Det finns denna längtan efter något annat.

Ett fackligt uppsving pågår i USA. Ellen David Friedman är en legendarisk organisatör. Daria Bogdanska intervjuar, utifrån egna erfarenheter i SAC. Det gäller att skapa utrymmen för arbetare att snacka ihop sig.

Ellen, vi har träffats tidigare och jag vet en del om dig, men alla vet inte vem du är. Kan du presentera dig själv?

Jag har organiserat arbetare sedan sextiotalet. Nu är jag pensionerad men fortfarande aktiv som organisatör. Jag växte upp utanför New York City. Det var en tid med en mångfald av stora, starka sociala rörelser: antikrigsrörelsen, medborgarrättsrörelsen, andra vågens feminism och nationella befrielserörelser. Redan i unga år drogs jag till socialismen. Jag började läsa Marx när jag var sexton och har aldrig slutat studera Marx och marxister. De står sig lika bra femtio år senare. Mina farföräldrar var rysk-judiska arbetarklassinvandrare, och jag blev tidigt intresserad av att organisera mig med andra arbetande människor. 

Min intellektuella grund är övertygelsen att kapitalismen är problemet, och att kapitalistklassens makt skapas på arbetsplatsen. Det stod tidigt klart för mig. Det finns skiftande organisationsformer att välja på inom vänstern. Jag har alltid valt arbetsplatsen.

Större delen av mitt liv har jag bott i Vermont. Där gick jag på universitetet och där arbetade jag i många år i en livsmedelsbutik. I slutet av 1970-talet fick jag jobb som fackföreningsorganisatör, och det har jag ägnat mig åt sedan dess. Främst inom lärarfacken där jag lärde mig två saker: konsten att organisera och nödvändigheten att bekämpa byråkratiska fackföreningar.

Vad var målen för fackföreningarna i USA vid den tiden? Hur arbetade de?

Din fråga är väldigt relevant för dagens organisatörer. Jag tror att det som fick mig att söka mig till fackföreningsrörelsen och lära mig konsten att organisera, har dykt upp igen femtio år senare.

När jag började arbeta som organisatör hade jag redan ett utvecklat vänsterperspektiv. Jag var marxist, jag ansåg att fackföreningar har klassmakt och klasskamp som mål, att de kan och bör vara verktyg för att inte bara förbättra arbetarnas livsvillkor, utan också exponera den strukturella fara som kapitalismen utgör för samhället i stort, och därmed bidra till den antikapitalistiska rörelsen.

Jag gick med i en rörelse som sedan trettiotalet hade varit mycket framgångsrik. I fyrtio år hade en betydande andel av arbetarna varit fackligt organiserade. Fackföreningarnas förmåga att förhandla till sig kollektivavtal hade förbättrat arbetarnas arbetsförhållanden och livsvillkor. Det gav oss det vi i dag kallar den amerikanska medelklassen efter andra världskriget.

När jag gick med i rörelsen insåg vi inte att vi befann oss i början på den nyliberala eran. Från det ögonblicket till idag har fackföreningarna för det mesta fokuserat på saker som rent av har garanterat nederlag, misslyckanden och tillbakagång. Först och främst: tilliten till tekniska experter. I stället för att vara en organisation för arbetare att samlas i, diskutera, resonera, tydliggöra gemensamma problem och agera tillsammans, började facken likna försäkringsbolag: "Betala medlemsavgiften, så kommer någon expert någonstans att ta hand om ditt problem, om du har ett problem."

Det här beroendet av den tekniska expertisen för med sig mycket mystifiering och brist på öppenhet. Ombudsmannen kan säga: "Jag ordnar det här, du behöver inte bry dig, det är väldigt komplicerat ..." Eller: "Jag snackar med arbetsgivaren eller HR-avdelningen, jag tar hand om det."

Så småningom började arbetarna förstås känna sig åsidosatta och beroende av ombudsmännen, vilket skapade en hierarkisk ordning i facket. Ombudsmännen och ledningen i toppen blev alltmer avlägsna, och fick mer och mer makt över vad som hände i facket.

118709_01.jpgEllen David Friedman

När jag gick in i arbetarrörelsen som en mycket engagerad marxist, började jag lägga märke till allt detta och hur lönerna för de anställda i facket hela tiden ökade. Mer och mer pengar spenderades på den fackliga apparaten och dess förmåner. Arbetarna, medlemmarna, kom i andra hand. De var inte huvudsaken. Jag hatade allt detta! Därför har hela min fyrtioåriga karriär som facklig organisatör handlat om att sätta arbetarna i främsta rummet.

Mitt bidrag till den antikapitalistiska rörelsen har varit att hjälpa arbetare att organisera sig underifrån och lära sig att lösa problem tillsammans, vinna strider, bygga solidaritet och utveckla en medvetenhet om systemet som skapar deras problem.

