Illusionen om den amerikanska freden
Konsten att bekämpa en diktator
Profit och politik - Kapitalismen i Sverige
Illusionen om den amerikanska freden
Frida Stranne och Trita Parsi
Ordfront 2023
I KRIGET MELLAN Ryssland och Ukraina står USA och Nato för avgörande stöd till det land som utsatts för ett folkrättsvidrigt anfallskrig och har all rätt i världen att försvara sig. Därmed har det säkerhetspolitiska läget förskjutits. Den ryska aggressionen har lett till svensk Natoanslutning och större acceptans för amerikansk utrikespolitik. Stranne och Parsis bok är därför i hög grad välbehövlig (trots en dammigt trist rapportprosa).
Grå moln över kapitolium. Från bokomslaget. Foto: Ordfront
Den utgår från de ca 130 militära interventioner USA genomfört sedan 1990 - med omfattande tillbakablickar till det kalla kriget - och granskar föregivna och verkliga motiv. Bilden av en aggressiv supermakt, på långsam nedgång, blir mycket tydlig. Boken är i huvudsak skriven före Ukrainakriget, med en avslutande "Epilog". Den är dyster läsning. I början av kriget fanns enligt författarna öppningar för en rimlig diplomatisk lösning och eld upphör, men de saboterades av amerikanska hökar. Sedan har varken Putin eller Biden velat se förhandlingar, utan styrt mot det långa utnötningskriget. Ukraina slås sönder. Det enda riktiga kravet - Ryssland ut ur Ukraina! - är långt, långt borta från att förverkligas.
Recensent: Olle Josephson
Konsten att bekämpa en diktator
Maria Ressa
Bonniers 2023
REDAN I FÖRORDET förstod jag vart det skulle bära hän. Där konstaterades att Nelson Mandela "arresterades för att hans åsikter misshagade landets regering" - inte för att han var ledare för ANC:s väpnade gren uMkhonto we Sizwe. Mycket riktigt är det här en resa in i en liberal tankevärld.
Det rör sig i gränslandet mellan memoar och kritisk analys av dagens sociala media-bolag, vilkas tekniska upplägg gynnat auktoritära ledares väg till makten. Fokus ligger på Nobelpristagarens hemland Filippinerna, som fungerat som experimentverkstad för vad som sedan skulle upprepas i USA och en mängd andra länder. Pedagogiskt belyses författarens egna erfarenheter av hat och lögner på nätet, men även legala förföljelseprocesser, när hon genom sitt eget mediabolag Rappler utmanat presidenten Duterte.
ÄVEN OM HON helt korrekt kritiserar bolag som Facebook, så framstår hon som både idealistisk och naiv. Hon sprider själv desinformation om de gula västarna i Frankrike, mytologiserar den gamla tidens journalistik med dess "grindvakter för fakta och information" och uppehåller sig vid formen för den liberala demokratin. Allt centreras kring korruption och manipulation av val och rättsväsende, medan den förda politikens innehåll är frånvarande. Författaren verkar även till synes oförmögen att se sin egen klassposition. Ständigt på flygande fot i möten med företagsledare, presidenter, akademiker framstår hon närmast som en karikatyr av en liberal globalist.
MEN FÅR VI några svar på hur man bekämpar en diktator? Nja, hon pekar ut riktlinjer för kontroll av sociala mediebolag, stärkt skydd för pressfriheten, att man aldrig själv får sjunka till samma nivå, att själv bli ett monster. Rent konkret rekommenderar hon ett mer organiskt samarbete mellan journalister, jurister, akademiker och aktivister för att snabbt avväpna de lögner och halvsanningar som sprids genom fejkkonton, botar och betalda IT-soldater.
Men världen blir obegriplig i hennes historieskrivning, där en idealiserad liberal demokrati står mot fascismens pöbelvälde medan kapitalismens konfliktfyllda klassrelationer är som bortblåsta.
