Tekniska problem med tidskriftsartiklar

Vårt artikelarkiv påverkas av ett tekniskt problem som gör att det för närvarande tyvärr inte går att se bilder i äldre tidskriftsartiklar. Vi jobbar på att lösa problemet, men tyvärr kan det ta lite tid innan bilderna är tillgängliga igen. 

Artiklarna i det nummer som är aktuellt för e-prenumeranter innehåller alla bilder.

Webbredaktionen

 

Den 4 februari sköts den 19-årige Amadou Diallo till döds utanför sin lägenhet i Bronx. Fyra civilklädda poliser avlossade 41 skott mot honom. 19 av dessa träffade. Efter dödsskjutningen började protester höras i New York. Först ut var radikala ledare för minoritetssamfundens organisationer. Diallo kom från Guinea, och många inom minoritetssamfunden menar att polisen systematiskt trakasserar dem som tillhör etniska minoriteter i jakten på brottslingar. Till och med New Yorks högertidning the Post, som inte direkt är känd för att göra gemensam sak med medborgarrättsaktivister, ansåg att någonting hade gått fel.

Demonstrationerna utanför polishögkvarteret på Police Plaza No 1, där demonstranter blockerade ingången och lät arrestera sig, växte dag för dag och nådde sin kulmen när celebriteter som pastor Jesse Jackson och skådespelerskan Susan Sarandon tillsamman med över tusen meddemonstranter ikläddes handbojor.

Demonstranterna uppnådde två av sina mål när det dels beslutades att de fyra poliserna skulle åtalas för mord, dels att de så kallade Street Crime Units hädanefter ska kläs i polisuniformer och få en etnisk sammansättning som bättre representerar befolkningen i New York.

Borgmästare Rudolph Giuliani har föresatt sig att rensa New York från element som stör anständiga människors vardag. Han har gett polisen ganska fria tyglar, och många menar att polisövergreppen har ökat markant sedan upprensningen inleddes. Det är kanske naivt att tro att Diallos död ska leda till genomgripande förändringar, men protesterna har visat att gräsrotsaktivism kan spela en roll också i New York.

Varför väckte då Diallos död sådan genklang? Händelsen är långt ifrån unik. 1997 misshandlades den haitiske invandraren Abner Louima brutalt på en polisstation i Bronx genom att polismän förde upp en vaskrensare i hans ändtarm. Och New York-borna har inte i någon större utsträckning protesterat mot de metoder som använts för att rensa gatorna från utslagna fridstörare.

Förklaringen till att Diallos död blev en tändande gnista kan kanske sökas i att han befann sig på rätt sida om den punkt där empati är möjlig. Diallo var obeväpnad och hade aldrig varit i klammeri med rättvisan. Han hade uppehållstillstånd. Han var fattig men ingen tiggare. Han var religiös och uppfattades av dem som kände honom som blyg och vänlig. Hans död visade för New York-borna att Giulianis politik kan drabba, om inte dem själva eller någon de känner, så åtminstone någon de skulle kunna känna för.

I ett land där så gott som alla har en släkthistoria som börjar med att en fattig stackare lämnar sitt hemland för att under stora vedermödor försöka kämpa sig till en dräglig existens i frihetens och hjältarnas hemland blev Diallos död ett hot mot själva den nationella myten.