När Nato började bomba Jugoslavien tog det diplomatiska systemet för fred och säkerhet i Europa ännu ett steg mot sammanbrott. Samtidigt inleddes en massfördrivning kosovoalbanerna. Men historien är lång: hur har kriget blivit möjligt? Nils Andersson är publicist, bosatt i Paris; tidigare bodde han många år i Albanien. Här är hans analys.

Liksom vid andra konflikter är det USA som styr det diplomatiska spelet på Balkan. Det gäller såväl internationella organisationer och ad hoc-lösningar (FN, kontaktgruppen) som enskilda uppdrag (Holbrookes medlaruppdrag, Christopher Hills förhandlingar). På detta sätt reduceras de europeiska länderna till stödtrupper. Denna hegemoni accepteras västdiplomater bekräftar att man inte kan handla utan att USA måste ge sitt medgivande eller till och med delta. Parterna underlättar denna hegemoni: i Belgrad vet man att det är USA som håller i tyglarna och att det är med de amerikanska representanterna man måste intrigera; i Pristina, liksom i Tirana, väntar man att räddningen ska komma från Washington.

Det undgår ingen att USA:s främsta mål med den förda politiken varken är självstyre eller självständighet för Kosovo, och inte heller att säkra de serbiska gränsernas okränkbarhet. Målet är att kontrollera Balkan, en viktig länk för att behärska Euroasien, fortsätta vara herre på täppan i Mellersta östern och dess utkanter och begränsa och hålla tillbaka inflytandet från regionala stormakter. Strategin utarbetades 1992 av det amerikanska utrikesdepartementet och går ut på att förhindra uppkomsten av ytterligare stormakter. I en sådan global strategi har Kosovos svaga ekonomi och fattiga befolkning liten betydelse.

Tre omständigheter på Balkan bidrar till att förklara konfliktens allvar. För det första liknar inte Kosovo, som Bosnien-Hercegovina, ett pussel med en blandning av bosnier, kroater och serber, utan det rör sig om en homogen befolkning på nästan 1,9 miljoner albaner, som kan få stöd av de sjuhundratusen kosovoalbaner som har emigrerat, samt av sina fyra miljoner landsmän i Albanien, Makedonien och Montenegro. För att förändra denna realitet räcker det inte med attrensa byar, inte ens hela områden, utan man skulle vara tvungen att inleda ett folkmord.

För det andra är inte Kosovo glesbefolkat. Kosovo är till ytan obetydligt större än Östergötland men har nästan fem gånger så många invånare, dvs. närmare 2 miljoner. En utvidgning av konflikten får således dramatiska konsekvenser och utlöser oundvikligen stora folkförflyttningar, inom Kosovo, i riktning mot Albanien, Makedonien och, till ambassadernas fasa, mot Västeuropa.

För det tredje handlar det i Kosovo främst om en etnisk konflikt mellan slaviska serber å ena sidan och icke-slaviska albaner å andra sidan. Det är en skillnad gentemot de konflikter som följde på splittringen av före detta Jugoslavien och var en del i ett inbördeskrig mellan sydslaver, uppdelade efter religiös tillhörighet: bosnier/muslimer, kroater/katoliker och serbier/ortodoxa. Samma motsättning mellan slaver och icke-slaver återfinns mellan albaner och montenegriner samt albaner och makedonier, därav hotet om en spridning av konflikten.

