Copyright problem med bilder

Merparten av bilderna i äldre tidskriftsartiklar är i karantän men artiklarna i det nummer som är aktuellt för e-prenumeranter innehåller alla bilder. Vi arbetar på detta och publicerar godkända bilder allteftersom. 

Först ville Spotify sälja valfrihet. Nu erbjuds vi snarare friheten att inte behöva välja. Vi ska sjunka in i ett visst känsloläge. Det börjar likna neo-muzak.

I februari 2009 gick Muzak i konkurs. Fyra månader tidigare hade Spotify öppnat sin musiktjänst för allmänheten. Ett sammanträffande som ser ut som en tanke - eller, i större perspektiv, som olika uttryck för samma finanskris.

Vi ska återkomma till Spotifys finanser. Men Muzak? Vi ser nog oftare detta ord skrivas med liten bokstav. Förklaringen är att det amerikanska företaget Muzak, som nådde en ålder av 87 år, under 1900-talet kom att bli närmast synonymt med vad vi på svenska brukar kalla för skvalmusik, strömmande ur högtalare i offentliga miljöer. Spotify har å sin sida, för många av sina användare, blivit det enda tänkbara ramverket för privat musiklyssnande.

Trots att dessa två företag representerar olika epoker i kapitalismens historia, går det att se en rad paralleller. Till exempel är det slående hur såväl Muzak som Spotify från början grundades som rent tekniska lösningar för mediedistribution. Innehållet var ointressant. Entreprenörerna visade inget närmare intresse för musiken i sig eller dess sociala funktion - förrän de hamnade i en position, där det visade sig att tillväxtutsikten fanns i att aktivt engagera sig i vilken musik som används var, när och hur.

Muzak grundades 1922 under namnet Wired Radio, med idén om att leverera musik till människors hem via telefonledningen. Man ville konkurrera med radion genom att erbjuda betalande abonnenter både högre ljudkvalitet och frihet från reklam. Under 1930-talets depression stod det dock klart att affärsidén skitit sig. Wired Radio bytte namn till Muzak och satsade i stället på företagsmarknaden. Musik för arbetsplatser, med ett uttryckligt löfte om att få arbetarna att prestera bättre.

Ungefär samtidigt publicerade ett par brittiska arbetspsykologer en inflytelserik rapport, Fatigue and boredom in repetitive work (1937), som bekräftade att musik kan höja produktiviteten. Slutsatserna fann praktisk användning under kriget då Storbritanniens vapenfabriker fylldes av musik, inte minst från BBC-programmet Music while you work. Vapenfabrikerna i USA tog efter och blev en viktig kundkrets för Muzak. Det ska ha varit i dessa som Muzak först stationerade ut egna forskare med uppdrag att studera kopplingarna mellan musik, humör och produktivitet.

Utifrån forskningsresultaten utkristalliserade sig under efterkrigstiden muzak som ett distinkt sound, utformat för att finnas i bakgrunden utan att dra till sig någon uppmärksamhet. Ett uttalat syfte var att få arbetarna att sluta småprata med varandra. Vokala inslag i musiken var bannlysta, för som en chef på Muzak uttryckte saken: "I samma stund som du använder ord bjuder du in till kontemplerande tankar och folk börjar ha åsikter." Man valde också bort musikstilar som ogillades av en tredjedel eller fler inom målgruppen. Olika program erbjöds för fabriker och för kontor.

119106_01.jpgEtt syfte med muzak var att få slut på småpratet mellan arbetarna. Bild: Veikko Kanninen, Vapriikkis fotoarkiv.

Överlag kom muzak att innebära instrumentalversioner av poplåtar, med enkelt hållen rytmik och harmonik, måttlig volym, mjuka kanter. Perioder av tystnad mellan musikinslagen. En gradvis stegring av musikens intensitet och tempo under arbetsdagen i syfte att väga upp arbetskraftens utmattning. Man ville frammana en känsla av framåtrörelse, av att tiden faktiskt tickade på mot arbetsdagens slut.

Det fanns arbetsmusik även tidigare. Men den hade en annan funktion. Tvätterskor, roddare och bomullsplockare sjöng arbetssånger vars funktion var att få arbetarna att synkronisera sina rörelser med varandra, som ett sätt att göra arbetet mer uthärdligt. Här kan vi se ett gemensamt drag hos såväl arbets- och lovsånger som hos dans- och marschmusik. Psykologerna har i otaliga experiment demonstrerat att människor som synkroniserar sina kroppsrörelser med varandra upplever en stärkt solidaritet. För fabriksägaren torde farorna i detta te sig uppenbara.

Med kapitalets omorganisering av själva arbetsprocesserna - vad Marx kallade för den reella underordningen - försvann också arbetssångerna. Tomrummet fylldes senare av utslätad arbetsplatsmusik via högtalare, med Muzak som amerikansk marknadsledare. Det ter sig inte obefogat att tala om musikalisk taylorism. Genom tillförseln av musik, skulle det ständiga upprepandet av små, meningslösa arbetsuppgifter vid det löpande bandet göra att arbetet kändes meningsfullt eller åtminstone uthärdligt.

