Den reformistiska, parlamentariska vänstern har hittills varit mest framgångsrik i Indien, och det finns ingen anledning för marxister att distansera sig från den praktiken. Ulf Karlström presenterar basfakta om Indien de senaste årtiondena och värderar utvecklingen.

År 2000 beräknas Indiens befolkning uppgå till en miljard människor. Nästan 75 procent bor på landsbygden och 68 procent av arbetskraften är beroende av jordbruket för sin försörjning.1 Jorden rymmer således två stater, Kina och Indien, vilka tillsammans svarar för mer än 35 procent av hela världens befolkning.

Indien och övriga länder i Sydasien är fattiga. Skillnaden i förhållande till länderna i Ostasien är enorm. Förre ordförande i valkommissionen, T.N. Seshan, anger att 50 procent av Indiens befolkning är fattiga.2 Stefan de Vylder citerar Världsbankens uppgifter att 1985 var 420 miljoner (mer än 50 procent) fattiga och 250 miljoner (30 procent) extremt fattiga; gränserna var satta vid årsinkomsten på 375 resp 275 USA-dollar.3 Som alla medelvärden ger även dessa en oskarp bild, men kanske fångar benämningen extremt fattiga något, i synnerhet som nästan en tredjedel av Indiens befolkning inkluderas i gruppen.

Indien har inte alltid varit fattigt. Det är en social och ekonomisk utveckling som drivit landet in i extrem massfattigdom. En ekonom beskriver den historiska utvecklingen i Indien på detta sätt:

" till och med 1700-talet hade Indien en relativt avancerad ekonomi, och indiska produktionsmetoder och organiseringen av industri och handel tålde att jämföras med de mest framskridna i andra delar av världen ... ett land som har framställt och exporterat de finaste muslintyger och andra exklusiva tyger och varor vid en tid då britternas anfäder förde en synnerligen primitiv tillvaro" 4

Den amerikanske ekonomen och marxisten Paul Baran sammanfattar Indiens skövling:

"Den brittiska administrationen i Indien förstörde systematiskt alla rottrådar och grundvalar i det indiska samhället. Jord- och skattepolitiken ödelade den indiska byekonomin och ersatte den med parasitära jordägare och penningutlånare. Handelspolitiken förstörde det indiska hantverket och skapade de indiska städernas beryktade slum, fylld med miljontals sjuka och svältande fattiga. Den ekonomiska politiken bröt sönder alla tillstymmelser till en inre industriell utveckling och gynnade tillväxten av spekulanter, småhandlare, köpmän och alla sorters bondfångare som nödtorftigt sökte skaffa sig ett osäkert levebröd i ett ruttnande samhälles virrvarr."5

Det brittiska koloniala arvet som överlämnades 1947 till indierna har varit tungt, mycket tungt. En inhemsk överklass, samlad i Kongresspartiet, kontrollerade politiken fullständigt fram till 1977. Trots enstaka ansatser till folklig ekonomisk politik, t.ex. under Indira Gandhis s.k. vänstersväng 1969-73, vilken mest betingades av den hårda klasskampen (naxaliterna m.fl. 1967 och framåt) och nationalism, utplundras de indiska bondemassorna skoningslöst. Utveckligen har sedan 1990-talets början gått in i en accelerande fas sedan Kongresspartiet under Rao öppnade Indien för nyliberalismens härjningar. Det har till viss del ökat den ekonomiska takten, men framför allt vidgat klassklyftorna i Indien.

Redan idag kokar Indien av undertryckta konflikter i hägnet av den splittring som den brittiska kolonialismen lämnade efter sig och som den indiska överklassen skruvat upp maximalt: jättestäderna med sin monstruösa fattigdom, motsättningar mellan centralregeringen och delstaterna, mellan språkligt-etniska grupper, mellan religiösa grupper, mellan exportjordbruk och överlevnadsjordbruk, mellan utländsk/indisk storindustri och hantverksmässig industriell produktion. Dagstidningar eller en studieresa vittnar om den ytterst labila situationen, på väg mot kaos:

Efter mordet på Indira Gandhi 1984 organiserar funktionärer från Kongresspartiet veritabla blodbad på sikher i Delhiområdet.

Dagligen mördas många lantarbetare och fattigbönder av godsägarnas inhyrda mördargäng.

