Kriget i Tigray i norra Etiopien har, i skrivande stund, pågått i ett och ett halvt år. Under den tiden har omfattande krigsbrott rapporterats. Överlevande har vittnat om massakrer, våldtäkter, tortyr och försvinnanden, utförda av de stridande parterna. De mest systematiska attackerna har dock utförts antingen i den etiopiska regeringens namn eller med regeringens välsignelse.
Under den relativt korta tid som striderna pågått beräknar man att omkring en halv miljon människor har dött som en konsekvens av kriget, bland annat på grund av den utbredda svälten. Trots det har kriget i Tigray fått begränsad uppmärksamhet i internationella medier och vaga termer som "konflikt", "rebeller", och "etniska grupper" används lika frikostigt som vanligt när det kommer till rapportering från Afrika. Det som sällan diskuteras, men som är de mest centrala, om man vill förstå krigets orsaker är dock (den etiopiska) staten och kapitalet.
De flesta sammanfattningar man kan läsa av det pågående inbördeskriget utgår från en liknande beskrivning. Alliansen Ethiopian People's Revolutionary Democratic Front (EPRDF), inom vilken det av regeringen nyligen förbjudna partiet Tigray People's Liberation Front (TPLF) utgjorde en avgörande del, hade styrt landet sedan den kommunistiska militärdiktaturen föll 1991 och nu har maktskiftet kommit. Med det kommer också en annan syn på hur Etiopien bör administreras och styras, från ett federalt system till ett centraliserat sådant. EPRDF var de som införde det federala systemet, i vilket Etiopien delades in i relativt autonoma regioner löst baserade på språk och etnicitet, men idén om Etiopien som en federation av nationer var sedan länge förankrad inom den radikala studentrörelsen.
Lemlen Getaneh och hennes barn, flyktingar från striderna i Etiopien. Bild: UNICEF Ethiopia 2021 | Mulugeta Ayene
Redan 1969 argumenterade den marxistiska aktivisten Wallelign Mekonnen i sin mycket inflytelserika essä "On the question of nationalities in Etiophia" att kejsardömet Etiopien - i grunden en imperialistisk, expansionistisk stat - i själva verket bestod av flera nationer med olika språk och kultur. Den dominerande amharakulturen, som kejsarna var en del av, såg till att främja sitt språk, sin kultur och sin religion. "I korthet," skriver Mekonnen, "måste man, för att vara etiopier, bära en amharamask, för att låna Fanons uttryck." Han tillägger att alla etiopiska nationer som insisterade på sin egen kultur anklagades för tribalism, såvida de inte föddes som amhara. Det bör understrykas att Mekonnen även identifierade tigreaner som en del av det etiopiska nationsbygget, om än som "junior partners", det vill säga delaktiga i den förda politiken men i mindre skala. Mekonnen ansåg att samtliga nationer i Etiopien hade rätten att kämpa för sin frihet, men att dåvarande politiska rörelser inte stod på en tillräckligt socialistisk grund och att deras ledare, mer eller mindre medvetet, dolde sina egna klassintressen (som låg närmare den styrande amharaelitens än böndernas och arbetarnas). Ingen nation kunde därför slå fast sin nationella frigörelse som det ultimata målet, utan skulle vara en del av en vidare socialistisk rörelse och revolution.
Under kriget mot militärdiktaturen bildades flera väpnade grupper vars mål bland annat syftade till mer självstyre eller, som i fallet Eritrea, att helt skiljas från Etiopien. En av dessa var som tidigare nämnts TPLF, som efter kriget ingick i koalitionen EPRDF tillsammans med andra oppositionella grupper från olika regioner. I den nya konstitution som EPRDF upprättade slogs det federala systemet, inklusive rätten att utträda ur Etiopien, fast.
