På vilket sätt skiljer sig Karl Marx analys av kapitalismens globala dynamik i Indien respektive Irland, hur såg världssystemteorikern Samir Amins analys av de globala imperialistiska aktörerna ut, och varför är begreppet ras så centralt hos dekoloniala tänkare? Viola Bao och John Hörnquist sammanfattar den dekoloniala teorins historia i marxistiska och postmarxistiska traditioner.
Vad menar vi när vi talar om dekolonial marxism? Begreppet "dekolonial" har kommit att cirkulera i allt fler politiska och kulturella sammanhang, i synnerhet efter det senaste decenniets antirasistiska revolter. Samtidigt tycks en definitionsmässig otydlighet råda kring begreppet. I denna översiktsartikel försöker vi göra en kort och selektiv historia över det dekoloniala perspektivet och teorin så som det har utvecklats i marxismens och postmarxismens traditioner.
"Anti-kolonial" refererar vanligtvis till de konkreta politiska rörelser som kämpade för nationell självständighet och autonomi från de europeiska kolonialmakterna under 1800- och 1900-talen. Den postkoloniala teorin var enligt Dipesh Chakrabarty ett europeiskt fenomen som växte fram på 1970- och 80-talen när avkoloniseringens texter började cirkulera inom den västerländska akademin. "Dekolonial" kan till skillnad från "postkolonial" förstås som ett ramverk som vägrar dela upp historien i ett kategoriskt "före" och "efter" den formella avkoloniseringen. Nationell självständighet ledde ofta inte till ett brott med kolonialismens logik och beroenderelationen med västvärlden. Ett dekolonialt perspektiv försöker förstå kolonialismens dynamik i ett längre historiskt perspektiv, över ett tidsspann som sträcker sig såväl långt före som efter den europeiska ockupationsperioden.
MARX HANN ALDRIG utveckla en konsekvent helhetsförståelse av kapitalismens sätt att fungera på en global nivå. Det ledde till två sinsemellan motstridiga analyser: en av 1800-talets Indien och en av 1800-talets Irland.
Marx analys av kolonialismen i Indien var mer eller mindre teleologisk och har därför ibland lästs som ett försvar för europeisk kolonialism. Marx såg kapitalismens och kolonialismens brutalitet i Indien som ett steg i den ursprungliga ackumulationen - den process genom vilken människor berövades sina produktionsmedel och drevs av fattigdom till arbete i industrier och städer. Marx menade att kolonialismen kanske kunde leda till en stark och med tiden självständig industriell utveckling även i Indien, och en allt starkare arbetarklass.
Fidel Castro. Foto: Marcelo Montesino
MARX ANALYS AV IRLAND var mer initierad och gav en mer realistisk bild av kapitalismens globala dynamik under koloniala förhållanden. Han observerade hur jordägarna och den engelska kolonialmakten skapade utarmning utan industriell tillväxt på Irland. Det gav de engelska arbetsköparna möjlighet att utnyttja invandrade irländska arbetare för att dumpa löner och villkor i England, vilket lade grogrunden för splittring inom arbetarklassen och växande rasism mot irländarna. Marx konstaterade att Irlands frigörelse var en förutsättning för den engelska arbetarklassens frigörelse.
Dessa två motsatta analyser av kolonialismen har kommit att prägla efterkommande tendenser inom marxismen. De antiimperialistiska, antirasistiska och dekoloniala vidareutvecklingarna har utgått från insikter som legat nära Marx analys av Irland. En mer eurocentristisk tendens, närmare Marx analys av Indien, kom att dominera inom såväl socialdemokratin som betydande delar av den marxistiska vänstern - med Bill Warren och Robert Brenner som de kanske mest inflytelserika samtida teoretikerna. Den har förutsatt att länderna i periferin kan utvecklas genom kapitalismens egen inre logik, varför frågan om dessa regioners utveckling och frigörelse inte setts som något större strategiskt problem.
Denna konflikt präglade den Andra internationalen, som samlade både antiimperialister som Lenin och Luxemburg och proimperialister som Eduard Bernstein, den moderna socialdemokratins främste ideolog. Den kommunistiska Tredje internationalen däremot antog genast en tydligt antikolonial och antiimperialistisk hållning vid bildandet år 1919. Följaktligen kom kommunismen som rörelse och marxismen som teori att spridas som en löpeld bland världens koloniserade regioner. Men även den nya Internationalen formades av ett utvecklingstänkande som utgick från den europeiska modellen.