Ibland svarar de fattiga med att slå ihjäl några godsägarfamiljer

Den sekulära staten Indien håller på att slitas sönder därför att överklassen väljer att matcha fram en rent fascistisk hindu-nationalism

Kristna byar stormas och bränns ned av hindufascister inom Shiv Sena, Sangh Parivars och andra delar av partiet BJP

En hindumobb bränner ihjäl en missionär från Australien och hans två småbarn på öppen gata

Delstater som Kerala och Andra Pradesh dräneras på skattemedel, vilka konfiskeras av centralmakten i Delhi

Små konflikter om t.ex. en lokal djurtransport på en lastbil kan i mars 1999 urarta, och en efterföljande polischock resulterar i tio döda och hundratals skadade.

Hur är det då med vänstern? Kommunismen, med inspiration från Sovjetunionen, vann insteg i Indien under 1920-talet. Under de kommande årtiondena fram till frigörelsen från England 1947 deltog kommunister aktivt i den anti-koloniala kampen. Ofta blandades klasskampen mellan lantarbetare och godsägare med kampen för nationellt självbestämmande genom att lokala furstar i slutskedet försökte rycka russinen ur den indiska kakan. I Alleppey, i nuvarande Kerala, brände den lokala furstens reguljära militär 1946 ned två byar, Punnapra och Vayalar, och flera hundra arbetare dödades i striderna. Omfattande strejker med början 1938 hade föregått dessa händelser.6

Under åren 1946-51 utvecklas klasskampen i Telengana, Hyderabad (nuvarande Andhra Pradesh), även till att omfatta väpnad kamp. I 3.000 byar fördelas godsägarnas jord till lantarbetare och fattigbönder. Som mest omfattade upproret tre miljoner människor och 40.000 km2. Trots omfattningen av regionalt uppror tvekar kommunisterna om fortsättningen. Är Indien verkligen "moget" för en revolution? Jan Myrdal skriver: "Det evigt splittrade Indiens kommunistiska parti, CPI, var vid denna tidpunkt mer splittrat än någonsin".7 Diskussioner sker även med Moskva. Till slut backar det indiska kommunistpartiet CPI. Centralregeringen under Nehru slår ned upproret med exempellös grymhet; lantarbetare slaktas i tusentals och kommunister hängs i stolpar i byarna som avskräckande exempel.

Efter detta förödande nederlag samlar sig CPI kring den parlamentariska vägen. Man räknar med att vinna valen 1955 i Andhra Pradesh. Kongresspartiet ingår taktiska allianser och genom systemet med enmansvalkretsar förlorar CPI valet, trots att man får 40 procent av rösterna i snitt, och 49 procent i enstaka valdistrikt.

CPI splittras 1964 och Indien får två formellt kommunistiska partier, CPI och CPI(M), där M står för marxist. Några år senare bryter sig marxist-leninister ut ur CPI(M), som anklagas för revisionism, manifesterad i den vacklande inställningen till bondeupproren i Naxalbari i norra Västbengalen. Så bildas 1969 CPI(ml). Efterhand upprättas flera kommunistiska grupper, vilka åberopar de kinesiska kommunisternas bonderevolutionära väg. CPI(M) vinner delstatsvalen i Kerala och Västbengalen och bildar under olika perioder regering. CPI(M) drivs successivt i motsatsställning till "naxaliterna", och accepterar till slut att militären slår ned upproren.

Idag domineras vänsterpolitiken av CPI(M), medan CPI spelar en blygsam roll. CPI(M) har spelat en stor roll i tre delstater, Kerala, Västbengalen och Tripura. Bägge partierna har emellertid sin egen fackföreningsrörelse. Runtom i landet finns små revolutionära grupper utan någon större samordning. Störst är CPI(ml) Liberation, CPI(ml) Peoples War, CPI(ml) Party Unity och Maoist Communist Center (MCC). Några av dem har hemsidor på Internet. I slutet av 1998 och första halvåret 1999 rasade blodiga klasstrider i Bihar mellan godsägarnas privatarméer och fattigbönder, organiserade av dessa små revolutionära grupper.

