CLARTÉFÖRBUNDET
Sista helgen i september höll Clarté stämma i Stockholm; förra gången var våren 1996 i Malmö. På lördagen var det seminarium. Dryga trettiotalet deltagare diskuterade marxismens starka och svaga sidor idag och möjliga vägar till socialismen.Ulf Karlström, Benny Andersson, Tor Wennerberg och Mikael Nyberg inledde.
På söndagen hölls stämmoförhandlingar. Ny styrelse valdes: Anders Axelsson, Malmö, Ola Inghe, Stockholm, Bengt Isaksson, Göteborg, Olle Josephson, Stockholm, Magnus Nilsson, Lund, Mikael Nyberg, Stockholm, och Mikael Pettersson, Norrköping. Stämman antog också ett uttalande mot USA:s terrorbombingar i Afghanistan och Sudan. Men framför allt gjordes en grundlig revison av Clartés program som varit detsamma sedan 1990. Det nya programmet återges här:
Program för Svenska Clartéförbundet, antaget 27 september 1998 på Svenska Clartéförbundets stämma.
Clarté är en partipolitiskt obunden organisation, som strävar efter att kritiskt undersöka vår tid sociala och ekonomiska system,
samhällsinstitutioner, politiska ideologier och kulturella strömningar. Vårt mål är en socialistisk samhällsordning, det vill säga en samhällsordning där folket har såväl den politiska som ekonomiska makten. En rad folk har under vårt århundrade sökt bryta sig ur det kapitalistiska systemet och upprätta olika former av socialistiska samhällen. Dessa försök har varit framgångsrika såtillvida, att de försvagat världskapitalismen och även möjliggjort uppbygget av fundamenten för starka och oberoende ekonomier i en del tidigare koloniala eller halvkoloniala länder. Men dessa försök har alla misslyckats såtillvida, att en verklig folkmakt över politiken och ekonomin har inte kunnat slå rot. Tvärtom har nya härskargrupper utvecklats ur de styrande partierna och organisationerna.
I många före detta socialistländer genomförs nu också en öppen kapitalistisk restauration, som särskilt i före detta Sovjetunionen sker under mycket brutala former. Extrema och snabbt växande klassklyftor, etniska och religiösa motsättningar, massarbetslöshet, raserade sociala välfärdssystem, en förfallande sjuk- och hälsovård, industriell ochvetenskaplig avrustning, korruption, gangstervälde och expanderande alkohol- och drogmissbruk orsakar folket stora lidanden.
Utvecklingen i det forna östblocket har inspirerats och aktivt understötts av de utvecklade kapitalistiska länderna, bland annat genom av dem kontrollerade organ som Världsbanken, IMF och GATT. Och inom de utvecklade kapitalistiska länderna driver borgerskapet igenom en utveckling i samma riktning, om än i mildare former. Välfärdsstatens institutioner, en gång framvuxna som en klasskompromiss under trycket av arbetarklassens kamp, försvagas eller töms på sitt progressiva innehåll. Under trycket av massarbetslösheten har arbetarklassen på många håll passivise-rats och splittrats, dess fackföreningar försvagats, och dess politiska partier marginaliserats eller gått år höger. Detta har i sin tur minskat svängrummet för radikal och folklig kultur och intellektuell debatt. Under det att delar av den så kallade finkulturen präglas av elitism, så domineras massmedia och annan masskultur av kommersialism, likriktning och fördumning. Alltfler etablerade borgerliga ideologer flyr in i mondänt oförnuft och folkförakt och förordar inskränkningar i den formella demokratin. På gräsrotsnivå sprids fascism och olika gangsterideologier.
Forskare, politiker och debattörer utlovar ett paradisiskt kunskaps- och informationssamhälle. I verkligheten utpressas det arbetande folket och hela det omgivande samhället allt hårdare av ett fåtal monopolistiska kapital.
