Landsbygden har många platser för motstånd. En konfliktyta är en konkurrensutsatt och sönderbesparad sjukvård. Desirée Enlund, kulturgeograf vid Linköpings universitet, har undersökt politisk mobilisering och sjukvårdsaktivism på landsbygden.
Din avhandling baserar sig på två fallstudier. Den ena gäller etableringen av kooperativet Hälsorum Offerdal i Änge i Jämtland på 90-talet, en långlivad proteströrelse för jämlik vård. Den andra fokuserar på ockupationen av BB och sjukhuset i Sollefteå från 2015 och framåt, och försöken att även där etablera ett kooperativ. Hur skiljer sig dessa rörelsers politiska mobilisering åt?
Offerdal är ett lågmält och vardagligt motstånd. Det startade 1992 och har därför hållit på väldigt länge. En del av organiseringen handlar om att upprätthålla det som kooperativet gör, det vill säga fixa vård. En annan del handlar om att avvärja mer eller mindre akuta hot om att vårdcentralen ska stängas. Då har kooperativet mobiliserat mer aktivt genom att kalla till stormöten där de bjudit in Offerdals befolkning och lokalpolitiker. Via dessa möten har de lyckats förklara vårdens problem för medborgare och politiker, vilket i omgångar ökat engagemanget och lett till aktivism. Protestvågorna samlar fler människor för att kooperativet ska överleva, samtidigt som sjukvårdspersonalen går till jobbet varje dag likt dig och mig och sköter det dagliga på kooperativet så att vårdcentralen finns kvar.
Sollefteå är något helt annorlunda. Det började pratas om nedskärningarna redan 2015. De första protesterna skedde samma år, och var då under lång tid inte så omtalade i medierna. De har arrangerat ganska spektakulära protester om man ser till områdets befolkningsmängd. Här kan nämnas de första protestmarscherna, ockupationen av sjukhuset som pågår än i dag eller bilbarnfödarkursen tillsammans med ABF, som fick en stor genklang bland människor: "Va? Ska man föda barn i en bil?" Det är ganska ovanligt att en rörelse orkar mobilisera så intensivt under så lång tid och samlar många människor. Så man kan säga att där Offerdal är ett vardagligt motstånd, är Sollefteå ett mer spektakulärt.
Vad tror du det är som har gjort att rörelserna lyckas hålla igång så länge?Det är en bra fråga faktiskt. Det ligger något i det här med eldsjälar, tror jag. Frågan är komplicerad eftersom det finns en risk att en stor tyngd läggs på enskilda individer, vilket kan ha negativa sidor. Det var tydligt när jag pratade med dem i Offerdal, att det fanns några eldsjälar som drivit kooperativet under lång tid och som verkligen har fått ut mycket av det personligen. Personer som har fått bestämma över sitt arbete och hur arbetet ska skötas. Samtidigt är det många som inte har tiden, energin eller lusten att engagera sig i sin arbetsplats på det sättet. Att många har engagerat sig har gjort att kooperativet kunnat överleva, samtidigt som en liten skara eldsjälar varit drivande. Tillsammans har de kämpat på för att hitta lösningar när allt sett becksvart ut.
I Sollefteå har det varit mera intensivt under kortare tid, samtidigt som det också funnits en kärna av människor med från start. Det som annars är unikt med Sollefteå är ockupationen. Det man protesterar runt, sjukhuset, har förvandlats till en mötesplats där folk som annars kanske inte skulle engagerat sig politiskt kan träffas. Det blir en politisk handling bara att vara där och umgås med kaffe, kakor och sina grannar. Det kanske inte på ett direkt sätt förändrar världen, men det är tydligt för dem som vill engagera sig vad de kan göra och bidra med.
Ett resultat i din avhandling är att oavsett vilken form av politisk mobilisering rörelserna ursprungligen använde, så landade båda i att på olika sätt forma kooperativ. Vad tror du det berodde på?
Det är en svår fråga. Det finns en studie som visar på att kvinnor inom vårdsektorn oftare blir rekommenderade av regioner, Arbetsförmedlingen, kommuner och så vidare att starta kooperativ, till skillnad från män - som om kooperativ lämpar sig extra bra för just vårdsektorn eller kvinnodominerade yrken.
