Varning för reaktionär gaslighting Ali Esbati
Hur ska vi överleva sociala mediernas död? Amanda Ericsson
Vänstern är inte död Peter Sundborg
Ribbenviks ruttenhet Dan Israel
Kampen om folkbildningen Malena Rydberg
Förljugt om USA:s krigsbrott Henrik Skrak
Vad är det som sker i Sudan? Fathi Fadul
Låt barnen komma till mig Mai Gretz
Se upp för historieförfalskare Johan Persson
Psalm 393 uppdaterad Lennart Rahm
Varning för reaktionär gaslighting
DEN HUVUDSAKLIGA inriktningen för hela den blåbruna regeringskonstellationens kommunikation nu är att med indignation ifrågasätta varje observation och analys av den mycket grundläggande, dramatiska och snabba utvecklingen mot en mer auktoritär samhällsordning i Sverige. En utveckling som de står i spetsen för.
Till sin hjälp i denna demokratiurholkande gärning har de, utöver SD-sfärens numera rätt erfarna digitala stormtrupper, de sedvanligt välfinansierade legotyckare som svärmar runt delar av "näringslivet". Med tiden har det som väntat också klivit fram ängsliga klättrare med känsla för politiska väderomslag.
Ett exempel har vi sett i dagarna när det har rasats mot Magdalena Anderssons påpekanden om att detta är vad som sker. Reaktionerna följer den cykel som lingvisten och rasismforskaren Ruth Wodak har kallat "högerpopulismens evighetsmaskin" av provokation, förnekande, själviscensättning som offer och nya provokationer.
Montage:Clarte
DEN BLÅBRUNA regeringens politik är impopulär. Ingen regeringskonstellation i modern tid har tappat så mycket opinionsstöd så snabbt efter ett val. Men den reaktionära gaslighting som de håller på med nu har dessvärre ändå mycket för sig. Den fungerar intellektuellt och känslomässigt bedövande, förvirrande och nedbrytande.
Syftet är att många människor ska bli osäkra på det de själva tydligt ser och upplever. Att det ska upplevas som "radikalt" och kostsamt att kalla saker vid sitt rätta namn. Under sådana förhållanden kan politiska förändringar genomföras, som inte behöver bli populära, bara passera tillräckligt obemärkt förbi i bredare folklager. De kommer då att kunna skapa "facts on the ground" och göra organiserat motstånd svårare längre fram: tuktad public service, stukad akademisk frihet, nedskuren folkbildning, fjättrat föreningsliv, tjänstemän skrämda till självcensur eller hetsade till angiveri.
DET ÄR KANSKE lite självbesegrande att lufta detta offentligt, men jag tror att man ibland måste erkänna det, för att mota ensamheten: Ja, det är tungt och det kan kännas som att man vill ge upp. Så känner jag så gott som varje dag. Det känns övermäktigt. Men det är ju i slutändan inte det.
Vi är många som ser, som förstår. Vi måste hålla ut, hjälpas åt att växeldra, finna fickor av glädje, koncentrera krafterna för att inte bara identifiera stridsfältet, utan också vinna strider; strider som måste väljas. Då behöver de materiella förutsättningarna komma på plats. Mobilisering runt det som binder oss samman som samhällsmedborgare.
Alternativet är att allt det som gjort Sverige till ett öppet, relativt jämlikt, demokratiskt avancerat välfärdsland går svåråterkalleligt förlorat.
Ali Esbati
Hur ska vi överleva sociala mediernas död?
SOCIALA MEDIER som vi känner dem håller på att dö. Framför allt handlar det om superplattformarna, Facebook och Instagram. Deras tid är förbi.
Internet håller på att återigen fragmenteras.
Att Instagram och Facebook blivit värdelösa plattformar för informationsspridning är inte bara något jag tycker, det är fakta. Dessa plattformar, som båda ägs av Meta, har de senaste åtta åren i allt högre grad börjat premiera betalt innehåll genom sina algoritmer. Nyhetssajter som förlitat sig på Facebook går i graven. Instagram-influencers ser sin räckvidd krympa allt mer.
DENNA SOCIALA MEDIER-död skapar naturligtvis ett stort problem. Dels för alla som gjort sig beroende av Facebook och Instagram för att nå ut med evenemang. Men också för alla oss som bara vill hålla oss uppdaterade om spelningar, fester, demonstrationer, filmvisningar. Vi behöver ställa om, men till vad?