EFTER ANDRA VÄRLDSKRIGET tog avkoloniseringen i den så kallade Tredje världen fart. Inom anti-koloniala självständighetsrörelser trädde en ny generation politiska ledare och intellektuella fram, som förnyade marxismens ramverk för att svara mot de specifika villkor som rådde i de koloniala och postkoloniala regionerna - från Mao Zedong till Ho Chi Minh, Fidel Castro, Frantz Fanon, Kwame Nkrumah och Julius Nyerere. I synnerhet Mao och de kinesiska kommunisterna fokuserade av nödtvång i både teori och praktik mycket mer på bönderna än socialister tidigare gjort. Dels var industriarbetarklassen mindre i dessa delar av världen, dels kom kampen ofta att föras i form av gerillakrig på landsbygden.
FRANTZ FANON ANALYSERADE i den dekoloniala klassikern Jordens fördömda från 1961 effekterna av kolonialismen på individen och nationen. För Fanon var ekonomisk och politisk autonomi för de postkoloniala nationerna ett nödvändigt men inte tillräckligt villkor för verklig avkolonisering. Detta krävde även en djupgående kulturell, social och psykisk transformation av den koloniala modernitetens kultur, institutioner, och mellanmänskliga relationer - "uppfinnandet av en ny mänsklighet" med Fanons ord - som varken efterapade västvärldens eller Sovjetunionens auktoritära modeller. Det var en grundläggande aspekt av den dekoloniala tradition som Fanon lade den teoretiska grunden för.
FÖR DE TIDIGARE antikoloniala rörelserna var ofta frågeställningar om militär och politisk strategi, nationell självständighet och enighet samt politisk och kulturell förvandling och konsolidering centrala. Efter den formella självständigheten blev i stället frågor om imperialismens politiska ekonomi alltmer pressande. Redan på 1950-talet analyserade de så kallade beroendeskoleteoretikerna (som argentinarna Hans Singer och Raul Prebisch och amerikanen Paul A. Baran) hur kapitalismens strukturer - även utan formella kolonialvälden - upprätthöll de fattigare ländernas underutveckling och beroende av de rika länderna.
Zapatister i Oventic, Chiapas. Foto: Julian Stallabrass.
Världssystemteoretiker som André Gunder Frank, Immanuel Wallerstein, Samir Amin och Giovanni Arrighi byggde vidare på dessa teorier under 1960- och 1970-talen, i nära kontakt med de samtida antikoloniala befrielserörelserna. Utgångspunkten för dem var att världen sedan 1500-talet varit sammankopplad som ett globalt system, där ett ackumulerande centrum hade exploaterat arbetskraft och extraherat råvaror och kapital ur mer eller mindre beroende periferier och semiperiferier. Positionerna i hierarkin avgjordes främst av den globala arbetsdelningen, men även av politiska, kulturella och militära maktförhållanden. Detta perspektiv såg den industrikapitalism som Marx beskrev som blott ett steg i en mycket längre och global process, och betonade imperialismens logik. Amin utvecklade den konkreta analysen av de imperialistiska aktörerna och av klasserna i det globala syd. Den kapitalistiska utvecklingen i periferin ledde till en proletarisering av bönderna som fick reservarmén av arbetskraft att växa allt snabbare i kåkstäder och på landsbygd, vilket satte press nedåt på löner och arbetsvillkor. Amin och Arrighi menade att detta skapade grunden för ett "ojämnt utbyte" mellan centrum och periferi, där arbetskraft i syd avlönades betydligt lägre även vid samma produktivitet. Amin visade också hur länderna i centrum anpassade sig till periferiernas industrialisering, genom att monopolisera fem avgörande områden - massförstörelsevapen, högteknologi, råvaror, globala kommunikationsmedel och finansiella flöden - för att på så sätt upprätthålla sin dominans.
FÖR ATT LÄNDER OCH REGIONER i syd ska kunna utmana det ojämlika utbytet krävs ofta att de går samman och samverkar och vid behov socialiserar de stora globala oligopol som kontrollerar världens ekonomi och produktion. Och politiska mål behöver styra integrationen i världsmarknaden, så att externa ekonomiska relationer underordnas ländernas interna sociala och ekonomiska behov. Detta har lyckats bäst i Kina, som nu kan konkurrera på alla de globala monopolens områden. Samtidigt måste man demokratisera såväl de politiska som ekonomiska systemen (vilket inte gjorts i Kina), något som inte kan anförtros borgerligheten i vare sig syd eller i nord utan kräver mobilisering från de arbetande klasserna.
