ÅR 1914, FÖR DRYGT hundra år sen, var 85 procent av jordens yta koloniserad. Det brittiska imperiet, ett välde där solen aldrig gick ner, omfattade förutom Kanada och flera karibiska öar en tredjedel av Afrika, delar av den arabiska halvön, den indiska subkontinenten och Australien. Frankrike kontrollerade Vietnam, Guadeloupe, Martinique, Madagaskar och nästan hela Västafrika. Tyskland ockuperade ett antal afrikanska länder och Nya Guinea. Medan Spanien bara hade kvar mindre områden i Nordafrika, kontrollerade Portugal Mouambique och Angola. Kung Albert i Belgien styrde Kongo och holländarna Indonesien. USA ockuperade Puerto Rico och Filippinerna. Ottomanska imperiet sträckte sig från Istanbul över Palestina till Jemen i syd och Persiska viken i öst.

Med tanke på att världskartan vid denna tid såg ut som en omgång Risk var det inte förvånande att de europeiska härskarna till slut vände sina vapen mot varandra. När dammet hade lagt sig och första världskriget var slut tog den historiska process som kallas för avkolonisering fart.

DET ÄR SVÅRT ATT SÄGA exakt när avkoloniseringen började. Den första koloni som frigjorde sig från sitt europeiska "moderland" var Amerikas förenta stater, som 1776 utropade sig självständigt från England. Under 1800-talets första decennier blev ett antal sydamerikanska länder, däribland Mexiko, Argentina och Colombia, självständiga från Spanien.

På sätt och vis var detta den första vågen av avkolonisering. Men det var inte i första hand ursprungsfolken eller förslavade människor som frigjorde sig i Amerika. Den "egentliga" avkoloniseringen kan inte sägas ha påbörjats förrän 1804, då de svarta jakobinerna på Haiti förklarade sig fria från Frankrike.

För de gerillor och motståndsrörelser som kämpade mot de europeiska kolonisatörerna var förhoppningen att självständigheten skulle medföra ett bättre, och mer rättvist, samhälle. Men efter andra världskriget, när majoriteten av de avkoloniserade länderna tvingades privatisera sina naturresurser och öppna upp sina ekonomier för västerländskt kapital, blev det allt tydligare att självständigheten inte automatiskt satte stopp på ett halvt millennium av exploatering.

119603_01.jpgDet brittiska imperiet. Kartuppslag ur Sunday Times, oktober 1939. Oron var stor över hur andra världskriget skulle påverka kolonialmaktens framtid

AVKOLONISERINGENS teoretiker var medvetna om denna problematik. "För 95% av befolkningen i de underutvecklade länderna har den formella självständigheten inte medfört någon omedelbar förändring", skrev Frantz Fanon i Jordens fördömda från 1961.

Utan en fortsatt revolutionär kamp blev det enligt Fanon "bara karneval och trumpeter, några få tekniska förändringar och reformer i toppen, en ny flagga, och nere på botten en oformlig massa som lever kvar i 'medeltiden'". Fyra år senare konstaterade Kwame Nkrumah att den gamla imperialismen hade ersatts av en mer svårgripbar "nykolonialism" som verkade såväl inom ekonomin, politiken som i kulturen.

MED TANKE PÅ denna medvetenhet om kolonialismens kvardröjande effekter var det på många sätt motsägelsefullt att den teoribildning som från 1970-talet började granska imperialismens genljud i moderna samhällen fick epitetet "postkolonial". Budskapet från forskare som Edward Said, Gayatri Spivak och Dipesh Chakrabarty var trots allt att kolonialismen, snarare än att vara en passerad epok, levde kvar i nya former. Som genusvetaren Anne McClintock konstaterade i Imperial Leather från 1995 tycktes själva begreppet postkolonial bära på en "förhastad förhoppning" om en värld utan koloniala strukturer. Begreppet postkolonialism, skrev McClintock, "gör det svårare att förstå kontinuiteten i imperialismens internationella maktobalans". Hon fortsatte:

"För invånarna i det av britterna ockuperade Nordirland, för att inte tala om palestinierna på Västbanken och de Israel-ockuperade områdena, finns ingen 'post' i förhållande till kolonialismen. Är Sydafrika postkolonialt? Östtimor? Genom vilken historisk glömska kan USA kvalificeras som "postkolonialt" - ett begrepp som bara kan utgöra en monumental förolämpning mot den amerikanska ursprungsbefolkningen?"