Så varför blev det just kooperativ i Offerdal? De jag pratade med sa att Jämtland har en lång kooperativ historia. Man har haft många förskolekooperativ, föräldrakooperativ och personalkooperativ. Jag minns att en av dem som var med när allt startade på 90-talet sa att det var en av läkarna som kom på idén att starta ett kooperativ. Det fanns inte ens på kartan att starta ett aktiebolag, vilket idag är vad vi tänker på när vi föreställer oss privat vård. Det var för långt bort i diskursen helt enkelt. Det var dessutom otänkbart att regionen skulle låta personalen ta över vårdcentralen som ett aktiebolag och därmed kunna ta ut vinst. Det var alltså en kombination av en lång historia av kooperativ i området och en attityd av att staten hjälper oss inte, så vi "sköter oss själva", men där stödet från regionen ändå var viktigt.
I Sollefteå var det delvis politiskt motiverat att de valde att starta ett kooperativ. Det gjorde det lättare att förklara varför man startade en privat vårdcentral. Debatten om vinster i välfärden är känslig. Genom att starta ett kooperativ som enligt lagen om ekonomiska föreningar inte får ta ut vinster, försökte man komma runt den debatten. Aktivisterna i Sollefteå hade också sneglat på historien och till exempel kollat på hur Coop (Kooperativa förbundet) gjort när de startade upp. Ockupanterna anknöt därmed sitt val av kooperativ som organisationsform till den samtida debatten kring vinster i välfärden, samtidigt som de använde exempel på framgångsrika kooperativ från Sveriges historia.
Du beskriver i slutet av din avhandling att en av konsekvenserna av marknadiseringen och privatiseringen av den svenska välfärden är att staten har slutat bry sig om sina medborgare. Hur gavs det uttryck bland personerna du intervjuade?
Det fanns en känsla bland vissa jag pratade med att staten har slutat bry sig om dem. Vid ockupationen har de exempelvis satt upp en stor banderoll med titeln "Här ockuperar skattebetalare!" Detta fungerar som en symbol; genom att betala skatt är de också medborgare i detta land, och kan därmed kräva medborgerliga rättigheter, bland annat att få något tillbaka för sina skattepengar. Detta gäller särskilt på platser som Sollefteå som betalar mycket mer skatt än man gör i Stockholm eller i Linköping, och som dessutom har mindre utbud av offentlig service. En del personer jag pratade med sa att "när de inte lyssnar på oss, då måste vi göra det här". Ockupationen i Sollefteå eller den kooperativa vårdcentralen i Offerdal blir då ett sätt för invånarna att ta tillbaka sitt eget initiativ. De sitter inte i limbo och väntar på att regionen ska besluta om saker, utan de gör något själva. På det sättet kunde de till viss del ta tillbaka makten över sina liv.
Min sista fråga handlar om framtiden. Hur ser personerna du pratat med i din avhandling på framtiden för sjukvården i glesbygden?
När man som i Offerdal jobbar som sjuksköterska med de här frågorna varje dag blir det väldigt abstrakt att fråga om sjukvårdens framtid, men det fanns intressanta resonemang både i Offerdal och Sollefteå. Hur skulle en framtida sjukvård kunna organiseras? Ska kommunerna eller staten ta över ansvaret för sjukhusen från regionerna? Bland aktivisterna i Offerdal och Sollefteå fanns det ingen konsensus i frågan, utan folk hade olika idéer om vilken nivå sjukvården borde hanteras på.
Personligen tycker jag också att organiseringen av sjukvården är en viktig fråga, en av flera stora utmaningar sjukvården står inför. Frågan om var ansvaret ska ligga hänger ihop med att sjukvården är dyrare nu än för tio år sedan. Vi kan reparera saker idag som man inte kunde då, samtidigt som privatiseringarna gjort vården dyrare. Det kanske mest fascinerande med Sollefteå är att man har lärt sig så mycket om sjukvården. Protesterna har visat att man inte behöver en 8-10 år lång läkarutbildning för att förstå hur den är uppbyggd. Det gör att det går att ha en demokratisk diskussion om sjukvården. Sollefteå visar att det skulle behövas och är möjligt när medborgarna behandlas som de tänkande individer de är. Hur vill vi att sjukvården ska se ut och hur ska sjukvårdens resurser fördelas?
