Går vi mot en framtid utan mänskligt arbete? Nej, i vart fall inte inom jordbruket, menar sociologen Max Ajl. Och ett uthålligt jordbruk i en ekosocialistisk planekonomi måste grunda sig på småbruk med mycket arbete, i såväl fattiga som rika länder.

Debatten kring "the Green New Deal" - i kongressledamoten Alexandria Ocasio-Cortez' version men också i radikalare tappning som US Green Partys - har rört upp mycket diskussioner kring vägen till Utopia. Central i de diskussionerna är frågan om arbetet: Vem ska göra arbetet och hur ska det fördelas? Och hur mycket behöver den amerikanska livsstilen förändras?

Ekologiskt sinnade socialister och tillväxtkritiker brukar peka på att billig energi och överkonsumtion av råvaror är inbyggt i kapitalismens sociotekniska strukturer. Att bli kvitt kapitalismen förutsätter att kapitalistisk teknologi ersätts av något annat. Vi måste bokstavligen bygga en ny värld, som kan kräva mera arbete och betydligt sparsammare konsumtionsmönster i centrum, särskilt bland de välbärgade. Ekosocialister tenderar också att lägga större vikt vid jordbrukets roll i utvecklingen, i såväl centrum som periferi.

Ekomodernister tenderar å andra sidan att fokusera på att eliminera utsugningen men bevara så mycket som möjligt av kapitalismens fysiska infrastruktur och konsumtionsmönster. De ser framför sig att maskiner ersätter de ekologiskt destruktiva fabriker som i dag drivs av fysiskt arbete. Sak samma på landsbygden - prototyper till AI-robotar ersätter fruktplockare, och ännu ej existerande koldioxidinfångande maskiner ersätter regenerativt jordbruk, en beprövad metod att binda koldioxid. Mycket ofta föreställer de sig en totalt post-arbete-värld, som lägger grunden för en ny utopi: Fully Automated Luxury Communism.

De som intar den senare ståndpunkten glömmer ofta att dagens fördelning av arbete är frukten av ett mycket specifikt historisk läge. Det kännetecknas inte bara av temporärt billig energi - och tala om för Bangladesh, Seychellerna eller dina barnbarn att olja är billigt - utan också av en specifik fördelning av arbete i centrumstaternas jordbruk, industri och servicenäringar.

Geografen Matt Huber påstår till exempel att "mycket få riktiga mänskliga arbetare behövs för att odla den mat många av oss äter". Han använder detta till synes felaktiga påstående för att angripa dem som försvarar småjordbrukande som en aktiv antisystemkamp. Och han fortsätter: "Kapitalismen har skapat det första samhället där den stora majoriteten inte behöver arbeta i jordbruket. En återgång i detta avseende är varken politiskt möjlig eller önskvärd."

11005_01.jpg

Liksom många som skriver i den stilen skiljer inte Huber på jordbruket i rika och i fattiga länder. Han verkar inte förstå att sådana geografiskt specifika matproduktionssystem ingår i grundritningarna för ett världssystem.

Den beskrivande delen av hans påstående stämmer i första hand när man tänker på dem som arbetar i lantbruket i de rikare länderna, om än med betydande inbördes variationer. När vi vänder vår analytiska blick mot dem som arbetar i lantbruket i den periferi där mycket för att inte säga merparten av mänsklighetens mat produceras, inklusive de tropiska livsmedel som konsumeras i centrum, så faller påståendena att arbetet försvinner ur jordbruket platt till marken.

Arbetsintensivt jordbruk har varit och fortsätter att vara centralt i den globala kapitalismen. Socker producerat på Karibiens slavplantager försåg den brittiska arbetskraften med billiga kalorier och den brittiska härskarklassen med stora profiter. Som Utsa och Prahbat Patniak visar skaffade sig Storbritannien mycket av sitt välstånd genom att suga till sig det indiska jordbrukets rikedomar i form av jute, opium och kryddor under hela den koloniala perioden, på samma vis som Nederländerna byggde sitt välstånd på gummi och sockerrör från Java.

Sådana flöden av välstånd och värden från jordbruket till kolonialmakterna skapade strukturell svält. De var också basen för industrialiseringen - en historisk process, inte en teknisk modell.

I dag innehåller två tredjedelar av de 12 000 matvarorna i ett genomsnittligt västeuropeiskt eller nordamerikanskt snabbköp helt eller delvis produkter från tropiska områden. Produktionen av dem är arbetskraftsintensiv. Och många av dem som arbetar hårdast är också de som är hungrigast.

Arbetet har inte utplånats från matens varukedjor, utan blott från vissa länkar av dem, synliga i centrumstaterna. Dagens imperialism styr priserna, under- och avutvecklar periferin, underhåller massiva arbetskraftsreserver och trycker ned lönerna. Som en följd av detta har vi konsumenter i centrum tillräcklig samhällelig makt för att folk i andra samhällen måste arbeta för att producera vår mat. Eurocentrismen osynliggör det arbetet.

Där kapital har ersatt arbete i exportinriktade sektorer har det lett till katastrofala följder. Marken har koncentrerats i bourgeoisins händer, fattiga har flytt till slumområdena, en epidemi av skuldsättningsdrivna självmord i Indien, och i Tunisien självbränningar bland halvproletariatet. När de fattigas förmåga att göra anspråk på en del av produktionsresultatet sjunker, minskar konsumtionen och de får gå hungriga. Kapitalismen må ha producerat ett samhälle där vissa "inte behöver arbeta" i jordbruket. Men den har också producerat ett samhälle där konsumtionen i centrum - såsom den nu ser ut, med utbredd felnäring och fetma - skapar utarmning i periferin.

