Massmedierna kan inte längre tiga om den kris som skakar Ryssland och Östeuropa. Men vilka är orsakerna? Och vilka utvägar är möjliga?
I boken Market Failure - Eastern Europes "Economic Miracle" (1998) belyser östeuropakännarna Laszlo Andor och Martin Summers strukturanpassningens effekt i f.d. Sovjetunionen och de östeuropeiska länderna.
Snart tio år av aggressiv marknadsekonomisk "strukturanpassning" har inte fört det forna Sovjetunionen och övriga östeuropeiska länder upp ur deras kris. Tvärtom har skuldsättningen fördjupats, produktionen minskat, arbetslösheten stigit, de sociala klyftorna ökat och misären brett ut sig. Det bör knappast förvåna, eftersom samma krisrecept har prövats förr, i tredje världen, och alltid med förödande resultat.
Begreppet strukturanpassning kan preciseras i tre ord: liberalisering, avreglering och privatisering. Huvudkritiken mot denna politik har alltid varit att den anpassning som utkrävs av de fattiga aldrig drabbar de rika, och att den därtill är en anpassning till ett i grunden orättfärdigt status quo - ett internationellt handelssystem där de rika industriländerna bestämmer villkoren. Eftersom strukturanpassningen ofelbart leder till starka folkliga protester, förutsätter den också politisk repression.
Laszlo Andor och Martin Summers riktar förödande kritik mot den drastiska chockterapi som hittills varit det allenarådande receptet och som predikats av den grupp västliga ekonomiska rådgivare (Anders Åslund, Jeffrey Sachs m. fl.) som författarna polemiskt benämner "den stora borgerliga kulturrevolutionens marknadsmaoister". Själva förespråkar de en keynesiansk, radikalt socialdemokratisk och pragmatisk reformpolitik.
De hävdar att västvärlden behandlar de f.d. socialistiska länderna som ett nytt gränsområde som öppnats för exploatering av råvaror och billig arbetskraft och som en lekstuga för ekonomiska teoretiker. Den öppna konflikten mellan två block är över, men en multilateral lösning, som verkligen skulle lägga grunden för fredlig utveckling är lika avlägsen som någonsin.
Deras analys av de östeuropeiska ländernas elände börjar med skuldsättningen på 70-talet, då gott om pengar flöt omkring på världsmarknaden, samtidigt som regimerna i regionen behövde utländsk valuta för import av olja, vars pris ökade kraftigt, och för att passivisera ett växande missnöje från de arbetande klasserna. Klyftorna växte, men allmänt sett var det inte förrän efter de dramatiska förändringarna 1989 som den sociala polariseringen på allvar började likna situationen i tredje världen.
Jugoslavien låg före de övriga östeuro-peiska länderna. Redan på 70-talet fastnade landet i eurodollarns skuldfälla. Utlandsskulden ledde under 80-talet till snabbt växande inflation, stadigt sjunkande levnadsstandard och tilltagande regionalisering. Trots ett betydande utflöde av arbetskraft till Västeuropa permanentades arbetslösheten på höga nivåer. De nordliga republikerna Slovenien och Kroatien, med större delen av tillverkningsindustrin, skyllde svårigheterna på "subventioner" till de underutvecklade sydliga delarna av landet (fastän subventionerna i själva verket gick till västliga banker), medan de sydliga republikerna producerade allt mer kol, koppar och andra produkter till ständigt sjunkande priser. 1989 nådde inflationen en topp på 1.300 procent/år. Det som slutligen utlöste de första blodiga sammanstötningarna var den federala regeringens försök att genomföra en drastisk marknadsekonomisk reform för att genomdriva betalningsdisciplin och samtidigt liberalisera ekonomiska transaktioner både inom landet och gentemot utlandet. De nordliga republikerna vägrade acceptera de negativa konsekvenserna. Denna ekonomiska bakgrund förbigås i allmänhet i västerländska kommentarer, där man hellre målar upp rasistiska schablonbilder av "brutaliteten på Balkan".
De övriga östeuropeiska länderna hade liknande problem, vilket författarna ger flera konkreta exempel på. Något förvånande är deras hastiga avfärdande av Rumäniens försök att ta sig ur skuldfällan som "medveten svältpolitik för att tillfredsställa utländska långivare" och stämplingen av Ceaucescu som en "neo-stalinistisk Pinochet". Landets situation, Ceaucescus politik och de interna motsättningar som ledde till inbördeskrig och statskupp vore värda en djupare och mer saklig analys.
