Vi är på väg in i ett två tredjedelssamhälle där arbetarklassen krymper och medelklassen växer. Så låter den kanske vanligaste uppfattningen om de svenska samhällsklasserna. En galen verklighetsbeskrivning som kan bereda mark för fascism, menar författaren Mats Berggren när han skisserar en klassanalys av Sverige idag. I själva verket tillhör allt fler av oss arbetarklassen.

I dagens debatt hävdar många - också inom socialdemokratin - att arbetarklassen har blivit för liten för att kunna bära upp ett framgångsrikt politiskt projekt. Vi påstås vara på väg in i ett samhälle där en klar majoritet av befolkningen hör till en välmående medelklass. Detta samhälle kallas gärna "postindustriellt". Ett mått på dess framväxt är tjänstesektorns ökande betydelse. Eftersom denna anses skilja sig på ett avgörande sätt från de sektorer som dominerat det traditionella klassamhället fastslås ofta att själva begreppet klass håller på att bli oanvändbart.

Om man går till den forskning som har lagts fram på senare tid visar det sig att stödet för de flesta av dessa påståenden är svagt. Mikael Tåhlin gör i Sociologisk Forskning nr 4/91 jämförelser mellan arbetets villkor - lönen, hur fysiskt krävande, stimulerande och självständiga jobben är osv. - i servicesektorn och andra sektorer. Han finner att skillnaderna är små. De olikheter som framträder när han i stället särskiljer klasser, kön m.m. är betydligt större. Hans slutsats är att den sociala skiktningen i det "postindustriella" samhället inte skiljer sig på något avgörande sätt från den i det traditionella klassamhället. Sociologen Göran Ahrne lägger i boken Klassamhällets förändring (Arkiv 1995) fram siffror som visar att arbetarklassens storlek har varit förvånansvärt stabil sedan början av seklet, även om det mycket riktigt har skett en förskjutning i riktning mot mer tjänstearbete. Enligt hans aktuellaste uppgifter utgjorde 58,5% av de förvärvsarbetande en brett definierad arbetarklass 1990.

I en artikel i antologin Samhällsproblem (red. Ted Goldberg, Liber Utbildning 1995) analyserar Ahrne tillsammans med Håkon Leiulfsrud 1990 års Folk och bostads-räkning. 1950 var enligt deras siffror 46 procent av alla familjer arbetarklassfamiljer, antingen genom att bägge makarna hade ar- betaryrken eller genom att mannen var arbetare och hustrun hemmafru. 1980 var bara 37 procent enhetliga arbetarfamiljer. Andelen familjer där minst en av makarna arbetar i ett arbetarklassjobb ökar dock från 50 till 60 procent under samma period.

Om vi kan tala om en minskning av arbetarklassen är det alltså fråga om en minskning i andelen familjer med otvetydig anknytning dit. I övrigt har den vitt spridda bilden av hur svenska folket obönhörligt flyter samman i en växande och välmående medelklass ytterst lite att göra med det samhälle den utger sig för att beskriva. Samtidigt har den fått oöverskådliga konsekvenser, eftersom synen på klasserna är grunden för politikens inriktning.

Förmodligen är det därför den sprids.

Klyftan mellan bilden och verkligheten är i själva verket ännu större än vad de ovanstående siffrorna visar. De kommer nämligen alla från tiden före massarbetslöshetens utbrott (Tåhlins färskaste uppgifter är från 1989). För att få grepp om utvecklingen har jag gått till den i skrivande stund senaste kvartalsstatistiken från Statistiska Centralbyråns arbets- kraftsundersökningar (AKU, juli-september 1996). Sedan har jag ringt SCB och fått uppgifter om de arbetslösa med ledning av deras tidigare arbete. För icke anställda skiljer man på två grupper: dels en som mest torde bestå av före detta företagare (för enkelhetens skull räknar jag allihop dit), dels 1 procent av befolkningen som nästan uteslutande utgörs av människor som tidigare inte arbetat; dem lämnar jag tills vidare utanför.

Göran Ahrne har valt att definiera arbetarklassen bredare än SCB:s socioekonomiska indelning, som bygger på facklig tillhörighet och utbildningskrav i yrket. "Tjänstemän" med utbildningskrav som motsvarar "arbetarnas" har nämligen även i övrigt villkor - arbetsdelning, lön, psy- kisk arbetsmiljö, förekomst av arbetsledande ställning - som mera liknar "arbetarnas" än andra "tjänstemäns".

I mina ögon är denna definition rimlig. Arbetarklassen har traditionellt kännetecknats av att den haft vissa villkor - det intressanta måste vara att definiera den så att vi får veta hur stor del av befolkningen som i dag lever och arbetar under motsvarande förhållanden.

