Just nu håller Nato-länderna på att konsolidera sin ockupation av provinsen Kosovo, en del av den suveräna staten Jugoslavien. De gör det efter ett angreppskrig, som i allt väsentligt varit ett krig mot civilbefolkningen, inte mot militära mål. Ett krig som kulminerade med 78 dagars terrorbombningar för att tvinga landet till underkastelse.

Ockupationen åtföljs av ett mediakrig för att rättfärdiga ockupationen. Tony Blair talar vackert om det "nya moraliska korståg" som nu kommer att följa. "Vi har nu en chans att bygga en ny internationalism baserad på värden och rättsordning", skriver han i Newsweek.

Men Natos angreppskrig har ingenting med värden som mänskliga rättigheter och demokrati att göra, och absolut inte med rättsordning. Det handlar om imperialistisk rivalitet, kampen om kontroll över strategiskt viktiga områden, USA:s dominans över Europa, USA:s strävan efter världsherravälde. Den gamla sanningen att imperialismen leder till krig bekräftas än en gång.

Jugoslaviens folk har envist vägrat inordna sig i den nya världsordning som de imperialistiska makterna upprättat efter Sovjetunionens sammanbrott för tio år sedan. Jugoslavien har värnat sin självständighet, och för detta straffas det.

Tyskland och USA kämpar om kontrollen över Europa. De har med sinsemellan olika motiv hjälpts åt att stycka upp Jugoslavien i ett antal små, beroende stater. Genom kriget om Kosovo har USA ännu en gång, med Storbritannien som främsta bundsförvant, demonstrerat vem som har vapnen och hur det går för dem som inte fogar sig i diktat från Washington. Men också Tyskland har genom kriget stärkt sitt militära manöverutrymme. Detta lokala krig är en förövning för kommande kraftmätningar mellan imperialistmakterna. Att FN och folkrätten demonstrativt satts åt sidan öppnar vägen för fortsatta övergrepp med allehanda "humanitära" förevändningar. Det är en mycket farlig utveckling.

Men allting har två sidor. Kriget har inte varit en entydig framgång för USA och Nato. Det jugoslaviska folkets motstånd visade Natos svagheter, framför allt rädslan för ett markkrig och alliansens interna motsättningar. I Ryssland, Kina och många andra länder har folk börjat få upp ögonen för hotet. Ett motstånd, en verklig fredsrörelse, har börjat formera sig - även i Sverige. Detta är viktigt och hoppfullt.

Fredskrafterna står nu inför flera viktiga uppgifter:

att bekämpa Nato-propagandan och visa att ockupation inte betyder demokrati utan slaveri,

att kräva stopp för EU:s blockad av Jugoslavien och stöd åt återuppbygget,

att se till att Natoländernas ledare åtalas och döms för sina krigsförbrytelser.

Detta är uppgifter som kräver en bred mobilisering. Det är huvuduppgiften för den progressiva rörelsen.