Bäste Georg Soros! Vi skriver till dig i en tid av förtvivlan. Vårt land är i beråd. Vi vet inte längre vart vi ska vända oss. Alla försäkrar dock att du inte bara är en ytterst framgångsrik affärsman utan också har ett hjärta av... ja, guld...
Speciellt imponerade är vi av din nyutkomna bok där du inte bara hudflänger dina penninggalna klassbröder utan också diskuterar sådana angelägna frågor som idéhistoriens reflexivitet, radikal ofullkomlighet och en interaktiv syn på verkligheten. Vi förstår mycket väl varför president Clinton tvingat sina medarbetare att läsa den. De kan behöva något mer tungviktigt intellektuellt efter allt det köttsliga ... Du känner säkert till vårt land. Det är en del av den bihangsformiga landmassan längst upp i Europa. Vi slog världsrekord i räntenivå för några år sedan och har sedan dess följt den liberala instruktionsboken nästan till punkt och pricka. Men allt har blivit så förvirrat och motsägelsefullt och folk mår faktiskt dåligt.
Just nu håller några av dina affärskolleger på att lägga ned ett av våra landskap, det heter faktiskt Dalsland. Vår arbetarregering är upprörd. Inte över att människor blir arbetslösa utan för att ett företag inte följt det som kallas spelreglerna. I det här fallet innebär de att man ska säga till litet innan man föröder en bygd, så att skattepengar hinner tas fram för att garantera vinsterna i ett annat företag som ska lockas till den drabbade orten.
Och så har dina kompisar i Detroit köpt vårt största och svenskaste företag. Gudskelov har de lovat att allt ska bli vid det gamla. Gamle Gustaf nere i tobaksaffären skrattade så han grät när han hörde det, men han ska ju alltid göra sig märkvärdig. Verkstadsklubbens representanter tyckte som vanligt att allting var jättejobbigt men sa sedan heroiskt ja till affären. Det gjorde de också när Volvo en gång i tiden skulle säljas för en spottstyver till norska staten och när firman skulle slås ihop med Renault några år senare. Med den rutin de har kan de bara inte ha fel.
Vi har nästan ingen inflation, tvärtom finns det allvarliga deflationistiska ten-denser i ekonomin som inte ens rekordlåg räntenivå rår på. Därför är vår regering panikslagen. På grund av risken för inflation. Den sägs dessutom numera enbart bero på folks löner. En av våra ministrar, som heter Mona Sahlin, hotar därför med statligt ingripande om vi vill kompensera oss för reallönesänkningarna på 90-talet. Bråkar vi kan en socialdemokratisk regering "inte bara låta den utvecklingen fortsätta. Vi har ett ansvar att skapa spelregler som gynnar den samhällsekonomiska stabilitet som är ett grundläggande intresse för både löntagare och arbetsgivare" (Aftonbladet 1 februari 1999). Lustigt nog är vår landsorganisation överens om detta: i SAF-tidningen (38-98) säger LOs vice ordförande Wanja Lundby-Wedin: "Vårt absoluta huvudspår från första början har varit en stabilitet i lönebildningen, som gör att även om det förs en mer expansiv politik och arbetslösheten sjunker ska vi inte riskera en löneinflation." Man får väldigt lätt huvudvärk. Du av alla människor avslöjar världskapitalismens kris medan arbetarrörelsens folk hyllar marknadens frihet och offrar sina väljare på Mammons altare. Bostäder och sjukvård säljs ut till privata intressen och våra Gröna som fick lov att stödja regeringen om de framstod som vänster vill nu sälja ut arbetsrätten. Det är en klen tröst att våra busschaufförer trots allt är glada. De strejkade i två veckor och får nu äntligen gå på toaletten när de behöver i stället för när arbetsgivaren tycker att de behöver. Någon har sagt att det är den största fackliga framgången sedan åttatimmarsdagen infördes, men det är väl ändå att ta i.
Vi är jätteförvirrade och ändå är vi ett helt normalt folk som bara vill leva gott, trygga våra barns framtid och blir upprörda när gamla och sjuka dör av vanvård på olika institutioner.
Minsta barn inser att folk måste sättas i arbete genom en radikal arbetstids-förkortning, att privatiseringseländet måste stoppas och skattepengar användas till vård och skola. Vi vill gärna tro att du håller med.
Ingen enskild människa har sedan kung Krösus dagar haft en sådan pengamakt som du. Med några snabba finansoperationer kan du lyckliggöra miljontals människor eller slunga ner dem i ekonomisk misär och djupaste förtvivlan.
Vi vet att du är en sann filantrop och djupt upprörd över din egen girighet, och det vore väl märkvärdigt om du inte kunde få våra politiker och fackföreningsledare att också börja tänka på småfolket. Kanske räcker det med att du ringer och hotar Göran Persson med att skicka tusen exemplar av din bok. I värsta fall får du väl antyda att kronan är övervärderad...
Du är vårt sista hopp!
