All Inclusive

Välkommen till det nya Sverige

Lars Åberg

Karneval. 2019 

LARS ÅBERGS kulturrådsstödda och nästan bästsäljande fjolårsbok är den senaste i en rad böcker där invandringen återigen är ett bärande hat-tema. Uppenbarligen har denna bok hjälpt honom att bli kvalificerad för högernättidskriften Bulletins startlag. I ett enda stycke av bokens inledning anger Åberg vad han tydligen anser vara ett typiskt problem för Sverige som övergeneröst brandsegel för asylsökande:

118715_01.jpg 

"Gravida utländska medborgare hälsar på hos vänner i Sverige när det är dags att föda. Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, tar hand om de barn man fått genom giftermål med sin kusin. Stödet är i praktiken förutsättningslöst: det går att skaffa hur många barn som helst och hälla coca-cola i nappflaskorna utan att det får några negativa konsekvenser i mötet med socialsekreteraren."

Här lyckas anti-antirasisten och antimultikulturalisten Åberg med konststycket att på fyra rader reproducera fyra-fem av de vanligaste och mest vulgära greppen i den xenofoba diskursen: Att framställa ett tänkbart, oacceptabelt beteende som typiskt för en grupp av människor. Att illistiga orientaliska invandrare utnyttjar svensk godtrogenhet. Att immigranter är frögurkor, som hotar att göra oss vita kristna till en minoritet. Att det bland immigranter grasserar incest och inavel.

Åbergs senaste bok, liksom merparten av hans agitation under senare år innehåller genomgående en enda lösning, som ingen läskunnig människa kan missa: Kasta ut dem, och släpp inte in några fler! Vad han än skriver i övrigt är detta det mantra som gör att han känns igen och välkomnas även av exklusiva högerpopulistiska kretsar som Bulletin.


Att vinna med 96 procent

Jan Fredriksson

Publit. 2021

 

KANSKE FRAMTIDEN kommer att minnas 12 januari 2020 som dagen när det slutligen vände neråt för marknadsliberalismens politiska envälde? Det var dagen för folkomröstningen i Helsingborg om utförsäljning av det kommunala energibolaget Öresundskraft.

118715_03.jpg

Den kommunala moderatledningen hade arbetat för denna försäljning i nära två decennier och misslyckats två gånger tidigare. Det var nära att de lyckats denna tredje gång. Jan Fredriksson skildrar hur en grupp engagerade medborgare under ett år lyckades väcka opinion och mobilisera till stöd för att behålla Öresundskraft i offentlig ägo. De vann stöd för en folkomröstning, fick över hälften av alla helsingborgare till valurnorna - och vann omröstningen med 96,4 procent mot 3,1!

Boken är en välskriven och lättläst skildring av bakgrunden till Moderaternas försäljningsförsök och hur medborgare med kunskap och organisering kunde mobilisera en hel kommun mot sin egen kommunledning. Rekommenderas varmt som läsning för alla folkrörelseaktiva.


Varför det mesta du vet om covid-19 är fel

En evidensbaserad utvärdering

Sebastian Rushworth

Karneval. 2021

 

DET MESTA DU vet om Covid-19 är fel, enligt läkaren Sebastian Rushworth. Covid-19 är egentligen rätt ofarlig, långtidscovid är ungefär som elallergi, tester för att spåra covid-19 är relativt värdelösa, lockdown/restriktioner fungerar inte, ansiktsmasker fungerar inte heller och vaccin ska man vara skeptisk mot eller åtminstone ta det försiktigt med.

Trots ett slags seriös ansats i inledningen utmynnar resterande kapitel i utomordentligt tokiga slutsatser. Rushworth jämför med sars och ebola men bortser helt ifrån hur smittsamt viruset är och att det smittar asymtomatiskt, vilket är en minst lika viktig faktor för att bedöma farligheten. Lockdown definieras inte närmre än "hårda restriktioner" men författaren kommer ändå till slutsatsen att "ingenting de olika länderna gjorde för att bekämpa covid hade någon som helst effekt på antalet dödsfall". Med den ståndpunkten måste man också rimligen stå för slutsatsen att viruset inte smittar i kontakt mellan människor.