Tvärtom raljerar hon över hur grupper som rika och fattiga ställs mot varandra i den populistiska retoriken. Det går inte inte att ta miste på hennes rättspatos, men vill man begripa världen rekommenderas snarare hennes landsman, den marxistiske sociologen Walden Bello som tilldelats det alternativa nobelpriset och studerade samma tema i Counterrevolution: The global rise of the far right (2019).
Recensent: Abe Bergegårdh
Svensk gangsterrap
Emil Arvidsson
Forum 2023
DET ÄR LÄTT ATT känna sig utmattad av debatten kring den så kallade gangsterrappen. Alla sidor har hörts, och nu står vi handfallna och vet inte vad vi ska göra. Det är lätt att antingen ge upp och sluta bry sig, eller att hemfalla åt förenklingar. Men eftersom musiken fortsatt dominerar de svenska topplistorna och artisterna fortsätter häktas för inblandning i gängkonflikter måste diskussionen hållas vid liv. Just därför är Emil Arvidssons bok så viktig. Arvidsson borrar djupare och förmedlar oförtrutet de nyanser som debatten kräver. Den blir en motvikt till förenklande utspel om censur och moraliskt förfall.
BOKENS KANSKE största förtjänst är att den sätter in gangsterrapen i ett välbehövligt sammanhang. Trots musikens kopplingar till gängkriminaliteten är den ju först och främst musik. Och som sådan präglas den av ett musikaliskt arv, en mediehistoria och genrekonventioner. Förstår vi inte det är det lätt att feltolka låttexterna. Arvidsson visar hur vissa disslåtar absolut kan vara bränsle i en pågående gängkonflikt, medan andra snarare ska ses som lekfulla blinkningar artister emellan eller bara som ett gammalt hederligt pr-trick. Allt för ofta leder okunnigheten till att musiken dras över en och samma bredtandade kam.
Yasin Byn - Sveriges kanske mest kontroversiella rappare. Foto:Dialogiskt
En viktig poäng är att populärkulturen alltid har överskridit samhällets ramar. Så väckte Elvis höfter anstöt i 60-talets pryda USA, så gav rockmusiken människor moralpanik, så testade rapgruppen Kartellen gränser med låttexter om att röka gräs. I dag har samhällets gränser flyttats fram ytterligare. För att hålla sig intressant måste populärkulturen då gå ännu längre. Därför kan inte artisterna rappa om "kärlek och något positivt" som Malou von Sivers önskar sig i en intervju med rapparen Greekazo. Bra populärkultur måste vara hatad.
ARVIDSSON ger inga svar på gangsterrapens vara eller inte vara, och tur är väl det. För vissa artister är rappen ett sätt att uttrycka sig och tjäna lagliga pengar. För andra är det ett sätt att visa upp sitt våldskapital och sätta skräck i rivaliserande gäng. Musiken riskerar kanske att glorifiera en kriminell livsstil, men den kan också vara ett sätt för majoritetssamhället att möta det pågående våldet som annars försvinner bort i korta pushnotiser. Först när vi förstår komplexiteten kan vi ta oss vidare. I Svensk gangsterrap finns därför potential till framåtrörelse.
Recensent: Lovisa Åslund
Ljus i mörkret
Erik Wijk
Celanders 2023.
MED Ljus i mörkret gör Erik Wijk äntligen come back som författare efter sju års tystnad.
Hans nya bok är i en rad olika avseenden ett beundransvärt och förunderligt stycke text.
Enklast kan väl sägas att Wijk skriver om konsten att vara människa i en bekymmersam tid, dock inte vilken människa som helst utan en engagerad, uppriktig och vidsynt man eller kvinna med en strävan efter jämlikhet som självklar drivkraft. Från den utgångspunkten tas vi med på en hisnande berg- och dalbana-odyssé i form av en enda 430 sidor lång jätteessä eller, om vi så vill, på en jorden runt-turné med ett 30-tal deletapper utformade som kortare essäer.