R.I.P(?) SOCIALA MEDIER. De stora sociala medieplattformarna är döende. Men vad kommer efter dem? Foto: Donald Boström
VI BEFINNER OSS i ett vakuum där sociala medier ännu inte ersatts av något annat, men det är på tiden att det gör det. Det är faktiskt helt sjukt att vi är konstant uppkopplade till nätet men ändå inte lyckas använda det till att dela relevant information med varandra. I stället sitter vi kvar på plattformar som serverar oss innehåll som effektivt fångar vår uppmärksamhet, men som är helt värdelösa på att hålla oss uppdaterade på händelser vi faktiskt vill ha koll på.
SÅ VAD SKA MAN ha i stället för sociala medier för att hålla koll på vad som händer? Enter: RSS. RSS är en riktig oldschool-webbfunktion som är väldigt simpel och de senaste 10 åren har den fallit nästan helt i glömska när den överskuggats av polerade sociala medier-flöden.
Enkelt sätt kan man säga att en RSS omvandlar exempelvis en webbsida, podcast eller blogg till ett prenumererbart flöde som går att hämta via en enkel länk och samlas i ett flöde.
Den största fördelen med RSS är att den kan byggas ihop med så många andra funktioner.
Några exempel är mejl, det finns massa olika gratistjänster där man kan ställa in att man ska få sammanfattningar av RSS-flöden till sin mejl med valfritt intervall, ungefär som ett egenbyggt nyhetsbrev.
DET FINNS NÅGOT väldigt ovant i att få uppdateringar sammanfattade som en enkel lista med text när man är van att scrolla genom ändlösa flöden med content i ljud, bild och clickbaitrubriker som tävlar om ens uppmärksamhet. Mitt RSS-nyhetsbrev skummar jag igenom på några sekunder och avgör om något ser intressant ut. Det tar så lite av min tid? Men det känns ovant när man vant sig vid sociala medier-appar, marknadsförda av enorma pr-appareter, skräddarsydda för att locka oss till att konsumera snarare än kommunicera.
Läs mer om hur du skaffar ett RSS-flöde på detendaalternativet
Amanda Ericsson
Vänstern är inte död
"STREJKVÅGEN drar igenom de europeiska städerna som en herrelös hund - ingenstans finns en vänster som kopplar den", skriver Rasmus Landström i en artikel i Aftonbladet den 8 april.
Men vilken vänster är det egentligen han menar? För de som organiserar upproren och strejkerna är just vänstern.
Ta Storbritannien som exempel. En gräsrotsrörelse av sällan skådat slag har drivit på fackföreningarna att gå ut i strejk för bättre avtal och villkor. Strejkkommittéer har bildats och demonstrationer och liknande ordnats.
Vad är detta om inte vänster? En del fackliga ledare har ställt sig i spetsen för rörelsen, andra har manat till lugn och förordat förhandlingar utan stridsåtgärder. Det är motsättningar som ofta uppstår när arbetarklassen radikaliseras. Så någon herrelös hund är det inte fråga om.
Strejkerna och aktionerna är i högsta grad målinriktade.
MEN OM LANDSTRÖM menar att rörelsen inte är kopplad av de socialdemokratiska partierna så har han alldeles rätt. Men det beror inte på de upproriska arbetarna utan på att socialdemokraterna har lämnat arbetarklassen bakom sig och förenat sig med den nyliberala eliten.
Göran Greider har i en ledare i ETC den 12 april hakat på Landströms artikel och håller med denne om att vänstervågor bara skapas under goda tider. Det finns många exempel på motsatsen. Ett är åren 1917-1918 då folket i Europa led oerhört, men då en av de mest omfattande vänsterrörelserna utvecklades på kontinenten. I Sverige var det hungeruppror och stora delar (dock inte en majoritet) av arbetarrörelsen gick åt vänster. Den upprorsvåg vi nu ser början på skulle mycket väl kunna utvecklas och leda till att redan existerande partier till vänster om socialdemokratin går framåt och att nya skapas.
VÄNSTERN ÄR inte död, men reformismen är död. Reformismen har ingenting att erbjuda en militant arbetarrörelse. Regeringar kan tvingas att avstå från reaktionära reformer på grund av folkligt motstånd, men det gäller oavsett om regeringarna är socialdemokratiska eller borgliga.
