1968 har jubilerats i böcker, tidningar och etermedier. I Sverige var det inte ett politiskt viktigt år, hävdar Peter Sundborg. Men vänd blicken mot tredje världen, den marxistiska renässansen och det sega organisationsbygget!

Kårhusockupationen, Båstadskravallerna och rebellrörelsens uppgång och fall - dessa händelser har i borgerliga medier fått symbolisera 1968 och vänsterupproret i Sverige över huvud taget. Men hade dessa händelser så stor betydelse för vänstern i Sverige? Knappast. Den fanatiska och sekteristiska rebellrörelsen hade möjligen en negativ betydelse, som exempel på en väg vänstern inte borde slå in på. Kårhusockupationen och Båstadskravallerna stod för en slags upprorsanda, men inte mer, de var snarast atypiska händelser.

1968 var utan tvekan ett viktigt år, men inte i Sverige. Det var några världshändelser som gjorde året 1968 så betydelsefullt. I den här artikeln vill jag försöka ringa in några viktiga faktorer som hade betydelse för vänsterrörelsen, i Sverige, Europa och världen. Jag ska försöka teckna en bakgrund till det vänsteruppsving som präglade Sverige och världen under 1960-talet.

1. Befrielsekampen i tredje världen. Den ekonomiska och politiska situationen inom den kapitalistiska världen direkt efter andra världskriget var helt avgörande för den efterföljande utvecklingen. Liksom efter första världskriget befann sig delar av den kapitalistiska världen i ekonomisk kris och sönderfall. Japan, Tyskland och Italien var besegrade och utarmade. Frankrike krossades 1940 och fick genomlida fyra år av tysk ockupation med stora förluster i rikedom och anseende. Storbritannien var en segrarmakt, men landet var utmattat och mycket fattigare än före kriget. USA däremot hade stärkt sin ställning. Monopolföretag hade tjänat mycket pengar på kriget och landet stod dessutom med en intakt produktionsapparat. USA hade under världskrigets gång byggt upp en enorm militär styrka.

I flera kolonier hade den inhemska befolkningen, tillsammans med brittiska, franska och amerikanska styrkor, kämpat mot fascismen. Men så fort fascisterna var bortdrivna förändrades huvudmotsättningen i kolonierna. Folken i kolonierna ville ha självständighet, men imperialiststaterna ville behålla makten. I länder som Indonesien, Vietnam och Korea utkämpades regelrätta krig mellan befrielserörelserna och imperialistmakterna, med USA i spetsen. I Vietnam bet sig amerikanarna fast och kriget fortsatte under hela 1950- och 1960-talen.

Orsaken till att Indonesien, Vietnam och Korea var så viktiga för USA och de andra imperialistmakterna var inte bara fruktan för koloniernas självständighet, utan också fruktan för de starka kommunistiska rörelsernas framryckning. Med kommunisternas maktövertagande i Kina 1949 hade ett jätterike förlorats för den kapitalistiska/imperialistiska världen. USA och de andra imperialistmakterna insåg att fler kommunistiska segrar skulle innebära att den kapitalistiska världens ekonomiska utrymme minskade. Kommunisterna var därför ett stort problem, inte bara i Asien utan även i övriga delar av världen. I Afrika fanns det starka kommunistpartier i bland annat Sudan. I Latinamerika hade kommunisterna framgångar i Brasilien och senare på Kuba.

10612_01.jpg

Men den antikoloniala och antiimperialistiska rörelsen bestod naturligtvis inte bara av kommunister. I de flesta tredje världen-länder fanns över huvud taget inga kommunistiska partier. Kampen fördes av nationalistiska rörelser vars mål vara att göra slut på det koloniala styret och uppnå självständighet. I många afrikanska kolonier var det före andra världskriget framför allt folk ur de övre mellanskikten som skapade organisationer och rörelser med antikoloniala, nationalistiska mål. Kampen var sporadisk och nådde inte ut till de breda folklagren. Den utgjorde inget större hot för de koloniala administrationerna. Efter andra världskriget blev situationen i Afrika en annan. Kampen breddades. Massaktioner blev vanligare. Fattiga bönder protesterade mot försämrade villkor. Fackföreningar började växa fram och de blev viktiga delar i den nationella kampen.

