Världen är i uppror. Framför allt perioderna 2011-2014 och 2017-2018 präglades av stora strejk- och upprorsrörelser. Tyngdpunkten har förskjutits mot Asien. Peter Sundborg ställer samman fakta om 2000-talets massrörelser. Upprorsrörelser under 2000-talet har rört sig inom ett brett politiskt spektrum och haft ett otal syften och mål. Det är inte lätt att hitta en gemensam nämnare. Men det finns ett krav som återkommer och det är kravet på demokrati. I totalitära stater har kravet varit införandet av demokrati. I parlamentariska demokratier har kraven varit mer demokrati eller reell demokrati. Demonstranterna har krävt diktatorers avgång. I en rad fall har diktatorer också tvingats från makten. Det skedde under den arabiska våren 2011 och för något år sedan i Sudan. Det är inte alltid demokrati har införts.

I Egypten återkom militärdiktaturen efter några år. En autokrat som Lukasjenko i Belarus har lyckats hålla sig kvar vid makten, trots enorma folkliga protester.

2013 publicerade en grupp forskare vid Friedrich-Ebert-Stiftung i New York rapporten World Protests 2006-2013. Forskarna hade via nyhetsmedia undersökt 843 enskilda utbrott av protester i världen mellan 2006 och 2013. Av dessa protesthändelser rörde så många som 376 brist på demokrati eller brist på verklig demokrati. Under flera av protesterna samlades enorma människomassor för att demonstrera. Vid 37 tillfällen var antalet deltagare över miljonen. I många fall spelade arbetarklassen en ledande roll i dessa demokratirörelser, och vid sidan av massdemonstrationerna har politiska strejker ofta haft en avgörande roll. Men rapportens författare noterar också att folk ur medelklassen i allt större omfattning har deltagit i protesterna. De menar att detta förändrar proteströrelsernas dynamik, att en tidigare solidaritet mellan medelklassen och den ekonomisk-politiska eliten har brutits. En tidigare tilltro till det rådande systemet har ersatts med en stark misstro mot att den politiska processen, de etablerade partierna eller den styrande eliten skulle kunna ha något positivt att erbjuda.

Det har inte alltid varit det politiska systemet som sådant som har varit föremål för folkets missnöje, utan det faktum att den ekonomisk-politiska eliten urholkat demokratin. Finanskrisen 2008 orsakades av banker och finansinstitut. Politikerna skyndade till deras undsättning, och lät folket betala genom nedskärningar i offentlig sektor och hög arbetslöshet. I krisens spår uppstod starka demokratiska rörelser i flera europeiska länder. De var uttryck för missnöje med de parlamentariska politikernas oförmåga eller ovilja att företräda de många människornas intressen. Människor i länder som Spanien, Grekland, Island och Portugal var naturligtvis inte ute efter att ersätta demokratin med diktatur, de var ute efter ett större inflytande både inom och utanför det parlamentariska systemet.

118712_01.jpgArbetarprotesterna i Indonesien har varit omfattande med framgångsrika generalstrejker.

På Island föddes en rörelse för utvidgning av den parlamentariska demokratin. Det bildades ett folkligt forum som stod helt utanför regering och parlament. En rad gräsrotsorganisationer enades om att organisera en nationell kongress som framför allt skulle diskutera frågan om en ny grundlag för Island. Den befintliga grundlagen var från 1944 och ansågs ha stora brister. Kongressen samlades den 14 november 2009. Den kallades för Thjodfundur på isländska, vilket har översatts till Nationalförsamlingen. Till kongressen kallades 1  200 islänningar, slumpvist utvalda ur det nationella medborgarregistret. Dessutom kallades 300 representanter från företag och organisationer, inklusive några representanter för regeringen. Tanken bakom Nationalförsamlingen var att skapa en folklig institution med möjlighet att påverka det politiska livet eftersom misstron mot det politiska etablissemanget var väldigt stor. Förutom Nationalförsamlingen organiserades mängder av lokala folkliga fora över hela landet. Det beräknas att omkring 20  000 människor deltagit i dessa lokala fora. Alla invånare på Island erbjöds dessutom att på olika sätt få komma med synpunkter på hur den nya konstitutionen skulle utformas.