Jag kände att jag behövde vara där, men jag hamnade hela tiden i konflikt med mina chefer, fackföreningsbyråkraterna. De gjorde många försök att avskeda mig, tvinga mig att byta spår eller disciplinera mig.

Vilken var metoden för att organisera arbetarna? Vad förväntades du göra förutom att rekrytera nya medlemmar?

Det är en viktig fråga. Jag förväntades på den tiden organisera förhandlingsenheter. Jag vet att de fungerar annorlunda i Sverige. Systemet i USA bygger på exklusiv representation på arbetsplatsen, alltså bara ett fack per arbetsplats. Men principen är densamma: ta kontakt med en arbetsplats och försök hitta arbetare som är intresserade av facket. Ibland tar arbetarna kontakt med oss. Vi ger dem information och förklarar hur allt går till. De måste hålla val bland de anställda för att ge fackföreningen rätt att teckna kollektivavtal. När de har fått en majoritet att rösta för facket, hjälper vi dem att förbereda förhandlingarna och vad de behöver göra för att arbetsgivaren ska följa kollektivavtalet. Vi lär dem hur man för fram klagomål när enskilda medlemmar har problem och hur man omförhandlar avtalen efter ett par år. Ibland finns det behov av att hjälpa en grupp arbetare att förbereda en strejk om de inte får igenom sina avtalskrav.

118709_02.jpgLärare och skolpersonal har strejkat på flera håll i USA på senare år. Här Rockford 2014.

Det var det jag förväntades göra, och det var inga orimliga uppgifter. Men dessutom försökte jag alltid bilda organiseringskommittéer. I stället för att säga till arbetarna "okej, här är planen ni ska följa", försökte jag förklara för dem att nu när ni är tillsammans gäller det för er att prata med varandra, peka ut vilka problem ni har och hur ni vill lösa dem. Det var aldrig vad mina överordnade i facket hade i sikte. De ville få facket på plats, få in medlemsavgifterna och teckna kollektivavtal. Det är ju också rimliga mål, men med tiden insåg jag att processen, alltså sättet att uppnå målen, är viktigare. Om det finns en radikal och deltagande demokrati i facket, så kan man bygga autentisk arbetarmakt. Utan en sådan process slutar det med en byråkratisk fackförening som allt mer förlitar sig på teknisk expertis och politiker.

Här finns en del likheter med Sverige, där vi har en stark koppling och överlappning mellan de större fackföreningarna och det socialdemokratiska partiet. Det är ofta svårt att få något inflytande i fackföreningarna utan rätt partitillhörighet. Hur påverkade det dig att med din bakgrund och dina radikala ambitioner verka i en omgivning där ditt engagemang riskerades att betraktas som ett hot som måste kontrolleras?

Det har definitivt gjorts försök att bannlysa mig. Jag har bott i Vermont de senaste femtio åren, och på 1970-talet började jag arbeta med Bernie Sanders. Jag var engagerad i det oberoende tredje partiet på den tiden. 1986 frågade han mig om jag kunde driva hans kampanj för att väljas till guvernör i Vermont, vilket jag tackade ja till trots att jag saknade erfarenhet av politiskt kampanjarbete. Bernies motståndare var en ganska liberal demokrat och en republikan. Det var alltså tre kandidater, vilket är ovanligt i USA. Den gängse teorin är att en vänsterkandidat i denna situation splittrar rösterna som annars skulle gå till den demokratiska kandidaten, vilket leder till att republikanen vinner. Det kallas att "spoila", alltså att sabotera. Så när jag gick med på att driva kampanjen blev demokraterna naturligtvis väldigt arga.

Bernie vann inte. I stället blev demokraten omvald. Men när hon vann, gjorde hon klart att hon skulle se till att jag inte fick något mer jobb på någon fackförening i Vermont.

Jag var orolig. Jag hade ett fem år gammalt barn. Min man jobbade som socialarbetare, så han kunde inte själv försörja hela familjen. Dessutom ville jag arbeta med facklig organisering. Så jag var livrädd. Då fick jag ett samtal från lärarfacket som bad mig att lämna in en jobbansökan. De ville anställa mig, vilket var intressant. Jag sa till dem att jag var förvånad, och att det var väldigt självständigt av dem. Lärarfacket berättade att de hade följt turerna, och att de stod nära det demokratiska partiet. Men de sa också att deras uppgift är att organisera arbetare, och de tyckte att jag var den bästa organisatören i hela delstaten. Därför ville de anställa mig, vilket var ganska modigt. Så jag arbetade på lärarfacket i 20 år.

Men bannlysning pågår fortfarande i arbetarrörelsen. Vi ser det hela tiden. Det händer ofta när det bildas caucuses, oppositionella kommittéer på arbetsplatserna.

