RASMUS PALUDANS koranbränningar förra året undgick nog ingen. Bilderna på eskalerande konfrontationer mellan upprörda motdemonstranter och polisstyrkor lämnade en bitter eftersmak. För många 80-talister och äldre generationer väckte påskupploppen minnen från 2001 års kravaller i Göteborg i samband med EU-toppmötet och president George W. Bushs besök i Sverige.

Efter lite mer än tjugo år har regissören Nils Petter Löfstedt dammat av femton rullar svartvit film som gömdes i en kastrull när polisen ingrep under belägringen av Hvitfeldtska gymnasiet den 14 juni 2001. På Hvitfeldtska bodde vi är en visuellt rå skildring av en godhjärtad solidaritetsvänster som numera ändrat form. Det är en nostalgisk och högst personlig blick på nya vänskaper, tillit och kreativa mötestaktiker i krisens centrum, fångat av en ung blivande regissör i begynnelsen av en händelse som omformade många i grunden.

I samband med EU-toppmötet hade femhundra ungdomar fått låna gymnasiets lokaler för övernattning och bespisning. Innan de visste ordet av var en containermur uppradad, plötsligt gällde i princip "ingen ut, ingen in". En nervös men engagerad skara eldsjälar med visionen om att en annan värld är möjlig fann sig belägrade av Håkan Jaldungs polisstyrka. Obefogat är bara förnamnet på den polistaktik som visas upp i filmen. Hvitfeldska skulle ha varit en scen för seminarier och föredrag som alternativ till den nyliberala politik som EU-toppmötet präglades av. I och med Bushs besök var antiimperialism också på tapeten. Göteborgs stad hade tidigare lånat ut liknande lokaler för att inackordera tillresta besökare inför evenemang som Gothia Cup. Den containersamling som tornar upp sig runt skolan allteftersom dokumentären fortskrider påminner snarare om en nödaktion mot våldsbejakande extremister än om ett konstruktivt sätt att hantera politiskt engagerade ungdomar. Muren runt Hvitfeldtska är klaustrofobisk och illavarslande - en slående kontrast till personerna vi möter på duken. De har inga högafflar eller molotovcocktails, utan består av en pubertal kafévänster som idémässigt är alltifrån autonom till trotskistisk.

119611_01.jpgFoto: Nils Petter Löfstedt

PRECIS SOM FLAMMANS chefredaktör Leonidas Aretakis antyder i en krönika är På Hvidtfeldtska bodde vi främst en personlig skildring för de invigda och införstådda. Som åskådare utifrån hade jag önskat fler prespektiv från dagens poliskår, liksom från forskare och beslutsfattare som präglades av händelserna i Göteborg. Påföljden av Göteborgskravallerna blev att regeringen tillsatte en kommitté, ledd av den förre statsministern Ingvar Carlsson, som utredde det som skett. Demonstranterna ansågs ha frihetsberövats och deras mötesfrihet ha kränkts. Jaldungs polistaktik, där man skulle "sortera ut de goda från de onda", gifte sig inte väl med demonstranternas försök att tillämpa massolydnad, eller organiserade men fredliga försök till utbrytningar iklädda skumgummi och hockeyhjälmar. Mest drabbande är de scener där den madrassklädda fronten Ya Basta! försöker tränga igenom polissköldarna så enat som möjligt efter att ordningsmakten inte velat släppa ut ungdomarna. Inom loppet av någon minut ligger flera av deltagarna och gråter på marken, nertrampade av polishästar och hänsynslöst slagna med batonger.

TJUGO ÅR SENARE är minnena sig lika, laddade och sentimentala för dem som var där. Ungdomarna som diskuterade politik och deltog i stormöten med handuppräckning under polisblockaden har numera varken dreadlocks eller anarkistiska knappnålar. De flesta som Löfstedt sökt upp är socialpedagoger, läkare, advokater eller kulturarbetare. Jag har svårt att urskilja dem som autonoma våldsverkare och vandaler, vilket dåtidens medieopinion gärna framhävde. De är snarare sympatiska; fortfarande illa berörda efter att ha fått utstå våld och ett iskallt bemötande från polisens sida.

Föga förvånande flyger den första gatstenen i Göteborg i samband med att ungdomarna piskas, blir nedslagna och mötta av hästhovarnas kraft. I podcasten "Stormens utveckling" diskuterar Liv Strömquist vad som driver folkmassor till kravallartat våld i pressade situationer. Hon konstaterar att det är känslan av det oprovocerade mötet med ensidigt våld som väcker motreaktionen och försvarsinstinkten till liv. Att bli fysiskt kränkt och ohörd kan få även den godaste av medborgare att se svart, vilket Löfstedts material skildrar rakt upp och ned. De våldsamma konfrontationerna i juni 2001 förstärkte dialogpolisen, som varit åsidosatt under EU-toppmötet, och ändrade poliskårens taktik till förmån för en mer förebyggande, kommunikativ modell. Strömquist menar dock att 2022 års påskupplopp tyder på att man verkar ha glömt dessa förändringar. Det är inte ett bra tecken. Om fredliga demonstranter bemöts av ensidig konfrontation från polisen skadar det bara den redan illa tilltygade tilliten ytterligare. Samtliga deltagare innanför Hvitfeldtskas avspärrning greps, eftersom polisen var övertygade om att de gömde vapen på skolan. De fann inga. Deltagarnas blåmärken efter Hvitfeldtska läkte förvisso, men misstron mot ordningsmakten ökade och tilliten till demokratin blev långsiktigt skadad. Våldet och kränkningarna till trots blev händelserna på skolan något som befäste de en gång unga demonstranternas grundvärderingar och fostrade en varm humanism.

JANNA PAEGLE ÄR JOURNALIST PÅ SVERIGES RADIO.

2/23 Fortfarande fördömda

Category Image