Ett demokratiskt socialistiskt samhälle har blivit enklare att förverkliga tack vare informationstekniken. Det är den bestämda slutsatsen av en systematisk genomgång av datorernas möjligheter. Samhället, företaget, konsumtionen - allt låter sig nu planeras och överblickas. Artikeln kan ses som en fortsättning på den diskussion om IT och socialismen som förts i Clarté 2 och 3/98.
Tron på socialismens genomförande har svalnat allteftersom de så kallade socialistiska länderna har återgått till kapitalismen och kapitalet ännu en gång utvidgat och fördjupat sitt styre. Ändå har en självförvaltande demokratisk socialism aldrig legat så inom räckhåll som idag. Den materiella grunden för socialismen, mätt i ren industriproduktion och tillgången på stora mängder varor och tjänster, har funnits under större delen av vårt århundrade. Den teknik som behövs för att styra dem, d.v.s. för att praktisera socialism, har utvecklats med stormsteg i och med informationsteknikens framsteg under de senaste åren.
Ska IT användas för självförvaltning krävs naturligtvis att allt det som IT lagrar och analysera information om, ligger i arbetarnas händer, inte kapitalets. Informationstekniken är bara ett sätt att administrera makten, inte att gripa den.
Men man måste också först få en praktisk förståelse för hur IT används i dagens politiska ekonomi innan man kan skapa sig en realistisk bild av hur vi kan nå ett självstyrande samhälle. Dit kommer vi inte med ett musklick utan genom att miljoner fötter sätts i rörelse, miljoner nävar höjs och miljarder stämmor används för att ta över fabrikerna, kontoren - och datorerna.
Alec Nove har sagt att det i en modern ekonomi, där människor varje dag producerar och handlar med miljarder varor, endast är marknaden som kan göra de nödvändiga beräkningarna genom sina prissättningsmekanismer och principen om tillgång och efterfrågan. Men varje dag kommer nya rapporter om hur olika datorprodukter blir snabbare och kraftfullare. Superdatorererna som används av Wall Street, Pentagon och universitetens stora forskningsinstitutioner är sedan länge tillräckligt starka för att lösa de system av miljontals ekvationer som behövs för att planera en modern socialistisk ekonomi. Dessutom har klient/server-nät och datorer med parallella processorer kvalitativt ökat beräkningskapaciteten samtidigt som den hårdvara som utför beräkningarna blivit billigare och mindre.
Om sådana datorer kunde förses med tillförlitliga uppgifter av kommittéer på gräsrotsnivå, skulle de kunna undvika alla de flaskhalsar i fördelningen som påstås göra socialistisk planering omöjlig. Det påstås också att ett hinder för socialistisk planering är att det inte är möjligt att hålla reda på och lagra all den information som skapas i en ekonomi med miljontals producenter och konsumenter och miljardtals olika varor och tjänster. Även i detta fall har IT gett oss möjligheten att lösa problemet.
IBM planerar att lägga ut två miljoner patenthandlingar på webben, enligt en IBM-anställd för att visa att mycket stora databaser kan läggas på Internet och delas av många människor. Kanske kommer företaget också att lägga ut andra stora databaser på webben, t.ex. dokumentation om bidragen till politikernas valkampanjer.
Avsevärt större databaser inom den finansiella och kommersiella sektorn är redan tillgängliga över webben (se nedan). Nu kommer förslag om att ge alla tillgång till det nät där man kan komma åt dem. Att vara uppkopplad, och att använda datorer överhuvudtaget, är visserligen fortfarande bara vanligt i vissa samhällsskikt. Men antalet uppkopplade hushåll förväntas öka från 23,4 miljoner 1996 till över 66 miljoner år 2000. En femtedel av 25 miljoner amerikaner mellan 18 och 24 är redan uppkopplade, och under de närmaste fem åren kommer troligen antalet att fördubblas.
