Copyright problem med bilder

Merparten av bilderna i äldre tidskriftsartiklar är i karantän men artiklarna i det nummer som är aktuellt för e-prenumeranter innehåller alla bilder. Vi arbetar på detta och publicerar godkända bilder allteftersom. 

Hundra år efter sin födelse och fyrtiotvå år efter sin död fortsätter Bert Brecht att uppröra skötsamma och rättänkande skribenter.

Paul Johnson kallar honom ett ishjärta, en intellektuell utan ett enda försonande drag. John Fuegi, tidigare ledande inom det internationella Brechtsällskapet, har skrivit en drygt 700 sidor lång pamflett, The Life and Lies of Bertolt Brecht. Det är den boken som refereras i alla artiklar om Brecht i år.

Tyvärr är boken intressantare som en studie i Fuegis själsliv än i Brechts. Det är konvertiten som spyr ut sin avsky sida upp och sida ner; vad som måste ha varit blind dyrkan förvandlat till blint hat.

Uppenbarligen hade privatmannen Brecht många dåliga karaktärsdrag. Han var smutsig, självisk, sniken och svår på fruntimmer - egenskaper som i och för sig inte är helt ovanliga bland 1900-talets författare. Men av någon anledning väcker dessa dåliga sidor mer upprörda känslor när de förekommer hos Brecht än hos hans kolleger. Varför?

Personer som djupt ogillar socialismen har påfallande ofta synpunkter på hur socialister bör leva (asketiskt), hur de bör äta (tarvligt) och hur de bör klä sig (i säck och aska). En person som inte lever upp till dessa ideal kallas salongsbolsjevik. Att vara salongsbolsjevik är både omoraliskt och löjligt.

Brecht var salongsbolsjevik och klassförrädare, inte bara en gång utan två. Han övergav inte bara sin högborgerliga bakgrund utan också den intelligentsia han var en typisk representant för. Han kunde ha valt att bli besviken på kommunismen 1939 eller 1948 men flyttade i stället från Hollywood till Östberlin. Mot sina kolleger var han ofta öppet hånfull; han menade att de samlade på åsikter som man samlar på frimärken. Säkert skulle han ha fått ovänner i PEN-klubben om han hade kommit på idén att gå med i den.

Personligen måste jag medge att min kärlek till teaterkonsten börjar och slutar med den tradition som Brecht verkade i. En teater som vill vara bullrig, musikalisk, tankeväckande och framför allt underhållande. Som hellre splittrar publiken i oliktänkande än förenar den i ljuv medkänsla. En teater som bara håller en enda princip helig: Att människan och samhället måste förändras och kan förändras.

Att sedan svindlarna kallar Brecht för svindlare, att de tråkiga kallar honom tråkig och att de som vill vrida tiden tillbaka till före 1917 kallar honom föråldrad - det är bara i sin ordning.