Copyright problem med bilder

Merparten av bilderna i äldre tidskriftsartiklar är i karantän men artiklarna i det nummer som är aktuellt för e-prenumeranter innehåller alla bilder. Vi arbetar på detta och publicerar godkända bilder allteftersom. 

Dagbok från Tal El-Zaatar

En läkares vittnesmål om belägringen och massakern 1975-1976

Youssif Iraki

Celanders förlag. 2022

DEN PALESTINSKE läkaren Youssif Irakis dagbok är en detaljerad skildring över vardagen i det libanesiska flyktinglägret Tal El-Zaatar 1975-1976. Under belägringen skrev Iraki ner minnesanteckningar på små lappar som han senare sammanställt. Dagboken redogör på ett sakligt, nästan torrt sätt för vad lägrets befolkning utsätts för av falangisterna, och i dessa tider är det bra att påminnas om krigets meningslöshet.

Det är 45 år sen Tal El-Zaatar utplånades, men skildringen av fattigdomen och hopplösheten i lägret skulle kunna vara nutida, då situationen i flyktinglägren i Libanon i dag är värre än någonsin. Även om det är en dagbok så är allt noga belagt med källhänvisningar, vilket hämmar berättelsen något med sin övertydlighet.

119115_01.jpg

Iraki överlevde belägringen, och vittnesmålet är en hyllning till alla de tusentals flyktingar som mördades och vars öde omvärlden inte vill minnas. Den svenska utgåvan inleds och avslutas med kapitel skrivna av den svenska sjuksköterskan Eva Hamad, som levde och arbetade i lägret. Hennes och hennes palestinska familjs öde är som en sammanfattning av Palestinas folks öde: smärtsamt, orättvist och djupt sorgligt.


Kofia

A REVOLUTION THROUGH MUSIC

Louis Brehony

Dokumentär

2021

ONSDAGEN 23 mars klockan 18:30 ordnade lokalgruppen i internationella solidaritetsnätverket för palestinska fångar, Samidoun, filmvisning på anrika biografen Aftonstjärnan i Lindholmen, Göteborg. Biografen själv är på sitt sätt ett intyg på att kulturen kan följa andra logiker än härskande och utsugning. Visningen var nämligen en Sverigepremiär för en dokumentär som berör samma ämne, Kofia: A Revolution Through Music.

Kofia är bandet bakom den i vänsterkretsar kända sången "Leve Palestina" (eller "Demonstrationssång"), och i dokumentären får tittaren en inblick i bandets bakgrund och fortsatta liv. Under cirka 30 minuter bjuds det på material som spelats in i Göteborg i samband med en stödgala för den av Israel belägrade palestinska Gazaremsan under ett av många blodiga militärangrepp som slogs tillbaka av det väpnade palestinska motståndet. Även arkivmaterial från Palestina, Libanon och annat håll figurerar.

Bandmedlemmarna Carina Olsson, Mats Lundälv, Bengt Carlsson och grundaren, denpalestinske flyktingen George Totari, delar med sig av historier om hur det var att starta Kofia i ett progg-Sverige som bäst betecknas som israelapologetiskt, upplevelser från populära men halvt misshagliga livekonserter i 70-talets postrevolutionära Iran och reflektioner om åren som gått och arbetet som fortsatt.

119115_03.jpg

För Kofia har outtröttligt fortsatt att använda musiken som vapen i den palestinska befrielsekampen. I samband med dokumentärens visning fanns gruppens första nya album sedan 1984, Jag skrev ditt namn, till försäljning - nu även tillgängligt på Spotify och YouTube.

Det är kanske svårt att sätta ett definitivt datum för slutet på härskandets och utsugningens grepp över kulturen och på den imperialistiska ockupationen av Palestina, men till dess tjänar den irländske kommunisten Louis Brehonys dokumentär om Kofia som påminnelse om kampens nödvändighet för livet, och om kulturens nödvändighet för kampen.


Free

Coming of age at the end of history

Lea Ypi

Allen Lane

Penguin. 2021

LEA YPI föds i Enver Hoxhas Albanien. Som barn: en stolt pionjär med förväntningar på frihetens kommande rike. Men murens fall och historiens slut kom emellan. Som ung flicka lever Lea med vetskapen om att friheten kommer genom marknaden. Men marknaden bryter samman 1997 och leder till inbördeskrig i Albanien. Som luttrad marxist undervisar den vuxna Lea Ypi i politisk teori vid London School of Economics.