I huvudsak beror möjligheterna att ta sig ur den geopolitiska fällan, att förkasta hatet, att bryta våldets onda cirkel, på den serbiska och den albanska befolkningen själva. Till att börja med måste de klara av att höra sanningar som är lika outhärdliga för båda sidor. På 600-talet går slaverna över Donau och driver tillbaka albanerna mot Adriatiska havet, och på 1300-talet tar kung Dusan titelntsar över serberna och grekerna. Han bygger upp ett kejsardöme som blir Balkans mäktigaste och vars storhetstid, 1346 till 1355, är mycket kort. Men från och med 1800-talet bildar det grund för den storserbiska nationalistiska ideologin. Strax efter den betydande händelse som Dusans död innebar, utspelar sig slaget vid Kosovo Polje (slaget vid trastfältet). Den turkiska arméen fortsätter sitt intåg i Balkan och den 15 juni 1389, några kilometer från Pristina, provinsens nuvarande huvudstad, besegrar sultan Mourad I till ett pris av 100.000 döda furst Lazars trupper (35.000 döda). Resultatet av förlusten blir att Serbien (och Kosovo) hamnar under ottomansk överhöghet. Det rör sig om ett viktigt militärt nederlag, men dess religiösa betydelse är än större, det handlar om kristendomens nederlag mot islam. Slaget vid Kosovo Polje blir en källa till legender, och från och med 1800-talet får det genom den serbiska nationalistiska rörelsen en symbolisk betydelse som stärker banden mellan Serbien och Kosovo i den serbiska allmänhetens medvetande.

Den serbiska historieskrivningen ser albanerna som turkarnas ständiga allierade. Det är att tumma något på den historiska sanningen. Man glömmer att vid tiden för slaget vid Kosovo Polje var antalet kristna albaner stort och att kung Lazar gick i täten för en sammanslutning av serbiska, bosniska, rumänska och albanska trupper. År 1683 gör den Heliga kristna ligan slut på turkarnas belägring av Wien, habsburgarnas armé fortsätter mot söder, ända till Kosovo och Makedonien, och på inrådan av poperna massakreras muslimer. År 1690 inleder turkarna en framgångsrik motoffensiv. Då äger den stora utvandringen (Velika Seoba) rum, kosovoserberna flyr till Vojvodina av rädsla för repressalier. De övergiva jordarna tas i besittning av albanska muslimer.

Vid det rysk-turkiska kriget 1878 går de serbiska trupperna åter in i Kosovo. De har fått instruktionen att:ju färre albaner och turkar som är kvar, desto större blir den tjänst som ni har gjort fosterlandet, vilket också vittnar om att den albanska befolkningen i Kosovo fanns där före införlivandet med Serbien 1913.

Förutom Kosovos historiska band med Serbien lägger också serberna vikt vid provinsens religiösa betydelse: 1219 väljer den serbiska kyrkans överhuvud Pec, en stad i Kosovo, som ärkebiskopsdöme och därefter som säte för patriarken. Kosovo blir den myt som Balkans ortodoxa hänvisar till. Dessa fakta rättfärdigar dock inte att man går med på denstorserbiska politiska och religiösa chauvinismen, såsom ett antal poper gör när de 1982, i ett det som kallasDe 21:s upprop, inte tvekar att skriva:Det serbiska folket för sedan 1389 ett krig i Kosovo. Kosovo är vårt minne, vårt hem, vår existens brinnande låga.? Och 1989, då en miljon serber har samlats inför 600-års minnet av nederlaget vid Kosovo Polje, öppnar Milosevic vägen för att avskaffa provinsens självständighet.

Men Kosovo är vaggan även för albanernas nationella historia, också bortsett från att de befolkar regionen sedan gammalt. Det är i Kosovo den 10 juli 1878 som åttio framstående medborgare grundar Prizernförbundet , den förstapolitiska? organisation som har som mål att bilda en albansk stat. Tre dagar före Berlinkonferensen, där Serbiens nya gränser ska dras upp, riktar de en skrivelse till konferensen i vilken de dels kräver skapandet av en självständig stat utan turkar, dels och i första hand ber stormakterna att försvara områden befolkade av albaner mot serbernas och montenegrinernas annektionsplaner. Och 1912, under det uppror som ledde fram till den albanska självständighetsförklaringen, var Kosovo den första hela region som reste sig mot turkarna. Ändå införlivades Kosovo ett år senare med Serbien.

