Det finns över hundra amerikanska militärbaser i Japan. Trots att USA:s militära styre i Japan officiellt avslutades 1952 har amerikanerna inte lämnat landet. Clartes Juno Westerman har besökt Yokota Air Base, där 14 000 amerikaner lever utanför japansk lagstiftning. Går vi nu samma öde till mötes i Sverige?

Japan är generellt ett tryggt land. Våldsbrott är ovanliga och folk känner sig säkra när de vandrar på gatan, möjligen med undantag för en målgrupp: liberalkonservativa partiledare. I min artikel "Oenighet kring Japans framtid" (Clarte 1/2023) skrev jag om efterdyningarna kring mordet på den före detta premiärministern Shinzo Abe, som blev skjuten för ett och ett halvt år sedan. Knappt nio månader senare attackerades Abes efterträdare, den nuvarande premiärministern Kishida. Gärningsmännen hade olika motiv, men attentaten mot Abe och Kishida är tecken på den ökande alienationen i det japanska samhället.

120006_01.jpgFoto: Juno Westerman

Kishida var snabbt på benen igen. Kort efter attacken genomförde han det första diplomatiska mötet mellan Sydkorea och Japan på tolv år. Till skillnad från hans föregångare, vars vägran att erkänna Japans övergrepp på sin forna koloni ledde till en splittring mellan länderna, är Kishida mer benägen att konfrontera historien. Men vissa tvivlar på hans krokodiltårar, eftersom inga konkreta förslag har lagts fram för att kompensera offren för den japanska kolonialismen. Kishida möttes av protester i Seoul. Det konservativa styret i Sydkorea verkade dock nöjt.

När Kishida var utrikesminister i början av 2000-talet beskrevs han som "kinavänlig" och en "duva". Eftersom han inte verkar dela Abes fanatiska nationalism framstår han som en mer pragmatisk och effektiv kall krigare i den växande konflikten mellan Kina och USA:s allierade. Han har reparerat relationen mellan Washingtons närmaste samarbetspartners i Asien och dubblat Japans militära budget. Time Magazine hyllade honom förra året som ledare för ett nytt Japan som övergett årtionden av pacifism. Samtidigt visade opinionsmätningar att över 70 procent av den japanska befolkningen är missnöjda med Kishidas ledarskap. Populär i metropolen, impopulär på hemmafronten.

NÄR FRAMTIDA HISTORIKER beskriver vår värld kommer de troligtvis använda färre eufemismer än vad vi gör. Tidens gång brukar få de ideologiska glasögonen att falla. Vi blir mer benägna att ge saker deras rätta namn. När historikerna tittar på de över 80 länderna som idag har amerikansk militär permanent stationerade inom sina gränser, kommer de att se 80 självständiga länder eller ett imperium och dess klientstater?

120006_02.jpgFoto: Juno Westerman

15 augusti 1945 tillkännagav Japans kejsare Hirohito landets kapitulation - då "krigssituationen inte nödvändigtvis hade utvecklats till Japans fördel". Den amerikanske generalen Douglas MacArthur hade som mål att göra landet till en allierad i konflikten med Sovjetunionen. Sju år senare avslutades officiellt USA:s militära styre av Japan, men spår av ockupationen finns kvar.

I utkanten av Tokyo ligger Yokota Air Base, en amerikansk militärbas som enligt vissa källor har uppemot 14 000 anställda. På Yokotabasen finns en skola, ett kapell och restauranger med flera amerikanska snabbmatskedjor. Känslan man får är mer av en amerikansk småstad mitt i Japan än en militärbas.

Jag tar tåget ut till området för att se basen på nära håll. När jag slår mig ner på McDonald's för att ladda mobilen och kolla vägbeskrivningen hör jag ett par vid kassan som pratar engelska med varandra. Det visar sig lätt att navigera till basen genom att följa strömmen av vita personer som rör sig till och från.

