När Margaret Thatcher blev Storbritanniens premiärminister 1979 var det naturligtvis ett resultat av sjuttiotalets ekonomiska och politiska kris, men det genomslag hon fick vore inte möjligt utan ett långsiktigt arbete för att övertyga de intellektuella.

Det hävdar Keith Dixon i sin bok om hur en liten grupp ekonomer, journalister och politiker organiserat marknadsföringen av nyliberalismens ideer. Författaren spårar den organiserade nyliberalismen till 1947 då Friedrich von Hayek tog initiativet till grundandet av La Societe du Mont-Plerin vars roll är att anordna internationella seminarier kring nyliberalismen. Med på första mötet var bl.a. miljardären Antony Fisher som senare spelade en viktig roll som finansiär vid bildandet av ett otal nyliberala sammanslutningar. Av dessa tillhör Institut of Economic Affairs (IEA), Center for Policy Studies (CPS) och Heritage Foundation några av de mest inflytelserika. IEAs taktik gick i början ut på att bearbeta bankväsendet eftersom det ansågs minst benäget att hålla fast vid dialogen med fackföreningsrörelsen. IEA var också först med att popularisera Friedmans och Hayeks teorier i pamfletter och små böcker.

På åttiotalet var Fisher en av grundarna av Atlas Institut som har till uppgift att bygga upp fler s.k. think tanks. Atlas Institut är inblandat i grundandet av nästan 80 institut, varav 30 i Latinamerika. Dixon beskriver i kronologisk ordning de viktigaste nyliberala sammanslutningarnas uppkomst och inriktning. Han visar också att en relativt liten grupp ekonomer och politiker återkommer på båda sidor av Atlanten i dessa organisationer, namn som Milton Friedman, von Hayek, Lionel Robbins och Henry Hazlitt. Den organiserade marknadsföringen av nyliberalismen har varit framgångsrik i Storbritannien. Först omvändes näringslivet och det konservativa partiet som ända till sjuttiotalet dominerades av keynesianer. Nu har nyliberalismen även slagit rot i labour, hävdar Dixon. Å andra sidan har nyliberalerna inte alls varit framgångsrika med att förändra britternas värderingar, skriver han. Fackföreningsrörelsen har återfått det förtroende den förlorade i slutet av sjuttiotalet och välfärdsstatens institutioner har förblivit populära. För Dixon är det ett tecken på att nyliberalismens inflytande inte är så slutgiltigt som det kan verka.

Pierre Gilly