Framgångarna för de afrikanska nationella rörelserna lät inte vänta på sig. Kolonierna var inga stater i någon rimlig mening. Imperialistmakterna hade inte byggt upp några statsapparater, det låg inte i deras intresse. Det som fanns var små koloniala administrationer som framför allt skulle garantera den koloniala ekonomiska utsugningen. Det här innebar att när de nationella antiimperialistiska rörelserna började organisera massaktioner så hade många koloniala administrationer svårt att hålla emot. De hade naturligtvis viss militär personal. Men en del europeiska imperialistmakter hade inte möjlighet att satsa så mycket pengar och militärer att de skulle kunna hålla sig kvar i kolonin. Den forne världshärskaren Storbritannien hade inte krafter nog att hålla kvar sitt imperium. En efter en föll de brittiska kolonierna.

Imperialistmakterna Frankrike och Portugal däremot var inte beredda att ge upp vissa av sina kolonier. De satsade enorma pengar på att militärt hålla sig kvar. I de portugisiska kolonierna Angola, Mocambique och Guinea och i den franska kolonin Algeriet startades gerillakrig mot imperialistmakterna. Gerillakrigföringen hade utvecklats av de kinesiska och vietnamesiska kommunisterna. Gerillakriget visade sig vara effektivt trots motståndarens numerära överlägsenhet. Gerillan var rörlig och kände terrängen väl. Den kunde undvika stora slag och i stället inrikta sig på långvarig utnötning.

I början av 1960-talet hade ett 30-tal afrikanska stater blivit självständiga. Många länder i Asien hade blivit självständiga. Men i bland annat Vietnam, Angola, Mocambique, Guinea och Algeriet pågick fullt krig mellan imperialistmakter och gerillarörelser. Många icke-kommunistiska nya afrikanska stater var starkt påverkade av kommunistiska och socialistiska idéer. De försökte sig på olika former av socialistiska experiment. Råvarutillgångar och andra tidigare koloniala företag nationaliserades. Flera länder försökte göra sig fria från det växande beroendet av den nya imperialistmakten USA. Men det var naturligtvis svårt. USA:s ekonomiska och militära makt hade vuxit enormt. USA var nu den utan jämförelse viktigaste imperialistmakten. I och med att de flesta nyligen självständiga tredje världen-länderna var knutna till den kapitalistiska ekonomin blev de också inlemmade i ett system av dominerande och underordnade länder. Undantagna var naturligtvis de socialistiska staterna Kina, Korea, Vietnam och Kuba.

Tredje världens kamp var både nationellt demokratisk och socialistisk. I Kina tog folket steget fullt ut och skapade ett socialistiskt samhälle. Men i de flesta andra länder stannade man upp efter att ha uppnått den nationellt demokratiska befrielsen genom att köra ut kolonialmakten. Orsaken till att både den nationellt demokratiska kampen och den socialistiska kampen var två enheter i samma rörelse var den gemensamma fienden, imperialismen. Eftersom imperialismen inte är en stats valda politik eller en kortvarig historisk period, utan ett stadium i kapitalismens utveckling försvagas den både av en nationellt demokratisk omvälvning och en socialistisk revolution. Försvagningarna är till fördel för rörelsen som helhet.