Nedskärningspolitiken efter krisen gav upphov till en storm av protester i många europeiska länder. Ett vapen som användes i kampen var generalstrejken. Mellan 2009 och 2013 genomfördes 45 politiska generalstrejker i Europa. De tyska forskarna Alexander Gallas och Jörg Nowak menar i artikeln "Mass Strikes Against Austerity in Western Europe - A Strategic Assessment" (Global Labour Journal 2014:3) att ingen av dessa generalstrejker var framgångsrik. Det kan givetvis diskuteras. En strejk kan vara framgångsrik på längre sikt även om dess krav inte omedelbart uppfylls. Den kan också innebära en maktdemonstration och ökad mobilisering. Men Gallas och Nowak menar att de undersökta europeiska generalstrejkerna var defensiva och hade en närmast symbolisk karaktär. Deras mål var att förhindra nedskärningar. De pågick ofta bara ett par dagar. De ledde inte ens till förhandlingar med den politiska motparten, utan ignorerades fullständigt av de styrande. Författarna jämför utfallet med de 68 generalstrejker som genomfördes mellan 1980 och 2009. Av dessa var nära hälften framgångsrika. Vad hade hänt under 2000-talet?

Under 2010-talet har strejkverksamheten i världen varit omfattande. Jag menar att spjutspetsen i arbetarklassens kamp mot kapitalet har förskjutits geografiskt. Tyngdpunkten har skiftat från Europa till Tredje världen och framförallt Asien. Till viss del är det en konsekvens av den europeiska fackliga situationen, där en allt mer nyliberal socialdemokratisk politik har fungerat förlamande på många tidigare starka reformistiska fackföreningsrörelser. Men huvudorsaken hittar vi i utvecklingen i Asien självt. I många länder i södra Asien hör strejker till vardagen. De rör oftast lönefrågor, och är inte sällan framgångsrika. Strejkerna har mycket ofta en offensiv karaktär, och arbetarklassen växer explosionsartat. Bara i sydöstra Asien har det sedan 1990-talet tillkommit 800 miljoner industriarbetare. Forskningen om dessa strejkrörelser är inte så omfattande, och den akademiska forskningen lider av ett par års eftersläpning. Men den bild som framträder när jag lägger samman den forskning som finns med mina egna undersökningar är att det går att urskilja två perioder av globala strejk- och upprorsrörelser under 2010-talet. Den första inträffade mellan 2011 och 2014. Den andra mellan 2017 och 2018.

I november 2014 samlades arbetarrepresentanter från olika sydasiatiska länder till en konferens i Quezon City på Filippinerna för att utbyta erfarenheter. Deltagarna kom bland annat från Indonesien, Vietnam, Sydkorea, Kambodja, Bangladesh, Malaysia, Indien, Kina och Pakistan. De talade om sig själva som delar av "nya arbetarrörelser", utanför de reformistiska och partistyrda fackföreningarna.

Ett exempel på framgångsrik kamp kan hämtas från Indonesien. Där inriktade sig den fackliga rörelsen i många år på att försöka påverka de politiska partierna. Dessa ansträngningar ledde ingen vart. 2010 ändrade man taktik. Man inriktade sig nu på att aktivera arbetarna själva. I en region i landet samlades 29 olika fackföreningar i en paraplyorganisation kallad Karya Utama Labour Union Federation (FSBKU). De startade en kampanj med tre huvuduppgifter: att bekämpa låglönepolitiken, att bekämpa företagens antifackliga politik och att bekämpa olika typer av osäkra anställningsformer. Medlen var strejker, demonstrationer, parader och så kallade sit-ins. Studieverksamhet bland de anställda var också en viktig del av den nya taktiken. Kampanjerna kulminerade med två generalstrejker. 2012 deltog två miljoner arbetare och 2013 tre miljoner. Efter generalstrejkerna höjdes lönerna och olika typer av illegala, osäkra anställningsformer stoppades.

