Det pågår för närvarande två slags dis-kussioner om Lenin och kommunis-men. Den ena är förklädd politik. Politiska syften och politiskt önsketänkande styr. På basis av nyupptäckta dokument från de ryska arkiven, där Lenin förespråkar terror, framställs han som en föregångare till Hitler.

Även om vi måste bränna halva Ryssland och utgjuta blodet hos tre fjärdedelar av dess befolkning, ska vi göra det om det är vad som behövs för att rädda Ryssland.

Uttalandet kommer inte från Lenin, utan från ledaren av den vita kontrarevolutionen, general Kornilov. Liksom de uttalanden från Lenin som har använts som slagträn i den svenska debatten säger det inte mycket, isolerat från sitt sammanhang. På sin höjd kan man dra slutsatsen att såväl Kornilov som hans röda motståndare ägnade sig åt realpolitik. Det vill säga, sådan politik som Per Ahlmark idag förespråkar när han uttalar sitt varma stöd för USAs politik gentemot Irak. En halv miljon irakiska barn beräknas ha dött som en följd av de ekonomiska sanktionerna. Detta ses av företrädarna för USAs politik som ett beklagligt men nödvändigt pris att betala för det överordnade syftet att begränsa Saddam Husseins makt och möjligheter att rusta. Men medan Madeleine Albright, precis som Lenin och Kornilov, talar klarspråk, vill inte Ahlmark låtsas om att den politik han förespråkar har ett pris.

Man kan anse att Ahlmarks avvägning är avskyvärd och att hans moraliska hyckleri är ynkligt. Men det gör honom inte till en Hitler. Historien ställer ofta människor inför verkliga eller inbillade val, där det ligger verkliga eller uppskattade lik i båda vågskålarna. På samma sätt med Lenin och Kornilov: att de tog till terror i ett läge med svält och våld från alla håll gör dem inte till Hitlers föregångare.

Det är märkligt att personer som anklagade Sven Lindqvist för att trivialisera nazismen, när han i boken Utrota varenda djävel sökte efter likheter mellan nazism och kolonialism, nu själva trivialiserar nazismen bara för att det denna gång tros drabba vänstern.

Den andra sortens diskussion är den ständiga omprövning som pågår bland historikerna. Politiska idéer och politiskt önsketänkande är ständigt närvarande även här, särskilt när det gäller tolkningen av så omvälvande händelser som den ryska revolutionen. Varje generation ställer nya frågor, en slutgiltig historieskrivning är därför omöjlig. Ändå kan historikerna oftast uppnå tillräcklig enighet om frågeställningar, fakta och kriterier för att värdera fakta, för att en meningsfull debatt och därmed historia som seriös verksamhet ska vara möjlig.

Det är bara på grundval av den diskussionen vi kan frilägga de verkliga felen i bolsjevikernas ideologi och förklara varför den ryska revolutionen, som började som en frigörelse från förtryck och efterblivenhet, slutade i en ny förtryckarstat.