Den klassiska, västerländska feminismen har under de senaste decennierna utmanats av kvinnor från det som tidigare kallades för tredje världen. Lina Muktar Mohageb och Saleh Abdelaziz presenterar den dekoloniala feminismen.
GRUNDEN FÖR DEN DEKOLONIALA feminismen läggs efter en rad katastrofer. Kolonialismen och kapitalismen utrotar urbefolkningar, skapar den atlantiska slavhandeln och etablerar ett världssystem som rasifierar och reducerar människor av kött och blod till bruk- och utbytbara ting. Vi är formade av denna historia, är en fortsättning på den och lever under dess olösta följdverkningar.
Dekoloniala feminister vill göra motstånd inte bara mot imperialismen, utan också mot de former av feminism som den lett till. De vill inte bara påminna om gamla sätt utan också hitta nya former för att skapa kunskap, att existera och att göra motstånd. Vi ser dekolonial feminism som en kritik av imperialistisk och missionerande feminism samt som en granskning och sammanföring av begreppen intersektionalitet och kolonialitet.
UNDER KRIGET I AFGHANISTAN intervjuades afghanska flickor i amerikansk TV om sina drömmar. De ville få gå på skolbal och en dag få bära en vit klänning på sina bröllop. Trots att dessa drömmar genomsyras av patriarkala strukturer sågs de som progressiva av många västerländska feminister. Flickorna drömde ju om att lämna sin muslimska identitet bakom sig.
Två deltagare vid 1996 års Zapatista Encuentro, zapatistmötet. Foto: Julian Stallabrass
I sin bok Decolonizing Universalism från 2018 sammanfattar filosofen och feministen Serene Khader den imperialistiska förståelsen av världen. "Världen är uppdelad i primitiva/traditionella och civiliserade/moderna samhällen och alla samhällen bör röra sig mot modernitet", skriver hon. "Jämlikhet är en biprodukt av den modernitet som väst uppnådde". Uppdelningen säger något om tid och om moral. De så kallade primitiva samhällena har inte kommit lika långt som de civiliserade samhällena, men är inte heller lika moraliska eftersom de har "sämre" religion och kultur. Genom att förstå patriarkalt förtryck som en konsekvens av detta kan fokuset förskjutas från de materiella förklaringarna. Patriarkalt förtryck i den afghanska kontexten handlar inte om den koloniala uppdelningen av Mellanöstern eller konsekvenserna av kalla kriget.
Barngiftermål i krigsdrabbade länder ses som avsaknad av moral i stället för att vara kopplat till krig - något som ökar både fattigdom och risk för våldtäkt, vilket i sin tur driver på orsakerna till att barngiftermål förekommer. Den imperialistiska lösningen blir att väst måste rädda kvinnorna, i värsta fall genom invasion och krig. Här kan feminismen bli ett användbart verktyg.
SOM ANTROPOLOGEN Lila Abu-Lughod påpekar i Do Muslim Women Need Saving? från 2013 visar exemplet med de afghanska flickorna i tv-programmet att den västerländska feminismen betraktar en frigörelse för det globala Syds kvinnor genom sina egna glasögon. Det enda sättet som kvinnor i Syd kan frigöras blir att närma sig väst. Ett frigjort afghanskt samhälle blir ett samhälle som är fritt från allt som markerar att det är muslimskt, exempelvis slöjan.
En kvinnlig amerikansk soldat från ISAF-styrkorna försöker skapa kontakt med afghanska kvinnor (2009). Foto: ISAF
Detsamma kan sägas om västs relation till islam och muslimer överlag. Västerländska kvinnor ses som mer progressiva, med rätten - och till och med skyldigheten - att rädda muslimska kvinnor. De som inte vill ta av sig slöjan ses som hjärntvättade och i behov av räddning. Likt missionärerna som bidrog till koloniseringen kan dessa feminister bli vad Khader kallar "missionerande feminister" och bli en del av en nykolonial och imperialistisk agenda.