-Antalet döda i Kosovo alltsedan 1912 kan uppskattas till 300.000, en följd av den politik som förespråkades av dåtidens serbiske premiärminister, Nikola Pracic:vi ska göra serber av albanerna och om de inte går med på det, kommer vi att driva dem på flykt, och om de inte låter sig drivas på flykt, kommer vi att utrota dem. Från 1913 till 1941, under Alexander I:s och Stojadinovics diktaturer, drevs 500.000 albaner ut ur Kosovo. Efter 1945 fortsatte man att utsätta området för en medveten avfolkning och försökte med tvång göra serber av albanerna, en politik som Rankovic huvudsakligen var ansvarig för. I samma anda gav man albanernamöjlighet? attvälja? en annan nationalitet, gärna turkisk för att underlätta att de emigerade. Enligt jugoslaviska källor utvandrar mer än 200.000 kosovoalbaner till Turkiet mellan 1955 och 1958, de kosovoalbaner som på grund av förtryck eller elände flydde till Västeuropa oräknade.

Till de etniska och historiska motsättningarna kommer den religiösa tvisten som inte har samma betydelse för serberna och albanerna. För serberna smälter religiös och nationell tillhörighet samman. Den serbisk-ortodoxa kyrkan är en av stöttepelarna för nationalismen, de heliga platserna och kyrkans mark anses vara oförytterliga. För albanerna står den etniska och nationella tillhörigheten över trosbekännelsen. Man förbiser ofta att albanerna, som bor i en del av Europa som utgjorde skiljelinjen mellan påvedömet och den ortodoxa kyrkan, mellan kristendomen och islam, aldrig har splittrats i ett religionskrig, fastän det bland dem finns både muslimer, ortodoxa och katoliker. Hos albanerna har språket samma identitetsskapande roll som religionen hos serberna. Varje försök att hindra albanerna från att tala eller undervisa sitt språk, att göra serber av dem eller att ta ifrån dem deras kultur, rör därför vid det som ligger allra djupast i deras samhälleliga och nationella identitet.

Serberna är utsatta för ultranationalistisk hatpropaganda från Milosevic och dennes före detta motståndare, numera allierade. Till dem hör till exempel Vuk Draskovic, som under presidentkanpanjen 1997 bekräftade attvarje plats där det finns en serbisk grav är serbisk, Vojislav Seselj, som skryter med att kunna klara av Kosovofrågan med militära medel på fem dagar, och Radivoje Papovic, ledare för studentrörelsen, som har förklarat att:albanerna bor hos oss och inte vi hos dem.? Alla har de som favoritlektyr det memorandum från vetenskapskademin som uppmanar serbernaatt åter bli subjekt i historien, alla förnekar de kosovoalbanernas rättigheter. Dessa fakta talar mot de ständigt återkommande kommentarer som förespeglar att Kosovoproblemets lösning ligger i att man utmanövrerar Milosevic: En sådan lösning skulle bara vara trovärdig om det fanns ett parti eller en politisk strömning med ett visst inflytande, som hade en annorlunda syn på albanerna och på Kosovo än Milosevic.

General Koca Popopvic förklarade 1989 att:till priset av stora ansträngningar kan albanerna bli jugoslaver. Men ingen ansträngning räcker till för att göra serber av dem.? De serbiska myndigheterna, en stor del av den serbiska opinionen och nästan alla Milosevics motståndare har trasslat in sig i en labyrint av intolerans, våld och nu av nederlag på grund av att de, ända sedan 1945, inte har velat ta till sig denna sanning, utan stängt in sig i chauvinismen. Denna del av historien är numera över. Det kommer an på serberna att svara på frågankan en regim som vilar på myten om Kosovo överleva denna myts fall?? Det finns en risk attmyten om Kosovo, genom att den envist upprepas, blir Serbiens grav. Att försöka utröna vem som,i grunden, har rätt och vem som har fel, vem som var före den andra i det ena eller det andra området leder inte till någon lösning. Man kan inte vända historien; och faktum kvarstår: idag är Kosovo till 90 procent befolkat av albaner.