Staten Indien skapades genom att den brittiska kolonialismen successivt slog under sig eller kontrollerade det vi idag kallar Indien, Pakistan och Bangladesh. Något enhetligt Indien har aldrig funnits. De 24 delstaterna i Indien speglar i stor utsträckning språkliga, kulturella, religiösa eller regionala särarter. Det är bara Kongressrörelsen och senare Kongresspartiet som förmått överbrygga denna splittring och fungera som en allindisk kraft. Kommunisterna har aldrig klarat av det, utan är koncentrerade till vissa delstater.

Indien har aldrig haft en radikal borgarklass som med hjälp av en kapitalistisk organisering av produktionen brutit sönder det gamla feodalsamhället. Tvärtom flyttade den indiska godsägarklassen in i det självständiga Indiens stats- och partiapparat. Hinduismens kastsystem har därför bevarats och fungerar tyvärr fortfarande, för att förtrycka och splittra det arbetande folket.

Fackföreningsrörelsen speglar dessvärre denna splittring, och liknar t.ex. den i Frankrike eller Italien med flera konkurrerande organisationer. Uppsplittringen är ännu större i Indien och de olika fackföreningarna är knutna till olika politiska partier8. Facken samarbetar ofta på lokal nivå. men tillfrågade fackliga funktionärer tror inte på någon sammanslagning inom överskådlig tid.

Lantarbetare och fattigbönder i Indien har alltid gjort uppror mot utsugningen. Så sker också idag, och det är förvisso ingen överdrift att säga att klasskampen rasar idag i Indien. Ändå sitter förtryckarna kvar, om än inte i orubbat bo, men dock vid makten. Vad kommer att hända i Indien?

När man läser om böcker från 1970- och 80-talen om Indien, t.ex. Lasse och Lisa Bergs från 19709 och Jan Myrdals från 1980, är det som om tiden stått stilla. Det har naturligtvis hänt mycket under 20-25 år. Men ändå inte:

"Men det är här utanför städerna i tredje världens bondefattigdom som framtiden föds; här trampas nu detta århundrade ett vin som kommer att skölja över länderna." (Myrdal, s. 10)

"Det är visserligen just de fattiga och utslaget onyttiga bondemiljonerna som utgör den huvudkraft vilken kan - kan - öppna en framtid för Indien. Jag skriver alltså inte kommer att, jag skriver kan. Ty religion, kast, språk kan av de härskande utnyttjas för att oskadliggöra de förtryckta och utsugna. I sina slumområden och dynghögar till byar kan man hetsa dem till att slita sönder varandra som svultna vilddjur i bur. Det är en klassisk metod"10

Den marxistiska rörelsen i Indien har prövat både den legala parlamentariska vägen och den icke-legala, revolutionära vägen. Vilken av vägarna har varit mest effektiv och gett resultat?

I det korta perspektivet har uppenbarligen CPI(M):s arbete i Kerala, och i mindre grad även i Västbengalen, varit mest framgångsrikt. CPI(M) har utvecklat en reformistisk strategi av närmast socialdemokratisk typ, även om språkbruket och formerna för mobilisering är revolutionära. Idag är det arbetande folkets situation i Kerala bättre än i andra delstater i Indien. Kerala toppar utvecklingen när vi mäter den med Human Developement Index (HDI) vilket är ett sammansatt mått av flera områden, t.ex. livslängd, barnadödlighet, födelsetal, läskunnighet, förbrukning av dagstidningar, jämställdhet mellan könen m.m.11 Det paradoxala är att Kerala ligger långt ned vad gäller BNP per capita, och delstaten har hög arbetslöshet. Kerala har en låg grad av industrialisering, även om export av s.k. cashcrops (te, peppar, kardemumma, cashewnötter) spelar en stor roll. Eftersom BNP är ett medelvärde, och inte säger något om spridningen av inkomsterna, visar Kerala att man kan ha en relativt hög livskvalitet trots låg BNP per capita.

Kerala har i olika omgångar genomfört en begränsad jordreform, vilken dock i övriga Indien framstår som omstörtande. Utbildningsnivån är också mycket högre i Kerala än i andra delstater. Nu tycks emellertid dels reformtakten ha stannat upp, dels hotas Kerala av den pågående nyliberalismen. I mars 1999 var det en öppen fråga om delstatens ineffektiva titandioxidindustri skulle konkurreras ihjäl av en internationell kemikoncern. Kerala har även i ett annat avseende varit sårbart. Den tätbefolkade delstaten är nämligen inte självförsörjande på ris, vilket måste importeras från angränsande delstater.