EN IMPERIALISTISK FEMINISM är fullt möjlig, menar filosofen Linda Martin Alcoff i Decolonizing Feminist Theory från 2020. Det finns inte en feministisk centralkommitté eller ett gemensamt arv, utan feminismen kan tjäna många intressen. Att vara imperialistisk i det här sammanhanget, skriver Alcoff, är att anse sig ha rätten att ingripa i andra staters angelägenheter. Imperialistiska feminister kan rättfärdiga USA:s militära närvaro i Afghanistan för att "rädda" afghanska kvinnor, eller förorda ekonomiska sanktioner mot andra muslimska länder för att kvinnor förtrycks där. Det omvända, det vill säga att muslimska länder med mer tillåtande och feministiska abortlagar än USA (till exempel Turkiet och Tunisien) skulle tillåtas att påverka politiken i detta land, är naturligtvis inte tillåtet. I sitt hemland kan den imperialistiska feminismen ta sig uttryck i att främja nyliberal politik som leder till otrygghet på arbetsmarknaden inom yrken där migrerade kvinnor är överrepresenterade och samtidigt prata om feminism i termer av jämlikhet i bolagsstyrelser.
DEKOLONIAL FEMINISM Motståndet mot kolonialismen runt om i världen har bidragit till ny teori. Under de senaste decennierna har exempelvis begreppet "intersektionalitet", som utvecklades av svarta feminister och kvinnor från "tredje världen," varit viktigt i kamperna mot koloniala maktstrukturer. Samma sak gäller "kolonialitet", ett begrepp som skapades i Latinamerika. Under 2000-talet har filosofen Maria Lugones granskat begreppen kritiskt i syfte att ytterligare komplicera och omvandla vår förståelse av genus/kön och det kapitalistiska maktsystemet. Det har bidragit till formeringen av den dekoloniala feminismen.
Det moderna europeiska tänkandet organiserar världen genom att placera saker och ting i isolerade, homogena och autonoma kategorier, som om att man skulle kunna få full förståelse av kategorierna genom att utforska dem särskilda från varandra. Den amerikanska juristen och forskaren Kimberlé Crenshaw har i sin artikel "Demarginalizing the Intersection of Race and Sex" (1989) visat hur kategorier som representerar sociala identiteter är exkluderande eftersom de enbart representerar den överordnade medlemmen: Kategorin "svart" representerar svarta, heterosexuella män. "Kvinna" betyder vita, borgerliga kvinnor. "Arbetaren" är en vit man.
Denna logik osynliggör svarta arbetarkvinnors existens.
Utöver att framhäva förtrycket i intersektionen mellan genus, ras, sexualitet och klass vill Maria Lugones synliggöra att rasifierade kvinnors tillvaro också präglas av motstånd. Härigenom har de tillgång till andra former av gemenskaper, där sådant som kunskapsproduktion, sociala relationer och andlighet organiseras på sätt som avviker från den europeiska moderniteten.
I texten "Heterosexualism och det koloniala/moderna könssystemet" från 2007 hänvisar Lugones till Anibal Quijano, som anser att "maktens kolonialitet och modernitet" är två "strukturella axlar" av det globala eurocentristiska kapitalistiska maktsystemet. Kärnan i detta system är kapitalism och föreställningen om ras. Quijano menar att varje samhälle är präglat av kamp om de fyra grundläggande områdena av mänsklig existens: (1) sexualitet, reproduktion och sexuell tillgång till kroppar; (2) arbete, det vill säga organisering av produktionsförhållandena; (3) kollektiv auktoritet, det vill säga hur den sociala och politiska organiseringen sker; och (4) subjektivitet/intersubjektivitet, vilket innefattar kunskapsproduktion, meningsskapande, estetik och andlighet. Med "maktens kolonialitet" syftar Quijano på skapandet och användningen av ras som en universell social klassifikation, varigenom "de underlägsna" berövas makt och allt mänskligt värde. Denna indelning av jordens befolkning i över- och underlägsna är centralt för maktsystemet, inte minst för etableringen av en rasifierad global arbetsdelning.
