Året är 1960 i Berlin och Ella Fitzgerald berättar för publiken att hon som första kvinna ska framföra en populär låt. Det är Mack the Knife, långt tidigare skriven av Bertolt Brecht och Kurt Weill - och framförd av bland andra Weills fru Lotte Lenya. Låten är ett ledmotiv för huvudkaraktären MacHeath i Brechts Tolvskillingsoperan, en hänsynslös brottsling som strävar efter att komma sig upp och fortsätta sina affärer i ett kapitalistiskt samhälle där stöld och våld sker "ovan lagen" - bara man tillhör rätt klass.
Att Ella råkar framföra låten i Deutchlandhalle är symboliskt. Det var Adolf Hitler som 1935 invigde idrottsarenan och sedan använde den för nazistpartiets tillställningar, och det var han som drev Brecht och Weill i exil och klassade deras verk som degenererad konst. De två upphovsmännen drevs på flykt, men låten Mack the Knife genomgick en annan process. Via bland andra Louis Armstrongs, Bobby Darins och Frank Sinatras bearbetningar förlorade låten såväl sin dystra och suggestiva stämning som sin karaktär av politisk kommentar. I stället framträder en stökig men ändå sympatisk gangster i glättigt swingmanér.
I 60-talets Berlin är spänningarna påtagliga mellan väst och öst, så pass att den så kallade Berlinkrisen snart ska leda till upprättandet av muren. Ella får agera röst för USA med en låt skriven av kommunister men med ett budskap som har lakats ur. Musiken förlorar sin makt att medvetandegöra och inordnas som en maktens musik.
Ella Fitzgerald uppträder i Berlin. Bild: Hugo van Gelderen 1961.
Samma verkan har exotifierandet av "världsmusiken" - all musik från "världen" till skillnad från den från väst. Historiska och sociala bakgrunder försvinner i fascinationen för den Andre. Och samma verkan har den hårdföra individualism som i en stor del av den samtida musiken fasat ut det sociala till förmån för aggressiva karriärister som inte skyr några medel för att göra sig ett namn - MacHeaths med miljoner följare och fans som marineras i våld, sexism och entreprenörsanda.
För vilka ändamål fungerar musiken? Placerar sig musiken i dag utanför allt vad historia och sociala förhållanden heter, för att likt muzak optimeras för att styra önskvärda beteenden i vardagens olika lägen?
I det här temat försöker vi visa hur musiken - med sitt skapande, spridande, lyssnande - alltid är genomsyrad av historia och sociala förhållanden. Det som förefaller "apolitiskt" har kanske just den ideologiska funktionen, att vara "neutral", icke-ställningstagande, medan den musik som tar ställning alltid är utsatt för kulturindustrins försök att reducera den till blott underhållning.