De nya strejkrörelserna har inte bara gällt lönefrågor - de har fått en allt större politisk betydelse. De tidigare nämnda Gallas och Nowak diskuterar några av orsakerna till detta i boken Workers Movements and Strikes in the Twenty-First Century (2018):

- Enskilda strejkutbrott har en tendens att sprida sig till andra platser och sektorer inom arbetslivet. Det skapas strejkvågor. I nyligen industrialiserade länder som Egypten, Kina, Brasilien och Sydafrika sprider sig strejker snabbt och okontrollerat. Det ökar pressen på arbetsgivare och regeringar.

- Strejkernas politiska sammanhang har förändrats. På grund av den starka repression de möter så får nästan varje strejk en tydlig politisk dimension. Man sätter sig upp mot den ekonomisk-politiska makteliten. Inte minst när strejkerna sker inom offentlig sektor, där de strejkande direkt ställs mot den politiska makten som arbetsgivare.

- Polisiärt och militärt våld har alltid varit en del av den repertoar stater använder för att hantera strejker. Men det har skett en upptrappning av våldet på senare år, liksom av juridiska ingripanden och antistrejklagar. I Spanien och Frankrike har flera fackföreningsmedlemmar ställts inför rätta och riskerat fängelse för inblandning i strejker och protester mot uppsägningar. I Brasilien kallades nationalgardet in vid flera tillfällen för att undertrycka strejker bland byggnadsarbetare under 2011 och 2012. I Indien fängslades 150 arbetare vid biltillverkaren Maruti i juli 2012 och 40 arbetare vid en strejk vid Honda-fabriken i Thapukhera i februari 2016.

118712_02.jpgGeneralstrejk i Indien i januari 2020 - kanske den största någonsin.

- I Europa, liksom i USA, Brasilien, Sydafrika och Indien, har stora strejker genomförts inom den offentliga sektorn. Lärare, läkare och andra grupper av tjänstemän har använt strejkvapnet. Detta är yrken som ofta betraktas som medelklass eller till och med övre medelklass. När anställda inom offentlig sektor strejkar påverkar det allmänheten på ett mer direkt sätt, och pressen på politiker ökar ytterligare.

Strejker kan också ha ett direkt politiskt syfte och vara en del i en upprorsrörelse. De många generalstrejkerna i Europa under början av 2010-talet var exempel på detta. Kravet på demokrati eller verklig demokrati kan framhävas med strejker. Trots att strejkerna och upprorsrörelserna ibland haft samma mål inom ett nationellt sammanhang, så har någon bestående internationell samordning inte kommit till stånd. Ett initiativ till en global manifestation togs den 15 oktober 2011 av den spanska organisationen Plataforma Democracia Real YA!. De gemensamma parollerna var "United for Global Change" och "United for Global Democracy". Man protesterade mot den ökande ekonomiska ojämlikheten, företagens växande inflytande över regeringar och bristen på verklig demokrati. Demonstrationer genomfördes i omkring 950 städer i 82 länder. Den gemensamma aktionen 15 oktober 2011 fick inte någon efterföljare.

Under 2017 och 2018 startade en andra våg av uppror och strejker. I östra Europa uppstod massprotester i land efter land. Man protesterade mot korruption, ökade bränslekostnader, försämrade arbetslagar och angrepp på rättsväsendet och yttrandefriheten. De protester som utbröt runt om i världen fick ibland massomfattning, till exempel storstrejken i Finland, generalstrejken i Sydafrika och metallstrejken i Sydkorea med 160  000 deltagare. Kulmen nåddes när 200 miljoner indiska arbetare gick ut i strejk i januari 2019. De gula västarna i Frankrike fick stor uppmärksamhet i världens medier. Detta uppror skilde sig i sin omfattning, intensitet och framför allt i sin uthållighet från andra revolter. Den franska presidenten Macron utsattes för hård press. De gula västarnas långa kravlista visade med önskvärd tydlighet vilka fruktansvärda konsekvenser den nyliberala kapitalismen fått för vanliga löntagare. Mindre uppmärksamhet fick den våg av strejker bland lärare och skolpersonal som startade 28 februari 2018 i West Virginia, USA, och som sedan spred sig till delstat efter delstat. Ändå var strejkvågen mycket betydelsefull, inte minst med tanke på hur framgångsrik den var. I boken Red State Revolt (2019) har Eric Blanc skrivit om strejkerna i West Virginia, Oklahoma och Arizona. Han har intervjuat strejkledare och deltagare och diskuterar styrkor och svagheter i de olika strejkförloppen. Boken har närmast blivit en handbok i strejkstrategi, med eller utan facklig inblandning.

