransporterna till Narvik. Infrastrukturen ska byggas för lokal utveckling, inte leda från gruvan till hamnen. Och norrländska metaller ska förädlas och bearbetas i norrländska industrier.

Denna tabubelagda tanke leder fort fram till en ännu mer förbjuden: tänk om hela metallutvinningen skulle underkastas ett bredare hushållningstänkande? Den som säger att vi behöver stora mängder metaller till exempelvis elbilarnas batterier, gör det utifrån förutsättningen att framtidens transportsystem ska bygga på privatbilism. Måste det vara så? Är det linjära materialflödet från gruva till soptipp en så överlägsen samhällsorganisation att den är det självklara valet för framtiden?

Regeringen har på senare år visat ett stort intresse för råvaruförsörjningen. Det är på tiden. Men frågan är bredare - om än politiskt känsligare - än att bara göra det enklare att öppna nya gruvor. Det var för den delen inte svårt att öppna gruvan i Pajala.

Sprängsalvorna ekar återigen i Kaunisvaara. Fyra år efter den spektakulära konkursen kunde mot alla odds ett nytt bolag starta om gruvan i Pajala. Kaunis Iron växte upp ur sin föregångares aska, det gräver med samma maskiner i samma grop. Konkursen gav nya ägare en unik möjlighet: att börja från noll. Ingenting är belånat, inga räntekostnader tynger kalkylen. Anläggningen behövde inte byggas, den stod redan på plats och investerarna kunde köpa den till vrakpris från konkursboet.

Nu är feberdrömmarna fördrivna. Gruvan drivs kostnadseffektivt med cheferna i baracker och lokala underentreprenörer i maskinerna, ägarna är långsiktiga investerare utan tankar på börsen och man expanderar försiktigt i den takt kalkylen håller. Man rider inte längre på någon vettvillig hype, utan jobbar på tornedalskt vis: med envishet och hårt arbete. Den nya gruvan är fjärran från Northlands skrytbygge - och den går bra. Förra året gjorde Kaunis Iron en halv miljard i vinst.

Samtidigt kantas himlen av orosmoln. Alla de ursprungliga problemen finns kvar: det geografiska läget i Sveriges mest perifera periferi, den bristande infrastrukturen, det vacklande befolkningsunderlaget - Pajalas invånarantal har stått prick stilla - och beroendet av det snabbt skiftande priset på järnmalm. Gruvan bedrivs dessutom utan ett giltigt miljötillstånd, något som dragit in bolaget i en olöst strid med Naturvårdsverket. Och någon regionalpolitik syns inte till.

Men just i dag går det bra. Malmpriserna är höga, den kinesiska efterfrågan stor. Ingen vet hur länge det håller, men optimismen gror försiktigt i Pajala. Det är svårt att säga om den är befogad, eller ett klamrande efter det allra sista halmstrået.

Marcus Priftis är författare och skribent, tidigare också estradpoet. Han har bland annat arbetat som miljöbyråkrat men är i dag högstadielärare vid sidan av författarskapet. Han senaste bok heter Brytningstid. Hur gruvan blev en ödesfråga. (Natur och Kultur. 2020.)