Tyvärr går det inte att sortera "tjänstemännen" efter utbildningskrav med hjälp av AKU:s tabeller. Jag gör därför en uppskattning och räknar 30 procent till arbetarklassen, en mindre andel än tidigare - många lägre "tjänstemannajobb" har rationaliserats bort under det senaste decenniet. Jag landar därmed på följande siffror för hur de arbetamnde fördelar sig på olika klasser: arbetare 56,8 procent, mellanskikt 31,3 procent, företagare 10,9 procent.

Det nya med 90-talet är alltså inte att arbetarklassen förlorat sin betydelse. Det är snarare i andra skikt som de viktigaste förändringarna skett.

Delvis syns de i statistiken. Den senaste lågkonjunkturen medförde att också stora grupper tjänstemän och företagare slogs ut och blev arbetslösa. I AKU är de 2,1 respektive 1,0 procent av arbetskraften. Åtskilliga tjänstemän har dessutom vittnat om hur försämringarna accelererat - inte minst inom den offentliga sektorn, där 299.000 jobb har försvunnit sedan 1990. För dem som finns kvar har nedskärningarna lett till hårdare ar- betsvillkor och minskat inflytande över det egna arbetet. Också på förvånansvärt hög nivå ger många uttryck för en allt större vanmakt inför de ekonomiska ramar som trycks på dem ovanifrån. Inte nog med att medelklassen inte är så dominerande som det görs gällande - stora delar av den är inte heller så där väldigt välmående.

Denna utveckling gör dimbankarna om det stora, välmående medelklassamhällets tillväxt ännu farligare. I stället för att se det som förenar med arbetarklassen lockas medelklassen att trots allt se sig som förmer än "underklassen", "de sämst ställda" eller vilka de nu är, de där nere. Grogrunden för fascism har funits och finns när samhällsutvecklingen tillåter denna känsla att slå rot. För den som förlorar det som skapar känslan av överlägsenhet kan ibland göra vad som helst för att få behålla den.

Också en klumpigt använd klassanalys löper naturligtvis risken att slå in kilar mellan olika grupper i samhället, inte minst därför att den tar fasta på skillnader som upplevs som verkliga. På båda sidor om väggen mellan verkstaden och kontoret kan gränsen mellan arbetare och lägre tjänstemän framstå som mycket skarp, för arbetaren som ett tydligt uttryck för klassförtryck.

Att döma av AKU har företagarna ökat sedan 1990 - hos Ahrne & Leiulfsrud var de 7 procent. Detta beror åtminstone delvis på att storföretagen numera lägger ut allt fler uppgifter på underleverantörer och entrepenörer, vilket för dem som ska utföra arbetet ofta leder till sänkta löner, sämre anställningstrygghet och oregelbundnare arbetstider. En betydande del av småföretagarna har med andra ord villkor som inte bara liknar arbetarklassens, utan i flera avseenden är sämre än de för motsvarande arbetargrupper.

Till detta kommer alltså en hel procent av arbetskraften som ännu inte har fått fotfäste på arbetsmarknaden, en grupp som hela tiden fylls på med nya ungdomar.

Kort sagt: det mesta tyder på att majoriteten av folket inte förenas av att den hör till en välmående medelklass, utan av att den har pressats nedåt under de senaste åren. Jag kan inte se annat än att detta är en grundläggande förklaring till socialdemokratins ras i opinionsundersökningarna.

Att på detta sätt granska klassamhällets utveckling ställs ofta i motsättning till en analys grundad på kön och etnicitet. Enligt min uppfattning gäller det i stället att undersöka hur de olika mönstren av makt och underordning samspelar.

Göran Ahrne och Håkan Leiulfsrud påvisar i Samhällsproblem att en större andel av kvinnorna, drygt 2/3, befann sig i arbetarklassen jämfört med drygt hälften av alla män. 14 procent eller var sjunde arbetare och lägre tjänsteman hade invandrarbakgrund. Av alla invandrare från Finland hörde omkring 3/4 till arbetarklassen. Samma mönster återfanns bland invandrare från Sydeuropa (främst Grekland och före detta Jugoslavien) samt från länder utanför Europa utom Nordamerika. För invandrare från USA, Kanada och Nordeuropa utom Finland gällde att mindre än hälften var arbetare och mer än var femte hörde till kategorin chefer, beslutsfattare.

Ibland trasslar vänstern in sig i auktionsliknande debatter om vem som är mest förtryckt - arbetarna, kvinnorna eller invandrarna från vissa länder. Ahrnes och Leiulfsruds siffror visar att det inte sällan är samma människor vi talar om. De olika maktsystemen förstärker varandra. De siffror jag har fått fram tyder på att det finns en bred social bas för en helt annan politik än det nuvarande skenandet in i ett nygammalt samhälle med allt djupare klassklyftor. En allians mellan arbetarrörelsen, kvinnorörelsen och invandrarorganisationerna borde ha goda utsikter att lyckas.

Vad som saknas är en organiserad kraft som förmår att formulera och driva en sådan politik.