Kontrarevolutionära generaler och tänkare influerade av fascismen hyllas idag av statsledningen i Ryssland. Ukraina har en central plats i drömmar om en slavisk civilisation under rysk ledning.
Hösten 2005 ägde en märklig ceremoni rum på en klosterkyrkogård i Moskva. Liken efter två notabiliteter från den vita sidan i inbördeskriget efter revolutionen 1917 hade grävts upp och fraktats hem till Ryssland för att begravas under pompa och ståt i hemlandets jord. Kvarlevorna tillhörde generalen Anton Denikin, en av bolsjevikernas farligaste motståndare, och filosofen Ivan Iljin, som brukar betraktas som den viktigaste ideologen bland de vita i exil. Några månader senare fördes Iljins arkiv tillbaka från USA till Moskva. Den kostsamma operationen var en del av programmet För försoning och förening med syfte att utplåna motsättningarna efter oktoberrevolutionen. Iljin var i början av 1930-talet en stor beundrare av den tyska nazismen:
"Patriotism, tro på det tyska folkets identitet och på styrkan i den tyska anden; en känsla för ära; beredskap att offra sig; disciplin; social rättvisa; klassöverskridande, broderlig och nationell enhet. Den andan är grunden för hela denna rörelses substans. Den brinner i hjärtat på varje ärlig nazist, spänner hans muskler, ekar i hans ord och glänser i hans ögon. Man behöver bara se dessa troende ansikten ... se denna disciplin, för att förstå innebörden i det som händer och fråga sig själv: Finns det ett folk på planeten, som skulle vägra att själva skaffa sig en rörelse av sådan storlek och anda? Med ett ord, den andan förbinder tysk nationalsocialism med italiensk fascism. Och inte bara det, men också med den vitryska rörelsens anda."
Iljin kritiserade senare nazismens brist på kristna rötter och flyttade över sina sympatier till Franco och Salazar. I början av 2000-talet gjorde Putin Iljin till sin favoritfilosof. Strax innan ockupationen av Krim 2014 gav presidentens kansli Iljins Vårt uppdrag, en artikelsamling från 1948 till 1954, i nyårsgåva (för obligatorisk läsning!) till det ryska ledarskiktet. Putin brukar inte framhålla Iljins beundran för nazism och fascism - den nämns inte i dagens ryska debatt - utan hans visioner om ett postkommunistiskt Ryssland: "Vi vet inte när och hur den kommunistiska revolutionen i Ryssland kommer att möta sitt slut... Men vi vet vad som kommer att vara den viktigaste uppgiften för Rysslands nationella frälsning och återuppbyggnad, de bästas uppstigande till toppen - män som är hängivna Ryssland ... som inte erbjuder folket hämnd och nedgång, utan befrielsens anda, rättvisa och enhet mellan alla klasser." Med denna elit kan Ryssland återfödas inom loppet av några år, spår Iljin. Alternativet är en lång period av demoralisering, sönderfall och beroende av utländska makter.
Enligt den ryske sociologen och historikern Nikolaj Mitrochin "utgör Iljin det ryska alternativet till fascism", ett sätt att närma sig fascismens idéer utan att göra det explicit. Det är framför allt tre av Iljins teser som återupprepas av dagens konservativa ryska ideologer.
Bild: Ilja Repin: Religiös procession, 1877
Den första handlar om Rysslands kultur och nationella identitet. Enligt Iljin har Ryssland en historiskt skapad, unik nationell identitet. Dess kultur grundar sig i konservativa värderingar och kristna värden och ger Ryssland styrka genom att överbrygga mångfalden i den ryska civilisationen. Ryssland representerar därför en civilisation som befinner sig på uppgång.