Etiopien har aldrig kommit nära att bli den socialistiska stat som Wallelign Mekonnen med flera kämpade för, men under EPRDF:s tid var många av de viktigaste etiopiska företagen och industrierna trots allt under statlig kontroll. Den nuvarande presidenten Abiy Ahmed var tidigt tydlig med att han inte tänkte fortsätta på det spåret, utan tvärtom ville införa omfattande privatiseringar. "Kapitalism är min modell," förklarade han i en intervju med Financial Times i februari 2019, där samtidigt ledaren för TPLF i stället varnade för att om Etiopien "går dit nyliberalerna råder oss att gå kommer det att spåra ur".
Abiy Ahmeds modell - att öppna upp den dittills relativt slutna etiopiska marknaden - bemöttes självklart med entusiasm från amerikanskt håll. I Addis Standard skriver Jeffery Feltman, USA:s sändebud i Afrikas horn, att deras "redan stora assistans- och partnerskapsprogram växte sig större än någonsin" när Ahmed tog över och att Ahmed "flera gånger försäkrade mig om vikten av Etiopiens band till USA". Även Internationella valutafonden (IMF) uttalade sig positivt om hur väl de nya ekonomiska reformerna passade de egna planerna för Etiopien.
Ett av flera flyktingläger. Bild: UNICEF Ethiopia 2021 Nahom Tesfaye.
Med detta i bakhuvudet kan det framstå som absurt att en av de största sociala mediekampanjerna från den proregimska falangen gått under "antiimperialistisk" och "panafrikansk" flagg. Under parollerna "#NoMore" och "hands off Africa" organiserade man kring slagord om att afrikansk politik ska utformas av afrikanerna själva, samtidigt som den etiopiska regeringen bad IMF om ytterligare lån. Det kan förklaras på två sätt: för det första är den nämnda rörelsen framför allt förankrad i den nordamerikanska amhariska diasporan, som inte samlas kring någon riktig antiimperialistisk (än mindre socialistisk) politik. För det andra bör "antiimperialism" och "panafrikanism" i sammanhanget förstås som slagord vilande på amharisk nationalism, som mytologiserar Etiopien som ett land som aldrig har koloniserats och i vilket Etiopien, trots att det var ett kejsardöme som med våld övertagit stora landområden, inte kan betraktas som imperialistiskt. Panafrikanismen man talar om är inte knuten till Kwame Nkrumah eller Thomas Sankara, utan till den siste kejsaren Haile Selassie, och handlar således inte om de afrikanska folkens frigörelse utan utgör endast en del av den afrikanska elitens ideologiproduktion. Därför blir det särskilt märkligt när vissa västerländska antiimperialister nu plockat upp den retoriken och i stället för att visa solidaritet med den stora massan implicit stöttar Abiy Ahmeds projekt. Wallelign Mekonnens påminnelse till den vänster som försöker orientera sig gäller som aldrig förr: "Det är varje revolutionärs plikt att ifrågasätta om en rörelse är socialistisk eller reaktionär."
Regionernas redan begränsade självstyre blir ännu mer av ett problem i Abiy Ahmeds vision av det nya Etiopien. Att återgången till den centraliserade staten sker samtidigt som den etiopiska marknaden öppnas upp är därför givet. Men för varje dag som kriget fortsätter ser det nya Etiopien mer och mer ut som det gamla. Ett Etiopien i vilket de ekonomiska eliterna slåss om vem som får definiera landets framtid samtidigt som folket dör.
I Tigray förekommer i dag omfattande etnisk rensning, massvält och brutalt sexuellt våld. Sjukhusen är sönderbombade, vägarna oframkomliga, och kontakten med omvärlden i princip helt avklippt. Tigreaner i huvudstaden Addis Abeba blir etniskt profilerade, fängslade och utpressade på pengar. För de andra nationerna i Etiopien - från Somali till Gambella och Oromia - framstår Tigray som ett varnande exempel på vad som kan ske om de i framtiden kräver ökat självbestämmande, i enlighet med hur Wallelign Mekonnen en gång föreställde sig ett ekonomiskt och socialt fritt, socialistiskt Etiopien.