Quijano beskriver intersektionen mellan ras och genus i breda strukturella termer och menar att exploateringen och kontrollen över reproduktionen och kvinnors kroppar skiljer sig radikalt när det gäller rasifierade kvinnor i jämförelse med vita kvinnor. Däremot inser han inte att genus är en förtryckande modern/kolonial konstruktion som är grundläggande för det globala koloniala kapitalistiska systemet. Lugones menar att Quijano representerar en patriarkal och heteronormativ förståelse av kön och genus. Likt den europeiska borgarklassens förståelse av kön framställs kvinnor som passiva, en resurs som män strider om kontroll över, och inte som aktiva aktörer.
Lugones åberopar genusforskaren Oyéronké Oyewumi och författaren Paula Gunn Allen, som menar att genus i många förkoloniala och icke-euromoderna kulturer inte var en organiserande princip. Många av dessa samhällen var varken patriarkala eller heteronormativa, och de hade inte ett hierarkiskt och binärt könsparadigm. I The Sacred Hoop från 1986 visar Allen hur många urbefolkningar, till exempel i Abya Yala (Livets kontinent, ursprungsbefolkningens benämning på den amerikanska kontinenten), inte kopplade kön till biologi, och att kroppen som sådan inte avgjorde ens roll i samhället. Oyewumi hävdar å sin sida i The Invention of Women från 1997 att kolonialismen etablerade ett specifikt förhållande mellan kroppar och sociala roller som inte fanns innan i Yorubasamhällen i Västafrika. Att klassificeras som "kvinna" innebar i och med kolonialismen att berövas all form av inflytande och makt. Mycket av den sexism, homofobi och transfobi som präglade de forna afrikanska kolonierna kan spåras tillbaka till etableringen av den koloniala staten. Men det är också viktigt att notera hur det nya genussystemet togs emot av inhemska män och hur dessa medverkade i dess etablering och fortsättning. Det är även centralt att betona hur heterosexualitet fortsätter att genomsyra den globala, eurocentristiska kapitalismen och att den reducerar rasifierade kvinnor till reproduktiva "honor" och vita kvinnor till reproducenter av den vita "rasen".
En demonstrant mot rasism, sexism och kapitalism i Washington DC. Foto: Johnny Silvercloud
Lugones introducerar begreppet "coloniality of gender", som visar hur den europeiska borgarklassens sätt att "göra" kön, där kvinnor är maktlösa och tillhör det privata, globaliseras och framställs som något självklart, universellt och naturligt. Kolonialitet är alltså inte enbart knutet till ras, utan ett övergripande fenomen som också inkluderar genus. Precis som Oyewumi och Allen visar har kvinnor i många icke-euromoderna samhällen, där de tidigare varit delaktiga i det offentliga livet, på detta sätt underordnats. Kvinnors underordning gick hand i hand med berövande av folkens mark, auktoritet, naturresurser, exploatering av kroppar och ogiltigförklarandet av deras sätt att producera kunskap.
SÄTTET VI DEFINIERAR ett problem leder oss till vad som anses vara möjliga lösningar. De västerländska liberala, koloniala, kapitalistiska samhällena anses av den missionerande feminismen ha uppnått mänsklighetens mest avancerade utvecklingsstadium. Att bibehålla detta system och att sprida dess evangelium blir följaktligen ett feministiskt uppdrag. Förtryck och imperialistiskt våld mot rasifierade kvinnor ses inte som en produkt av systemet, utan som en konsekvens av det icke-europeiska, patriarkala kulturer och avsaknad av euromodernitet och västerländska värderingar. Enligt dekolonial teori är genus, ras, kapitalism och heterosexualitet oskiljaktiga och ömsesidigt beroende av varandra. För att förstå, handskas eller bekämpa detta system går det inte att bara lägga fokus på en av dessa aspekter. De förkoloniala och icke-euromoderna kulturerna var inga utopiska paradis och präglades förstås av olika former av dominans och exploatering. Men genom att granska dem med hjälp av dekolonial teori kan dessa samhällen erbjuda oss nygamla sätt att förstå det eurocentristiska kapitalistiska maktsystemet och nygamla sätt att förhålla oss till varandra, samhälle och natur. Det kan bli början till en verklig frigörelse.
