Han vann nyligen en grammis i kategorin folkmusik för sitt solodebutalbum Diversity från 2021. En vecka senare släpper han sitt andra album, Love & Struggle. Fredrik Lindblå möter Ebo Krdum för ett samtal om musik, kolonialism och kampen för demokrati i Sudan.

Någonstans i staden Nyala i Darfurregionen i Sudan ställer sig en ung man med en djembe på gatan. Han börjar spela rytmer. Folk stannar upp, blir nyfikna och kommer fram, en efter en. Efter en stund låter han rytmerna tystna och i deras ställe formar han budskap med ord. Han talar om brott som begåtts av regimen i landet, om orättvisa och förtryck. Orden tystnar och han börjar spela igen. När en ny skara människor samlats upprepar han processen. Så där håller han på, tills polisen kommer. Människorna som lyssnat flyr åt olika håll, och den unge mannen blir arresterad, bortförd och torterad i ett fängelse någonstans i en annan del av staden.

Den unge mannen heter Ebo Krdum. Jag träffar honom i början av maj på en bänk i en park nära hans inspelningsstudio vid Stadion i Stockholm.

Ebo föddes 1987, två år innan Omar al Bashir inledde sitt 32-åriga välde som Sudans diktator, och flydde till Sverige och Stockholm 2010. Han växte upp i Darfurregionen och bevittnade på nära håll Bashirregimens brott där och i södra Sudan, där Lundin Oil hade sitt så kallade Block 5A mellan 1997-2003 och gjorde sig medskyldiga till folkmorden. Under denna tid blev Ebo blev alltmer politiskt engagerad, och som femtonåring rekryterades han till motståndet under SLA.

Han och hans kamrater hade till uppgift att sprida information om regimens brott till ett folk som genom censur och en statskontrollerad medieapparat hölls i okunskap. Eftersom regimen med sitt informationsövertag kunde demonisera motståndet, var man tvungen att medvetandegöra folket innan man kunde skapa enhet bakom kraven på rättvisa, demokrati och frihet. Innan Ebo började använda musiken för att sprida budskap så var det knacka dörr som gällde. Han gav sig ut efter det att mörkret fallit:

- Det var bara en tidsfråga innan jag skulle bli avslöjad, och då visste jag inte vad som skulle hända. Samtidigt hade jag inget val. Antingen skulle jag göra detta eller sitta tyst och bara bevittna allt som hände runtomkring mig, folkmord, systematiska våldtäkter, folk som flyr längs gatorna varenda dag från morgon till kväll. Alla de här byarna och områdena som blev överfyllda med nya människor som ingen visste var de kom ifrån, tills de fick förklarat att "vi hade en by, men den är nedbränd", och det är regeringens egna soldater som gjort det.

Bild: Olof Grind.

Brutna fingrar, klipp med tång och annat till trots, vilade Ebo upp sig och fortsatte när kroppen återhämtat sig. Han fann styrka i gemenskapen med alla som tog upp kampen mot regimen. Förutom SLA fanns också JEM och även ett decimerat kommunistiskt parti som tagit tillflykt undan regimen till södra Sudan där det funnit gemensamma politiska beröringspunkter med John Garang, ledaren för SPLM (Sudan People's Liberation Movement). Ebo deltog i studiecirklar, bland annat organiserade av kommunistpartiet, och utvecklade ett politiskt medvetande med vilket han laddade sitt vapen - musiken. Den kännetecknas av traditionell sudanesisk sångstil och instrumentuppsättning, men med influenser från västafrikanska länder som Mali och Nigeria.

- När jag var liten var min dröm att skriva en låt som skulle spelas på radion. Men när jag blev medveten om all orättvisa och frågade mig vad jag kunde göra, kom musiken till mig. "Okej, jag kanske inte kan gå till huvudstaden och slåss med presidenten, men jag kan använda min musik." Det var sedan jag börjat bli lite påläst om revolutionen i södra Sudan, Black Panther-rörelsen i USA, den panafrikanska rörelsen och alla ledarna som kämpade... Jag behöver inte bära ett gevär och stå vid frontlinjen; jag kan göra det här i stället, ord och melodi.

- Huey Newton, Angela Davis, Thomas Sankara, Kwame N'Krumah och Patrice Lumumba öppnade mina ögon, mitt medvetande. Dom gav mig perspektiv på hur världen fungerar. Varifrån kommer koloniseringen, orättvisan, diskrimineringen, hatet och rasismen? Dom fick mig att inse att vad som händer i Sudan inte är unikt. Jag såg att allt är sammankopplat, som ett nät.

Från Julius Nyerere letade han sig vidare till andra afrikanska ledare som stått för det rätta, offrat sig och ibland blivit mördade, medan de onda suttit kvar.