Inte allt men åtskilligt under Guds upplysta himmel dryftas: franska revolutionens 1789 respektive 1793 diskuteras ingående, Rysslands 1917 däremot inte alls, och utförliga resonemang om klassidentitet, klasspositionering och klasssplittring varvas med gripande berättelser från Wijks egna uppväxt- och familjeförhållanden i Kungälv, Bromma, i Lund och på Österlen.
BOKENS INLEVELSEFULLA personporträtt är tvåsiffriga till antalet med skildringarna av Voltaire, Rousseau, Émilie du Chutelet (1707-49), Jan Myrdal, Lena Andersson, Per Svensson, Maja Lundgren och Jimmie Åkesson som de näst bästa och de biografiska anteckningarna om Astrid Lindgren (på 21 sidor), Tove Jansson och Frances Tuuloskorpi som de allra främsta.
Som självständig porträttmålare är författaren inte bara okonventionell; bitvis är han också rolig och mycket underhållande.
WIJK BETONAR att människor ofta är spröda varelser som löper uppenbar risk att gå i kras, ja, att trasas sönder för gott eller i mindre spektakulära fall temporärt. Ideologier som inte samtidigt tar hänsyn till och uppmärksammar människors skörhet tenderar att förr eller senare bli i ordrätt mening livsfarliga. Även ett besläktat fenomen tillmäter han väldig betydelse - nämligen det faktum (?) att långt mer än hälften av alla individer känner sig mindre attraktiva, mindre kvalificerade, mindre självsäkra, mindre välkomna i skilda gemenskaper o s v än alla andra. Om det är på det sättet, vilket jag tror, så har vi att göra med en "mindervärdesparadox". Det rör sig bevisligen om en paradox, eftersom en majoritet av oss inte kan tillhöra den 'sämre' hälften.
MÅNGA SKULLE må väl av att bibringas uppfattningen att de faktiskt duger. Med det står det oss fritt att hjälpa till efter förmåga. "Mina gamla vänner" heter ett långt kapitel, där Mia, Bengt, Jakob och Martin (namnen är fingerade) spelar mindre smickrande roller. Kvintettens nära relation sedan 25-30 år utgick från, uppges det "en gemensam vänsterintellektuell hållning", baserad på jämlikhetssträvan, rättvisa, upplysningsideal och gärna underifrånperspektiv. Men nästan omärkligt slog de nämnda fyra efterhand in på de bedrägliga genvägar som leder högerut, och kvintetten sprängdes.
Om man inte likt Émilie du Chutelet, Voltaires förtrogna, haft förmånen att "räddas av upplysningen", så kan det gå käpprätt åt helsefyr. Just betoningen av upplysningens höga specifika vikt betraktar jag denna ljus- och mörkerboks politiska credo.
Recensent: Mats Parner
Det röda är det gränslösa
Judith Kiros Albert
Bonniers 2023
Röd är språkets första färg. Den första riktiga färgen, det vill säga, efter vit och svart, ljus och mörker. Så småningom dyker även grön och gul upp, blå kommer lite senare. Detta är enligt lingvister en universell tendens i världens språk - när vi sätter ord på de fundamentala delarna av vår existens börjar vi med det röda.
Rött är också, så att säga, den röda tråden i Judith Kiros dikter. Det är blodet som sipprar ur martyrens stigmata-sår och blodet som forsar från en avrättad fascist. Det är kött, ilska och kärlek, det är fanan som vajar från barrikaden och slagorden som skanderas. Det är både kropp och tanke - och gränsen mellan dessa är i princip obefintlig. Den medeltida eremiten Julian av Norwich, som stora delar av diktsamlingen kretsar kring, beskrivs genom kroppsvätskor: blod, svett, kiss. Men i Kiros dialog med henne finns hon bara i tanken, omöjlig att skilja från diktjagets eget medvetande.