Under efterkrigstiden spred sig skvalmusiken från produktionens till konsumtionens sfär. Där var syftet att få butiksbesökare att stanna till eller skynda vidare på de rätta platserna samt främja impulsköp. Beteendevetenskapliga studier omsattes i idéer om musik som en del av vad som kallas "multisensorisk marknadsföring".

Marknaden för butiksmusik började på 1970-talet att gå om den för industrimusik. Samtidigt hördes allt fler kritiska röster. En rapport från det statliga Kulturrådet beskrev år 1976 bakgrundsmusik i termer av "elektroniskt morfin". Planer drogs upp för att aktivt motverka bruket av musik som "ljudväggar", vilket befarades hämma samtal och "undvika konfrontationer med konkreta problem". På 1981 års kongress antog LO ett kulturpolitiskt program, där fackklubbarna gavs i uppgift att på varje arbetsplats stoppa "bakgrundsmusik, som uppenbart syftar till manipulering av anställda". Men LO var sent ute. På arbetsplatserna hade bakgrundsmusiken i hög grad redan tystnat. Redan år 1970 noterade Stim att licensintäkterna från industrin vände nedåt. Fabriksägarna avstod från att installera högtalaranläggningar och uppmuntrade i stället arbetarna att ta med sig egna radioapparater till jobbet; då slapp de nämligen betala till Stim.

Musiklyssnandets individualisering nådde en ny nivå från 1979, då Sony lanserade Walkman, en kassettbandspelare i fickformat. Hörlurar blev därefter en allt vanligare syn inte bara i stadsbilden utan även på många arbetsplatser. Musiken blev alltmer en privatsak. Inte sällan fungerade den som en sorts emotionell kokong, vilket ytterligare befästs med det senaste årtiondets utbredning av brusreducerande hörlurar. Vissa har sett paralleller till den växande förskrivningen av antidepressiva och humörstabiliserande läkemedel sedan 1980-talet. För kontorsarbetaren med hörlurar tenderar musiken att fylla en delvis annan funktion än vad muzak gjorde i den fordistiska fabriken; inte så mycket stimulans som stressreduktion.

Med det individuellt styrda musiklyssnandet följer inte sällan en bakåtblickande, rentav konservativ tendens. Utlämnad till det personliga valet, väljer vuxna människor över trettio gärna välbekanta låtar eller stilar som väcker minnen från den egna ungdomen. Psykologiskt kan sådan "nostalgisk retrospektion" vara ett sätt att finna trygghet och en känsla av att hänga samman som subjekt, under trycket av ett stressigt arbetsliv.

Samtidigt går det att se hur den musikaliska individualismen på senare år har bytt karaktär. Ingenting belyser detta på ett bättre sätt än Spotifys utveckling från dess start 2006.

Spotifys grundare kom från den digitala reklamindustrin och hade från början inget särskilt intresse för musik som produkt. Företaget byggdes kring en teknisk lösning för effektiv distribution av data över internet. Att det blev musik var mest en slump.

Till en början konstruerades Spotify med sökrutan - inte spellistorna - i centrum. Tjänsten gav helt enkelt användare, som erbjöds ett fullständigt fritt val, tillgång till ett enormt musikarkiv. Att detta krävde att den enskilde i varje ögonblick själv visste exakt vad hen vill lyssna på, sågs inte som något problem. Användaren var en suverän individ med vissa musikaliska preferenser. "Whatever you want, whenever you want it" (Vad än du vill ha, närhelst du vill ha det), löd parollen. Det var bara att söka och lyssna. Spotify var så långt en renodlad distributionstjänst som knappast erbjöd någon hjälp att upptäcka ny musik.

Detta kom att ändras efter att Spotify lanserades i USA. Det är viktigt att inse att företagets historia i hög grad har varit styrt av det ständiga behovet att ta in nytt riskkapital, vilket tvingat grundarna att gång på gång omdefiniera sin vision. Först handlade det om att erbjuda gratis musik finansierad av reklam, senare om att få folk att bli betalande abonnenter. Under 2012 framträdde en ny samsyn bland finansanalytikerna. Den enkelhet som tidigare hade setts som tjänstens styrka förvandlades nu till en svaghet. Vid årets slut såg sig Spotifys vd tvungen till offentlig självrannsakan: det räckte inte längre att erbjuda musik på begäran. Det nya Spotify skulle i stället trolla fram "the right music for every moment".