Den andra tesen handlar om USA och Västeuropa som påstås ha övergivit de kristna och traditionella värderingar som en gång gjorde dem starka. Där har materialism, egoism och normlöshet undergrävt kärnfamiljen och andra institutioner och traditioner som hållit samhället samman. Västvärlden är degenererad och befinner sig sedan länge på nedgång. Den betraktar Ryssland och dess unika kultur som en fiende att besegra. Antagonismen mellan de två civilisationerna är omöjlig att överbrygga.
Den tredje idén rör Rysslands styrelsesätt. Enligt Ilijin har den ryska kulturen alltid burits upp av en stark, auktoritär stat och ett elitistiskt styre. Demokratin ska vara "kvalitativ" och "ansvarsfull", det vill säga styrd och begränsad. "Numerär" demokrati strider mot den ryska traditionen. Västs fientlighet gör nödvändigheten av en stark stat och starka ledare än mer trängande.
Liknande idéer finns hos många tänkare i den nykonservativa våg som växt sig allt starkare i Ryssland sedan början av 2000-talet. Två av de mest framträdande är 1800-talsslavofilerna Konstantin Leontief ("Rysslands Nietzsche") och Nikolaj Danilevskij. Leontief hävdar att Ryssland blomstrar för att olika folk och trosuppfattningar fogats samman till en harmonisk helhet. Det som skapat denna harmoni är landets unika kultur, ledd av en stark stat. Genom mobilisering kring staten kan mångfalden omvandlas i en enhetlig kultur och ett enhetligt "öde". Enligt Putin möjliggjorde Stalins återskapande av tsarernas starka stat segern över den tyska nazismen: "... styrkan hos det autentiska historiska Ryssland ... besegrade nazismen och räddade världen."
Danilevskijs bok Ryssland och Europa har fått klassikerstatus bland ryska intellektuella och hos landets politiska elit. Enligt den konservative filosofen och utgivaren av Isvestija, Boris Mezhuev, utgör Danilevskij Putins viktigaste inspirationskälla, "eftersom han visat att Väst inte är universellt". En huvudtes i boken är att Ryssland är för originellt för att kunna assimileras med Västeuropa. I stället bör man sträva efter att bilda en allslavisk union under ryskt ledarskap. Den slaviska civilisationen påstås bara befinna sig i sin början. För att utvecklas vidare måste den bekämpa det dekadenta och fientliga Västeuropa.
I början av augusti 2014 hölls en internationell ungdomskonferens på den erövrade Krimhalvön. Ledande intellektuella samlades för att förklara innebörden i den konservativa vändning som initierats av president Putin. Boris Mezhuev hävdade att Ryssland nu måste välja: att bygga en separat civilisation eller bli Europas konservativa räddare. Dilemmat för den (av Gud) utvalda - isolationism eller messianism. Det hela påminner inte så lite om det idékomplex som utgör den ideologiska överbyggnaden för den amerikanska imperialismen. Det som särskiljer den nykonservativa ideologin i Ryssland är föreställningen om en existentiell kamp på liv och död mellan kulturer. Den föreställningen påminner mer om den tyska nazismen och dess främste politiske tänkare, rättsfilosofen Carl Schmitt. Även om nazisterna talade om en kamp mellan raser, där dagens ryska ideologer talar om kulturer, handlar det om en oförsonlig kamp som endast kan sluta med den ena partens seger och den andra partens undergång.
Dilemmat präglar också en annan framträdande idé i dagens ryska debatt - tanken att Ryssland bör vända sig österut och skapa en euroasiatisk union där man kan spela den ledande rollen. Ska det tolkas som en idé för att avskärma sig inom en egen intressesfär? Eller är det en strävan att också rädda Västvärlden från dess dekadens genom en konservativ revolution? För en av euroasianismens viktigaste ryska ideologer, nyfascisten Alexander Dugin, gäller det senare alternativet. Genom att skapa en union av klassisk vänster och den snabbt växande högerpopulismen ska västländerna försvagas och så småningom omstörtas. En av Dugins läromästare är den franske nyfascisten Alain de Benoist som avråder från att öppet förespråka den klassiska nazismens värderingar. Man bör inte tala om raser utan om kulturer och ta fasta på människors oro och missnöje för att omforma det till en kamp mellan olika kulturer.