I USA får det bara finnas en fackförening på varje arbetsplats. Bestämmelsen kom till på 1930-talet för att möta hotet från kommunisterna. Om du tycker att ditt fack är byråkratiskt, konservativt eller odemokratiskt är din enda möjlighet därför att bilda en oberoende grupp inom organisationen. Det har du rätt att göra utan att begära tillstånd. Vi har sett en kraftig ökning av kommittéer i lärarfacken runtom i landet, och det har jag jobbat med de senaste åren.

Jag jobbade för lärarfacket i Vermont 1986 till 2006. Jag blev förskräckt och upprörd över tillståndet i den amerikanska arbetarrörelsen vid den tiden. Den var så smal och blind för vad som pågick, så svag och oförmögen att växla spår.

Sedan flyttade jag till Kina och levde och arbetade där i tio år. Runt 2015 kom jag tillbaka till USA och upptäckte att läget hade förändrats. Efter finanskrisen 2008 gick folk åt vänster, fackföreningsrörelsen var på språng och kommittéer bildades på arbetsplatserna.

118709_03.jpg'Arbetarna i främsta rummet' är organiseringens A och O.

Fackföreningsbyråkraterna gillar fortfarande inte kommittéerna, men det spelar ingen roll för mig, för nu jobbar jag ideellt, ingen betalar mig. Jag bryr mig inte, men medlemmarna i kommittéerna utsätts i dag för attacker från det byråkratiska fackliga ledarskapet som allt oftare sitter i knät på cheferna - det är hemskt, men det händer. Så det är gott om svårigheter och konflikter, men kommittérörelsen blomstrar, den växer, den är kraftfull, den är spännande - jag är så entusiastisk över att få bidra till den här ansträngningen.

Och rörelsen sprider sig. Efter skolan är nästa stora område sjukvården.

I Sverige är det inte olagligt att ha flera fackföreningar bland arbetarna på ett företag, men i praktiken är det oftast ett stort fack som dominerar en hel bransch, och om du dyker upp med ett annat, fristående fack möter du en liknande fientlighet.

Vet du, Daria, vad som är intressant? Överallt när jag är utomlands och träffar andra arbetarorganisatörer har de samma sak att berätta. Å ena sidan har du de sekteristiska partierna till vänster eller organisationer som är alldeles för små eller dogmatiska för att komma till tals med en bredare arbetarklass, och å andra sidan står de gamla, etablerade facken. Så det finns denna längtan efter något annat. Jag tror att tiden är inne för det, det historiska ögonblicket ropar efter det.

118709_04.jpgRörelsen sprider sig. Nästa stora område är sjukvården.

Så känner jag också. Jag tänker ofta på det. På många sätt fyller min organisation detta gap, om du ser till dess principer. Det är en verkligt demokratisk, medlemsstyrd fackförening, och vi lyckas organisera många arbetargrupper som antingen ignoreras av de stora fackföreningarna eller är besvikna på dem. Så det finns en potential här, men organisationen är samtidigt starkt knuten till den syndikalistiska ideologin, vilket är ganska snävt. Så jag är inte helt säker på att den kan bli "den breda organisation" som behövs idag, en organisation som kan förnya och demokratisera den fackliga rörelsen.

Jag förstår precis. Det fanns bara två alternativ för oss som på sjuttiotalet ville bygga starka fackliga klasskampsorganisationer. Det ena var en sekteristisk vänster som var så radikal att den var helt oåtkomlig för normala människor. Det andra var att gå med och försöka förändra de stora fackföreningarna inifrån. Det fanns ingen neutral mark där folk kunde utbyta idéer och lära sig folklig organisering. Det var ett viktigt skäl att bilda Labor Notes som jag är aktiv i.

Det är ingen fackförening, ingen medlemsorganisation, och inget politiskt parti. Målet är att förstå, lära ut och främja principerna för folkrörelsebaserat fackligt arbete. Regeln är enkel: Du är välkommen att utnyttja detta utrymme om du är intresserad, men du får inte använda det för sekteristiska syften, och om du kommer från ett stort fack låter vi dig inte dominera.

Labor Notes bildades vid slutet av sjuttiotalet, då det fortfarande fanns starka industrifack. Men de hade en snäv inriktning. Vi kallade dem kött och potatis-fack. De var helt fokuserade på sina medlemmars löner och förmåner och var mycket konservativa i samhällsfrågor som USA:s militära interventioner, rasism, sexism och så vidare. Så Labor Notes bildades som ett ickesekteristiskt utrymme för fackliga aktiva nere på golven. I fyrtio år har vi publicerat ett månadsmagasin, gett ut böcker och arrangerat utbildningar och konferenser. Vi fokuserar på det som lär oss hur arbetare snackar ihop sig, identifierar sina problem och samlar och bygger upp sina krafter.