KANSKE ÄR DET INSIKTEN om att kolonialismen inte är död som gjort att begreppet postkolonialism i dag framstår som aningen nattståndet, samtidigt som det talas alltmer om "dekolonisering" och "kolonialitet". Diskussionen kring dessa begrepp är knuten till en grupp latinamerikanska teoretiker som i slutet av 1990-talet förenades i ambitionen att, som den puertoricanske sociologen Ram0n Grosfoguel uttrycker saken, "överskrida och dekolonisera den västerländska kanon och epistemologin". Till skillnad från tidigare postkolonial teori, som hämtat inspiration från filosofer som Michel Foucault, Jacques Derrida och Antonio Gramsci, strävar denna grupp efter en radikalare frigörelse från det europeiska tänkandet.

STARTPUNKTEN för diskussionen om kolonialitet anses vanligtvis vara den peruanske sociologen Anibal Quijanos artikel "Colonialidad y modernidad/racionalidad" från 1989. I texten skiljer Quijano mellan "kolonialism" och "kolonialitet". Om kolonialismen var den (nu avslutade) process varigenom europeiska länder ockuperade och exploaterade den övriga världen är kolonialitet den underliggande - och kvardröjande - struktur som på ett ekonomiskt, socialt och kulturellt plan underordnar Asien, Afrika och Latinamerika. Enligt Quijano innebär kolonialiteten inte bara ekonomisk utsugning av dessa delar av världen, utan också en bortträngning av den kunskap och de idéer som människorna där traditionellt haft. I deras ställe har den europeiska rationaliteten implanterats som ett förment universellt kunskapsparadigm som hela mänskligheten förväntas underkasta sig.

119603_02.jpgVästbanken, Palestina Foto: Donald Boström

ATT BEKÄMPA kolonialiteten innebär för Quijano att dekolonisera tänkandet. Vi måste, skriver han, "ge plats åt en ny kommunikation mellan kulturer och ett utbyte av erfarenheter och betydelser [...] som med rätta kan göra anspråk på universalitet". Denna uppmaning har förts vidare av den argentinske filosofen Walter Mignolo, som har argumenterat för att dekolonisering kräver ett "frikopplande" av tänkandet från västerländska kategorier och tankemönster.

I Avlänkning från 2007 konstaterar Mignolo att eurocentriska idéer om modernitet alltjämt ligger som ett täcke över världen: alla samhällen bedöms utifrån huruvida de har "lyckats" bli moderna kapitalistiska nationalstater. Problemet med denna logik är inte bara att den ger uttryck för en teleologisk historieuppfattning där Europa framställs som mänsklighetens slutmål, utan också att den europeiska moderniteten inte går att särskilja från kolonialiteten. "Från Karibien", skriver Mignolo, "ser man att inte bara var det så att moderniteten behövde kolonialiteten, utan kolonialiteten var och fortsätter att vara konstituerande för moderniteten."

En verklig dekolonisering kräver enligt Mignolo avlänkning från den europeiska moderniteten, eller närmare bestämt från föreställningen om att denna modernitet skulle vara universellt giltig. Som alternativ förespråkar han ett "gränstänkande" som går ut på att omtolka den europeiska modernitetens löften om demokrati, medborgarskap och emancipation utifrån de oräkneliga lokala historier som världen består av. Snarare än att göra anspråk på universalitet syftar gränstänkandet till att skapa "en värld i vilken många världar kommer att samexistera." Det avgörande är enligt Mignolo "att undvika den moderna och imperialistiska frestelsen om det goda och bästa universella". Gränstänkandets syfte är inte att en specifik grupp ska tillämpa sitt politiska projekt på resten av världen, utan att skapa en dialog som kan ge upphov till "pluriversitet".

DEN DEKOLONIALA avlänkningen från västerländskt tänkande inbegriper inte bara en uppgörelse med imperialistiska och rasistiska tanketraditioner från Europa, utan även med emancipatoriska motsvarigheter. Teoretiker som Quijano och Mignolo är tydligt ambivalenta till marxismen. Visserligen är de influerade av de så kallade beroende- och världssystemteorierna som utvecklades av marxister som Samir Amin och Immanuel Wallerstein. "Kolonialitetens logik", skriver Mignolo vid ett tillfälle, "är inget annat än implementeringen av en kapitalistisk appropriering av land, exploatering av arbetskraft och ackumulation av rikedom till färre och färre händer."