Även för kosovoalbanerna finns sanningar som är svåra att höra. Om man ska försöka förstå deras förhoppning om att återförena de områden som bebos av albaner kan man visserligen inte förbise att kosovoalbanerna och deras bröder i Albanien talar samma språk, att de har samma seder och samma traditioner. Men samtidigt har de under de 85 år som historien har skilt dem åt gått igenom olika upplevelser och fått olika erfarenheter. Enligt Linda Karadaku har kosovoalbanerna och albanerna:genomlevt detta sekel på så skilda sätt att deras återförenande inte kan bli annat än svårt.?

Det är orsaken till attförenandet av alla albaner på Balkan, ett välgrundat, självklart krav, är en fråga som fodrar att kosovoalbanerna visar gott omdöme, för här ligger en hund begraven: idén om ettetniskt Albanien. Detta projekt krockar oundvikligen med ambitionerna och anspråken på ett Storserbien, med den kroatiska ustasjanationalismen, Storslovenien, Storbulgarien och Storgrekland. Var och en av dessa irredentistiska ideologier har som mål att rita om sitt eget lands gränser med hänvisning till det för dess syften mest gynnsamma ögonblick i den vågrörelse av invasioner, migrationer, krig och imperier som har bidragit till Balkans historia. Det är att ge sig på det omöjliga, och eftersom det ena folket har plundrats av det andra leder det till att man skapar ett koncentrat av hat och konflikter.

Med vetskap om att dessa planer förkastas av de andra folken i regionen, liksom albanerna förkastar de omkringliggande staternas anspråk, visar sig kravet på ettStoralbanien? vara en ideologisk fälla, precis som kravet påStorserbien. Man bör minnas att efter Italiens ockupation av Albanien 1939 tog det albanska fascistiska partiet namnetStoralbaniens vakt. Och de albaner som tillhörde den nationalistiska rörelsen Balli Kombtar i Albanien och Kosovo valde, liksom techetniksserberna och ustasjakroaterna, att slåss på fascisternas och nazisternas sida under nationalistiska slagord Balli Kombtars paroll varStoralbanien. För att gå tillbaka till dagens läge så visar man brist på politiskt omdöme om man försvarar idén om ett Storalbanien och således ställer en chauvinism mot en annan.

Låt oss nu gå igenom utvecklingen under 90-talet. Några av händelserna har knappast rönt någon uppmärksamhet alls, men alla har, i olika hög grad, bidragit till att krisen fördjupats.

En följd av det sovjetiska imperiets sönderfall var att man började ifrågasätta den regel om gränsernas okränkbarhet som hade gällt ända sedan slutet av andra världskriget, under den period då förhållandet mellan väst och öst var frostigt. Detta gav upphov till öppna konflikter mellan de före detta sovjetiska republikerna och framkallade, som resultat av en demokratiseringsprocess, uppdelningen av Tjeckoslovakien samt ledde till splittringen av före detta Jugoslavien, vilket fick direkta konsekvenser för Kosovo.

Det är uppenbart att Kroatiens och Sloveniens självständighetsförklaring 1991 med det följande kriget i Bosnien-Hercegovina fick återverkningar bland den albanska befolkningen i Kosovo och stärkte förhoppningarna om självstyre och självständighet. Lika uppenbart är det att den serbiska sidan tolkade ifrågasättandet av gränserna som eninternationell antiserbisk komplott? och att detta bidrog till att sprida myten om denserbiska martyren? bland allmänheten.