Datorerna ger för det första möjligheter till självförvaltning inom en enskild ekonomisk enhet. De illustreras av intranätens - de interna företagsnätens - spridning. De flesta företag har, eller håller på att skaffa sig, intranät för att de anställda skall kunna skicka data, e-post, diagram och till och med rörliga bilder till varandra. Detta har givit upphov till en massa tjafsande i affärstidningar om potentialen i nya icke-hierarkiska managementfilosofier - men denna potential skulle lika gärna kunna förverkligas i ett annat system. Den teknik som nu används för att övervaka och intensifiera arbetet, för att öka graden av utsugning och profit, skulle kunna användas i helt andra syften. En av mina arbetskamrater vid Warner & Swasey, som tillverkar verktygsmaskiner i Cleveland, visade mig för femton år sedan hur arbetarna kunde använda datorer för att själva se sin produktivitet och hur den bidrog till företagets profit. I terminaler på verkstadsgolvet matade arbetarna in uppgifter om antalet delar de tillverkat, hur lång tid det tog och vilken avdelning de gick vidare till o.s.v. Datorn beräknade sedan arbetarnas bonus samt fabrikens sammanlagda produktion. Min arbetskamrat använde en av terminalerna för att visa mig hur företaget sög ut oss. Han pekade på skillnaden mellan vad vi fick i lön och bonus per del och hur mycket företaget fick per del när de såldes som komponenter i den färdiga maskinen. Han förklarade alltså mervärdesteorin för mig med hjälp av företagets dator.
Microsoft, den datoriserade ondskans imperium, säljer en rad program som är fullt tillräckliga för de beräkningar som krävs för att ta ekonomiska beslut på gräsrotsnivå. Med Team Manager och Project kan man planlägga och fördela resurser samtidigt som man ständigt omarbetar
förutsättningarna. Access är en databas som lagrar och analyserar förhållanden mellan arbetare, lager, leverantörer och kunder. Excel används för att beräkna produktion och lön. Word och Publisher kan användas för PM, nyhetsbrev, resolutioner, o.s.v.
Det hetaste programmet på företagens IT-marknad just nu är tyska SAP/R3, som knyter samman dessa programs databas- och kalkylbladsfunktioner i ett mångdimensionellt format och därmed skapar länkar mellan storföretagens olika avdelningar.
Ett av de områden där mjukvaruindustrin konkurrerar som mest intensivt är försöken att knyta samman intranät, grupprogram och Internet på nya sätt. När Microsoft förra året bytte inriktning, från mjukvara för persondatorer till nätverksmjukvara, så var det delvis för att tjäna pengar på alla de konsumenter som kopplade upp sig mot Internet, men också för att befästa sin ledande ställning på nätverksmarknaden för företag, genom att först öka den dominans som Windows NT
(operativsystemet för nätverk) har och sedan knyta samman det med Internetmjukvara. Netscape reagerade på Microsofts attack på webbläsarmarknaden genom att ge sig in på grupprogramområdet, och tog då också över IBM:s Lotusavdelning. Netscapes chefer hänvisar till undersökningar som visar att intranätmarknaden kommer att växa till tio miljarder dollar år 2000.
Grupprogram gör det möjligt att samarbeta om dokument och dela på informationen inom ett företag, men också att skapa nya förbindelser till kunder och leverantörer. När man utvecklar grupprogram gör man det numera ofta möjligt att samtidigt använda pushteknik som automatiskt hämtar och uppdaterar data från Internet. Det blir informationen som söker upp dig, snarare än tvärtom, säger Netscapes VD.
Den informationsteknik som utvecklas för internt bruk i ett företag skulle kunna användas av arbetarna i ett självförvaltande samhälle för att planera blandningen av produkter eller tjänster på sitt företag, för att schemalägga arbete och anställningar, för att analysera hur man rättvist skall fördela det mervärde de producerar mellan sig själva och resten av samhället.
Den ökande sammankopplingen mellan intranäten och Internet förebådar de möjliga kopplingarna mellan olika självförvaltande ekonomiska enheter. Detta gällde alltså planering inom företa-get. Lika stora möjligheter ger datorer-na för det andra för planering över företagsgränserna. Att med datorer om och om igen beräkna flödet mellan konsumenter och producenter har blivit en del av manegementkonsulternas mani för "just-in-time"-beslut. WalMart skryter om att de med sitt datorsystem kan minimera sina lager och anpassa butiksytorna till konsumenternas snabbt skiftande behov. Biltillverkarna använder liknande system för att stärka banden med sina underleverantörer och försäljare. Med FedEx Business Link kan man bygga sin egen webbplats och göra reklam för sina produkter. Kunden kan sedan lägga in en beställning och låta FedEx leverera, allt medan man är uppkopplad till FedEx.
Vi skulle nu kunna tänka oss att dessa datorer ställs till olika konsumentkooperativs förfogande. De skulle då kunna använda dem för att registrera de önskemål som konsumenterna matat in i bankomater och hemdatorer - och hålla reda på om de uppfylls på inköpsställena; kooperativen skulle sedan kunna vidarebefordra siffrorna till produktionsenheterna.