I praktiken kom Spotify att kopiera den modell som redan utvecklats av det ganska kortlivade företaget Songza, som var först att bygga sitt gränssnitt utifrån koncepten "activity" och "mood". I stället för att skriva in ett artistnamn i en sökruta eller välja en genre, skulle användare svara på frågorna "Hur mår du?" eller "Vad gör du?". Svarsalternativen skilde sig beroende på veckodag och tid på dygnet. En tisdagsmorgon kunde man få välja mellan att jobba, träna eller stanna kvar i sängen. Helgkvällar föreslogs snarare musik kopplad till fest eller romantik. För varje svarsalternativ erbjöds en spellista sammansatt av Songzas egna musikexperter.

Från början hade Spotifys anställda bara jobbat med teknik, plus juridik och administration. Först 2014 började företaget söka arbetskraft med expertis inom musik. Man köpte även upp andra företag som specialiserat sig på algoritmisk analys av vilken musik som ansågs passa till ett givet sammanhang.

Den nya idealanvändaren sågs som mer passiv än tidigare och erbjöds mer hjälp att hitta den rätta musiken. Den som öppnade appen möttes nu av en uppsättning rekommenderade spellistor (som varierar beroende på tidpunkt och geografiskt läge).

"Den rätta musiken för varje tillfälle" definieras som den musik som hjälper användaren att optimera olika aktiviteter. Musik som gör dig mer effektiv på jobbet eller när du studerar, som får dig att köra hårdare på gymmet, som höjer stämningen när du har middagsbjudning och som hjälper dig att varva ner vid läggdags. Mellan klockan nio och fem föreslår Spotify i synnerhet spellistor som ska ge "fokus", gärna illustrerade med bilder på kontorsmiljöer. Särskilt timmarna efter lunch uttrycker Spotify sin medkänsla med alla som har svårt att hålla energin uppe. Senare under eftermiddagen tillkommer spellistor anpassade för träning eller pendling, därefter musik för måltider eller mys. Fritiden är "chill" - ett ord som ständigt synts i titlarna på förstasidans rekommenderade spellistor.

Musik som faller in under dessa kategorier har alltså premierats av Spotify, på bekostnad av all den musik som kan upplevas som ofokuserad, uppjagande eller helt enkelt oduglig för optimering av det tillrättalagda livets olika beståndsdelar. Incitamenten för framgång på musikmarknaden förändrades i riktning mot det som kallas för "neo-muzak". Självklart ledde detta till en våg av opportunistisk musik, komponerad utifrån det utstuderade syftet att hamna på Spotifys rekommenderade spellistor.

Här finner vi bakgrunden till det omdiskuterade fenomen som omtalats i termer av fejkmusik eller fejkartister: "Såsiga ljudmattor, försiktiga plinkanden på pianon, ett par toner på en stålsträngad gitarr", som ljudbilden sammanfattades i Svenska Dagbladet. Detta fyller upp en stor del av några av Spotifys populäraste spellistor. Funktionsmusik där såväl artistnamn som biografier i allmänhet är påhittade, som inte existerar utanför strömningstjänsterna. Bakom produktionerna återfinns ofta ett par svenska företag, som får ses som sannolika kandidater till att bli uppköpta av Spotify. Detta skulle nämligen kunna vara ett av få tänkbara sätt för Spotify att uppnå den stabila lönsamhet som hittills inte varit i sikte. Problemet har hela tiden varit att merparten av pengarna som går in i företaget går raka vägen ut till musikens rättighetshavare. Genom att ta över produktionen av neo-muzak syftande till "chill" och "focus" skulle Spotify till slut kunna vända röda siffror till svarta.-

Rasmus Fleischer är verksam som forskare och lärare i ekonomisk historia vid Stockholms universitet. Han har skrivit flera böcker och texter om Spotify och musikmarknadens historiska förändring.

Referenser

Paul Allen Anderson (2015), Neo-Muzak and the business of mood, Critical Inquiry 41.4.

Robert Barry (2017), The Music of the Future, Repeater Books.

Maria Eriksson, Rasmus Fleischer, Anna Johansson, Pelle Snickars och Patrick Vonderau (2019), Spotify teardown. Inside the black box of streaming music, MIT Press.

Maria Eriksson och Anna Johansson (2017), "Keep smiling!" Time, functionality and intimacy in Spotify's featured playlists, Cultural Analysis 16.

Rasmus Fleischer (2012), Musikens politiska ekonomi. Lagstiftningen, ljudmedierna och försvaret av den levande musiken, 1925-2000, Ink bokförlag.

Rasmus Fleischer (2017), If the song has no price, is it still a commodity? Rethinking the commodification of digital music, Culture Unbound 9.2.

Rasmus Fleischer (2021), Att hålla tiden tillsammans: Om den synkroniserade rytmens gemenskap, Hjärnstorm 142-143.

Rasmus Fleischer och Pelle Snickars (2018), Den svenska enhörningen: storyn om Spotify, Mondial.

Simon C Jones och Thomas G Schumacher (1992), Muzak: On functional music and power, Critical Studies in Media Communication 9.2.