Labor Notes är det enda som hållit mig igång som organisatör i rörelsen. Jag överlevde bara jag visste att jag skulle få Labor Note-magasinet i brevlådan och gå på nästa konferens. Så viktigt är det med ett utrymme av detta slag.

Vilken roll spelar Labor Notes idag?

I många år betraktades den som lite radikal, och vi hade inte så stort inflytande, och kanske krympte det bit för bit när nyliberalismen var på uppgång, men efter krisen 2008 har vi haft en otrolig tillväxt. Samma sak med tillströmningen till våra internationella konferenser med folk från tjugo, trettio länder. Vid konferensen 2020, som vi fick ställa in på grund av pandemin, skulle vi ha haft 5 000 deltagare. Fler och fler söker sig till oss och läser våra böcker, och vi bygger ut våra utbildnings- och rådgivningsprogram. Vi ger råd till fack som håller på att reformera sig, särskilt när en lista från kommittéerna eller oppositionella segrat i de fackliga valen och tagit över ledningen. De vänder sig till oss för att få hjälp att göra om sin fackförening.

När jag undervisar om facklig organisering här i Sverige brukar jag använda min egen variant av Labor Notes-modellen. Särskilt inom de stora facken har jag hört kritik av den så kallade organizer-modellen. Men för mig handlar det inte om en särskild modell som löser alla problem. Det handlar om ett sätt att tänka om organisering. Det är ganska enkelt. Det gäller att involvera andra arbetare. Och för att på riktigt lyckas med det måste organiserandet vara metodiskt. Det är organisatörens roll. Många gör det som behöver göras intuitivt - de bygger relationer, tänker framåt, tar ansvar, drar med andra. Du kan kalla det vad du vill, men det är klart att vi måste notera och systematisera det vi gör för att förvandla det till en kunskap vi kan dela med oss av, praktisera och lära av hela tiden.

De etablerade facken inser ju att de har problem, trots alla sina medlemmar. De medger öppet att de har svårt att värva unga medlemmar och få folk att ta på sig ansvarsuppgifter och aktivera sig. Men de ser inte problemet med att deras egen organisationsstruktur saknar utrymme för deltagande. Du får antingen vara passiv medlem eller bli ombudsman eller sitta i någon styrelse. Så när jag hör stora fackföreningar tala om "deltagande" samtidigt som de kritiserar "organizer-modellen", tänker jag: Vilken modell? Antingen organiserar du eller så organiserar du inte - vad finns det mer att välja på?

118709_05.jpgTvå fackliga förhållningssätt. Bild: Daria Bogdanska.

Jag tror att du själv på det hela taget gav svaret. Det är inte en fråga om modeller utan om avsikter. Du kan använda vilken organiseringsmodell som helst, och om avsikten är att behålla makten i ett hierarkiskt system, så kommer du att förvandla den modellen till ett verktyg för att behålla makten i toppen.

Men så säger de inte förstås. De säger att alla som vill vara med får vara med.

Ha, ha, det har man ju hört. De är duktiga på kooptering. Den avgörande frågan är vilka maktförhållanden du avser att skapa. Om vår avsikt är att samla folk för att i radikalt demokratiska former bygga en klasskraft som kan utmana kapitalismen, måste vi utmana elitismens principer, toppstyrningens principer, dominansens principer, så som de kommer till uttryck på arbetsplatsen - och inom fackföreningen. Vi vill hjälpa folk att se sig själva som ett annat slags system, ett system som kan utmana systemet som kontrollerar dem.

Där de kan handla självständigt ...

Precis. Jag har i åratal varit influerad av Paulo Freires pedagogiska idéer. Det är mycket viktigt för mig, en av de saker jag återkommer till hela tiden. Han talar mycket om det, att vår livsuppgift är att bli mänskliga. Dominanssystemen berövar oss vår mänsklighet. Så vi försöker återta den. Vad Marx hjälper oss att förstå är att under kapitalismen kan vi inte göra det som individer. Vi sitter tillsammans fastlåsta i den sociala produktionens och reproduktionens system. Vi måste göra det tillsammans. Det är, som du säger, en humanistisk impuls. Det vi försöker göra är normalt, det är naturligt! Och överallt längs vägen blir vi stoppade och itutade att det är fel eller farligt, eller stoppade med våld, politisk repression och demonisering. Återigen, jag tror att organisatörernas verkliga uppgift är att skapa ett utrymme. Det kan vara litet, till och med bara två, tre personer som snackar ihop sig, ett utrymme där möjligheten till återförmänskligande finns. När det sker vill vi ha mer av det. Folk vill ha mer av det.

Labor Notes kan läsas på webbadressen

https://labornotes.org/