Internationella valutafonden, IMF, utvecklade redan under 80-talet ett nära samarbete med regeringarna i Polen, Ungern och Jugoslavien, men efter 1989 kom IMF att spela en mer central roll i utformandet av ländernas ekonomiska politik samtidigt som organisationen skärpte sina krav. Till skillnad från reformerna på 60-talet, som syftade till att öka befolkningens konsumtion, ledde 90-talets reformer till kraftigt minskad levnadsstandard för huvuddelen av befolkningen. Avsikten var att finansiera en avindustrialisering i syfte att göra det möjligt för priviligierade grupper att ackumulera kapital och i synnerhet att betala räntor och amorteringar på utlandsskulden.
IMF:s totala hegemoni har varit förödande dels därför att den lett till nettoutflöde av resurser från skuldsatta länder och därmed gjort övriga biståndsinsatser fruktlösa, dels därför att IMF behandlat varje land för sig och därigenom motverkat integrerade regionala lösningar och underblåst motsättningar inom regionen.
90-talet inleddes med hyperinflation. Prisökningar på upp till 1.353 procent i Ryssland var förödande för vanligt folk, men till de stora vinnarna hör den växande floran av privata banker. På 80-talet fanns bara fyra banker i Ryssland, alla strikt reglerade; 1995 fanns omkring 2.000, av vilka en stor del saknade licens eller hade fått sin licens genom mutor. Många var fronter för kriminella organisationer.
Den öppna arbetslösheten i Ryssland i oktober 1995 beräknades till 13,7 procent. Ett särskilt problem där är att staten för att kunna klara de begränsningar i budgetunderskottet som motsvarar IMF:s villkor inte betalat ut löner. Om de politiska beslutsfattarna helt hade lytt IMF:s önskemål, skulle befolkningens levnadsstandard ha varit ännu lägre än den är idag.
Den totala mängden livsmedel (produktion plus import) i Ryssland, Polen, Tjeckien, Ukraina, Slovakien, Ungern och till och med i det svältdrabbade Rumänien var väsentligt lägre 1993 än 1989.
I Albanien var den ekonomiska tillväxten 1994 officiellt 7,4 procent, vilket låter imponerande innan man inser att även med denna takt skulle det dröja årtionden innan landet återvände till den levnadsstandard man hade innan den kommunistiska regimen störtades.
Verklig makt är ekonomisk makt, och demokrati har blivit en fasad bakom vilken denna verkliga makt utövas. Problemen hänger intimt ihop med det odemokratiska system där byråkratklassen dominerade, men privatiseringsideologin har förvärrat många av dess värsta drag. För vilka sociala drivkrafter fanns det egentligen som kunde genomföra den marknadsekonomiska revolutionen? Där fanns varken en "ren" och okorrumperad statlig byråkrati eller en medveten och mobiliserad offentlighet. Den lösning som inflytelserika rådgivare som Åslund och Sachs förordade var att ge den korrumperade statsapparaten fria händer att stjäla allmän egendom utan samhällelig kontroll. Denna process har dokumenterats av Stephen Handelman i boken Comrade Criminal: The Theft of the Second Russian Revolution (1994), och även av Stanislav Govoruchin i öööööDen kriminella revolutionen i Ryssland. Tre år efter Sovjets sönderfall (Bokförlaget Tranan 1994).
Den stora offentliga sektorn i de östeuropeiska länderna skulle ha kunnat användas för att dämpa de negativa effekterna av omställningen, och faktum är att till exempel priserna för energi och sociala tjänster fortfarande ligger under vad marknadsekonomer anser sunt, men den förhärskande nyliberala uppfattningen är att statlig inblandning är något negativt, som måste undanröjas så långt det låter sig göras.
Alla "ansvariga" politiska krafter är nu för privatisering. Denna ses med rätta som en så central politik för alla inflytelserika västliga långivare att den inte kan ifrågasättas. Samtidigt är det uppenbart att befolkningen i allmänhet avskyr privatisering och uppfattar den som en ny feodalism.
Missnöjet tar sig uttryck i ökat stöd åt de parlamentariska vänsteralternativ som erbjuds, och därmed har den ohejdade privatiseringsvågen bromsats. Men ännu finns inte den politiska och ideologiska motkraft som skulle kunna staka ut en ny väg.
Den riktning som Andor och Summers förordar ligger nära den som Kina följer. Men själva gör de inte några sådana jämförelser, och sannolikt skulle de svära sig fria från varje sådan koppling. Likväl är detta en diskussion som bör föras.