Längs Yokota Air Base ligger Base Side Street, en gata som följer den långa taggtrådstäckta muren som omfamnar basen. Jag vandrar längs gatan och det känns som att jag landat mitt i Förenta staterna. Det hänger sydstatsflaggor i skyltfönstren. Jag kliver in i en affär som säljer uniformer, gamla medaljer och annat som är intressant för militärnördar. Marilyn Monroe och Tom Cruise vakar över mig från affischer på väggen medan jag traskar runt och tittar på emblem för olika militära divisioner. Samtidigt som jag kollar på tygmärken med dödsskallar hörs engelskspråkig "veteranradio" i bakgrunden. Det enda som påminner mig om att jag befinner mig i Japan är personalen som står i kassan och konverserar på japanska. När jag lämnar affären och fortsätter längs gatan möts jag av fler tecken på amerikanisering. Restauranger med engelsk skyltning, amerikanska klädaffärer och en mormonkyrka. Affischer i pubfönster med budskap om att "ingen festar som soldater".

I fönstren på butikerna görs reklam för en årlig "vänskapsfestival" då den japanska lokalbefolkningen får besöka basen. På Youtube finns klipp från tidigare festivaler där unga japanska tjejer iklädda cheerleader-uniformer uppträder för publik. Bakom dem hänger de amerikanska och japanska flaggorna. Syftet är att skapa samhörighet mellan människorna som bor i området och den utländska militärmakten. I andra delar av Japan har den lokala motviljan mot den utländska militära närvaron varit ett återkommande problem för amerikanerna. Yokota Air Base är inte deras enda bas i Japan, men de flesta ligger inte på fastlandet.

OKINAWAÖARNA ÄR strategiskt positionerade mellan det japanska fastlandet och Taiwan. När USA avslutade sin ockupation av Japan 1952 blev Okinawa ett undantag, och den amerikanska militären fortsatte att styra öarna fram till 1972. Idag är 75 procent av den amerikanska militärpersonalen i Japan bosatt på denna ögrupp som utgör mindre än 0,6 procent av landets totala yta.

Militären på Okinawa har inte alltid behandlat lokalbefolkningen väl. 1995 kidnappade tre amerikanska soldater en tolvårig japansk flicka och våldtog henne. Deras överste förklarade i media att han ansåg att soldaterna hade agerat dumdristigt. För pengarna de hade spenderat på skåpbilen som de använt för att genomföra övergreppet kunde de enligt översten istället ha betalat en prostituerad. Händelsen visade Okinawaborna hur amerikanerna såg på dem. Folk krävde att männen skulle dömas i japansk domstol. Fallet aktualiserade frågan om den fortsatta militära närvaron på Okinawa, men snart trettio år senare är situationen oförändrad. Över halva befolkningen på Okinawa anser att den amerikanska militära närvaron bör minska. Områdets guvernör sa till FN i september 2023 att militärbaserna på Okinawa utgör ett hot mot världsfreden. Många av invånarna känner att den japanska regeringen har tvingat på dem baserna. De drömmer om självständighet från Tokyo. Okinawaöarnas status som ett kvasisjälvständigt kungarike fram till 1800-talet bidrar till denna lokalpatriotism. USA:s kulturella stormaktsställning dämpar motviljan mot den amerikanska militärens närvaro i Japan. Det talas mycket om amerikaner och västerlänningars kärlek till japansk kultur. Många japaner är på motsvarande sätt fascinerade av väst. Amerikansk kultur ses som cool. En japansk bekant från Tokyo lägger upp bilder på Instagram från sin semester på Okinawa. Mellan besök på stranden poserar hon med amerikanska soldater. För många japaner är dessa baser bara en del av vardagen. De har alltid varit där och kommer alltid vara det. På samma sätt som det är svårt att föreställa sig en värld bortom kapitalismen är det svårt att föreställa sig en värld utan Washingtons dominans. När folk försöker tänka på en värld utan USA som världspolis fyller någon annan tomrummet, ofta Ryssland eller Kina. Varför kan vi inte föreställa oss en värld av jämlika länder?