Urvalet av referenser är synnerligen skralt - allenast 31 fotnoter för att belysa sjukdomen, lockdown och skador av lockdown, ansiktsmasker och vaccin, inklusive tidningsartiklar och hänvisningar till den egna hemsidan.

118715_04.jpg

Författaren drar många orimliga slutsatser: Alla ska skärpa sig genom att motionera och bli allmänt hälsosamma för att inte dö i sjukdomen. Och viss överdödlighet i förorter i Sverige beror på D-vitaminbrist på grund av att alla är mörkhyade.

Slutligen kommer Rushworth fram till att det bara finns en rimlig förklaring till varför världen agerat så kraftigt på en så oansenlig sjukdom: det är Kina som ligger bakom masshysterin. Eftersom "vi vet" att lockdown inte fungerar kan det inte ha fungerat i Wuhan och därför är det bara kinesisk propaganda. Som alla andra länder gått på.

Förslag på ny titel på en eventuell nyutgåva: "En så kallad evidensbaserad teori om att Kina ligger bakom masshysterin kring covid-19".


Se mig som om jag vore död

Lina Rydén Reynolds Pamflett. 2021

PAMFLETTER, broschyrer, flygblad och häften är utdöende former för litteratur i den digitala tidsåldern av sponsrade inlägg på Facebook. Som en revolt mot denna trend börjar Pamflett Förlag ge ut små pamfletter med nyskriven poesi av kända och okända poeter. Lina Rydén Reynolds inleder serien med en arbetarskildring från hamngolvet.

118715_05.jpg 

På blotta 23 sidor leds läsaren genom täta beskrivningar av en hamnarbetares arbetsuppgifter och mödor. Tunga lådor i en trött famn, invecklat logistiklingo och konflikter med stressade lastbilschaufförer. Men mellan raderna av utförlig arbetsplatsdokumentation finns också motstånd mot chefernas orimliga krav. Ett fackligt förankrat motstånd växer till en makt över arbetsplatsen som känns nästan orealistiskt välorganiserat. Ett motstånd där diktjaget formulerar en multitud av mikromotstånd mot makten. 

Under ett möte med företagets representanter, låtsas bli upprörda över vad som helst, över helt ovidkommande detaljer

Ett motstånd mot att något levande flyttar så många emballage att det känner sig lika dött som innehållet bakom plasten. Boken rör sig i stunder i hög grad från det poetiska till det beskrivande, men behåller ändå sin fackpolitiska glöd till sista sidan.


Paradisgenen

FYRA UTOPISKA HORISONTER

Dan Jönsson

Bokus. 2020

JAG TROR ATT Dan Jönsson skulle hålla med Slavoj Zizeks formulering: "Framtiden kommer att vara utopisk eller så kommer den inte att finnas".

Jönsson är på jakt efter utopier och det bekymrar honom att den politiska världen idag är stängd för tanken att en annan värld är möjlig. Författaren reser ut i världen. Han kommer till Dubai och begrundar världens högsta skyskrapa - ett kapitalismens babelstorn i ett finanskapitalistiskt paradis i stort sett byggt på slavarbetskraft. Till denna bländande dystopi är även Sverige kopplat med alla sina riskkapitalbolag. Slavarna är alltså också "våra".

Han reser till Kalifornien i jakten på 1800-talets små utopiska samhällen; hittar undanskymda minnesmärken över en svunnen värld. Han diskuterar Thomas Mores Utopia från 1516 och hans kritik av enclosurerörelsen och ser en röd tråd från More via amerikafarare och vår egen tid av papperslösa flyktingar. Drömmen om ett annat liv.

En resa går till Guangzhou där Jönsson konstaterar att Kina på två decennier gått från agrarkommunism till hyperkapitalism. I Kinas megastäder, där höghusen växer upp som svampar ur jorden, slavar fattiga migrantarbetare till minilöner. 60 miljoner av deras barn lever kvar på landsbygden, ibland helt övergivna. I Kinas historia har det bakom varje fredlig handelsflotta funnits en beväpnad flotteskader. Det gäller än idag. Den kommunistiska bonderevolutionen 1949 bröt Kinas koloniala beroende och den nationella självrespekten återupprättades. Men författaren ser tomheten i slagorden från revolutionen. Lika tomma som världens nyliberala slagord om frihet.