I mars 1989, i det spända tillstånd som föregår Jugoslaviens splittring, avskaffar Slobodan Milosevic brutalt de rättigheter som 1974 hade erkänts Kosovos befolkning, och 1990 proklameras undantagstillstånd. Regeringen och de lokala parlamenten upplöses, massiva avskedanden sker inom utbildningssystemet, sjukvården, medierna och kultursektorn och tiotusentals arbetare körs på porten.Under kriget i Bosnien verkar Kosovofrågan inledningsvis vara en dolkstöt i Milosevic rygg. Emellertid skulle en utökning av konflikten till Kosovo innebära risk för att den skulle spridas längs hela Jugoslaviens södra gräns, vilket rättfärdigar det stöd man ger åt den icke-våldspolitik sompresidenten? förRepubliken Kosovo, Ibrahim Rugova, förespråkar. USA:s president George Bush klargör för Milosevic den gräns som Serbien inte får överskrida och förklarar att han inte kommer att acceptera att man använder sig av militär styrka i Kosovo; albanerna råds att hålla sig lugna och vänta på en lösning av konflikten i Bosnien, vilket skulle göra det möjligt att ta upp en förändring av deras ställning.

När den amerikanske utrikesministern Christopher 1995 skriver under Daytonavtalet, förbigår man dock helt Kosovofrågan. Liksom vid Balkankonferensen 1913, fortsätter kosovoalbanerna att vara enicke-existerande nationalitet. Det är visserligen uppenbart att man måste ta hänsyn till alla de etapper som ledde fram till att dessa avtal signerades (vare sig det handlar Milosevic påtryckningar eller att man gav Bosnienfrågan prioritet), men tystnaden om Kosovo innebär ändå en klar framgång för den serbiska diplomatin och ett misslyckande för Rugovas pacifistiska linje.

Den mer radikala grenen av självständig-hetsrörelsen representeras av UCK, där kommunister, före detta albanska officerare från den jugoslaviska armén (varav vissa har slagits på kroaternas och bosniernas sida) samt ledare för nationalistiska klaner, kämpar tillsammans. Man bör tillägga att Albanienskung? Lek I, vapensmugglare som beskyddades av Francoregimen och Peitr Botha i Sydafrika, Panalbanska federationen i Amerika (?Coeur?) och vissa muslimska nätverk är mer eller mindre löst knutna till organisationen. UCK:s underjordiska karaktär kan förklara bristen på information, men eftersom rörelsen har blivit en ofrånkomlig motpart i förhandlingarna, har ledarna för den allt att vinna på att definiera och föra ut sin politiska linje, sin idé om självständighet, sitt samhällsprojekt. En tom fasad av frihetskamp, bakom vilken det mesta kan gömma sig, bidrar inte till att klargöra något.

Mot slutet av 1997 är det uppenbart att konflikten trappas upp. Utestängningen och utfrysningen av albaner fortgår, förhandlingarna står stilla, våldshandlingarna ökar, risken för en väpnad konfrontation kommer närmare. Spänningen stiger än mer i Belgrad när Montenegro till president väljer Milo Djukanovic, motkandidat till Milosevic, och när den ultranationalistiska kandidaten Voijslav Seselj vinner valen i Serbien, vilka därefter förklaras ogiltiga på grund av för lågt valdeltagande. Mot denna bakgrund tillkännager den federala armén en intervention i Kosovo för attåterställa ordningen. Den 28 februari 1998 inleder serbiska specialstyrkor med stora militära resurser operationer i Derenicaregionen, av hävd ett starkt fäste för den albanska nationalistiska rörelsen.

Efter den 28 februari ökar de internationella påtryckningarna för att få till stånd förhandlingar mellan Belgrad och Pristina. Men på fältet river de serbiska säkerhetsstyrkorna och den serbiska armén byar, avrättar civila, nekar biståndsorganisationer tillträde till stridszonerna och utsätter Kosovo för ett livsmedelsembargo. Nu stegras motsättningarna och hatet, som går hundratals år tillbaka i tiden, har återuppväckts. För kosovoalbanerna tycks det som om den väpnade kampen är det enda språk som Belgrad kan förstå.