För Georgien, Ukraina och andra tidigare delar av Sovjetunionen spelar det ryska dilemmat mindre roll. Oavsett vilken väg de styrande i Kreml väljer måste länderna inom den ryska intressesfären återföras till "moder Ryssland". Det gäller framför allt Ukraina, vars ekonomiska och politiska betydelse för den ryska borgarklassen knappast går att överskatta.
Ryssland är världens största exportör av vete. Den tidigare presidenten och nuvarande viceordföranden i nationella säkerhetsrådet, Dimitrij Medvedev, har kallat mat Rysslands "tysta vapen". Ukraina är också en en av de tio största veteexportörerna och har dessutom 30 procent av världsmarknaden för solrosolja. Om Ryssland kunde återta kontrollen över Ukraina skulle man få ett dominerande inflytande över världens matförsörjning. Tillsammans med Rysslands viktiga roll som olje- och gasexportör skulle det ge Ryssland stor makt över världsekonomin.
Ukraina är också en ledande exportör av stål och råvara till den europeiska stålindustrin, och under Sovjettiden hade landet en tekniskt avancerad vapen- och flygindustri. I ett samtal med Ukrainas dåvarande president Viktor Janukovytj 2014 föreslog Putin ett framtida ekonomiskt samarbete kring flyg- och rymdindustri.
Putin föreställer sig att Ryssland har en unik kultur grundad i konservativa, kristna värderingar.
Men Ukrainas politiska betydelse är om möjligt ännu större än dess ekonomiska. Ett Ukraina som frivilligt vänder sig västerut vore en levande dementi av den ryska ledningens världsbild. Det måste till varje pris förhindras. Utan Ukraina är idén om en euroasiatisk union, för att inte tala om idén om att ge Ryssland den ledande rollen i en sådan union, dömd att misslyckas. Invasionen av Ukraina kan därför inte reduceras till ett defensivt och tillbakapressat Rysslands desperata och kontraproduktiva svar på USA:s och Natos framstötar. Visserligen spelar ett verkligt och upplevt militärt hot från Väst en roll. Men genom den ryska nykonservatismens förvrängda lins handlar det om något större, en existentiell kraftmätning med en antagonistisk civilisation. Anfallskriget mot Ukraina är i första hand en del av en länge planerad offensiv från en aggressiv och revanschistisk imperialistmakt.
Putin har vid ett flertal tillfällen uttryckt åsikten att Ukraina saknar existensberättigande och egentligen utgör en del av Ryssland. Målet för anfallet mot Ukraina framgår av en artikel som publicerades två dagar efter invasionen av den ryska nyhetsbyrån RIA Novosti. Texten, som snabbt drogs tillbaka, hade skrivits i förväg och utgick från en snabb seger: "Ryssland återställer sin enhet. Tragedin från 1991, ja denna förfärliga katastrof i vår historia, är slutligen över. (...) Ukraina har återvänt till Ryssland." Ännu klarare uttrycker sig Dimitrij Medvedev i ett inlägg på VKontakte, det viktigaste sociala nätverket i Ryssland: "I stället för att vara stolt över vad förfäderna har åstadkommit har sedan 1991 en pseudohistoria om den ukrainska staten skrivits och idén om ett enda ryskt folk smulats sönder. (...) Den djupa ukrainismen, närd av antiryskt gift och den totala lögnen om en pseudoidentitet är ett enormt falsarium. Något sådant har inte existerat i historien och kommer heller inte att göra det idag." Målet med den ryska invasionen sägs vara "att skapa fred för framtida generationer ukrainare och möjligheten att så småningom bygga ett öppet Euroasien från Lissabon till Vladivostok".
