Det hände mycket på järnvägen i vår. I april genomfördes den största vilda strejken bland lokförare sedan 1989. Den var ett led i en flera år lång kamp för att få behålla tågvärdar i säkerhetstjänst på Stockholms pendeltåg. För lokförarnas arbetsmiljö - men framför allt för resenärernas säkerhet.
I maj tog det stopp i förhandlingarna mellan det största järnvägsfacket, Seko, och arbetsgivarorganisationen Almega. Eller, stopp och stopp: Ett strejkvarsel och ett medlarbud krävdes för att ens få arbetsgivarna till förhandlingsbordet. Det speglar chefernas bedömning av motpartens styrka. Gärna arbetsfred, förstås, men varför betala för något som man kan få gratis?
Erik Bohman.
MEDLEMMARNAS FÖRVÄNTNINGAR på årets avtalsrörelse var stora. Sekos krav var väl förankrade i landets klubbar. Bättre schemaläggning, ingen nedmontering av trafiksäkerheten och en reglering av tågstädarnas villkor. Nästan alla krav handlade om att återta terräng som arbetsgivarna har erövrat under de senaste åren. I vidderna som sträcker sig mellan avtalsrörelser finns det gott om tid för driftiga chefer att försämra arbetsvillkor, dra ned på bemanningen, och göra anställningarna otryggare. Ofta utan att en enda stavelse i avtalen har ändrats.
Arbetsgivarna tar två eller flera steg framåt under fredsplikten, och sedan ett steg tillbaka under hot om konfliktåtgärder. Skillnaden i år var att de inte ens behövde ta det där steget tillbaka. Det tecknade avtalet löser inte ett enda av järnvägens problem. Knäckfrågor har begravts på de partssammansatta arbetsgruppernas elefantkyrkogård.
Till exempel den som rör ensamarbete. Arbetsgruppen ska börja med att lista ut om det råder samsyn mellan parterna i frågan. Givet att den ligger till grund både för en vild strejk och ett av Sekos avtalskrav så frestas man att föregå expertisen och fastslå: chefer och järnvägare har diametralt olika syn på frågan ur trafiksäkerhets- och arbetsmiljösynpunkt.
FÖR TÅGFÖRETAGEN innebär avtalet utan tvekan en seger. De slapp egentliga eftergifter - och fick dessutom en utökad rätt att ta ut övertidstimmar utan särskild dispens från de lokala facken. Och Seko lyckades med konststycket att göra sina medlemmar mer förbannade på det egna facket än på cheferna.
I Sekoledningens reaktioner på den vilda strejken märks ett missförstånd. De tror att de måste visa arbetsgivarna att de kan leverera arbetsfred. Tvärtom. Seko måste visa sin motpart att utan järnvägare stannar tågen. Kan man inte prestera bättre avtal är det inte konstigt om medlemmarna tar saken i egna händer.