När världssamfundets ställs inför ett scenario utanför all kontroll förändras tonen; en västdiplomat deklarerar att:vi får se när vintern kommer om de (UCK) verkligen har de medel som behövs för att angripa den serbiska armén. Vissa Natoexperter går så långt att de anser att Belgrad visarmycket återhållsamhet? i sina operationer mot den albanska gerillan! Paul Williams, chef för institutet för politisk analys Carnegie i Washington, säger utan omsvep i en intervju:nu inser västmakterna UCK:s styrka och potential och har beslutat sig för att det är bättre att rikta ansträngningarna mot att försvaga den albanska sidan.? Kontaktgruppen ber att man i varje land vidtar åtgärder för att förhindra att den albanska diasporans pengar, varav en del skulle bidraga till UCK:s beväpning, når Kosovo.

Påtryckningarna har bytt sida. Fällan som den albanska motståndsrörelsen har gillrat för sig själv genom att tro att man med styrkedemonstartioner (?befriade? områden, kontroll över vägnätet) skulle få världssamfundet att intervenera, slår igen. Resultatet är en ny radikalisering (mer förtvivlad, men oförsonlig) av de albanska nationella kraven.

I september 1998, när de beväpnade grupperna från UCK inte längre utgör (i varje fall i mindre utsträckning) en fara för de serbiska myndigheterna och när jämnvikten i regionen inte är möjlig att rubba (har den någonsin varit det?), bekymrar FN sig främst för att, som det står i en rapport från generalsekreterare Kofi Annan:intensifiera ansträngningarna att förhindra en humanitär katastrof.? Från och med nu riktar sig åter världssamfundets påtryckningar, även de militära, mot Belgrad. Det resulterar i Holbrooke-Milosevic avtalet. Avtalet slår på nytt fast att det rör sig om en intern jugoslavisk fråga och understryker att:en lösning måste respektera Federativa jugoslaviska republikens (FJR) territoriella integritet, suveränitet och internationella gränser. Det bekräftar således att världssamfundet önskar en lösning på konflikten genom att inom FJR ge Kosovo en form av självständighet, som återstår att förtydliga. Christopher Hill lägger som följd av avtalet ett antal förslag som avvisas av båda parterna. Kosovoalbanerna:den amerikanska planen avser inte att göra Kosovo självständigt, trots att 90 procent av befolkningen kräver det. Varför förvägrar man oss rätten till självbestämmande, samtidigt som slovakerna och folken i före detta Sovjetunionen har fått den? På vilka grunder anser västmakterna att vi inte har rätt till en egen stat?? Serberna:enligt den amerikanska planen skulle Kosovo bli en egen stat för albanerna, som skulle dominera inom alla livets områden, liksom inom statsmakten... Serbien ser lösningen inom ramarna för sitt juridiska system och i ett självstyre där alla grupper som bor i området deltar.? Av dessa uttalanden framgår att Christopher Hills förslag inte lever upp till allvaret i en situation där det inte längre är möjligt att hjälpligt försökastötta upp? ett avtal, utan där man måste prioritera en förändring av mentaliteten på fältet.

För att ta sig ur det diplomatiska dödläget försöker sig européerna på operation Rambouillet. Härigenom avser de att åter samla förhandlingarna inom ramarna för kontaktgruppen (som består av USA, Frankrike, Storbritannien, Italien och Ryssland) och att behålla Nato som ettmilitärt redskap. Man behöver inte ha någon djupare kunskap om rötterna till konflikten mellan serberna och albanerna för att förstå attförhandlingarnas? mål är att ta sig ur det diplomatiska dödläget genom att tillfälligt mildra krisen, men inte att bidraga med någon långsiktig lösning.

