Varför dessa förnyade antikommunistiska kampanjer? Bortom partitaktiska överväganden ser vi en liberal rörelse som förlorat sin folkliga grund och sakta går under. Där handelsintresset går in går det folkliga frisinnet ut.

Lenin var inte var värre än sin tids regenter i allmänhet, sa Ung Vänsters Jenny Lindahl i höstas. När man diskuterade hans betydelse borde man sätta in honom i ett historiskt sammanhang. Ett trivialt uttalande som fick en samlad borgerlighet att gå i taket. En ynklig vedpinne som äntligen fick den pyrande antikommunistiska brasan att ta futt med stora artiklar på ledarsidorna, extrainsatta TV-program och folkpartiledaren Leijonborg som blåsbälg nummer ett. Efter att i åratal ha nedrustat och privatiserat skolan började flera riksdagspartier plötsligt anse de ungas bildning som en fråga för hård centralstyrning. En statlig upplysningskampanj om kommunismens brott skulle startas. En stiftelse grundas. Lärarna ges direktiv.

Ytligt sett handlar det om partitaktik. Det är inte Lenin man vill åt, utan vänsterpartiet - deras valframgångar har ju länge varit ett störande inslag i svensk politik. Lars Leijonborg hade dessutom sitt eget usla valresultat att tänka på. Vill man tolka hans insatts välvilligt kan man tänka sig att han bara hoppades synas lite i media. Men partipolitiken förklarar inte ensamt debattörernas moraliska berusning. Den blir begriplig först om man ser kampanjen som en del av en uppgörelse inom liberalismen själv.

Förenklat kan man säga att det handlar om en process mot den politiska hållning som kallas den tredje ståndpunkten, kännetecknad av att man sökte problematisera kalla krigets svartvita världsbild. Själva beteckningen tredje ståndpunkten uppfanns som skällsord i början av femtiotalet av Dagens Nyheters tyngsta opinionsbildare, Ingemar Hedenius och Herbert Tingsten. Då gick USA-imperialismen framåt, och den borgerliga liberalismens företrädare slöt upp helhjärtat. Men under sextiotalet svänger Dagens Nyheter. Till en del har det personliga orsaker. Tingsten, som ansåg att en femtioenprocentig övertygelse skulle uttryckas hundraprocentigt, efterträds som chefredaktör av Lagercrantz, som i de flesta frågor ville ge röst också åt andra sidan, särskilt om den är svag och förtalad. I huvudsak beror dock svängningen på djupare processer. USA får växande problem, främst i Vietnam, i kampen om världsherravälde, USA:s svarta reser sig, i Sverige organiserar ungdomar och intellektuella en framgångsrik antiimperialistisk rörelse. Inför detta folkliga tryck från vänster, nationellt och internationellt, närmade sig Dagens Nyheter, liberalismens banerförare, den tredje ståndpunkten. Man sökte dialog med östblocket och var heller inte främmande för att kritisera det amerikanska samhällssystemet.

Liberalismen bär nämligen på ett dubbelt arv: Å ena sidan handlar dess grundvalar om ett försvar för den starkes rätt, privategendom och snöd egoism. Å andra sidan finns där också en tradition av frihetslängtan och auktoritetsuppror; varje människa har rätt att själv forma sitt liv. Rötterna sträcker sig tillbaka till 1700-talets antifeodala revolt. Det primära kravet då var visserligen handelsfrihet, men religionsfriheten och yttrandefriheten var också viktig när de medeltida strukturerna skulle raseras. De tidigare liberalerna var mot allmän rösträtt. I takt med att medelklassen växte sig stark förändrades deras hållning. Genom breddningen neråt blev också kraven på social rättvisa allt mer framträdande.