Även om marxismen långt ifrån är en analysmodell som har en vidare spridning inom dagens vänster (till exempel hos de radikala inom fackföreningarna) så är det den enda som kan ställas mot nyliberalismens konglomerat av idéer och praktik.
Peter Sundborg
Ribbenviks ruttenhet
MIKAEL RIBBENVIK har fått sparken från Migrationsverket. Som sista åtgärd tänker den före detta generaldirektören förbereda en lag, som gör livet ännu jävligare för de cirka 70 personer som av Säpo betraktas som säkerhetsrisker men som inte kan utvisas eftersom de riskerar att avrättas eller utsättas för tortyr i de länder de flytt ifrån.
Ribbenvik är också mycket besviken över att han anklagats för att vara asylaktivist. I en intervju till Aftonbladet angående detta säger han: "Där vet jag inte vilket kraftuttryck man ska använda. Det har varit otroligt viktigt för mig att upprätthålla statstjänsterollen."
För att i någon mån kunna trösta Ribbenvik över den verkligt orättvisa anklagelsen föreslår jag att vi startar en insamling för att kunna inköpa ett exemplar av Hanna Arendts Den banala ondskan som avskedspresent. Det är en bok som skulle kunna ge Ribbenvik intressanta insikter om följderna av att alltid vilja vara de styrande till lags.
Dan Israel
Kampen om folkbildningen
I ETT JUNINUMMER av Svenska Dagbladet intervjuar författaren och samhällsdebattören Stina Oscarson Sverigedemokraternas kulturpolitiske strateg Mattias Karlsson; han som av SD:s kritiker anses vara den farligaste företrädaren för det aktuella ifrågasättandet av folkbildningens organisationer. SD var det parti som såg till att skrivningarna om folkbildningen kom med i Tidöavtalet. Karlsson, som under sin första riksdagsperiod satt i kulturutskottet, tyckte sig ha sett "inslag av extremism" i folkbildningsarbetet som utgör "ett väldigt viktigt metapolitiskt verktyg" för socialdemokratin. Därför blir kritiken av ABF, grundat av SAP och LO 1912, ett strategiskt vapen för SD i kampen om makten över folkbildningen.
DEN NYTILLTRÄDDE chefen för ABF Stockholm, Calle Nathanson, menar att SD använder Riksrevisionens rapport om fusk och begångna fel inom ABF för att attackera själva folkbildningen. Både kontrollen av folkbildningsorganisationerna och byråkratiseringen av desamma har ökat vilket skapat ängslan bland de anställda för att göra fel.
En lärare från 1970-talet. Foto: Immo Wegmann
Chefen för ABF i Gästrikebygden, Torgny Jacobsson, menar att "det inte är en krass ekonomisk kamp ... utan en kamp om värderingar och att äga berättelsen. Att få skriva historia". SD vill enligt honom begränsa bildningen hos folket.
DET FINNS SKÄL till att Clartéförbundet och tidskriften inte tar emot något statligt ekonomiskt stöd. Måste inte vänstern i framtiden i allt högre grad förlita sig på den egna kraften för att bygga en rörelse som på allvar ifrågasätter det nuvarande samhället?
Malena Rydberg
Förljugt om USA:s krigsbrott
"ANSVARET FÖR över 100 000 döda civila kan dock inte slutgiltigt tillskrivas någon." Detta slår ETC fast den 9 maj 2023 när det gäller kriget i Irak och dess efterverkningar från 2003 och framåt. Den som håller i pennan är Ido Vock. Artikeln - en intervju med Noam Chomsky - är en översättning från brittiska New States man.
Anledningen till att dödstalet i Irak nämns är att Noam Chomsky i intervjun hävdar att USA:s och Storbritanniens krig mot Irak var brutalare och mer omfattande än det krig Ryssland hittills fört mot Ukraina. Vock hänvisar i sin redovisning av de irakiska dödsoffren till projektet Iraq body count (IBC). Om de irakiska dödsoffren som Vock först med hänvisningtill IBC nämner som mellan 186 000 och 210 000 för att senare krympa till "över 100 000" skriver han att jämfört med USA:s skuld "Tiotusentals fler kan tillskrivas regeringskritiska grupper, däribland terrororganisationen Islamiska staten, enligt IBC."