VÄRLDSSYSTEMTEORETIKERNAS fokus på den politiska ekonomin väckte på 1990-talet frågor och behov av fördjupning från latinamerikanska teoretiker som Walter Mignolo och Anibal Quijano och företrädare för en svart radikal tradition som Cedric Robinson och Sylvia Wynter. Quijano myntade det centrala konceptet "modernitet/kolonialitet" för att beskriva hur den kapitalistiska moderniteten är oskiljbar från dess kolonialitet. Dels i meningen att den materiella förutsättningen för den europeiska kapitalismen och de moderna demokratierna var trehundra år av kolonialism, slavhandel och underutveckling. Dels att det eurocentristiska upplysnings- och framstegstänkandet bygger på samma grund. Zapatisternas revolt i Chiapas, som i sin kamp mot den mexikanska nationalstaten fokuserar på ursprungsbefolkningens sociala praktik och regionala självbestämmanderätt, kan ses som ett politiskt uttryck för dessa perspektiv.
ETT VIKTIGT INSLAG i det dekoloniala tänkandet är förståelsen av rasbegreppet. "Ras" uppstår som en systembärande kategori i kapitalismen, vars funktion (liksom genus) är att socialisera, organisera och rättfärdiga arbetsdelning, hierarkier och splittring inom klasserna - och mellan de globala regionerna - i den framväxande världsekonomin. Rasism behövdes för att en liten vit härskande klass skulle kunna stabilisera sin makt i Amerika. Först som ett verktyg för att legitimera massmorden på ursprungsbefolkningar och handeln med afrikanska slavar, därefter för att splittra vita, svarta och asiatiska arbetare för att undvika "rasöverskridande" revolter. Den moderna rasismen - uppdelningen av mänskligheten i olika grader av (icke-)mänsklighet - formaliseras i 1700-talets moderna upplysningshumanism och ges sedan en naturvetenskaplig grund i 1800-talets rasbiologi. Dekoloniala tänkare som Quijano och Wynter ser denna hierarkisering av mänskligheten som ett grundläggande och fortgående element i moderna samhällen och kunskapssystem, även i vår så kallade "postrasistiska" tid. Den dekoloniala feministiska teoretikern Maria Lugones har också beskrivit hur den västerländska könsmaktsordningen växer fram under samma period som en aspekt av denna moderna/koloniala världsordning, i dynamiskt samspel med ras och nationsbygge. Teoretiker som Nancy Fraser och Achille Mbembe har analyserat hur rasismens former inskärpts och förnyats sedan 1970-talet för att avhumanisera folkgrupper i en tid av snabbt växande global överflödesbefolkning - något vi ser i såväl dagens flyktingkriser som i den exploderande amerikanska fängelseindustrin.
VÄSTERLÄNDSKA traditioner av marxism har ofta förställt sig kapitalistisk utveckling som homogeniserande - att utvecklingsländer kommer genomgå samma stadier som västvärlden, vilket kommer leda till proletarisering och i slutändan liknande villkor för ett socialistiskt övertagande. Dekoloniala och antiimperialistiska marxistiska perspektiv utgår från det motsatta: att det kapitalistiska världssystemet alltid byggt på skapandet av djupgående former av skillnad - mellan världsdelar, regioner och befolkningsgrupper. Ur detta perspektiv har rasism, imperialism och kolonialism alltid varit inneboende delar av kapitalismens kärnfunktioner snarare än ett slags sekundäreffekter. Medan Amin understryker nödvändigheten av en global rörelse i multipolär och socialistisk riktning för att bryta mot den europeiska imperialistiska kapitalismen och för att göra moderniteten verkligt universell, betonar andra som Wynter att vi också måste göra upp med modernitetens koloniala epistemologier och definition av "det mänskliga". Enbart genom att förstå dessa kapitalismens globala och lokala motsättningar kan vi staka ut ett anti-kapitalistiskt och dekolonialt projekt för framtiden, bortom den eurocentristiska marxismens blinda fläckar.