Dessutom kan allt detta göras hela tiden, i realtid. Det handlar alltså inte om att ungefärligt uppskatta konsumentbehoven utifrån en hypotetisk korg med varor; det handlar om att konsumenterna uttrycker sina miljardtals önskemål och att man sedan om och om igen beräknar vad som behöver produceras och distribueras för att uppfylla önskemålen. Jag upplevde möjligheterna med ett sådant system när jag arbetade med att ta emot bokningar hos Pan Am. Deras datoriserade biljettsystem användes för att ändra antalet flighter och avgångstiderna utifrån beräknad efterfrågan. Systemet anpassade hela tiden biljettpriserna genom att beräkna hur antalet beställningar på en flight påverkade sannolikhe&ten att den skulle bli slutsåld. På så sätt kunde cheferna bestämma när det var dags att upphöra med kampanjpriserna, hur platserna skulle fördelas mellan olika kampanjer och när det var dags att lägga till nya rabatter. Sådana ständigt pågående förändringar är ett perfekt exempel på hur den tekniska och den organisatoriska sfären smälter samman när det rör sig om en återkommande beslutsprocess. (Och redan då beställde många passagerare själva sina platser över nätet.) Framstegen på IT-området har alltså lett till att företag allt mer sällan har en egen datoravdelning utan i stället förlitar sig på externa krafter. Den teknik som dessa använder skulle lika gärna kunna användas av socialistiska ekonomiska enheter för att ta fram gemensamma planer. RossPerot, som grundade EDS, skapade sin förmögenhet genom att övertyga Kalifornien om att låta honom sköta delstatsförvaltningens databaser. Nu lägger liknande företag ut offerter på att sköta de listor över socialbidragstagare som delstaterna upprättar i enlighet med ny federal lagstiftning. Det företag i USA som har den största omsättningen - General Electric - drar in nästan lika mycket på den typen av informationstjänster som på sin traditionella tillverkning. Tänk om dessa företag togs över och gjordes om till centra för socialistisk bokföring, om de användes för att samordna produktionen mellan företag, för att hålla reda på och rösta om förändringar i den sociala servicen och för att bestämma vilken blandning av tjänster som de offentliga organen skall tillhandahålla!
Tänk om sådana program användes av valda plankommittéer för att ständigt ha aktuella beräkningar över vad de levererar till andra arbetsplatser och samhällen, och vad de själva tar emot. Uppgifterna om leveranser av varor och tjänster mellan enheter utnyttjas av medlemmarna i ett för enheterna gemensamt råd; uppgifterna kan sedan användas för nya beslut om vilken blandning av produkter man skall tillverka och i vilka mängder, och därmed också de sociala prioriteringarna. De besparingar som uppstår genom minskad distributionskostnad och -tid kan användas för att ytterligare minska arbetstiden eller omfördelas till ännu olösta sociala problem.
Federala och delstatliga arbetsförmedlingar har sedan länge presenterat lediga jobb via datorterminaler, och nyligen har de också gjort dem tillgängliga över nätet. NewYorks Worker Career Centers
(fackföreningsfinansierade arbetsförmedlingar och omskolningscentra) skulle kunna länka samman sina datorer med Arbetsdepartementets databaser och, i stället för att vara en plats där hundratals avskedade arbetare letar jobb, bli en plats där arbetarklassen i sin helhet möts för att beräkna hur många timmars arbete som utförts i varje fabrik och hur arbetet kan omfördelas och förkorta arbetsveckan.
För det tredje möjliggör IT självförvalt-ning genom konsumtion. De tekniska och organisatoriska länkar som krävs för att demokratiskt kunna planera konsumtion och nyproduktion har blivit mycket bättre under de senaste åren. När försäljarna under julhandeln i USA 1996 började presentera sina varor på webben, fylldes pressen av historier om de nya cybervaruhusen. 1996 spenderade tre miljoner hushåll över en miljard dollar på inköp över nätet, dubbelt så mycket som 1995.
Dessa cybervaruhus skulle konsumenterna kunna använda för att mata in uppskattningar av sina konsumtionsbehov. Datorerna som tidigare registrerade köporder, och förutsåg företagets kommande försäljning, skulle nu kunna användas för att hålla räkning på konsumenternas önskemål om olika varor, och resultatet skulle sedan spridas till berörda industrier. Dessa skulle då få uppgifter att grunda sin produktion på, uppgifter som hela tiden revideras av enskilda konsumenter och konsumentråd.
