Rap och den urbana fattigdomen som symboliskt kapital

Att marginaliserade grupper med kulturella medel omvandlar sin livserfarenhet till ett bättre liv är inget nytt. Vi har sett det hos arbetarförfattarna, jazz-, blues- och soulartister och nu senast hos rapparna. Men om det hos de tidigare grupperna fanns socialt medvetande och budskap, vad står dagens gangsterrappare för?

Vilken turistbyrå eller vilket förortsgäng blir först med att arrangera "Gangland Tours" till Rinkeby, Vårby, Husby eller Biskopsgården? Frågan är möjligen motbjudande men långt ifrån så främmande som den initialt kan te sig. I Los Angeles arrangeras sedan 2010 "LA Gang tours". Där ges den nyfikna medelklassen, företrädesvis vit, möjlighet att i tryggheten från bussfönstret beskåda stadens svarta getton och med egna ögon se de gränder där omtalade gängskjutningar och kidnappningar ägt rum. Den fascination som mer eller mindre alltid funnits inför "Les Miserables", de som befinner sig på samhällets skuggsida, tycks växa i takt med att klyftorna mellan rika och fattiga ökat. Detta gäller för USA likaväl som för Sverige. I USA har invånare från gettot under senare tid utvecklat strategier för att kapitalisera på den vita medelklassens nyfikenhet. Bussturerna i Los Angeles leds av före detta gängmedlemmar som "commodifierat" den urbana fattigdomen och gjort den till en del av den idag så lukrativa "upplevelseindustrin".

Även om Gangland tours inte nått Sverige, så är exotiseringen av förortslivet inget okänt fenomen. Redan på 1990-talet kunde rapmusiken i "utsatta" stadsdelar nå utanför de egna livssammanhangen och vinna kommersiella framgångar genom att förstärka den fascination som unga från den välbärgade medelklassen utvecklat inför förortens liv "on the edge". Moralpaniken lät inte vänta på sig den gången heller. Rapgrupper och hiphopartister fick kliva av scenen när kommunpolitiker nekade dem att spela på fritidsgårdar och klubbar under förevändning att de romantiserade droger och var dåliga förebilder. Rap-kollektivet Maktskiftet från Angered orsakade 2010 en sällan skådad stress hos stadens politiker, som ropade på censur när en av kollektivets musikvideor utmanade den politiska ordningen. Den infekterade diskussion om konstnärlig frihet och de marginaliserades rätt att kritisera makten förebådade den sociala mobilisering som strax därefter växte fram i Göteborgs miljonprogramsområden, t.ex. genom Pantrarna för upprustning av förorten.

Idag är rapmusiken återigen het i svensk kulturdebatt. Nu handlar det om en subgenre inom gangsterrappen som går under beteckningen "drill". Den är ett musikaliskt uttryck som växte fram i nära relation till gatukriminaliteten i Chicagos South Side för ett drygt decennium sedan. Ordet drill associerar till automatvapen och är en synonym för "shooting music". Genrens uppkomst och utveckling har beskrivits av etnografen och sociologen Forrest Stuart i hans uppmärksammade bok Ballad of the Bullet (2020). Drill fick vingar 2012 genom en hemgjord och skakig Youtube-video av en då 16-årig, men redan tungt kriminellt belastad, rappare med artistnamnet Chief Keef. Han kom från ett av Chicagos fattigaste bostadsområden och låten I don't like it, som spelades in medan han satt i husarrest, nådde på kort tid runt 19 miljoner tittare. Fenomenet spred sig från USA till London, Stockholm och andra europeiska städer.

Genrens genomslag i Sverige har fått riksdagsledamöter att yrka på ett förbud av musiken i Sveriges Radio och ett stopp på Spotify. Anledningen är att genren glorifierar våld och droger och kan påverka unga lyssnare. Också etablerade och respekterade kulturdebattörer har reagerat med indignation över den våldsförhärligande lyriken, även om man inte krävt att musiken skall tystas. Det är sant att texterna är brutala - de speglar verkligheten för de unga som växer upp i Sveriges mest stigmatiserade stadsdelar. Som Rädda Barnen visat handlar det om bostadsområden där hälften av barnen lever i familjer under fattigdomsstrecket och där hälften av eleverna i de kommunala grundskolorna lämnar nian utan tillräckliga betyg för att kunna söka till gymnasiet (Skolverket 2012). Denna bakgrund gör drillen till en kulturyttring som vi måste intressera oss för, hur våldsförhärligande och sexistiskt motbjudande den än kan vara. Snarare än texterna är det den sociala verklighet av fattigdom och rasisfiering som producerat dessa kulturuttryck som måste förbjudas.