10612_02.jpg

Marxismens renässans. Eftersom socialdemokraterna och socialisterna sedan lång tid tillbaka övergivit marxismen var det framför allt kommunistpartierna som såg som sin uppgift att förvalta det marxistiska idéarvet. Kommunistpartierna var dock i allmänhet starkt ideologiskt knutna till Sovjetunionen, och den sovjetiska så kallade marxismen-leninismen var präglad av den stalinistiska dogmatiska förstelningen. Efter Stalins död 1953 blev det allt svårare för sovjetledarna att hålla kvar kommunistpartierna under sitt ideologiska paraply. En del kommunistpartier började utveckla en reformistisk politisk linje, och marxismen blev då allt mindre intressant. Samtidigt ökade i stället intresset för Marx bland vissa intellektuella i USA och Västeuropa. Det var starten på en marxismens renässans som sedan spreds över hela världen. Marx återutgavs, nytolkades och diskuterades. I Sverige blev Ivan och Ruth Bohman i november 1968 klara med sin översättning av Marx Kapitalet: Första bandet.

Det gjordes också vidareutvecklingar av Marx teorier, till exempel Monopoly Capital från 1966 av Paul Sweezy och Paul Baran. I boken klagade författarna över "den marxistiska samhällsvetenskapens stagnation" efter Lenins tid. Marxisterna hade, hävdade Baran och Sweezy, bara upprepat lärofaderns välkända formuleringar, men de hade misslyckats med att analysera kapitalismens utveckling efter Marx. Men Sweezy och Baran kunde knappast klaga på intresset för Marx under senare delen av 1960-talet, inte heller på mängden av nytolkningar och vidareutvecklingar som då florerade, även om de knappaste instämde med ens en bråkdel av dem.

I början av 1960-talet utbröt det som har kallats Den stora polemiken, vilket var en offentlig diskussion mellan Sovjetunionens kommunistparti och Kinas kommunistparti. Diskussionen var omfattande och långvarig. Den startade kring 1960 och höll på till 1964. Huvudfrågorna i polemiken var hur kommunisterna skulle analysera världsläget, vilka motsättningar som var viktigast och hur kampen mot imperialismen skulle föras. Sovjetkommunisterna ansåg att risken för ett världskrig, med atomvapen inblandande, var den viktigaste frågan. Allt som kunde göras för att förhindra ett krig skulle göras, de förespråkade fredlig samlevnad. Den viktigaste motsättningen i världen gick mellan det kapitalistiska systemet och det socialistiska systemet. Mellan dessa båda system pågick en fredlig tävlan och det var viktigt att den förblev fredlig. Sovjet ansåg också att det var möjligt med en fredlig övergång till socialism i de kapitalistiska länderna. Kineserna däremot ansåg att den viktigaste frågan i världen var tredje världens antiimperialistiska, revolutionära kamp mot imperialismen, med USA i spetsen. De förespråkade bildandet av bredast möjliga enhetsfronter mot USA-imperialismen. De kritiserade allt tal om fredlig samlevnad, fredlig tävlan och fredlig övergång till socialism.

Polemiken var som nämnts offentlig. Den bör rimligen ha skapat en hel del turbulens inom hela den så kal-lade socialistiska världen, som omfattade en stor del av världens befolkning vid den här tiden. I Sverige kommenterades debatten i Sveriges kommunistiska partis tidskrift Vår Tid. I den framväxande amerikanska och europeiska vänsterrörelsen var det inte den sovjetiska synen på världen som väckte genklang. Vänsterrörelsens utveckling låg mer i linje med den kinesiska analysen, även om en mycket liten del av rörelsen kunde betecknas som maoistisk.