Den så kallade "nya världsordning" som växte fram efter östsystemets upplösning lovade fred, avspänning, nedrustning och ökat internationellt ekonomiskt samarbete. Det var en tunn fernissa som redan flagnat. Denna nya ordning har varken inneburit ökat oberoende och säkerhet för världens nationer eller en kollektiv säkerhet och krishantering inom FN-systemets ram. FN skulle kunna vara ett forum för ett jämlikt internationellt samarbete. I stället har FN i ökande utsträckning använts av stormakterna i väst och fr a USA som redskap för interventioner i olika krishärdar där det legat i deras intresse att blanda sig i. När FN inte anses nog följsamt skjuts det dock utan skrupler åt sidan till förmån för NATO eller unilaterala aktioner. Begreppen "globalisering" och "internationalisering" är till en del förskönande omskrivningar för ökad makt på nationalstaternas bekostnad till en krympande skara allt mäktigare transnationella företag, storbanker, fondförvaltare och valutatvättare, vilka är den s.k. marknadens verkliga ansikte. Till en del är det dock fråga om en ren rökridå för USA:s hegemonianspråk, som ser till att de globala avregleringarna av handel osv sker på ett sätt och på områden som gynnar dess intressen, medan områden som är vitala för USA och dess intressen hålls utanför.
Genom sin relativt ohotade militära överlägsenhet efter Sovjets fall och sin monopolställning inom vissa nyckelsektorer (såsom informationsteknik) har USA stärkt sin ställning under 1990-talet. De underliggande ekonomiska och sociala problemen är dock djupa och olösta och kan förväntas bryta igenom borgerlighetens självbelåtna optimism. I öster har Japan och "tigerekonomierna" efter en längre uppgångsperiod hamnat i allvarliga svårigheter och hela regionen (inklusive Kina) torde gå en orolig framtid tillmötes.
Inte heller den europeiska bourgeoisiens stormaktsdröm " EU " har förmått skapa en ekonomisk och politisk dynamik som brutit området relativa stagnation med bland annat kronisk massarbetslöshet. Prognosen för EMU-valutan är högst osäker.
Således brottas alla tre maktblocken i den industrialiserade världen med svagheter och krissymptom, och det är inte troligt att någon av dem förmår uppnå en position stark nog att leda en ny expansionsfas för det kapitalistiska systemet, såsom USA förmådde göra det under decennierna efter andra världskriget. De förmår inte i tillräcklig grad reformera sig själva, men de besitter i det korta perspektivet en betydande destruktiv slagstyrka gentemot angrepp på systemet under- och utifrån. Ingenstans framträder denna destruktiva styrka klarare än i den tredje världen. Varje land som motsätter sig de imperialistiska stormakternas diktat utsätts för ekonomisk utpressning, militärt våld och hot om våld. Ett stort antal stater i framför allt Afrika och Latinamerika " men på senare tid även flera av de nyss som nykapitalistiska föredömen framhävda länderna i södra och östra Asien " har av IMF och Världsbanken påtvingats "strukturella anpassningsprogram" vilka inneburit sanering av skulder från de lån som de i ett tidigare skede uppmuntrades att ta av samma institutioner och av privata banker i väst. Denna sanering har fr a inneburit avrustning av ett redan tidigare otillräckligt sjukvårds- och utbildningssystem, förfallen infrastruktur, avskaffade prissubventioner för de fattiga.
I spåren av detta framtvingade förfall i den offentliga sektorn och i ekonomin som helhet har korruption och olika typer av kriminell verksamhet (t ex storskalig narkotikahandel) ytterligare brett ut sig inom överheten som ett medel för denna att slå vakt om sin egen ställning och rikedom. Detta tolereras vanligen i väst, så länge det inte tar en omfattning som allvarligt hotar den "strukturella anpassningens" andra ben: frihandel och därtill hörande ekonomiska liberaliseringsåtgärder, vilka underlättar de transnationella företagens fördjupade ekonomiska penetration. Om dessa "värden" hotas, stöder de ibland folkliga reform- och demokratiseringsrörelser, med hoppet om att dess ledare efter att ha nått makten bättre skall kunna övertyga sina folk om nödvändigheten att betala västs nota.
Det finns ett utbrett folkligt motstånd i tredje världen såväl mot den "strukturella anpassningen" och andra effekter av västkapitalismens ekonomiska övervåld, som mot direkt imperialistiskt inblandning, t.ex. mot USA:s stöd till Israels ockupationspolitik. Det finns också motstånd och kamp mot de inhemska härskande klassernas förtryck, utsugning och maktmissbruk. Liksom på andra håll i världen är dock den folkliga kampen ideologiskt splittrad.