För det fjärde ger datorerna oss helt nya redskap för att planera hela samhälls-ekonomin. På nätet finns redan en mängd exempel på verktyg för makroekonomisk analys och planering som används av de stora aktiebörserna, de multinationella företagen, universitetsvärlden och regeringar. På börserna registrerar datorer förändringarna i priset på aktier och handelsvaror för tiotusentals företag allteftersom de sker. Vem som helst med tillgång till Internet kan redan nu på sin datorskärm se hur börserna fungerar. The Daily News påminner varje dag, på ekonomisidorna, sina läsare om att de erbjuder gratis minutfärska aktiekurser på sin webbplats, inklusive intäkter, avkastning och högsta/lägsta kurser.
På nätet finns åtminstone en organisation som redan erbjuder ett första rudimentärt exempel på hur interaktiv planläggning skulle kunna fungera. På The Economic Democracy Information Networks (EDIN) hemsida finns ett interaktivt formulär där användaren kan se hur förändringar i olika statliga organs utgifter påverkar den federala budgeten. Användaren anger för datorn med hur många procent han eller hon vill förändra de olika regeringsdepartementens utgifter, och skatteuttaget från olika socialklasser; datorn berättar sedan hur det federala underskottet skulle öka eller minska. Användaren kan sedan e-posta sina kommentarer. Vid University of Maryland finns ett nätverk som kallas Inforum och som över webben ger tillgång till en uppsättning makroekonomiska modellverktyg (input-output tabeller, linjär programmering o.s.v.) som socialister för länge sedan påstod kunde användas för att sköta en planekonomi. Inforums EconDataprogram skryter med att i 25 år ha svarat på frågor som: hur skulle minskade militärutgifter påverka flygindustrin? Vad skulle en ökning av penningmängden innebära för skogsindustrin? Och hur skulle förändringar i skattelagarna påverka sysselsättningen i olika branscher?
Frågorna besvaras med hjälp av input-output-tabeller (framtagna av Wassily Leontieff), som visar flödet av varor och tjänster i den amerikanska ekonomin. Ur tabellerna kan man utläsa hur förändringar i en industrigren påverkar de andra, och hur denna växelverkan i sin tur förändrar BNP, vinster, statsinkomster, konsumtion, o.s.v. Inforum tillhandahåller redan ett program med vilket användaren själv kan utföra komplicerade matematiska uppgifter - med bara en begränsad kunskap om den bakomliggande matematiken. Med deras PDG-program, som är ett ekonomiskt regressions- och modellbyggarprogram, kan man lägga upp och använda databanker med tusentals regelbundet uppdaterade ekonomiska tidsserier.
Miljontals arbetare har redan stiftat bekantskap med kalkylprogram, som fungerar på ett sätt som liknar input-output-tabellerna, om än mer rudimentärt. Det var faktiskt möjligheten att ta hand om privatekonomin och det lilla företagets budget som gjorde datorn till en massvara. Samma kalkylprogram används av de stora investmentbankerna för att analysera siffror från mer omfattande databasprogram.
I ett självförvaltande samhälle skulle den här typen av
informationsteknik kunna användas för att uppnå ett massivt deltagande i den nationella, och till och med den internationella, planläggningen. Planeringsprocessen skulle kunna direktsändas live över webben så att enskilda individer och kommittéer kunde komma med realtidsinlägg. Den genomsnittlige IT-förståsigpåaren yvs över att de nya uppfinningarna på medieområdet möjliggör en elektroniskt baserad demokrati i vårt samhälle. Sådana förståsigpåare har med rätta kritiserats från vänsterhåll för att inte tala om ett verkligt deltagande, utan i bästa fall om masspektakel med efterföljande folkomröstning, och därmed möjligheter till manipulation från eliternas sida. Men skulle inte IT i ett annat sammanhang, med helt andra samhälleliga ägandeförhållanden, tvärtom kunna skapa verkliga, strukturerade förbindelselänkar mellan beslutsfattare på olika nivåer och därmed trygga en socialistisk demokrati? Kan vi inte använda IT för att få lågnivåenheter att bli mer än bara passiva producenter av data för högnivåbeslut?
Den socialistiska självförvaltningens fö-respråkare har alltid betonat vikten av att tydliggöra beslutsfattandet, att bestämma på vilken nivå besluten måste tas och att flytta så många beslut som möjligt neråt i beslutskedjan. Man skall inte ta beslut för hela nationen om de kan tas lokalt; man skall inte ta beslut som gäller hela industrier eller regioner om de skulle kunna tas av arbetarna på den enskilda arbetsplatsen, eller invånarna i ett visst kvarter.