3. En ny världsbild växer fram. Författaren Artur Lundkvist skrev 1964 en artikel i Clarté med rubriken Bekymret Amerika som fullständigt bröt med den i Sverige totalt dominerande bilden av USA som det stora föregångslandet. Lundkvist beskrev USA som en kapitalistisk och imperialistiskt expansiv och mycket farlig stat som hade intressen över hela världen och som inte hade något emot att stödja diktatorer, vilka förtryckte sitt eget folk. Det som bekymrade Lundkvist var inte minst svenska nyhetsförmedlare som "deltar utan nämnvärda reservationer i utbredandet av amerikanska uppgifter. Skamlös propaganda framförs som fakta. Det ser alltid ut som om Amerikas sak är vår. När USA inleder krigshandlingar betecknas det som försök att rädda freden." Han gav heller inte mycket för den socialdemokratiska regeringens ställningstagande mot orättvisor i världen, när den samtidigt var beredd att göra gemensam sak med den mäktigaste och hänsynslösaste kapitalistiska makt som existerade.

Det var helt enkelt omöjligt att skaffa sig en bild av världen genom att läsa svenska dagstidningar. Detta insåg en rad svenska intellektuella som i början av 1960-talet själva reste ut för att skaffa sig kunskaper. Sara Lidman reste till Afrika, Sven Lindqvist reste till Asien och Latinamerika, Anders Ehnmark och Per Wästberg reste också till Afrika, Jan Myrdal åkte till Afghanistan och Kina.

Under samma tid började det i tidskriften Zenit dyka upp artiklar om kolonialismen och imperialismen i Asien och Afrika. De skrevs av Göran Therborn, och de hade en syn på tredje världen som helt och hållet avvek från den då förhärskande. Therborn skrev bland annat om olika socialistiska, kommunistiska och nationalistiska rörelser i Asien och Afrika - deras framgångar och motgångar. Therborn ansåg att den ryska revolutionen 1917, vilken i Asien uppfattades som antikolonialismens första stora seger, hade stor betydelse för de progressiva nationaliströrelserna.

På Zenit såg man med stor misstro på de stora svenska dagstidningarnas nyhetsrapportering om utrikesfrågor. Svenska medier litade i allt för hög utsträckning på uppgifter från amerikansk nyhetsförmedling. Uppgifter som enligt Zenits redaktion inte överensstämde med fakta eller var förvrängningar av fakta. I början av 1965 publicerade tidningen de viktigaste delarna av vietnamesiska FNLs program. Det här skulle bli en viktig del av vänsterns arbetsmetod under 1960-talet - att låta tredje världens folk och befrielserörelser tala för sig själva.

Även i Clarté publicerades under mitten av 1960-talet allt fler artiklar om befrielserörelser i tredje världen. Clarté ägnade också stort utrymme åt en annan fråga som blev mycket viktig för vänstern, analysen av imperialismen. Bo Gustafsson skrev 1966 en artikel med rubriken Varför Vietnam? Han menade att kapitalismens naturliga självexpansion drev imperialismen mot en ständig utvidgning. Socialismens etablering i först Sovjet och Östeuropa, sedan i länder som Kina, Nordvietnam och Kuba inskränkte kapitalismens marknader för investeringar och utsugning. Problemen för kapitalismen blev inte bättre av de nationella sociala revolutioner som ägde rum i andra tredje världen-länder. För att kunna lösa situationen med allt större tapp för kapitalismen måste allt extremare metoder tas i anspråk. Det var framför allt den amerikanska imperialismen som stod för dessa metoder, skrev Gustafsson. USA hade föresatt sig att definitivt sätta stopp för tredje världens befrielse från det imperialistiska greppet. Den gemensamma uppgiften för alla framstegsvänliga folk och nationer var att se till att denna föresats inte lyckades, ansåg Bo Gustafsson. Och Vietnam var den plats i världen där det pågick ett regelrätt krig mellan USA-imperialismen och en befrielserörelse.

10612_03.jpg

Analysen av imperialismen var en kärnfråga. Det var inte möjligt att utveckla solidaritetsrörelser utan en sådan. Bo Gustafsson bidrog. Men det gjorde också många andra. Till exempel Leo Huberman, Pierre Jalée och Samir Amin. Dessa författare översattes till svenska.