ÄVEN GRÄNSEN mellan nu och då är suddig. Kiros blandar sömlöst det föråldrade och det nymodiga, slänger sig med medeltidsengelska och nusvenska som vore de ett och samma språk, vilket de kanske är - poesin blottlägger i alla fall deras gemensamma ursprung. Tiden är cirkulär, dåtid och samtid förenade av en återkommande stank, av dödens ständiga närvaro. Lidandet är detsamma, blodet alltid lika rött. Här ryms också en samhällsanalys, ett samtal om ras, kön och klass som är elegant utan att bli tandlöst. Julian av Norwich flyttar in i ett miljonprogramshus i Vårby gård.
Det röda är detgränslösa är en fantastisk diktsamling. Kiros språk är stundtals bibliskt, och hon har en förmåga att förkroppsliga det sakrala, göra Gud till kött och blod, så att till och med en inbiten ateist blir agnostiker. Dikterna är förtrollande vackra - ibland svävande, ibland knivskarpa, oavbrutet fängslande. När jag lägger ned boken känns det som om jag vidrört något nästan heligt.
Recensent: Molly Hirschfeldt
Marzahn mon amour
Katja Oskamp
Ramus 2023
MÅNGA ÄCKLAS av fötter. En del tänder på fötter. Fötterna sitter längst ner på kroppen och de som arbetar med dem hamnar därför, åtminstone metaforiskt, längst ner på samhällskroppen. Som fotvårdare får man träffa alla möjliga människor med alla möjliga fötter. Platta fötter, välvda fötter, knubbiga fötter, smutsiga fötter, rena fötter, långa fötter, korta fötter, rynkiga fötter. Unga fötter, gamla fötter. Välanvända fötter, knappt använda fötter. Den tyska författaren Katja Oskamp är sedan ett par år en av Berlins fotvårdare. I Marzahn mon amour skriver hon om sina möten med medborgarna och deras fötter.
JAG TÄNKER EN del på det metaforiska med fötterna. Katjas fotvårdssalong ligger vid foten av en stor byggnad. Hon tar hand om sina kunders fötter och hamnar bokstavligen under dem: kunderna sitter på en rosa tron och hon sitter på golvet. Hon är deras slav. Men hon har också makt. Alla som kommer dit skäms över sina fötter. Katja har därför makten att fälla domen - ett homdöme från en som har sett så många fötter väger tungt. Så om en snäll kund har fula fötter möter hon dem ändå med respekt. Men en otrevlig kunds fötter blir direkt äckligare.
DE KATJA MÖTER är sällan högst upp i samhället - bland hennes sextio kunder finns restaurangarbetare, arbetslösa alkoholister, dementa nittioåringar och osäkra prepubertala flickor. Oavsett bemöter hon dem med respekt. Masserar deras fotvalv, deras hälar, deras tår. Och berättar deras historia. Hon berättar om Fru Blumeier, som åker rullstol med motor och alltid lyckas se det fina i livet trots många motgångar; om den före detta DDR-parti-medlemmen Herr Pietsch som fortfarande förväntar sig respekt, trots att det var länge sedan andra gav honom den; den rehabiliterande alkoholisten Herr Hubner, vars fötter är i det värsta skick som Oskamp någonsin sett, men som vägrar skämmas. Oskamp berättar om sina medarbetare, Tiffy och Flocke, som av olika anledningar har hamnat i skönhetssalongen: Tiffy som nagelvårdare, Flocke som massageterapeut.
SÅ MÅLAS EN BILD som nog är sannare än antropologens och sociologens i kombination. Katja Oskamp möter sina kunder där de är, var de än är, och hon respekterar alla hon får över sig i stolen. Plötsligt får man syn på de medborgare man annars aldrig möter, men som är grunden, ja, fötterna, till samhällskroppen.
Recensent: Filippa Kindblom
Ett uttåg med heder
Éric Vuillard
Lind och co. 2023
1954 BEFINNER sig den franska kolonialmakten i Indokina i upplösning. USA erbjuder Frankrike två atombomber att släppa över de uppstudsiga upprorsmakarna, men det är redan för sent. På morgonen den 7 maj omringas det sista franska fästet i vietnamesiska Dien Bien Phu av "kulierna från Michelins plantager, gruvarbetarna från Ninh Binh, annamitiska bönder". Hoppet lever dock för den franska armén om "ett uttåg med heder", vilket även är titeln på Éric Vuillards uppgörelse med det som kom att bli ett totalt franskt - allt annat än hedersamt - nederlag, såväl militärt som moraliskt.