Vart man än vänder sig i världen framstår således kapitalismen mitt i sin skenbara styrka som ett alltmera irrationellt och motsägelsefullt system. Ett system vars fortsatta funktion och utveckling alltmera sker på folkets, ja hela mänsklighetens och naturens och kommande generationers bekostnad. Vi utesluter inte att en förstärkt folklig reformkamp åter kan ge kapitalismen ett något mänskligare ansikte " för en tid. Vi stöder en
sådan kamp. En långsiktig lösning på dagens problem kräver dock att kapitalismen avskaffas, en långsiktig lösning som gynnar folket intressen kräver att det system som ersätter den garanterar folkmakt över de produktionsmedel, finansiella institutioner och andra statliga och privata institutioner varifrån makt utövas i vår tids samhällen. Med andra ord: ett socialistiskt samhälle. Att hittillsvarande försök att bygga socialistiska samhällen trots en del goda delresultat och vissa positiva erfarenheter på det hela tagets misslyckats innebär blott att de politiska och intellektuella ansträngningarna för att skapa ett hållbart socialistiskt alternativ måste intensifieras.
Som socialister står vi därför inför den dubbla uppgiften att kritisera och be-kämpa kapitalismen, och att kritiskt granska de hittillsvarande erfarenheterna av de praktiska försök, som främst socialdemokrati och statsbärande kommunism utfört, samt bidra till utvecklandet av ett mera hållbart socialistiskt alternativ. Avgörande i det arbete blir då att återknyta till marxismens befriande kärna; alltså till visionen om arbetsdelningens upphävande genom allas deltagande i beslutsprocesserna och genom att handens och tankens arbetare förenas till en. Samtidigt måste den marxistiska teorin och de socialistiska alternativet moderniseras utifrån dagens tekniska och vetenskapliga framsteg, som både öppna nya möjligheter och visar på nya faror. De snabba framstegen inom informationstekniken skapar helt nya och bättre förutsättningar för såväl för effektiv produktion som för informationsförsörjning till folket i demokratins tjänst, men kan också brukas för helt andra syften. Den ekologiska vetenskapen har pekar ut gränser för produktionens och konsumtionens expansion i vissa riktningar, men pekar därmed också ut möjligheterna till uthållig utveckling i andra riktningar. Bortom hörnet väntar nya omvälvningar baserade på bl a bioteknik och materialteknologi. Även inom samhällsvetenskaper och humaniora har stora framsteg skett.
Liksom på sin tid Marx gjorde måste dagens socialister granska vår tids vetenskapliga och tekniska framsteg, och sammansmälta deras potential med potentialen hos de bästa krafterna hos dagens folkrörelser. Det gäller arbetarrörelsen, som trots sin försvagning förblir en kärntrupp för varje seriöst försök att få bort kapitalismen. Men det gäller också miljörörelsen, kvinnorörelsen, fredsrörelsen, solidaritetsrörelser och andra rörelser vilka både mobiliserat nya skikt och grupper för delvis nya frågor och vunnit värdefulla erfarenheter om att driva politisk kamp under nya förhållanden.
Vi ser det som en uppgift att söka samverkan med, och uppmuntra samarbete mellan, alla krafter som verkar för detta mål.
Clarté skapades efter det första världskrigets slaktande för att bekämpa krigshetsare och för att bygga en ny värld. Progressiva och tänkande människor från olika länder från olika länder sökte samarbete. Detta är fortfarande brännande uppgifter.
Antiimperialism, kamp för fred, nationellt oberoende och demokrati kräver kunskap om de krafter som formar dagens värld. Marx och andra revolutionära vetenskapares arbeten utgör för oss ett självklart redskap vid allt kunskapssökande, men kan inte ersätta egna bemödanden, kunskaper och erfarenheter och ett fasthållande vid grundprinciperna i marxismen får aldrig ske till priset av en dogmatisk slutenhet inför nya och oväntade erfarenheter.
Clarté inbjuder därför progressiva människor, oavsett partifärg och övriga personliga övertygelser att verka för följande omedelbara mål:
- Mot kapitalism " för ett socialistiskt samhälle;
- Mot imperialism " för fred, nationellt oberoende och en jämlik och resursbevarande världsordning;
- Mot kulturellt förtryck och fördumning " för en kämpande folkets kultur.