När kritiken mot de första formerna av gangsterrap växte fram i början av 1990-talet, hävdade den amerikanske filosofen Marshall Berman i en ofta citerat artikel Close to the edge i tidskriften Tikkun att rapmusiken kunde ses som en av de få källor till information om de sidor av samhället som aldrig synliggjordes i medierna. Det samma kan sägas om dagens svenska gangsterrap. Artisterna kan närmast ses som rapportörer från en värld som är främmande för den överväldigande majoriteten av Sveriges befolkning, inklusive de unga från etablerade medelklasshem som utgör basen i genrens publik. Alla vet att den verklighet gangsterrappen avhandlar existerar. Men segregationen gör att livet i dessa områden i grunden är okänt för den som inte bor där. Rapparnas romantisering av det laglösa livet i den egna "hooden" samverkar därigenom med den mediala moralpaniken, så att dessa områden genom sin "farlighet" och "annanhet" framstår som ännu mer lockande.

Samtidigt som vuxenvärlden förfasar sig över den mest råa och våldsförhärligande rapmusiken, är det just denna som är den mest populära musikgenren bland Sveriges unga, oavsett samhällsklass. Rapparnas förmåga att förstärka exotiseringen av sig själva, kan till del förklara varför unga artister från orten lyckas norpa åt sig grammistitlar och år efter år har flest lyssnare på streamingtjänster som Spotify.

Den stora publikens fascination inför förorten utgör otvivelaktigt en aspekt bakom rappens framgångar, men är inte hela förklaringen. Många av de ledande artisterna har utvecklat en oerhörd talangfullhet. Deras musikalitet är stark, med en egensinnig känsla för rytm och melodi som kombineras med en förmåga att leka med och omskapa det svenska språket. Det är inte alltid enkelt att värdera ett kulturellt uttryck på grundval av dess estetiska kvaliteter, inte minst när invändningarna mot konstformen är så massiva som i detta fall. Men den samtida gangsterrappen anses genomgående av kritikerkåren hålla hög konstnärlig kvalitet.

Den legendariske radiomannen och musikjournalisten Mats Nileskär, med 40 år i branschen, menar att vi står inför ett "musikunder". Artister som Dree Low, Yasin och Z.E. levererar i såväl text som musik en konstnärligt avancerad gestaltning av sin vardagsverklighet. Men gangsterrappen handlar inte om solidaritet eller om att orten måste organisera sig för att åstadkomma social förändring. Här finns inga referenser till Public Enemy, Erik Lundin eller analyser av den typ som Looptroop levererade när den svenska rappen var som mest samhällskritisk. Den är snarare ett uttryck för vad som händer när nyliberalismens credo om att satsa på dig själv når den urbana fattigdomen, i en tid då den digitala inspelnings- och kommunikationsteknologin blivit tillgänglig för alla, också ortens unga.

Tidigare var det inte möjligt att nå ut till en bred publik utan skivkontrakt, professionell marknadsföring och goda kontakter med traditionella medier. Det intressanta är att det nu sker utan kostsamma marknadsföringskampanjer och trots att dagens rapartister saknar skivbolag. Inspelningarna är oftast gjorda i enkla musikstudios eller i den egna lägenheten med vanliga datorer. Inte sällan lanseras musiken via plattformar som Youtube, genom att lägga ut en video gjord med kameran i en mobiltelefon.

Chicago South Side. Här tog drill, en ny form av gangsterrap, form.

Ortens unga rappare använder sig av de möjligheter som nätoperatörer, allehanda entreprenörer och akademiker under lång tid utnyttjat för att saluföra sig själva, sina produkter och berättelser. Artisterna levererar narrativ från den egna verkligheten och skapar egna biografier på ett så talangfullt sätt att de idag tillhör populärkulturens hetaste namn. Yasin från Rinkeby, som för tillfället sitter i fängelse för mycket allvarliga brott, har mellan 30 och 35 miljoner lyssnare på flera av de låtar som ligger på Spotify. Det är inte längre möjligt att påstå att förorten är en icke-produktiv, isolerad och förlorad plats. Snarare visar förorten upp en unik kreativitet, nyfikenhet och lekfullhet i det konstnärliga skapandet.

Att vara kriminell är en destruktiv sida av denna kreativitet. Men den negativa identiteten omvandlas av rapparen till ett verktyg med vilket det egna varumärket byggs. I drillmusikens värld handlar det om att vara "real" eller "äkta". Det innebär att artisten måste leva det kriminella liv han rappar om. Genom att bli dömd för tunga brott och figurera i medierna som en farlig brottsling, ger han omvärlden bevis för den egna äktheten. Det är här den självförhärligande retoriken om att utgöra ett förkroppsligande av gänglivets negativa stereotyper kommer in, liksom behovet att "dissa" konkurrerande rappare som "fake" eller "imposter".

Den franske sociologen Pierre Bourdieu är kanske den som med störst tyngd studerat kulturproduktionens villkor. I The Rules of Art visar han hur romanförfattare från underprivilegierade sociala skikt i 1800-talets Paris utvecklade strategier för att bli synliga på den tidens litterära scen. De saknade det symboliska kapital och de sociala nätverk som de burgna författarna hade. Genom att på ett talangfullt sätt överdriva en rå och okultiverad livsstil, lyckades de bli attraktiva för den litterärt intresserade borglighet som vid denna tid köpte böcker.