Under hösten 2019 skedde återigen en upptrappning av massdemonstrationerna. De styrande i flera länder kände hur marken under dem började gunga. Omfattande demonstrationer i Chile ledde till att president Sebastian Piñera tvingades sparka åtta av sina ministrar. I slutet av oktober meddelade Libanons premiärminister Saad al-Hariri att han avgick. Orsaken var de enorma folkliga protesterna mot hans styre. I början av december godkände det irakiska parlamentet regeringens avskedsansökan. Orsaken? Massdemonstrationer. Den finska poststrejken fick som följd att den socialdemokratiska statsministern Antti Rinne tvingades avgå. Det här visar hur skör elitens makt ofta är.

Elitens svar på uppror och strejkrörelser har från USA i väster till Hongkong i öster, från Frankrike i norr till Sydafrika i söder varit ett och samma: våld från polis, militär eller privata säkerhetsstyrkor. Vi har tyvärr blivit vana vid att på TV-nyheterna se hur tungt beväpnad polis går till angrepp mot demonstranter. Våldet är en yttring av den djupa klyfta som finns mellan den ekonomisk-politiska eliten och folket. Klyftan är ekonomisk och vidgas i takt med att vanliga löntagare får det allt sämre samtidigt som den lilla ekonomiska eliten blir allt förmögnare. Den är också politisk och visar sig i elitens avvisande hållning till alla krav från folket, dess fasthållande vid den nyliberala politiken och, i allt fler länder, dess begynnande orientering i totalitär riktning.

Många av upproren har börjat som protester mot en till synes marginell försämring för folk, till exempel en taxehöjning i kollektivtrafiken, en höjning av bränslepriserna eller indragna matsubventioner. Dessa protester kan på bara några dagar mobilisera hundratusentals människor. Ibland övergår upproren till att bli missnöjesyttringar mot hela det politiska styret. Det finns uppenbarligen ett djupt och ständigt närvarande missnöje bland många människor.

En proteströrelse som fick en omfattande internationell spridning var Black Life Matters-upproren 2020. Demonstrationer hölls över hela USA, i Europa och på många andra håll i världen. Vad jag kunnat utröna var de lokala demonstrationerna spontana och utan internationell samordning. BLM-demonstrationerna visar vilken kraft det kan finnas i en enskild fråga även i ett globalt perspektiv och med vilken snabbhet lokala aktioner kan komma till stånd.

Vad som i allmänhet saknas är en organiserad kraft som kan ställa sig i spetsen för upproret. I många länder finns inga alternativ till den styrande eliten. Därför kan den sitta kvar, även efter en omvälvande revolt. Det är inte heller säkert att ett reformistiskt vänsterparti kan, på grund av det ekonomiska läget i landet, föra en för folket gynnsam politik. Syriza i Grekland är ett avskräckande exempel. För att upproren ska kunna utvecklas och omsättas i politik krävs att arbetarklassens organisationer växer sig starka, och det tror jag framför allt kommer att ske i Asien.

Pandemin har varit en återhämtningspaus för den ekonomisk-politiska eliten och man har på flera håll passat på att ytterligare inskränka folkets frihet och rättigheter. Men det finns ingenting som talar för att upproren skulle minska efter pandemin. Tvärtom, den krympande ekonomin kommer att leda till skärpta motsättningar och nya protester.

Peter Sundborg har varit byggnadsantikvarie vid Sundsvalls museum och medarbetar sedan flera år i Clarté. Hans senaste bok heter Kulturarvet och makten (2020).