Detta blir slutpunkten för tio år av oförmåga att lösa en upptrappning av en konflikt som hade gått att undvika. De båda parterna kallas till Rambouillet och uppmanas att signera ett fredsavtal inom 15 dagar,det är bara att acceptera eller låta bli. Vem trodde att denna konklav skulle lyckas att lösa en konflikt som går tillbaka till slavernas intåg i Illyricum på 500-talet, utan någon som helst tidigare ansats till ett avtal mellan serberna och albanerna? Visserligen ska man inte göra jämförelser, men konflikten mellan palestinierna och israelerna har uppstått först under detta sekel. Världssamfundet vet detta, men tvingar under hot ändå igenom ett avtal. Det utgår från Christopher Hills förslag, som redan har förkastats av båda parterna. Det innebär en återgång till kolonialtidens kanonbåtsdiplomati. Om serberna vägrar att skriva under avtalet, hotar Madeleine Albright med bombningar, och om kosovoalbanerna inte undertecknar, lämnas de åt sitt öde. Därigenom markerar hon USA:s vilja att återta huvudrollen i förhandlingarna. Redan vid den här tidpunkten gick det att förutse att konferensen skulle misslyckas innan den ens hade öppnats och att militära operationer skulle inledas.

De som idag förvånar sig eller protesterar kan gå tillbaka till en polemik inom FN som det har talats alldeles för tyst om. Det rör sig om en händelse utan motstycke i säkerhetsrådets historia: resolution 1203 om Kosovo, antagen den 23 oktober 1998, återger ord för ord lydelsen av ett Natoavtal som tillåter intervention i Jugoslavien utan föregående klartecken från säkerhetsrådet. FN, åsidosatt i Kosovo, omvandlas till ett instrument för Atlantpakten! Richard Holbrooke berömmer sig själv för detta och förklarar:händelserna i Kosovo har skapat ett prejudikat i ordets mest positiva bemärkelse. Det är verkligen första gången i historien som en militär organisation (Nato) kräver rätten att intervenera militärt i ett suveränt land för att skydda befolkningen i detta land mot dess egna makthavare. Och Holbrooke tillägger:Kofi Annan och jag har samma åsikt, det rör sig om ett positivt prejudikat.?

Men Förenta Nationernas talesman preciserar bara några minuter senare. För Kofi Annan har händelserna i Kosovointe skapat något prejudikat, och en av hans rådgivare tillägger:det är sant att Annan menar att de tragiska händelserna i Kosovo inte kan anses vara en enbart inrikespolitisk fråga (för Jugoslavien). Han har aldrig sagt att Natos beslut att intervenera militärt skapade ett prejudikat.? Ingen reagerade vid den här tidpunkten inför kränkningen av Förenta Nationernas charta (artikel 53) och införandet av Natos interventionsmekanism.

Denna kontrovers går vida utanför Kosovos ramar och frågan om despoten Milosevic. Det innebär att Natos beslut, ekon av Washingtons politik, har fått laga kraft i FN:s säkerhetsråd och att Nato tillskansar sig den rätt, som FN inte har, att lägga sig i ett suveränt lands inre angelägenheter. Den franske militäre analytikern Jean-Louis Dufours kommentar är mycket träffande:En direkt konsekvens av Natos upphöjelse till en politisk och militär fredsbevarande organisation är att man kommer att dras med av USA på allt osäkrare vägar, särskilt som de leder till olagligheter.? Den 23 mars 1999 ger Javier Solana, Natos generalsekreterare (som i sin ungdom arbetade aktivt mot Nato-baser i Spanien) order om att operationerna kan sättas igång. Vi är inne på olagligheterna.