Rapparen Ice T:s album Home Invasion var en av det tidiga 1990-talets mest sålda rap-skivor. Bilden på konvolutet visar hur svarta män bryter sig in i ett vitt medelklasshem, dödar fadern och våldtar modern. I centrum av bilden sitter sonen oberörd på sitt rum med hörlurar och lyssnar till kassetter med svarta rappare som Ice Cube och Public Enemy. Runt halsen hänger ett smycke föreställande Afrika i rastafärgerna grönt, gult, rött och svart. Vid hans fötter ligger Malcolm X självbiografi. Texten på konvolutet avslutas med "Injektionen av svart vrede i Amerikas vita ungdom är det sista stadiet av förberedelse för revolutionen." På skivans titelspår utvecklas detta tema ytterligare. Det vita Amerika är, menar Ice T, på väg att förlora sina söner i den "home invasion" han och andra svarta rappare iscensatt.

Ice T var lika medveten som dagens drillmusiker om unga vitas fascination inför de svartas livsvillkor och kulturella uttryck. För Ice T handlade det också om att sälja sin musik, att bli synlig och få uppmärksamhet i medierna. Ice T ville chocka sin publik med budskap hämtade från negativa gettostereotyper. Men att villkoren i gettot och de svartas underordning hade sina historiska rötter i slaveriet, var ett faktum den tidiga gangsterrappen aldrig underlät att framhålla. Även om den politiska analysen inte alltid var gansterrappens bästa gren, så fanns en plädering för social rättvisa.

Londonsociologen Paul Gilroys Darker than Blue knyter kontrapunktiskt an till det intellektuella projekt som han utvecklat under tre decennier. Gilroy har visat på den afroamerikanska kulturens specifika särart, präglad som den är av slaveriet och århundraden av social underordning, men också av korsbefruktande kulturmöten och synkretism. I böcker som There Ain't no Black in the Union Jack, The Black Atlantic ochBetween Camps har Gilroy diskuterat den svarta erfarenheten som inspiration och möjlig utgångspunkt också för andra marginaliserade grupper. I denna erfarenhet finns en överskridande aspekt som närmast gör den till en modell för sociala och politiska rörelser med "människans befrielse" på agendan, rörelser där de estetiska och etiska dimensionerna ger näring åt varandra i ett korrigerande samspel.

The Black Atlantic, hans mest omtalade arbete, handlar om dynamiken i den kultur som den svarta diasporan från den afrikanska kontinenten skapat och utvecklat i mötet med Europa under de senaste 400 åren. En kultur som i grunden, via framför allt musiken och dansen, omvandlat vardagslivets former i det västerländska samhället. Den omfattar inte bara civilisationskritik och möjligheter till motstånd utan också förutsättningar till försoning och byggandet av sociala relationer, som är präglade av viljan att upphäva människans dominans över människan.

Darker than Blue gavs ut för mer än tio år sedan, vid samma tidpunkt då drill-rappen lät tala om sig. Gilroy ifrågasätter här den samtida, svarta rappens "moraliska ekonomi". Den har, menar han, lösgjort sig från den musiktradition som startade med gospelns och bluesens "plea for freedom" (vädjan om frihet), den har klippt banden med medborgarrättsrörelsen. Den svarta musiken är inte längre en röst som ifrågasätter konsumtionens och varufetischismens dominans. I soulmusiken och i den tidiga rappen fanns hos artister som Curtis Mayfield, Aretha Franklin, Public Enemy och andra en vision om frigörelse. En samtida artist som 50-cent har omvandlat slavupprorens frihetstörstande devis "Get Free or Die Tryin" till ett nyliberalt mantra: "Get Rich or Die Tryin". Den svenske rapparen Z.E. från Tensta gav, med en blinkning åt 50-cent, förra året ut ett album betitlat Hellre död än fattig. Hanvisar att den samtida gangsterrappen i svensk språkdräkt också omfamnar och genomsyras av samma önskan om att pumpa upp sitt eget Ego och att livet bara är värt att leva om det levs i utsvävande lyx.

Fattigdom är inte längre ett socialt och politiskt samhällsproblem, vare sig i USA eller i Sverige. Är du fattig har du dig själv att skylla. Fattigdom bemöts inte längre med kompensatoriska insatser utan tenderar att kriminaliseras på ett sätt som innebär att hela bostadsområden blir föremål för övervakning och poliskontroll. Det är i de existentiella och socioekonomiska livsvillkor som denna utveckling skapar - i kombination med en toxisk, nyliberal individualism - vi ska söka drivkraterna bakom de kriminella gängen och de kulturella artefakter som produceras i deras omedelbara närhet.