Kerala har sin stora tillgång i ett politiserat och organiserat folk. Här har CPI(M) spelat en viktig roll, men även Kongresspartiet har en radikalare framtoning i Kerala än på andra ställen, t.ex. genom en facklig mobilisering.

Delstaternas makt är begränsad i Indien. Centralmakten kan på en rad sätt begränsa delstaternas möjligheter. Den begränsade jordreformen i Kerala gör t.ex. att de stora plantagägarna - oftast i bolagsform - sitter kvar på egendomarna. Det är ont om jord i det tättbefolkade Kerala, och en kapitalistisk utveckling - och effektivisering - av jordbruket skulle ställa mängder av människor arbetslösa. Finns det ingen industri som kan suga upp arbetskraften, kan den politiska situationen förändras i Kerala - i negativ riktning!

Hindunationalismen är idag ett av Indiens stora orosmoln. I Kerala har CPI(M) mycket förtjänstfullt drivit en sekulär motrörelse. Hinduhögerpartiet BJP är också svagt i Kerala. Sådana omständigheter gör att CPI(M):s arbete i Kerala måste bedömas som både framgångsrikt och revolutionärt. Frågan är om det räcker mot bakgrund av att Indien kokar? Å andra sidan saknar en ensidig militär inriktning av politiken helt möjlighet att slå broar till andra grupper och klasser för att stoppa upp den starka hindu-reaktionära rörelsen. Mot den bakgrunden finns det ingen anledning för marxister att distansera sig från CPI(M):s praktik. Kanske är det så att den notoriska splittringen inom den indiska kommunismen gör att marxistiska grupperingar som Clarté bör stödja även vänsterreformistiska strömningar som CPI(M)?

Den indiska politiska mosaiken och uppsplittringen gör det svårt att bedöma utvecklingen på kort sikt. På lång sikt, däremot, vill man instämma med Jan Myrdal när han 1980 skriver:

"Uppe i Östra randbergens skogar i Andhra Pradesh höjer en bambuhuggare av koya-stammen, nästan naken, bara klädd i det lilla höftskynket, handen till hälsning:

Lal salam, säger han. Röd hälsning. Hela världen tillhör oss."

Noter

  1. Nästan all indisk statistik avser det senaste folkräkningsåret 1991. Källa: India 1999 - a reference annual. Ministry of information & broadcasting. Government of India.
  2. T.N. Seshan. 1995. The degeneration of India. Viking Penguin India.
  3. Världsbanken. 1990. World developement report - Poverty. Stefan de Vylder. 1995. Om fattigdomen och rättvisan i världen. Forum Syd.
  4. V. Anstey. 1929. The economic developement of India (4th ed 1952). Citerat från Paul Baran. 1962. The political economy of growth. Monthly Review Press.
  5. Baran, a .a., s. 149
  6. Namboodiripad, E.M.S. 1994. The communist party of Kerala. Six decades of struggle and advance. National Book Centre. New Delhi. Även: A history of Indian freedoms struggle. Social Scientist Press, Trivandrum. 1986.
  7. Jan Myrdal. Indien väntar. Norstedts. 1980, 1985. Om Telengana-upproret s. 271 ff, 380 ff.
  8. Det största facket är INTUC och knutet till Kongresspartiet. Därefter kommer BMS, kopplat till hinduhögerpartiet BJP, CITU knutet till CPI(M), AITUC till CPI, samt UTUC knutet till Socialistrevolutionärerna; det senare är en marginell företeelse. Därutöver förekommer regionala fackföreningar, knutna till regionala partier, t. ex. dravidiska i delstaten Tamil Nadu.
  9. Lasse och Lisa Berg. 1970. Ansikte mot ansikte. Rabén och Sjögren.
  10. I utgåvan från 1985 lade Jan Myrdal till två kapitel, bl a "Ett ställningstagande fem år senare", (s. 410).
  11. R.W Franke & B.H. Chasin. Kerala. 1992, 1994. Developement through radical reform. Promilla and Co. Publishers.