119115_04.jpg

Hennes föreläsningar om frihetsbegreppet ska bli en bok. Men coronan kommer emellan och förändrar texten till en skildring om att växa upp i samma hus, omgiven av samma människor, men i två helt skilda tider och system. Frihet är, som Marx insåg, insikten om det nödvändiga. En levande filosofisk essä, som rekommenderas!


Girig-sverige

Så blev folkhemmet ett paradis för de superrika

Andreas Cervenka

Natur och Kultur. 2022

"RUTTNANDE". Så kallade Lenin redan 1916 det ekonomiska system vi ännu lever under.

Att tala om detta drag är idag att slå in öppna dörrar. De flesta av oss vet redan sedan barnsben att man i regel inte kan bli rik på eget arbete. Och trots att man i hundra år försökt att intala oss om motsatsen, vet vi innerst inne att imperialism innebär krig efter krig.

Andreas Cervenka, duktig ekonomijournalist, numera på Aftonbladet, har på senare år bidragit till att i detalj beskriva den svenska kapitalismens röta. Och detta synbarligen utan att vara emot det system där varor, inklusive arbetskraft, utbytes och kapitalet härskar. I likhet med de flesta svenskar i sin generation drar han sig uppenbarligen för att tänka utanför det "enda möjliga" kapitalistiska systemet.

119115_05.jpg

Man ska inte begära av en hedervärd reformist att han ska förespråka social revolution. Författaren verkar i alla fall inte påstå något annat än att den reellt existerande staten (oavsett partifärg) framför allt tjänar till att skapa optimala förutsättningar för en fortsatt rövarkapitalism. Hans förslag till aktuella reformer syns onödigt modesta och strävar i första hand till att återupprätta marknadens funktion, eftersom den enligt Cervenka med Riksbankens (och ytterst regeringarnas) tillskyndan satts ur spel.

Hade jag själv haft författarens gedigna faktakunskaper om den svenska kapitalismens aktuella funktion, hade jag i stället poängterat att det är just "marknaden", som skapat vårt ojämlika system. Och att marknaden består av kämpande människor och av klasser - där den egendomsägande klassen sedan länge varit på en framgångsrik offensiv.


Den sista gåvan

Abdulrazak Gurnah

Bonniers. 2021

DEN SISTA GÅVAN är det kassettband som Abbas pratar in efter att ha drabbats av en andra stroke och inser att han inte har så långt kvar. I mer än 40 år har han burit på en hemlighet, som var orsaken till att han lämnade sitt hemland och färdades över haven för att slutligen landa på den engelska kusten.

"Vad är det du gjort", viskar sonen där han sitter vid sin medvetslöse fars sjukbädd. "Har du dödat någon? Har du torterat folk? Har du krossat själar?" Abbas har aldrig pratat om sin uppväxt mer än några få meningar om en ogin far och en hunsad mor. Och när dottern Anna (hon hatar att bli kallad Hanna, som i hennes öron låter utländskt) får en fråga om var hon härstammar ifrån, svarar hon "Östafrika" eftersom Abbas aldrig berättat att han föddes på Zanzibar.

Det är kolonialismen och dess arv nobelpristagaren Abdulrazak Gurnah vill skildra. Hos dem som av olika anledningar tvingats bort från de gamla kolonierna och framlever sina liv i rotlöshet och främlingskap i det före detta imperiets centrum. Men framför allt hos den välbärgade brittiska medelklassen, som själv tycker sig vara upplyst och vidsynt men vars hela tankesätt är genomsyrat av kolonialismens rasism och nedlåtenhet.

119115_06.jpg

Höjdpunkten i Den sista gåvan är en skildring av hur Anna och hennes pojkvän Nick tillbringar en påskhelg hos Nicks föräldrar. Det börjar med en diskussion mellan Nick och hans far Ralph om den jordreform som Robert Mugabe just börjat genomföra i Zimbabwe. Ralph är bekymrad över att jord exproprieras från de vita farmarna och ges till jordlösa afrikanska bönder. Ekonomin vilar ju helt på de vita farmarnas driftighet. Att dessa roffat åt sig marken från just de afrikanska bönderna spelar ingen roll. Ralph säger: "I sådana här frågor måste man se saker på längre sikt och inte älta grymheter som begås i vår tid eller i det förflutna. Det leder bara till en förlamande känsla av missnöje och sedan till irrationell extremism."