- Jag fick upp ögonen för en efter en och tog reda på vad de stod för och gjorde. Vad är länken mellan Garang de Mabior och Kwame N'Krumah? Och mellan Kwame N'Krumah och Marcus Garvey? Vem är Amílcar Cabral?

- De här ledarna förberedde mig för den värld vi lever i idag. De förberedde mig för allt jag råkade ut för - rasism, diskriminering, att bli arresterad för motstånd mot en diktatur. De hjälpte mig att ta kontroll över situationerna och konfrontera motståndare. De formade mig inte bara musikaliskt utan också som politisk aktivist. Jag tror på någonting och står för det jag tror på, och kämpar för det utan rädsla.

Det stora finns i det lilla, det globala i det lokala. Medvetande om det globala systemet och hur det reproduceras på olika platser färgar också Ebos musikfilosofi. Även om han valt att författa många av sina texter på minoritetsspråk i Sudan, är budskapen lika giltiga i resten av världen.

- Ofta handlar texterna om något som drabbade mig personligen när jag levde i Sudan. Men om vi ser på saken från ett globalt perspektiv är det egentligen samma sak som händer i andra delar av världen. Orättvisan finns överallt. Jag pratar om fred, om frihet, yttrandefrihet och demokrati. Och när jag pratar om befolkningen så har det inte bara att göra med själva det specifika landet. Det kan vara att befolkningen måste enas för att bekämpa diktaturer, det kapitalistiska, orättvisa systemet eller vad det än är. Skulle man översätta mina låtar till andra språk så skulle man förstå att det handlar om saker som finns överallt.

Några av Ebo Krdums låtar:
Al-Habeeba (Love and Struggle)
Revolution Call (Diversity)
Almanfa (Diversity)
Salamat (Love and Struggle)
Devastation (Singel)

Ett exempel på det allmängiltiga i musiken är låten Revolution Call på Ebos solodebutalbum Diversity, släppt 2021 på det Stockholmsbaserade skivbolaget Supertraditional Records.

- Den beskriver hur folk samlades på gatorna 2019 och lyckades få bort diktaturen efter 32 år. I början var det bara fem personer, sen blev det fem hundra, sen fem miljoner. Alla började vakna och se att något är fel. Den beskriver den känslan och den bilden, hur vi kan bli starka när alla går ut tillsammans och inte backar. Revolution Call kan många relatera till, för den är ju på engelska. "Are you coming to the streets? Will you take any action now?"

Men det handlar inte om underhållning. För Ebo är det betydelsefullt att bevara integriteten kring det musikaliska uppdraget. Även om han på senare tid mjuknat i sina unga års uppfattning att musiken främst är en metod för organisering och ett verktyg för förändring, är det viktigt för honom att upplysa om vad hans musik handlar om. Karaktären av kampmusik ska inte gå förlorad i kommersialiteten. Syftet ska inte försvinna i reducerande beteckningar som den vanligt förekommande "ökenblues".

- Folk påstår att min musik är "ökenblues". Jag har ingen aning om vad "ökenblues" är. Det är bara någon marknadsföringsgrej, "det här är ökenblues, det är exotiskt, vi kör på det". Och plötsligt ska saker läggas i den kategorin. Jag har inget emot om andra tycker att deras musik kan kallas "ökenblues" för att skapa uppmärksamhet eller nåt, men om du ska lyssna på min musik vill jag att du ska vara medveten om vad den handlar om och var den kommer från. Hellre det än att ha en miljon följare.

Var kommer termen ifrån?

- Jag tror att det var Frankrike som var och rotade lite i Niger och Mali och "upptäckte" det som redan fanns där och gav det benämningen "ökenblues" eller "ökenrock". Och musikerna från det här området har gillat benämningen. Den gjorde deras musik säljbar. De blev uppmärksammade i västvärlden under den här benämningen. Så är den koloniala processen.

- Folk påstår att min musik är 'ökenblues'. Jag har ingen aning om vad 'ökenblues' är. Det är bara någon marknadsföringsgrej. Bild: Fredrik Lindblå. 

På samma sätt finner vi de koloniala uttrycken på andra sidan Atlanten. Där har bluesen kommit att representera en amerikansk stil, snarare än en kollektiv erfarenhet.

- Det var slavarna som fördes till det här landet som sedan uttryckte smärtan och alla känslorna med hjälp av musiken. De fick instrumenten att gråta ut den stora sorg som finns i att vara utsatt för all denna orättvisa, och på det arbeta, bli slagen av sin slavdrivare och säljas och allt det där. Oavsett om det kallas "blues" eller "bänk" eller vad som helst så är det viktigt att se var det kommer ifrån. Det är jättestora frågor som smälter bort bakom fem bokstäver.