I Sverige har det liberala partiet varit ett folkrörelseparti. Under tjugotalet splittrades det visserligen i de borgerliga kulturradikalernas lilla Liberala parti (med Dagens Nyheter som språkrör) och det betydligt större Frisinnade partiet, med basen i frikyrkor och nykterhetsrörelser, men 1934 förenades de två strömningarna åter i Folkpartiet. Av tradition har också folkbildning varit en hjärtefråga, inte minst genom det starka stöd man haft bland folkskollärarna. Den svenska liberalerna har därför varit positiva till välfärdsstaten. Förhållandet till USA-imperialismen har varit besvärligare. När v nstervågen kom i slutet av 60-talet, intog många liberaler antiamerikanska ståndpunkter medan andra höll fast vid Tingstens och Bertil Ohlins proamerikanism. FPU sprängdes i striderna mellan Gahrtonfraktionen och Westerberg/Leijonborgfraktionen och väljarunderlaget sviktade. (Stora väljargrupper, t.ex. bland lärarinnor och sjuksköterskor, drogs till Vänsterpartiet där försvaret för välfärden förenades med antiimperialistiska ställningstaganden.) Under 80- och 90-talen har USA och det som brukar kallas Nord flyttat fram sina positioner. FN ställs åt sidan, Världsbanken koloniserar nationella ekonomier. I Sverige har folkrörelserna gått in i en djup kris. Det samma gäller de politiska partierna. Dit lockas nu främst enstaka karriärister, medan engagera ungdomar många gånger söker sig till aktionsgrupper och enfrågerörelser. Riksdagens betydelse har också minskat. Politikerna har frånhänt sig makten över de viktiga frågorna genom en rad beslut: avregleringen av valutamarknaden, EU-medlemskapet, och nu senast beslutet om att riksbanken, inte riksdagen, ska styra penningpolitiken. Den makt de folkvalda trots allt har kvar används till att nedrusta folkhemmet. Enorma summor har överförts från underklassen till de besuttna under de två senaste decennierna. En motsvarande kapitalöverföring från fattiga till rika får man, enligt Svenska Dagbladet, söka sig tillbaka till drottning Kristinas tid för att finna motstycke till. Och under 90-talet har denna utveckling accentuerats. Bara mellan 1989 och 1992 minskade den direkta statliga inkomstskatten med 125 miljarder samtidigt som saldot i statens kassa sjönk från plus 31 miljarder till minus 136 miljarder. Praktiskt taget hela budgetunderskottet 1992 utgjordes alltså av pengar som höginkomsttagarna lagt beslag på.

Höstens kampanj är alltså bara ett exempel på den nya politikens tillämpning. Stödet till USA:s utrotningskrig i Irak, den nyliberala folkmordspolitiken i Ryssland och stödet till Natos folkrättsvidriga bombningar av Jugoslavien är andra viktiga inslag i denna nya hållning. Att den mest fanatiska förespråkaren för USA:s krigspolitik, Per Ahlmark, knutits till DN:s ledarsida illustrerar på ett intressant sätt det nuvarande tillståndet inom svensk liberalism. Kampanjen mot kommunismen hjälper till att ge den enda vägens politik legitimitet, dvs. en politik bort från demokrati och social rättvisa. Det krävs onekligen en hel del moralisk energi för att rasera ett någorlunda fungerande folkhem så snabbt och brutalt som man gjort. En del av denna energi kan nu hämtas ur den känsla av välbefinnande som infinner sig när man tror sig kämpa i ädelt syfte mot en farlig fiende. På så sätt kan man dölja sin brutalitet. Lögnen blir en del av den nya världsbilden. Men framför allt vänds den inåt. Det är först och främst det egna samvetet man ljuger lugnt. Det vi ser nu är alltså en liberalism som överger sitt frihetliga arv. När trycket från vänster uteblir, nationellt och internationellt, gräver den sin grav till höger. Frikyrkornas folk, nykterhetsvännerna och folkskollärarna skulle behöva ta till orda - om de funnes. Men den livaktigare delen av frikyrkorörelsen har byråkratiserats eller amerikaniserats i uppslutning kring karismatiska ledare, bort från den demokratiskt styrda församlingen, nykterhetsrörelsen har så gott som förintats pga. egna misstag och övermäktiga fiender, och nedpressade grundskollärare har för länge sedan lämnat sin roll som lokalsamhällets ideologibärare.

Funnes de skulle de kunna driva den liberala politiken åt ett annat håll. Nu får vi hållas med den sorts liberalism handelsintresset kräver