Gurnah skildrar Abbas och hans familj med stor värme och ömhet. Han använder sig inte av stora ord och proklamationer och hemfaller inte heller till navelskåderi. Det är befriande att läsa en roman om de verkligt stora frågorna, om döden och livet, om identitet och arv och allt det som håller människor nere men också det som svetsar dem samman.

Svenska Akademien har verkligen gett oss en gåva när de utsåg Gurnah till Nobelpristagare och därmed gjorde hans verk kända för en bred allmänhet. Jag hoppas att det verkligen signalerar ett slut på Akademiens eurocentristiska instängdhet.


Knäböj

OM KVINNOR OCH STYRKETRÄNING

Sara Martinsson

Weyler förlag. 2021

DE FLESTA svenska träningsböcker är rent tekniska. De handlar om vilka övningar som är nödvändiga och vilka som ska undvikas. Fram till 2021 stod en bok ut, Sven Lindqvists Bänkpress från 1988. En filosofisk och personlig undersökning av kroppsbyggandet i Sverige. Förra året kom en värdig konkurrent. Skriven till stor del som ett svar på Lindqvists manligt centrerade bok, är Knäböj en idéhistorisk översikt över kvinnlig styrkesport. En undersökning av kvinnors kroppsliga erfarenheter i den manligt kodade gymmiljön som idag är ett vanligt inslag i det urbana landskapet.

Titeln signalerar ett skifte i fokus - från bänkpress, en träningsform där män enligt författaren har fördelar, till knäböj där kvinnor har fördelar. Kanske mer än någon annan idrottsgren är och har tyngdlyftning varit manligt dominerad. Detta beror enligt författaren på att mycket är centrerat kring råstyrka. Kvinnor som historiskt blivit insläppta har därför behövt bli bedömda med dubbla måttstockar: Tävlingar för kvinnor kan inte bara vara styrkeprov, de måste också vara skönhetstävlingar.

119115_07.jpg

Boken växlar mellan kuriosa från den kvinnliga gymvärlden och berättelser om författarens relation till sin träning och sitt kroppsbyggande. Men den rymmer även analyser av kroppen som manligt kodad och hjärnan som kvinnligt kodad. Den största behållningen med Knäböj är att den väver samman medicin- och makthistoriska perspektiv på hur starka kvinnor bemötts genom historien med kvinnors erfarenheter av tyngdlyftarvärlden idag. Svagheten är att analyserna ibland blir lite för ytliga. För samtidigt som den diskuterar dikotomin mellan manligt och kvinnligt, så går den inte djupare in på den kvinnliga erfarenhetens queera dimensioner. Hur mottas en transman jämfört med en transkvinna i en så väldigt stereotypiserande miljö som ett gym? Det skulle vara intressant att nämna i förbifarten. Boken bör oavsett läsas, inte minst av alla machomän som stönar för högt på gymmet.


Civilisationens uppkomst

Dick Harrison

Historiska media. 2021

I GROVA DRAG KAN MAN tala om två tendenser i synen på historien och framtiden inom den svenska högern: den nykonservativt reaktionära som förkastar framåtskridandet och den Hans Roslingskt nyliberalt frälsta som bara ser stigande kurvor varthän hen än går.

Historieprofessor Dick Harrison hör tveklöst till de sistnämnda. När han skriver historien om civilisationens uppkomst utgår han ifrån en "som historisk samhällsvarelse betraktad, trög och konservativ" människa som genom kulturell förfining, innovationsrikedom och arbetsdelning sakta men säkert påbörjat sin vandring ut ur naturtillståndets mörka djungler.

Givetvis har så även skett enligt borgerlig nationalekonomisk logik. "När folkmängden ökade blev det nödvändigt att låta de mest lämpade ägna sig åt annat. Hus och övriga fasta anläggningar måste repareras och byggas om, något som vissa människor var bättre på än det stora flertalet - alltså blev de snickare och byggnadsarbetare." Klasstriderna lyser, som de så ofta gör när en Lundaprofessor gjort sitt urval ur arkiven, med sin frånvaro till förmån för spektakulära individer och korta, specifika skeendena. Det är det som gör Harrison till ett så kul inslag i TV-sofforna men så ointressant som historiker.

