Samtalet om religionen har kidnappats av mystiker. I den dunkla retoriken gömmer sig faror för arbetarrörelsen.
Som religionsvetarstudent under det sena 1990-talet fick man diskursivt fajtas med sekularistiska fördomar. Kan man studera teologi utan att själv vara religiös? Ska du bli präst? Varför studera något förlegat och något som uppenbarligen är felaktigt? Jag övade in några standardfraser. När någon världsvan ingenjör högljutt ifrågasatte vad jag spenderade mina studiemedel på svarade jag låtsasförstrött något i stil med: "Religion är för viktigt för att lämnas åt de religiösa" eller "religionsstudiet är ett kulturstudium". Jag fick sällan någon att förstå mitt studieval. Kanske förstod jag heller inte själv vidden av vad som var intressant i religionsstudiet. Men under 2000-talets första decennier blev det uppenbart. Religionsstudier hade framtiden för sig. Det gick inte att förstå världen utan att förstå de religiösa ideologierna. 11 september, IS och Knutby.
I DAG TVIVLAR JAG på om studiet av religion är nyckeln för en student som vill förstå världen. Inte för att de kulturella företeelser som vi av gammal hävd kallar religion inte är intressanta att studera, utan för att debatten och undervisningen om religion har kidnappats av ett antal mystiker som försvårar det offentliga samtalet om religion. Jag vill kalla dem mystiker eftersom de står i en tradition som pekar på vår oförmåga att förstå religion, snarare än den tradition som försöker förklara den. Kvällstidningarnas ledarredaktioner, podcasts och offentliga seminarieserier översvämmas av inslag där salongsfähiga verbala forskare - ofta med en rot i teologin - spär på fördunklandet av religionen snarare än att kasta ljus över dess historiska och sociologiska betingelser. Dessa mystiker skriver böcker där religionen sägs ha "återvänt" eller där människans fascination inför tillvaron eller naturen otvedydigt pekar på något transcendent och som dessa författare livnär sig på att hålla outtalat. Mysticismen är nämligen receptet för att få den stressade samtidsmänniskan att stanna upp och begrunda livets villkor, när de neurovetenskapliga diagnoserna och exponeringsträningen inte längre fungerar. Mystikerna sitter och myser över det obestämbara bråddjup som de vill inviga publiken i. I några år har jag tigit om denna företeelse, inte minst för att det är lite pinsamt att kritisera religionsvetarkollegor som skriver lättillgängliga böcker och som säljer stort. Jag unnar dem framgången i sig, och är i smyg avundsjuk på deras formuleringsförmåga. Jag är säkert inte ensam belackare, det finns nog andra religionsvetare som också vilat på hanen i några år. Och jag vet att det är svårt att skriva bra populärvetenskap. Och det är ju i någon mening stimulerande för religionsvetare att religion är ett tema för det låtsasbildade medelklassamtalet igen. Ligger det dessutom inte något i den känsla av obeskrivlighet som mystikerna lyfter fram?
Jesus driver månglarna ur templet, målning av El Greco.
MEN NÅGONSTANS vill religionsvetaren inom mig skrika sig motvalls. Inte för att teserna om att människan är en homo religiosus är särdeles nya eller ens särskilt djuplodande. Vi har hört dem hos Jung, Otto och Eliade och andra som fängslats av kraften i det "heliga" och som vill studera "religion" som något i sig självt. Inte för att jag inte kan tillåta oliktänkande inom religionsvetenskapen. Och inte för att min egen religionsförståelse egentligen andas något väsentligt nytt. Det är på sätt och vis välkommet att vi studerar religion som något mångfacetterat. Men den viskande apolegetik som de nämnda mystikerna ägnar sig åt kan nära en farlig verksamhet när den möter folkbildningens finrum. Mystikernas underliggande tes är att världens avförtrollning, avmytologisering och maktteoriernas inträde i religionsvetenskapen har gjort människan urarva. Genom moderniteten, materialismen och förnekandet av sin religiösa natur har västvärldens människor förlorat något som åtminstone vissa av mystikerna inte drar sig för att kalla Gud. Människans vantrivsel, ohälsa och alienation finner sin förklaring. Och vips: här kommer mystikerna och erbjuder en möjlighet att tänka djupa tankar igen och att erkänna att nog alla till mans någon gång förundrats över livets skörhet och naturens oändliga skönhet. Som en konsekvens av resonemanget marginaliseras de jämlikhetssträvanden som gått hand i hand med avförtrollningen. Det finns alltså anledning att höja en varningens finger och mota mystikerna i grind.
DET ÄR KANSKE inte alltid är mystikernas intention, men deras argumentation kan mycket enkelt kidnappas av andra krafter som i makthänseende vill profitera (och profetera) på den helighet som nu ska tillbaka i dagsljuset och i de finkulturella salongerna. Så, låt oss ta den grundläggande historielektionen igen. En stor del av 1800- och 1900-talet ägnade dina förfäder och förmödrar åt att kämpa för friheten från den institutionaliserade religionen. Den frihetsrörelsen fördes både av religiösa som ville ha större frihet i sitt religiösa liv och av socialister och liberaler som förde kampen mot de religiösa ideologier som var statsmakternas vapen för att hålla befolkningen under kontroll. Resultatet var tankefrihet och en humanism/existentialism som öppnade ett bråddjup av potentiell frihet. Friheten har flera sidor: förundran, glädje och skräck. Förundran och glädjen över att det mesta är möjligt. Skräcken inför det faktum att det är VI som är ansvariga för varandra och för vad vi gör av livet.
Pingstkyrkan Bredäng.
OM NU RELIGION överhuvudtaget låter sig inringas i en definition, så är det inte de pseudo-teologiska religionsdefinitionerna som tjänar oss bäst. Du kan mycket väl gå ut i svampskogen och lamslås av förundran inför naturen och världsalltet utan att ropa på Levi Pethrus Gud. Det är fullt tillåtet och möjligt. Förundran är en mänsklig känsla, inte en gudomlig. Låt dig därför inte förföras av de mystiker som påstår att du förlorat något som du nu kan vinna tillbaka genom att lyssna på pingsrörelsens barnbarn. När du öppnat upp för deras postillor kommer deras institutioner med självutnämnda präster att vilja sluka dig. Med argument som vi förut trodde var sagor kommer de att vilja inskränka dina surt förvärvade rättigheter, din yttrandefrihet, din rätt till din egen kropp och din rättighet att peka finger åt andras gudar. Det kommer att ske subtilt, med argument som du behöver viss teologisk skolning för att kunna bemöta. Lyssna därför på det ideologiskt kritiska arvet från arbetarrörelsen. Religion är en mänsklig konstruktion, ska studeras som en sådan och kan bäst förstås som en extrem form av ideologi som förankrar sin auktoritet utanför den här världen men på bekostnad av den. När du greppat den förståelsen, kan du lättare slå dövörat till när någon ropar i öknen och ber dig falla på knä inför dennes avgudar. Du kanske till och med kan studera religion igen, med viljan att verkligen förstå, både den verklighet som skapar "gudarna" och de människor som åberopar deras auktoritet för att förklara världens tillstånd, din plats i den samt de känslor som du hyser inför tillvaron.