DETTA ÄR FÖRLJUGET. Man kan lätt få intrycket att IBC skulle vara oklara när det gäller skuldfrågan. Det är de inte. Så här skriver de - Hamit Dardagan, Lily Hamourtziadou och John Sloboda - på IBC:s hemsida i januari i år: "The illegal US-UK led invasion and subsequent brutal military occupation of Iraq provoked intense anti-occupation and anti-government armed struggles, the latter unsurprising given that those governments were sponsored by the occupying powers and seen by many Iraqis as illegitimate. Equally unsurprising is the routine way in which Western powers and Iraqi client governments describe the armed struggle against them as 'terrorism', whether or not its violence impacts civilians. In doing so, they deflect attention from their role in creating the conditions for the ongoing conflict, and disregard how their own violence and counter- violence could also be experienced as 'terrorism'."
Den okritiska publiceringen av Ido Vocks intervju med Noam Chomsky är tyvärr typisk.
Västerländsk vänster anpassar sig till den nya världsordningen.
Henrik Skrak
Vad är det som sker i Sudan?
I SUDAN STÅR folket i skottgluggen mellan generalerna Mohammed Hamdan Dagalo som representerar Rapid Support Forces (RSF) och Abdel Fattah al-Burhan, som representerar den militära ledningen.
Det viktigaste att veta i allt detta är att denna typ av katastrofalt krig inte är till något gagn för landet eller folket och folket har inget att vinna, vem som än går segrande ur striden.
DEN BAKOMLIGGANDE orsaken till den militära konflikten är frågan vem som ska ha inflytande över landet och dess resurser. Sudan är rikt på bördig jord, och har stora tillgångar på guld, uran och koppar. Särskilt guldet ligger mycket till grund för konflikten mellan RSF och armén. Det har inget att göra med deras påstådda omsorger för landets demokratiska omvandling.
USA och Biden-administrationen, vissa inflytelserika delar av EU och särskilt Egypten är väldigt intresserade av en fullkomlig likvidering av RSF. Putinregimen och Förenade Arabemiraten stöttar den andra sidan. Det som står på spel är landets naturresurser och geopolitiska position.
DET ÄR VÄLDIGT tydligt för oss i Sudans kommunistiska parti att huvudmålet är att få ett slut på kriget och samtidigt föra fram kravet att de som är ansvariga för kriget dras inför domstol.
För det andra tror vi fortfarande att de demokratiska patriotiska krafterna - särskilt motståndskommittéerna, fackföreningarna med dess strejkkommittéer och de politiska krafterna varav vilka det sudanesiska kommunistpartiet är en del - behöver fortsätta sitt arbete med att utforma en front baserad på planen att forma en civil demokratisk makt.
Vi efterlyser också internationellt stöd och solidaritet för det sudanesiska folket, särskilt från folkliga demokratiska krafter, för att de ska kunna ta sig förbi den rådande krisen, för att fördöma det pågående kriget mellan generalerna och för att försöka sätta bojor på folkets mördare.
VI TALAR OM att störta en regim. Det är huvuduppgiften. De fackföreningar som redan formats och de strejkkommittéer som håller på att formeras verkar för att arbetarnas, böndernas och de professionellas generalförsamlingar byggs upp så att vi har en fullkomligt utvecklad facklig rörelse i landet. Detta skulle kunna utmynna i en politisk generalstrejk med målet att vrida makten ur händerna på militären.
Fathi Fadul
Låt barnen komma till mig
låt barnen komma till mig CIRKA VART TIONDE barn i världen arbetar, hälften av dem i farligt arbete. Det är ju negativt.
Antalet hårt arbetande barn ökar dessutom. Ökningen är störst bland barn mellan fem till elva år, konstaterar ILO och UNICEF. På 1800talet hade man en mycket mer positiv syn på barnarbete. Järnbruk och sågverk erbjöd barn en liten slant för idogt arbete. På fabriken kunde barnen få ett mål mat, då slapp de springa runt och tigga och störa den allmänna ordningen.
Barn har också små och behändiga kroppar som kunde krypa ner i gruvan.
SVENSKA FÖRETAG har en lång tradition av att stärka lönsamheten med hjälp av barns bidrag till produktiviteten. Nuförtiden har man outsourcat den affärsidén. Textilindustrin blomstrar, fashionabla kläder tillverkade av flinka barnfingrar säljs för vrakpriser, används i snitt sju gånger, innan textilierna skäppas tillbaka till något fattigt land där det kan skapa oceaner av sopor och kaos.
Kolgruvans barn.