"ALL SVAGHET FRÅN vår sida kommer att leda till sammanbrott för vårt land!" utbrast den franska politikern Maurice Violette. Édouard Herriot, borgmästaren i Lyon, instämde: "Om vi gav de koloniala folken lika rättigheter skulle vi bli en koloni till våra kolonier." Konstitutionella rådets blivande president, Daniel Mayer, uppmanade fransmännen på hemmaplan att sluta upp i "en respektfylld och vördnadsfull hyllning till soldaterna som krigar där borta under Frankrikes färger".
Propaganda från franska Indokina: Marskalken säger:
DET IÖGONFALLANDE bland alla proimperialistiska tårar är att Violette, Herriot och Mayer alla var socialister och beprövade antifascister. Vuillards skildring pekar därmed på ett i efterhand pinsamt faktum: att vänstern i Europas främsta imperialistmakter - Tyskland, England och Frankrikes - alla hade ett minst sagt problematiskt förhållande till "sina" kolonier.
Under första världskriget agiterade socialdemokratins förgrundsgestalt, Eduard Bernstein, öppet för Tysklands rätt till egna kolonier. Vacklande, eller direkt avvisande, ställde sig brittiska så kallade socialister till de antikoloniala kamperna på Irland, i Burma och i Indien. Här hämtade man även stöd från vänsteranstrukna intellektuella som Bertrand Russell och George Orwell. Den franska vänstern, inklusive delar av kommunistpartiet, avfärdade in i det sista Algeriets frigörelse som islamistiska kravaller. Uttalandena som Vuillard citerar var således inga åsikter i marginalen.
DEN SOM JÄMFÖR det franska jämret från den här tiden med hur det låter i dag finner också en hel del likheter, särskilt i den svenska rapporteringen. När Macron bedriver klasskrig på hemmaplan förlöjligas de franska arbetarna som lata dagdrivare. När Macron bedriver nykoloniala krig i Afrika heter det att han - och hans svenska hjälpredor - motverkar "ryskt inflytande".
DET ÄR OFRÅN- komligt att det gör något destruktivt med folket i ett imperialistiskt land. För den inhemska vänstern gäller det att, då som nu och här som där, se vilka krafter som verkar när det talas uppifrån om nationens "intressen" och "säkerhet".
Hur kommer det att låta i Sverige den dag svenska bankers monopolställning i Baltikum eller klädjättarnas tillgång till billiga underleverantörer i Kambodja på allvar hotas? Kommer även den svenska vänstern hävda Swedbanks viktiga roll som bekämpare av "korruption" eller Hennes och Mauritz' historiska civilisatoriska uppgift?
Recensent: Erik Haking
Profit och politik - Kapitalismen i Sverige
Peter Sundborg
Oktoberförlaget 2023
I femton korta kapitel beskriver och analyserar Sundborg politik och ekonomi i dagens Sverige. Perspektivet är klassiskt marxistleninistiskt: samhället vilar på den oförsonliga motsättningen mellan arbete och kapital, en socialistisk revolution är nödvändig. Men framställningen är ingalunda testuggande, utan välskriven och faktatät, och det är välgörande med så klara linjer.
Enstaka sakfel (Göran Persson blev ordförande för Swedbank, inte Nordea) och en del alltför kategoriska omdömen (för vänsterreformister "är intresset för facklig kamp och annan utomparlamentarisk kamp lika med noll") förtar knappast helhetsintrycket. Bäst är analysen av den härskande klassen; beskrivningen av det folkliga motståndet kunde ha varit mer nyanserad.
Använd med visst kritiskt förnuft är den lilla boken (100 sidor) faktiskt utmärkt underlag för en studiecirkel om Kristerssons Sverige 2023.
Recensent: Olle Josephsson