Genrebeteckningar är kanske inte så intressanta i sig, men i kategoriserandet kan man skönja det koloniala medvetandet inom musik och kultur. Vad får plats i de gängse fårorna, vad är utanför; vad är i centrum och vad är i den breda periferin?

- Vi har alla de vanliga genrerna, pop, rock, och allt som västvärlden har kommit på och som inte inkluderar resten. "Världsmusik" å andra sidan är en jättestor hink som rymmer hur många saker som helst. Men det känns som det enda rimliga. Det kan du i alla fall hitta någonstans, "världsmusik" eller "folk". Det finns stora frågetecken om världsmusik och folkmusik. Vad gör min musik till världsmusik eller folkmusik? Men om jag vill att min musik ska tillhöra en kategori som inte finns på streamingplattformarna, hur ska man hitta den? 

Att överleva som musiker har kommit att bli alltmer intimt förknippat med synligheten på streamingtjänsterna. Att turnera mycket är ett sätt att tjäna lite extra, något som blev svårare under de pandemipräglade åren. För många gäller det att säkra brödfödan med ett extrajobb vid sidan av, en trygghet som måste riskeras om man ska satsa på musiken.

- Jag har offrat mycket för att kunna uppnå det lilla jag kommit till idag. Hade jag inte offrat tid på mitt heltidsjobb - som pedagog inom musik och dans med personer med funktionsnedsättning - så hade ingen någonsin hört om Ebo. Jag kan inte direkt säga att jag kan slappna av och leva på musiken i dagsläget. Det är inte helt omöjligt, men inte heller lätt. Man måste ha miljontals lyssnare bara för att kunna tjäna ihop en slant att leva på. Antingen lever man jättefattigt och är nöjd och glad med det man gör och offrar allt annat, eller så lägger man ner det och gör något helt annat, alltså ett vanligt jobb. Med bättre villkor från streamingsplattformarna hade det kanske blivit skillnad. Idag får artisterna inte många procent medan de som äger plattformarna tar nästan allt. Det är big business där det väljs vilka som får komma fram. Om du låter kritiserande och gör musik för kampen är du inte en favorit för företagen.

Vi slutar vårt samtal där vi började det, i Sudan och frågan om motståndet idag. Efter den senaste militärkuppen, 25 oktober förra året, så har partier som under diktaturen varit passiva börjat dyka upp i opportunistisk skrud. Vissa av dem menar att ett militärt styre kanske inte är så dumt och stöttar Abdel Fattah al-Burhan, den ansvarige för kuppen. Det har lett till viss splittring inom rörelsen. För Ebo var det väntat, med tanke på hur länge kampen mot diktaturen har pågått. Toppar och dalar i kampmoralen är inget konstigt. Ebo framhåller vikten av de motståndskommittéer som startade under revolutionen 2019 och som fortfarande är aktiva.

- Motståndskommittéerna finns i princip i vartenda område. Vi strävar efter att de ska vara så trovärdiga som möjligt, neutrala, och framför allt revolutionära. De ska inte ha något att göra med de opportunistiska partierna. Så länge kommittéerna finns är det okej om folk vill ta en paus och ta upp kampen när det återhämtat sig.

Planen var att den civila regeringen skulle konstitueras under 2023, och kuppen den 25 oktober ska enligt Ebo ses i det ljuset.

- Det första som skulle ha skett hade varit att utforma den konstitutionella domstol som saknats under diktaturen. Då blir det möjligt att ställas inför rätta, oavsett om du är president. Det var vad vi ville uppnå för att kunna skipa rättvisa, och rättvisa är vägen till frihet. Fattah al-Burhan, Hemetti [Mohamed Hamdan Dagalo] och alla de andra militärerna idag har befolkningens blod på sina händer. Och vi har vittnen, jag är vittne till allt det de har gjort. Vi väntar bara på att domstolen ska formas och bli legitimerad - då tar vi fram listan över brottslingarna. Vilka står på den? Alla högt uppsatta inom militären, polisen, underrättelse- och säkerhetstjänsten. Och de vet det. Det var därför militärkuppen i oktober ägde rum, för de vet att det närmar sig. Ingen av dem är oskyldig. De som har verkat under Bashir och som idag sitter i militärrådet i övergångsregeringen och påstår att de verkade för Bashirs avgång är ansvariga för folkmordet i Darfur.

Och kvinnornas deltagande har också varit betydande?

- Ja det är också en stor grej under de senaste tre, fyra åren. Kvinnornas deltagande i motståndskommittéerna har ökat överallt. Man är glad att få vara vid liv idag och bevittna det som händer, deltagandet och inkluderingen och att alla är kamrater oavsett kön, färg eller vad det än kan vara.

Kvinnor har haft en framträdande roll i massprotesterna i Sudan. Bild: Ola A Aalsheikh.

Inbördeskrig och kupper i Sudan