I USA HAR NYLIGEN skandaler uppdagats med barnarbetare, från östkust till västkust.
Minderåriga slakteriarbetare, barn som sågar plank på nattskift. 12-timmars pass utan skolgång och 12-åriga takläggare utan skyddsutrustning. Det har främst rört sig om ensamkommande barn från andra sidan gränsen Mexiko.
SÅ VAD ÄR LÖSNINGEN på detta horribla problem? Det finns lagstiftning för att reglera sånt här, tex Fair Labor Standards Act från 1938, som tillkom efter decennier av organiserad kamp.
Affärslobbyister och konservativa lagstiftare tar nu tag i problemen från grunden och i delstat efter delstat ser man till att företagen inte ska tvingas bryta mot lagen.
I stället ska fler små barn få möjlighet att jobba längre arbetspass, i farliga yrken och med mindre tillsyn. Allt till en lägre lön än vuxna arbetare, såklart. När företagen har platser att fylla tystnar vrålen efter att bygga en mur. Gudfruktiga bibelcitat passar bättre: Låt barnen komma till mig. Det är högst oklart om Jesus menade till köttindustrin.
Mai Gretz
Se upp för historieförfalskare
se upp för historieförfalskare ROBERT ARMBLAD, partistyrelseledamot i Vänsterpartiet, väckte upprörda känslor hos twitterhögern. "Fullständigt sanslöst" twittrade Timbroiten Susanna Silfverskiöld, nu vid statsrådsberedningen. Statsministerns egen presschef, Carl Bergkvist, förfasade sig. Till och med Torbjörn Jerlerup, EAP-aren som blivit sosse, dök upp i klagokören.
Anledningen? Någon hade uppmärksammat ett twitterinlägg från 2021 där Armblad offentligt firade Nazitysklands kapitulation.
När kapitulationen undertecknades i Berlin strax innan midnatt den åttonde maj 1945 hade det redan blivit nionde maj i Moskva. Av tradition firades därför segern över nazismen den åttonde maj i Västeuropa och den nionde maj i Östblocket.
Robert Armblads faux pas var att han firat den nionde maj, dessutom framför Treptower Park-monumentet över de Röda Armé-soldater som stupade i slaget om Berlin.
ILSKAN HÄNGER samman med uppfattningen att det inte finns någon moralisk skillnad mellan Auschwitz bödlar och dess befriare, att de Röda Armé-soldater som begravts i Berlin också stred för en folkmordsregim. Det kallas teorin om de dubbla folkmorden.
Segerdagen firas i Mosvka (2020). Foto: Kreml
Även om teorin kan spåras tillbaka till 1980-talets tyska Historikerstreit blev den på allvar populariserad efter Polens och Baltstaternas inträde i EU 2004. Här användes teorin om de "dubbla folkmorden" som ett försvar för kollaboration med Nazityskland. Förintelseforskaren Dovid Katz har kallat det en form av "Förintelseförvillelse", inte en direkt förnekelse utan en relativisering av nazismens brott.
2008 ANTOGS Pragdeklarationen, en text formulerad av den konservativa partigruppen i EU-parlamentet, som gjorde teorin om de dubbla folkmorden till allmänt tankegods inom den europeiska högern. Sitt främsta intellektuella uttryck fick den i historikern Timothy Snyders bestseller Bloodlands från 2010, återuppvärmda rester från 80-talets Historikerstreit med nazismen som en reaktion på bolsjevismens hot.
Enligt Östeuropaforskaren Kristen Ghodsee är det ingen slump att teorin om de dubbla folkmorden nådde allmän spridning inom högern runt finanskrisen 2008. Kanske är det inte heller så märkligt att det är just nu företrädare för den svenska höger som samarbetar med ett parti grundat av frivilliga i Hitlers armé rasar över att en vänsterpartist firat Segerdagen.
I dag försöker både Tidöpartierna och Putin använda minnet av Segerdagen för sina egna politiska syften. Det är viktigt att vi till vänster minns de människor som offrade allt för att besegra nazismen, utan att skygga för krigets brutalitet.
Johan Persson
Psalm 393 uppdaterad
Ett barn jag är,
men glad jag är ändå.
Jag vet att Lena Andersson
bär omsorg om de små.
Hon är mig kär, hon ger mig mod,
jag följer hennes ord,
så lilla jag blir frisk och stark
av ris och gröt och bark.
Lennart Rahm