En resa går till Ryssland där medelklassen idag köar för den senaste iphonen; kollektivets organisering har ersatts av individuell konkurrens. Författaren understryker två saker om ryska revolutionens betydelse: en total omvälvning av maktstrukturer i ett samhälle är möjlig; idén om en helt annan världsordning gick därmed inte att avfärda som orealistisk. Han skriver om Lenins intellektuella rörlighet och politiska fantasi.

Mellan sina resor landar Jönsson i det lilla samhället Örtofta utanför Lund där han odlar sin trädgård och begrundar förändringarna i det svenska samhället. I slutet konstaterar han: "Kommunismen är inte död. Den sover." Jag hoppas innerligt att han har rätt.

Malena Rydberg


Under månen

Hanna Rajs Lara

Albert Bonniers Förlag. 2020

DET VACKRA OCH DET FULA

Axel Winqvist

Nirstedt/Litteratur. 2021

Under månen är poeten Hanna Rajs Laras tredje diktsamling, medan radioproducenten Axel Winqvist debuterar som poet med sin bok Det vackra och det fula.

Det är svårt att inte dras med i Hanna Rajs Laras särpräglat rytmiska, slängiga, spokenword-inspirerade stil där upprepningar, nästan-rim och kaxigt talspråk kastar sig fram på sidorna i den tunna och vackert formgivna boken. Hon skriver om antisemitismen och rädslan som går i arv, om minnen från en stökig tonårstid och döda kompisar, om serbiska födelsedagskakor och släktingar som mördades i Förintelsen, och om kärleken till sin kubanska fru Suri. En av de allra starkast lysande dikterna i samlingen är en både sexig, personlig och rörande skildring av den kärleken:

...Min kropp ja har ett hjärta
de e för sent ja kommer
inte ändra mig
de e vad jag vill
dina fingrar e såå fina dom vill ja ha 
dom vill ja ha så mycket att ja inte kan andas
spräck mig som februariisen
smält mig som i mars april...

Axel Winqvists lilla poetiska mästerverk till debut lutar sig däremot tillbaka på ett slags klassisk naturlyrik, men med en precis, laddad nerv i språket och samtida ögonblicksbilder som kontrasterar mot tidlösa skildringar av naturens komplexa skönhet.

118715_07.jpg

Innanför det groteska omslaget, med ett hjärta utskuret ur ett köttstycke som vilar på en bädd av rosenblad, döljer sig skimrande pärlor till dikter som skildrar en humlas andetag, rapsfältens chockande gulhet, träden som faller och sjöarnas ljus. Som en röd tråd genom dikterna finns också fragmenten till en älskad pojkvän och manliga, homoerotiska inslag om persikans ringmuskel, att ligga bredvid varandra efter gruppsex, slaka kukar, plocka apelsiner och suga av en israelisk soldat i Jerusalem.

Det finns något djupt existentiellt över Axel Winqvists dikter, något som lockar fram ett vackert vemod i bröstet på läsaren:

så stannar bussen
så rycks livet ur en hare
så börjar det stora slutet som finns i allt
i avfall
i socker
i stjärnbildernas ljus
maskiner stängs av. den kalvande kon sluter sina ögon
mot bete
mot evighet....

Hanna Rajs Laras och Axel Winqvists diktsamlingar är på flera sätt två helt olika verk.

Men något som förenar dem är ett slags subtilt mullrande hot i bakgrunden, ett latent våld som inte går att skaka av sig. Det är nazismen, den gamla och den nya, och det tidlösa böghatet, som blixtrar till och skapar orosmoln och mörka skyar - över både diktlandskapet och vår samtid.


Kulturarvet och makten

Om arkitektur, byggnadsvård och nyliberalism

Peter Sundborg

Vulkan. 2020

PETER SUNDBORG, som ibland skriver i denna tidskrift, var i många år byggnadsantikvarie vid Sundsvalls museum. Han har samlat ett fyrtiotal av sina debattartiklar kring byggnadsvård och stadsplanehistorien, från mer än 30 år. Det blir en del upprepningar och oklarheter, och man frågar sig ibland vad som gäller i dag.