Den nya informationsteknikens öppenhet erbjuder här nya utvägar. I en demokratisk socialism måste det finnas ett sätt att ställa upp olika planeringsmodeller mot varandra, så arbetarna kan utvärdera deras olika fördelar i termer av sina möjligheter att delta i beslutsfattandet, hur decentraliserade besluten är och i vilken grad olika sociala hänsyn tas på de olika nivåerna (t.ex. hur man kvantifierar köns- och nationalitetsfrågor, o.s.v.)
Den verkligt stora matematiska svårigheten är inte att registrera data eller lösa de stora ekvationssystemen, utan att finna en metod att länka samman dessa data och ekvationssystem med de konkreta beslut som tas på mikro- och mellannivå och som sedan leds tillbaka till makronivån. Den informationsteknik som används av aktiemäklarföretag - och i ännu högre grad de onlineprogram som enskilda kan använda för att arbeta direkt mot aktie- och råvarubörserna - är ett exempel på teknik som skulle kunna sköta en sådan process.
Själva aktie- och råvarubörserna skulle kunna göras om från dagens gigantiska vadslagningscentraler till instrument för att mäta de verkliga förändringarna i produktion och konsumtion - förändringar som skulle kunna följas från miljontals datorer, både av enskilda individer hemifrån och från kommittéernas kontor. Nationella beslut som registrerats via en förstatligad New York-börs, skulle kunna spridas via mäklarfirmornas datorutrustning till databaser som lämpar sig för de beslut som de mindre enheterna måste fatta.
Under 1996 registrerades 9,7 miljarder transaktioner i USAs alla bankomater. Allt fler bankaffärer görs hemifrån sedan Citibank och andra uppmuntrar sina kunder att koppla upp sig. De nationella
clearingcentralerna som samordnar konton som tillhör banker, aktiebörser och andra finansiella institutioner flyttar biljoner dollar på elektronisk väg varje dag.
Bara under det senaste året har Chase Manhattan, AT&T, Dean Witter-Discover och tre andra företag lagt planer på att skapa nätverk för elektroniska kontanter åt de amerikanska konsumenterna. Flera företag håller på att utveckla mjukvara för att ladda ner kontanter på plastkort genom bankomater, över telefon, och snart över Internet. Korten kan sedan användas vid inköp hos handlare som har en läsare för smarta kort.
Hela detta maskineri skulle kunna vara ett reservsystem för socialistisk bokföring. Vi registrerar ju redan kontinuerligt hundratals miljoner människors ekonomiska transaktioner. Ett självförvaltande samhälle skulle kunna använda elektroniska kontanter och registrerande datorer för att följa upp olika beslut. De skuggpriser som används i postkapitalistiska samhällen för att bedöma riktigheten i de planbyråkratiska besluten skulle kunna manifesteras konkretare i elektroniskt genererade siffror över den verkliga ekonomiska aktiviteten. Det är ingen brist på statistik över världens sammanlagda produktion, fortplantning, hälsa, utbildning osv. Internationella organ som FN, ILO, Världsbanken och Internationella valutafonden presenterar ständigt sådan. I november 1996 rapporterade ILO att de uppskattade att en miljard människor - 30 procent av världens sammanlagda arbetskraft - antingen var utan arbete eller hade för lite arbete under 1995. Inför 1996 års Pekingkonferens publicerade FN uppskattningar av hur många miljarder dollar världens kvinnor arbetar för utan att få någon betalning; deras obetalda arbete är till sitt värde jämförbart med världens samlade, formella BNP. En annan, än mer skrämmande, uppskattning av kvinnornas ställning gjorde Amartya Sen när han visade att ekonomiska orättvisor och ojämlikheter mellan könen har lett till att det idag finns 100miljoner färre kvinnor än vad som borde vara fallet. Leontieff, berömd för sina input-output-tabeller, gjorde själv en studie för FN där han med hjälp av internationella tabeller visade hur nedskärningar i militärutgifterna och omfördelningar av inkomster och utvecklingsarbete skulle minska fattigdomen i enskilda länder och globalt. Alla sådana databaser, tabeller, statistiska uppgifter och ekonometriska beräkningar skulle kunna ingå i en demokratisk internationell planläggningsprocess.