120006_03.jpgFoto: Juno Westerman

NÄR JAG GÅR RUNT på området kring Yokota Air Base känns det helt absurt. Tanken på att ha utländsk militär permanent stationerad i ens land är främmande för en person som är uppvuxen i det neutrala Sverige. Nu har det blivit en verklighet även för oss. Enligt DCA-avtalet som slutits mellan USA och Sverige är amerikanska soldater bosatta i Sverige bortom svensk jurisdiktion. Kommer Gotland att bli vårt Okinawa?

Japan beskrivs ofta som ett land med en politiskt passiv befolkning. Varje val röstar folk på samma liberalkonservativa parti som de gjort i ett halvt sekel. Detta har dock inte alltid varit fallet. Under 1960- och 1970-talen fanns en radikal vänster i Japan som utmanade både USA och den japanska eliten. 1960 ägde de största demonstrationerna i modern japansk historia rum mot ANPO-avtalet, den överenskommelse som förlängde den amerikanska militära närvaron i Japan. Hundratusentals personer protesterade på Tokyos gator. Även om USA blev kvar var demonstrationerna en rejäl chock för det politiska etablissemanget. Premiärministern avgick, och när det japanska socialistpartiet genom sitt stöd för protesterna växte i popularitet blev dess partiledare mördad i TV av en högerextrem nationalist med ett samurajsvärd. Mordet hyllas än idag av japanska nationalister och delar av den ofta Japan-fixerade alt-högern. Det hela visar på den stora ironin i samarbetet mellan Washington och Tokyo. Samma personer som planerade attacken på Pearl Harbor - bland annat Shinzo Abes morfar - undertecknade det säkerhetsavtal som befäster Japans roll som amerikansk klientstat. Eliten i båda länderna ingick en ohelig allians för att hålla vänstern borta från makten.

PÅ VÄG HEM FRÅN Yokota-basen känner jag mig melankolisk. Jänkarna och deras vänner har byggt ett litet USA så att soldaterna ska känna sig trygga och bekväma, men också isolerade, i sin lilla bubbla. Soldaterna har sina egna pubar och restauranger. De har sina egna radioprogram. Det känns som en enslig tillvaro, men onekligen har det ett politiskt syfte.

Ilskan från 1960-talets vänsterrörelse och protester känns långt borta. När jag traskar från tåget går jag förbi affischer för Japans största oppositionsparti, Konstitutionspartiet. Det skiljer sig från regeringspartiet endast genom viljan att bevara den japanska konstitutionen och inte göra militären ännu större. Sinnebilden av ett mittenparti som vill bevara status quo. Långt borta är dagarna då socialistpartiet hade en chans att vinna valet.

När det kommer till Japans ställning som en amerikansk vasall verkar alla på fastlandet också ha slutat ifrågasätta det. Detsamma gäller nog de flesta amerikaner, som inte ens funderar över deras lands roll som stormakt. Jag bor i samma hus som flera andra utländska studenter. En av dem är en tjej från Kalifornien. I förbifarten nämner hon för mig att hon ska på en Tinder-dejt med en amerikansk kille stationerad på Yokota Air Base. Tokyos gaydistrikt ligger i stadsdelen Shinjuku. Jag och en vän från Brasilien besöker en lesbisk bar som ligger mittemot ett anarkistiskt cafe. Min vän flörtar med en japansk tjej som visar sig komma från Hiroshima. När hennes hemort kommer på tal tar min vän klumpigt upp atombomben. Tjejen brister ut i tårar och berättar om sin mormor, som överlevde atombomben men fick se hela sin familj dödad. Såren efter kriget och ockupationen sitter fortfarande djupt.

Juno Westerman är lärare, frilansande skribent och politisk aktivist i Uppsala.

2/24 Krigshets och fredsrörelse

Category Image