4. De organiserade upprorens betydelse. Jag nämnde inledningsvis att kårhusockupationen och Båstadskravallerna var atypiska för vänstern i Sverige. Det som var mer typiskt var det långsiktiga organisationsarbetet. Vänstern i Sverige var förhållandevis välorganiserad. Och det var nya organisationer. Ett exempel på det långsiktiga organisationsuppbygget var De förenade FNL-grupperna. DFFG hade en ganska enkel folkrörelsestruktur med en beslutande kongress, en förbundsstyrelse och relativt självständiga lokalgrupper. Det här var en flexibel och uppenbarligen väl fungerande struktur. Lika viktig som den organisatoriska strukturen var den politiska. DFFG var en enhetsfront. Tre paroller utgjorde grunden: USA ut ur Vietnam. Stöd Vietnams folk på dess egna villkor. Bekämpa USA-imperialismen. Den organisatoriska strukturen och den politiska linjen vaskades fram under flera år av diskussioner. De första FNL-arna fick ta strid både med socialdemokrater, som saknade en hållbar analys av imperialismen, och med rebeller och trotskister, som inte ville ha en enhetsfront. Kulmen för den svenska Vietnamrörelsen nåddes första maj 1972 när 50 000 människor samlades på Norra Bantorget för att kräva att USA skulle sluta bomba i Vietnam och lämna hela Indokina.

10612_04.jpg

Upprorsandan var en gemensam nämnare för hela vänstern. Den stora inspirationskällan var naturligtvis befrielsekampen i tredje världen. Förutsättningarna var bland annat utbildningsexplosionen och ungdomarnas relativa ekonomiska oberoende. Bidrog till upprorsandan gjorde den nya musiken och kulturen, anknytningen till den revolutionära traditionen och antikapitalismen i allmänhet. I Sverige var också det allt maktfullkomligare socialdemokratiska styret en stark källa till vänsteropposition. Socialdemokraterna genomförde till exempel en massaker på den svenska stadsbebyggelsen, vilket ledde omfattande och långvariga protester.

Just året 1968 kulminerade kampen på flera håll i världen. Têt-offensiven i Vietnam innebar att den amerikanska regeringen inte längre kunde påstå att det vietnamesiska motståndet var svagt, oorganiserat och nära kollaps. De vietnamesiska styrkorna trängde till och med in i Saigon och fram till den amerikanska ambassaden. I Paris och andra franska städer genomfördes på våren 68 omfattande studentprotester och strejker. Den franska regeringen var skakad. I Tjeckoslovakien genomförde Alexander Dubcek och hans regering en rad liberala reformer som möttes med entusiasm av det tjeckoslovakiska folket. Reformpolitiken fick dock ett abrupt slut i och med den sovjetledda invasionen i augusti 1968. I Sverige var det som nämnts ont om betydelsefulla händelser just 1968. År 1969 var viktigare, då utbröt den stora gruvstrejken.

5. Konklusion. Perioden från den kinesiska revolutionen 1949 och in på 1960-talet har kal-lats det andra revolutionära uppsvinget, framför allt tack vare befrielsekampen i tredje världen. (Det första uppsvinget kulminerade med Oktoberrevolutionen 1917.) Om det är en bra beskrivning eller inte kan diskuteras. Klart är emellertid att under samma period skedde ett enastående ekonomiskt uppsving i den kapitalistiska världen. Detta trots förlusterna av Kina, Nordvietnam, Nordkorea och Kuba, och trots alla motgångar i kolonierna. Till och med de i världskriget krossade länderna lyckades snabbt komma tillbaka. Man talade om Västtyskland och Japan som de "ekonomiska undren". Perioden karaktäriserades av uppåtstigande kurvor och högkonjunktur. När krisen kom under slutet av 1960-talet stod kapitalismen förhållandevis väl rustad och kunde möta krisen med en ekonomisk och ideologisk offensiv mot arbetarklassen och tredje världen. En offensiv som vi sett början på, men inte slutet.