119115_08.jpg

Men medan samtidens borgerliga samhällsuttolkare yxsvingar vilt omkring sig mot framstegstanken (som Ivar Arpi) eller avfärdar alla historiens försök att skapa en bättre värld som första steget mot Auschwitz (som Horace Engdahl i det avsomnade SVT-programmet "Liv och Horace i Europa"), är Dick Harrisons naiva optimism måhända ett välkommet inslag.


De kommer att vara annorlunda svenskar

Berättelsen om Sveriges första muslimer

Simon Sorgenfrei

Norstedts. 2022

DEN SISTA folkräkningen i Sverige som registrerade religiös tillhörighet ägde rum 1930. Då tillhörde 99,7 procent den svenska statskyrkan. Det fanns två "muhammedaner": en pälshandlare och en matthandlare. Religionsvetaren Simon Sorgenfrei har skrivit deras historia och följt den muslimska minoriteten i Sverige fram till 1970-talet då den vuxit till ett par tusen.

Det har blivit både roligt och lärorikt. Sorgenfrei skriver väl, och ger stort utrymme åt såväl enskilda människoöden som breda sammanhang. Varför var Viggbyholm Sveriges muslimtätaste område kring 1950? Hur ordnar man en halvillegal halalslakt på uppländska landsbygden i början på 40-talet? Hur gick det till när Sverige kring 1970 lade om invandringspolitiken från assimilation till mångkulturell integration? Hur börjar ungefär samtidigt en konservativ, fundamentalistiskt inriktad islam växa fram i arabvälden och Iran?

119115_09.jpg

Den lilla muslimska gruppen i Sverige behandlades länge inte illa. Okunskapen och oförståelsen var visserligen stor. Men bortsett från några Åsa-Nisseartade poliskonstaplar som trodde sig vara storspioner på spåren när pälshandlaren och matthandlaren satt och pratade på Kjellssons kafé på Birger Jarlsgatan, så uppträdde myndigheterna i allt väsentligt korrekt. Muslimerna var för få för att allmänheten skulle lägga märke till dom. Judarna var betydligt mer illa ute.

Den invandringspolitiska debatten i dag är som mycket annan politik sorgligt historielös. Den behöver djup och längre perspektiv. För det syftet är det svårt att tänka sig en bättre bok än Sorgenfreis.


Bunker

What it takes to survive

the apocalypse

Bradley Garrett

Penguin. 2021

EFTER RYSSLANDS invasion av Ukraina medgav Myndigheten för samhällsskydd och beredskap att skyddsrummen i Sverige aldrig var tänkta att räcka till hela befolkningen. En del ska fly ut på landet och en del gömma sig i sina källare. Välfärdssamhällets skyddsrum är idag cykelförråd.

Bradley Garret reser runt i världen för att dokumentera förberedelser inför världens undergång. Vare sig det är amerikanska entreprenörer som bygger "klimatförändringssäkrade" villor i Thailands djungler eller pandemiskraja miljardärer som bygger om gamla missilsilos till smittsäkra lyxbunkrar, intervjuar Garrett dem för att förstå vad de är rädda för. Boken visar mångfalden inom prepperrörelsen. Från mormonernas bunkrar, där de kan invänta Jesus återkomst, till australiensare som bestyckar sina bilar för att snabbt kunna fly från skogsbränder.

Att förbereda sig för katastrofer har blivit en industri som omsätter mångmiljardbelopp varje år och lever på rädsla - de rikas rädsla för att arbetarklassen ska resa sig och Trumpanhängares oro för att immigranter ska ta över. Rädsla och oro för framtiden är en av få gemensamma nämnare inom den breda prepper- och bunkerrörelsen i USA.

119115_10.jpg

Garrett lyckas inte lösa gåtan varför det är så lätt att kapitalisera på rädsla. Den viktigaste lärdomen från hans bok är att bunkerindustrin, liksom den finansdrivna nyliberalismen i stort, är ett luftslott. Även de mest lovande projekt Garrett besöker är som bäst halvfärdiga. Några av entreprenörerna har dömts för bedrägeri efter att han intervjuat dem. De flesta projekten är knappt påbörjade. Det blir i slutändan bara en stor ekonomisk bluff grundad på exploatering av rädsla för en värld i allt större gungning.