Samtidigt uttrycker de dekoloniala tänkarna en önskan efter en icke-eurocentrisk kritik av den politiska ekonomin. Detta märks särskilt hos Ramon Grosfoguel, som förespråkat en dekoloniserad kritik av kapitalismen. Med ett eurocentriskt perspektiv på det koloniala världssystemet, skriver han, framstår de europeiska kungahusen och det europeiska kapitalet som de enda relevanta aktörerna. Om man däremot förskjuter fokus till kvinnor från ursprungsfolk i Bolivia eller Guatemala blir det tydligt att kolonialismen inte bara drog in Latinamerika i den globala kapitalismens ekosystem, utan även befäste andra maktordningar. För dessa kvinnor, skriver Grosfoguel, tvingade kolonialismen fram en underkastelse under ett internationellt militärt system, en global rasifierad ordning, ett patriarkalt och heteronormativt system, en religiös hierarki som upphöjde kristendomen till den enda sanna tron, en kunskapsmässig ordning som premierade västerländska idéer och en språklig hierarki som satte europeiska språk högst.

119603_04.jpgDetalj ur kinesisk affisch till stöd för antikrigsrörelsen i Vietnam (1966)

UTAN ATT TA HÄNSYN till faktorer som ras och kön kan man enligt Grosfoguel inte förstå hur kapitalismen tog form utanför Europa. Han pekar särskilt på hur idén om en hierarki av mänskliga raser har blivit "en organiserande princip i den internationella arbetsdelningen och det globala patriarkala systemet". Kolonialiteten kan från detta perspektiv inte reduceras till ekonomiska strukturer. På samma sätt som formell självständighet inte var tillräckligt för att avkolonisera världen är antikapitalism inte nog för att krossa det befintliga världssystemet.

GENTEMOT SKEPTISKA marxister understryker Grosfoguel att han inte är ute efter någon "identitetspolitik", det vill säga en politik som bara tillgodoser specifika gruppers intressen. Problemet är inte bara att alla moderna identiteter - svart, colombiansk, afrikansk, fransk - i slutändan är koloniala konstruktioner, utan att identitetspolitiken "riktar in sig på enskilda gruppers mål och kräver jämlikhet inom det befintliga systemet snarare än att utveckla en radikal antikapitalistisk kamp mot systemet". Vad som krävs är enligt Grosfoguel en "socialisering av makten" genom vilken alla delar av samhället kan börja styras gemensamt utifrån principer om jämlikhet och demokrati.

Med sin uppmaning till en dekoloniserad kamp mot det kapitalistiska världssystemet öppnar Grosfoguel upp för en praktik som till skillnad från Quijanos och Mignolos kritik av den västerländska kunskapsläran inte bara syftar till teoretisk frigörelse, utan också materiell omvälvning. Men förutsätter inte en sådan kamp en förståelse av kapitalismen som ett globalt system som omfattar hela världen? Kräver inte en antikapitalistisk politik ett steg bort från den antiuniversalism som den dekoloniala teorin vilar på?

ÄNNU VIKTIGARE är kanske frågan om det dekoloniala projektet har någon koppling till reella politiska kamper. Motsvaras detta projekt av några befintliga politiska rörelser, eller är den mest att betrakta som ett teoretiskt korrektiv till den europeiska modernitetens falska löften om framsteg och emancipation?

Även om ingen av dessa frågor har något tydligt svar är det för tidigt att kasta ut barnet med badvattnet. Med sitt anspråk på frigörelse från det europeiska tänkande som i 500 år hållit resten av världen som gisslan kan den dekoloniala teorin förhoppningsvis hjälpa oss att hitta vägar ur de allt djupare kriser som kapitalismen och kolonialismen har orsakat. Om 1900-talet var seklet då de före detta kolonierna formellt gjorde sig fria från det imperialistiska systemet kan 2000-talet bli århundrandet då de tar kommandot på riktigt.

DANIEL STRAND ingår i Clartés redaktion.

Mest läst av skribenten

2/23 Fortfarande fördömda

Category Image