Vid Rambouillet signerade den albanska delegationen ensidigt kontaktgruppens fredsplan. Milosevic är medveten om att serberna ser Natotruppernas närvaro i Kosovo som en kränkning av landets territoriella integritet och att detta bidrar till föreställningen omen internationell antiserbisk komplott. Milosevic omedgörlighet ger stöd åt idén omden serbiska martyren? samtidigt som den stärker hans egen makt. Eftersom den kosovoalbanska delegationen känner till detta faktum var det ur deras synvinkel taktiskt riktigt att gå med på att skriva på det föreslagna avtalet. Men varför signerade man det ensidigtpå det klockslag och på den plats ni väljer, enligt formuleringen i det brev som Hashim Taqhi, ordförande för den kosovoalbanska delegationen, skickade först till Madeleine Albright, förhandlingens överstepräst, och därefter till Hubert Védrine och Robin Cook?

Det rör sig snarare om en lojalitetshandling än en politisk handling, ty denna signatur bakbinder kosovoalbanerna. Själva fredsavtalet ärfortfarande förhandlingsbart? och nämner varken självständighet eller självstyre för Kosovo. Rambouilletavtalet stipulerar endast att ett internationellt möte ska hållas inom en övergångsperiod på tre år. Det ska fastställa en procedur för att nå fram till en definitiv lösning som tar hänsyn tillfolkviljan? ochde berörda myndigheternas åsikter.Folkviljan? ochde berörda myndigheternas åsikter? är redan idag faktorer som förhindrar en lösning, och läget kommer oundvikligen att vara detsamma om tre år.

Om frågan ska kunna ta en annan vändning, måste världssamfundet byta tillvägagångssätt. För att inte geopolitiska intressen och ett etnocentriskt perspektiv ska ta överhanden, måste man vara uppmärksam på den subjektivitet som genomsyrar serbernas och albanernas anföranden, krav och resonemang och förstå att regionens befolkningar upplever att lösningar som kan verka logiska, uppenbara och rationella kränker deras minnen, identitet och tillhörighet. Världssamfundet borde låta denna politiska pedagogik åtföljas av starkt ekonomiskt bistånd, även vad gäller kampen mot den maffialiknande parallellekonomin.

Men det är inte längre tid för drömmar. När den kosovoalbanska delegationen väl har skrivit under Rambouilletavtalet, förbereder nu Väst, bakom dörrarna till de salonger där man berömmer den kosovoalbanska delegationens medgörlighet, hur man ska överge Kosovos befolkning. Världssamfundet såg till att skydda de sina innan det inledde bombningarna, vars politiska och militära effektivitet ingen expert tror på. De tjänar endast till att krossa Serbien under bomber och missiler.

Ambassaderna töms och medlarstyrkan OSSE, som aldrig har haft någon annan roll än att föra räkenskaper över antalet sammandrabbningar och döda, överger Kosovo. På tillbakavägen möter de serbiska pansarvagnskolonner med uppdrag att rensa de områden som bebos av kosovoalbaner, i enlighet med delningsplanen för Kosovo från Akademin för konst och vetenskap i Belgrad. Målet är att kontrollera den rikaste delen och stänga in 90 procent av befolkningen i den andra delen.

De styrande fältherrarnas här mest lika trollkarlens lärlingar handlande har fått konsekvenser som visserligen inte gick att förutse, men som var oundvikliga. De har satt fyr på en krutdurk som sträcker sig från Adriatiska havet till Kaukasus, från länderna vid södra Donau till Turkiet. De har stärkt Milosevics makt i Jugoslavien genom den samlingsregering som reflexmässigt har bildats; och väckt panslaviska känslor med oöverblickbara konsekvenser. Och värst av allt, de har låtit två miljoner kosovoalbaner, avsiktligt övergivna, tas som gisslan, hotade av fruktansvärda övergrepp från Milosevic armé som ofrånkomligen vill hämnas bombningarna i ett krig där Västs generalstaber inte vill riskera några människoliv bland de egna trupperna. Milosevic ansvar ändrar ingenting. De kosovoalbanska och serbiska folkens framtid har bestämts av en politik lika cynisk som den är äventyrlig. -

Översättning från franskan: Peter Myrdal