Hur överskattad den pågående globalise-ringsvågen än är, så är det inget tvivel om att informationsteknikens internationella räckvidd är ett nytt fenomen. Men i vårt nuvarande samhälle är IT-sektorn bara en avspegling av den ojämlika internationella arbetsfördelning som kännetecknar imperialismen. Internets traditionella förespråkare hävdar att dess internationella karaktär kommer att öka spridningen av rikedomar och frihet, i denna "nya" globaliserade era. Men i oproportionerligt hög grad är det i nykoloniala områden med låga löner som hårdvaran skruvas samman; av samma skäl har inmatningen av data flyttats från den utvecklade världen till tredje världen (och till fattigare områden i i-världen).
I en bok jag läste om hur företag kan utnyttja nätverk, argumenterade man för att de arbetare på mellannivå som nätet gjorde överflödiga i stället skulle kunna få arbete som socialarbetare eller i barnomsorgen. Det är mycket troligare att de pengar som sparas genom att avskeda dem kommer att hamna på deras chefers bankkonton (och på datorpamparnas konton). Men om samhället vill föra resurser från produktionen till servicesektorn, som ett led i en omstrukturering av makt och könsroller, så skulle det kunna underlättas av ett IT-användande inom socialismen. Webben översvämmas av reklam från allehanda företag, men där finns också en hel rad hemsidor från organisationer och förmedlingar som sysslar med släktets fortlevnad. Det finns till och med en sökmotor som är helt inriktad på barnomsorg. På dessa sidor kan användarna byta information om vilka typer av barnomsorg som finns att tillgå, var man kan hitta kunskap och forskning på området, vilken lagstiftning som förbereds osv. I ett socialistiskt redovisningssystem skulle webbplatserna kunna göras om så att föräldrar och barn kunde registrera sina behov där och deras behov sammanställas med produktions- och konsumtionsstatistik från andra delar av ekonomin. I vissa avseenden skulle det bli den allra mest grundläggande förändringen. Ett självförvaltande samhälle som utnyttjar IT skulle med otvetydig statistik kunna bevisa att den socialistiska och den feministiska revolutionen kan vara en och densamma.
Men vem kommer att kontrollera informationstekniken? Trots att Internet ännu är ganska ungt kan man redan se flera exempel på hur kapitalet försöker neutralisera dess inneboende potential. Internet och IT i allmänhet är så öppna att företagen blir alldeles vansinniga när de försöker skydda sina egna affärshemligheter samtidigt som de försöker utnyttja nätverkets öppenhet för att marknadsföra sig. Detta är upphovet till rädslan för det fria informationsflödet, och manin för att utveckla mjukvaror som skyddar företagshemligheter.
Företagsfusionerna i kommunikationsbranschen, som redan pågick i febrig takt, intensifierades än mer efter det att det nya världsomfattande telekommunikationsavtalet skrevs under. Dessa IT-jättar väntas öka sin storlek och makt och kommer därmed att ytterligare försvaga dem som vill bevara Internets öppna, t.o.m. anarkistiska, natur.
Den nya informationstekniken som ba-suneras ut som vägen till en mer strömlinjeformad och produktiv kapitalism kommer i längden att leda till ett system som är lika slösaktigt som den fördatoriserade versionen. De nettobesparingar som enskilda företag och samhället kan göra kommer inte att användas till att öka produktionen av varor och tjänster eller för att omfördela inkomsterna, utan försvinna ner i anarkokapitalismens svarta hål. Den ökade omsättningshastighet för kapitalet som IT leder till kommer i längden bara att göra konjunkturnedgångarna än allvarligare. Hur IT skall tillämpas till fullo, och i vilka syften den skall användas är en fråga om makt och vilka samhällsgrupper som skall utöva makten. Den amerikanska vänstern har under det senaste seklet gjort alldeles för lite för att förklara hur samhällsmaskineriet skulle kunna användas på ett annat sätt. Inget annat land har gett upphov till så många ekonomer, revisorer, statistiker, marknadsföringskonsulter,
informationssystemsanalytiker osv. - fackfolk vars uppgift är att planlägga sitt företags affärsverksamhet. Inte i något annat land har lika många möten och konferenser anordnats, ingenstans har komplexa företagsstrukturer organiserats och omorganiserats lika många gånger och ingenstans har lika många publikationer om hur man planlägger företagets affärer utkommit. Vänstern har varit ganska bra på att visa upp det slöseri som finns i vårt nuvarande system, men vi har gjort alldeles för lite för att visa hur infrastrukturen i dagens samhälle skulle kunna användas för att sprida information i ett mer demokratiskt samhälle, och för lite för att visa de arbetare som idag använder informationsteknik vilka möjligheter den kan ha i framtiden.
