Regeringens snabbt hoprafsade "utredning" inför ansökningen om Nato-medlemskap var som förväntat ett sammelsurium av flaggviftande självgodheter. Men en liten, hungrig imperialistmakt som Sverige har ibland svårt att dölja sina egentliga avsikter när bytet är inom sikte. Därför är det inte utan att logiken haltar när varningar om hur "den ryska ledningen visat att den är beredd att använda militärt våld för att nå sina politiska mål i länder även längre bort från Ryssland" varvas - utan några tecken på ironi - med ohämmat skryt om hur ett Natomedlemskap förväntas främja Sveriges kapacitet att spänna de militära musklerna i allt från det frostiga Arktis till det hetaste Sahara.
Att regeringen nu valt Nato, snarare än den tidigare så omhuldade utvidgningen av ett EU-försvar, motiveras i ovanlig klartext med att det i själva verket inte är de europeiska länderna som utformar sin militära politik utan "USA (som) är den mest betydande aktören för säkerheten i Europa". Den närsynte kan lätt få uppfattningen att det är skandinaviska sossar som Jens Stoltenberg och Anders Fogh Rasmussen som, i egenskap av generalsekreterare, leder alliansen. Men tittar man bakom galjonsfigurerna och får syn på Natos befälhavare - den tveklöst viktigaste posten i en militärallians - hittar man 18 generaler från USA och, för omväxlings skull, en amiral från samma land.
Bild: Fredrik Lindblå
I rapporten går man inte närmare in på Natos utformning, syften och historia. En enkel kontroll över vilka militära operationer Nato varit inblandade i skulle ju omöjliggöra allt prat om en "försvarsallians". Pliktskyldigt hasplar man ur sig att "det inom Nato finns länder med olika utveckling avseende mänskliga rättigheter och demokrati". Men om det nu är Turkiet, alliansens näst största militärmakt, som åsyftas, så åker Ann Linde redan skytteltrafik mellan Rosenbad och Ankara för att smörja Erdogan.
Den svenska alliansfriheten tjänade länge det svenska kapitalet väl. Det kunde göra affärer på båda sidor om järnridån, och genom sin formella neutralitet lyckades Sverige tillskansa sig gynnsamma positioner när tidigare helt eller delvis stängda marknader kom att öppnas. Att Sydafrika tillhör ett av de få länder som valt att köpa JAS är till exempel ingen slump.
Men sedan ett par tiotal år tillbaka har den svenska borgerligheten kommit att erövra marknader i framför allt Baltikum. Där har ett tätare samarbete med Nato blivit en allt viktigare förutsättning för att skydda affärsintressena.
Hittills har man dock fått nöja sig med att ta sig framåt på kringelkrokiga myrstigar med hjälp av bilaterala fördrag som ingen riktigt synat innebörden av.
Det krävdes en kris, några veckors aggressiv lobbying och trakasserier riktade mot kritiska röster för att få riksdagen att lägga sig platt för den svenska borgarklassens sedan länge efterfrågade säkerhetspolitiska chockdoktrin.