Den tredje april, när förväntningarna om en snabb och enkel seger skingrats, publicerade RIA Novosti en artikel av statsvetaren Timofej Sergejtsev. Eftersom det nu är uppenbart att Ukrainas befolkning är "helt igenom nazistisk", skriver han, kommer det att krävas en plan som tar minst en generation att genomföra. Eliten och alla stridande bör likvideras, befolkningen däremot ska omskolas. Planen har med rätta beskrivits som en plan för ett folkmord.
Några dagar tidigare, den 28 mars, publicerade den brittiska tidningen The New Statesman en intervju med Sergej Karaganov, en av utrikesminister Lavrovs närmaste män. För den ryska eliten är detta ett oerhört viktigt krig, ja ett existentiellt krig, förklarar Karaganov. Det som står på spel är ytterst vilken världsordning som ska gälla. Ryssland kan inte tillåta sig att förlora. "Ett nederlag är otänkbart", skulle det trots allt luta åt det hållet, kommer Ryssland "att välja att eskalera". Karaganov beskriver också hur en "acceptabel" seger skulle kunna se ut: "Jag anser att det skulle handla om en delning av Ukraina, i en eller annan form. En del av Ukraina får bli en stat som är vänskapligt sinnad till Ryssland, andra delar skulle kunna styckas upp. Polen skulle inte ha något emot att återta vissa delar av västra Ukraina, och kanske skulle Rumänien och Ungern gå med på det också."
Dessa och andra liknande signaler från den ryska eliten smular sönder myten om ett fredligt och defensivt Ryssland. Vi måste än en gång vänja oss vid en värld där flera imperialistiska stormakter kämpar om makt och resurser.
Att Ryssland utvecklats till en revanschistisk imperialistmakt, innebär inte att USA och andra imperialistmakter har förvandlats till änglar och goda féer. USA och Nato bryr sig lika lite om det ukrainska folket som de brydde sig om de afghanska kvinnor för vars skull de sa sig vara tvingade att invadera Afghanistan. Kriget i Ukraina är ett krig där det ukrainska folket försvarar sitt nationella oberoende mot en angripare. Det är den sida som dominerar idag. Men det är också sant att USA strävar efter att göra kriget till ett instrument för sina intressen och därmed förvandla det till ett proxykrig mot Ryssland.
Under sitt besök i Kiev i april sa USA:s försvarsminister Lloyd Austin att USA vill "försvaga Ryssland så att det inte kan göra den sortens saker det har gjort när det invaderade Ukraina". Detta syfte sammanfaller inte nödvändigtvis med det ukrainska folkets mål att försvara sitt nationella oberoende. Det skulle kunna utmynna i en strävan att låta förblöda Ryssland genom att förlänga kriget så länge som möjligt, oavsett vilka följderna blir för Ukrainas folk. Eller i en uppmuntran till Ukraina att i en offensiv försöka återerövra Krim eller anfalla själva Ryssland, något som den brittiske försvarsministern redan föreslagit. Det skulle troligen kräva ett mycket långt krig, enorma ukrainska förluster och fortsatt lidande för det ukrainska folket. I förlängningen skulle det kunna utlösa en rysk eskalering, ja kanske ett kärnvapenkrig. Vi minns ju också den amerikanske presidentens "felsägning", när han råkade säga att Putin måste störtas.
I en klarsynt analys skriver den brittiske journalisten och statsvetarprofessorn Anatol Lieven att inte ens under det kalla kriget förde den amerikanska regeringen en så ansvarslös politik gentemot sin kärnvapenbestyckade motpart: "En amerikansk strategi för att försvaga Ryssland är förstås också fullständigt oförenlig med försöken att åstadkomma en vapenvila eller till och med en provisorisk fred. Den skulle kräva att Washington motsatte sig varje sådant förslag för att i stället kunna fortsätta kriget. Och verkligen, när Ukrainas regering i slutet av mars lade fram ett antal mycket resonabla fredsförslag, var avsaknaden av offenligt amerikanskt stöd för dem slående."