118715_09.jpg

Men helhetsbilden är lärorik, särskilt om man funderar över begreppet folkligt kulturarv (se Clarté 2/20). Från slutet av 60-talet växer det fram en stark bevaranderörelse, i protest mot rekordårens rivningsraseri. Statliga och kommunala myndigheter under folklig press förstärker efter hand sin kulturmiljövård. Denna kombination räddar - och rustar upp - många gamla arbetarkvarter, 1800-talsbondgårdar eller tidiga fabriker. På 1990- och 2000-talet kommer bakslagen. En något märklig allians mellan nyliberalism, byggmarknad och postmodern kulturideologi raserar (just det!) mycket av det som vunnits. Sundborgs bok tydliggör historien.


De rotlösa

Johannes Daun

Ebes förlag. 2021

PÅ OMSLAGET till Johannes Dauns De rotlösa står att boken är en roman om "en stad i förvandling". Närmare bestämt handlar den om industrialiseringen av Sverige, sådan den upplevdes i en mindre industristad på 1880-talet.

I centrum för berättelsen står ett kollektiv som hålls samman av att medlemmarna bor i samma hus: en hantverkare på dekis, hans familj, samt några inneboende arbetare.

118715_10.jpg

Daun är historiker och hans samhällsskildring är mycket övertygande. Dessutom är De rotlösa en synnerligen välskriven roman.

Kollektivromanen är en svår genre, men hos Daun blir den ett utmärkt verktyg för att skapa en mångfald av perspektiv på komplexa historiska processer. Stilen - som är lätt arkaiserande, och därmed bidrar till känsla av historisk autenticitet - imponerar också.

Mot slutet av romanen skriver Daun om böcker som utmanar läsaren att "reflektera över samhället man lever i och dess utveckling". En sådan bok är De rotlösa. Och därtill är den ett konstverk. 


När man inte hunsar

Och trettiofyra andra miniessäer om musik

Anders Björnsson

Celanders förlag. 2021

ANDERS BJÖRNSSON är filosofie hedersdoktor vid Göteborgs universitet. Han har en bred och gedigen erfarenhet inom publicistik, forskning, radio, med mera, och har i ryggen ett engagemang inom olika förbund, från Svenska humanistiska förbundet till manssällskapet Idun och förbundet bakom den tidskrift du håller i handen. Han presenterar sig även som amatörpianist, och det är just musiken som Björnsson satte sig och funderade på, förmodligen med en punsch i ena handen, när pandemin förvisade många av oss till kammaren.

"En essäsamling om musik, så passande" tänkte jag, med frankfurtskolans Theodor Adornos ord om essäns analogi med just musiken i åtanke. Genom att inte vara underordnad den diskursiva logikens dominans, ger essän ett annat utrymme för rörelse, sammankopplingar och övergångar. På så sätt kan den driva "objektet" (ämnet) framåt, koppla loss det från analysens inhägnande, särskiljande, isolerande verkan.

118715_11.jpg

Det som slår mig när jag läser Björnssons korta essäer om musiken är dock hur lite av den framåtrörelsen som faktiskt gestaltas i essäerna. Hur låst musiken är i det förgångna. Likaså även Björnssons eget språk och den värld av salonger fulla av "kloka karlar" som är dess scenografi. Till och med att Chopins "Etyd Opus 10 nummer fem, i Gess-dur" även kallas för "Negern" får förbli okommenterat, som om ingen tid passerat.

Jag tänker på den berömda tenorsaxofonisten John Coltranes ord, att musiken är ett instrument som kan skapa nya tankebanor hos människor. Det är en bild av musikens potentiella radikalitet och motsatsförhållande till ett stagnerat tillstånd. För att undvika missförstånd: att besöka historien är i sig inte problematiskt. Tvärtom kan det lösgöra det bestående nuet och återföra det till historien på ett sätt som låter oss se det från framtiden, inte bara dåtiden.

Björnssons trettiofyra essäer innehåller en hel del intressant, på sina håll upplysande, stoff. Men i slutändan är jag lämnad kvar i en inrökt salong med berusade Idunmän, med känslan av att musiken begåtts ett slags oförrätt. Personliga reflektioner över historiska kuriosa och musikteknisk terminologi i all ära, men det är tillåtet att framställa musiken som den språngbräda för tänkandet som den har potential till att vara, särskilt med essän som framställningsform. Mycket återstår att säga om musiken på det området.