På den ekologiska fronten har industrijordbruket inneburit att man låtsas att mark och flora inte är levande enheter som kräver omvårdnad och uppmärksamhet. Om du behandlar det levande som det döda, borde det inte komma som någon överraskning om gravplatserna brer ut sig: jordflykt, algblomningar i Mexikanska golfen från gödselläckage, åkermarker i Mellanvästern så skadade att de inte kan ta upp vatten med åtföljande översvämningar som eroderar marken. Nya rapporter talar om biosfärkollapser planeten runt, mycket av det kopplat till industrialiserat jordbruk.

Samtidigt är självmordsfrekvensen bland USA:s återstående bönder högre än bland krigsveteraner. Och på samma gång överlever USA:s "effektiva", arbetskraftssnåla jordbruk bara tack vare massiva subsidier - öppna subsidier i form av statligt prisstöd och dolda subsidier i form av ohållbart billig energi. Det senare känner vi väl följderna av.

Arbetskraftsbehovet må ha minskat på USA:s lantbruk, men det är inte rätt väg att gå för att skapa ett nationellt odlingssystem.

Odlingssystemet är alltså baserat på 1) urbaniseringen i centrumstaterna, 2) jordbrukets obetydliga andel av arbetskraften i USA; och (3) den socialt skapade fattigdomen i periferins jordbruk. Utifrån detta påstår Huber ändå att "vi kan inte handla som om ett lantbruk baserat på småbrukare utgör någon materiell bas för ett samhälle bortom kapitalismen".

Det är oklart om Huber syftar på vägar till ett samhälle bortom kapitalismen, eller skriver recept för framtidens kök. I vilket fall, låt mig lägga några fakta på bordet om de mänskliga och sociala resurser som är tillgängliga i nuet, och om deras kapacitet för att förbättra livet för de allra fattigaste bland oss.

En omfattande litteratur klargör att agro-ekologiska småbruk i olika länder i det som kallades tredje världen kan föda runt 12-15 personer på en persons året runt-arbete på arealer på mellan en och två hektar. I pristermer ger agro-ekologiskt jordbruk högre avkastning än konventionellt jordbruk. Ändå ägnas en nära obefintlig andel av den globala jordbruksforskningen och -utvecklingen åt att utveckla, snarare än att bara beskriva, det agro-ekologiska småbrukets potential. Agro-ekologiskt jordbruk binder koldioxid, skyddar biologisk mångfald, och är motståndskraftigt mot klimatförändringar. Och det är inget tvivel om att småbrukare kan föda världen, eftersom de överträffar exportorienterade kapitalintensiva jordbruk räknat på avkastning per yta.

Vidare kan produktiviteten per person ökas (eller insatsen av arbetskraft minskas) genom uthålliga agro-ekologiska forsknings- och utvecklingsinsatser, helt i strid med dem som envisas med att hävda att småjordbrukande innebär att vara dömd till evigt råslit. Vad alternativet skulle vara är en fråga som brukar lämnas utan något bra svar.

Överallt i periferin är det småjordbruket som är basen för motståndet mot kapitalismen: genom att av-varufiera tillgången till mat, genom att täppa till marknadsmöjligheter för försäljarna av agroindustriella insatsvaror från storföretagen, genom att återta land från exportorienterad produktion av grödor för avsalu och ge det till fattigfolk för resursackumulation nerifrån, genom att öka inbäddningen i nationella jordbrukssystem och genom att skapa ökade interna marknader vilka kan bli basen för självständig industrialisering. En sådan industrialisering skulle av nödvändighet vila på insatsvaror från nationella källor, företrädesvis förnybara då så är möjligt. Exempelvis finns det helt enkelt ingen socioekologisk anledning att förlita sig så mycket på metall- och plastmöbler när trä fungerar lika bra men ger mycket lägre koldioxidutsläpp och inte kräver att man river upp berggrunden.

Vad gäller politisk framkomlighet vet vi från Ricardo Jacobs arbeten att sluminvånare i Sydafrika är intresserade av att återvända till jordbruk, och brasilianska jordreformbosättningar inkluderar före detta sluminvånare.

11005_02.jpgTvå tredjedelar av de 12 000 matvarorna i ett genomsnittligt västeuropeiskt eller nordamerikanskt snabbköp innehåller produkter från tropiska områden.

Huber och andra påstår att livet som småbrukare innebär tvång. Att förlita sig på småbrukare för att föda världen skulle därför innebära ännu mera tvång. Men det handlar inte om att tvinga småbrukare att föda stadsbefolkning, utan om att fattigare länders ekonomier måste hitta en väg att balansera jordbruks- och icke-jordbruksarbetskraft. Och samtidigt måste de röra sig bort från de jordbruksexportdrivna modeller som skapat en slumområdenas planet. Sådana modeller utsätter småbrukare för en enorm press, genom otillräckliga krediter, osäkra arrendevillkor eller framtvingad industrialisering med orimligt prissatta insatsvaror. Det är dessa modeller som är kärnan i den "skuldsättning och andra mångfacetterade hot" mot böndernas levnadsvillkor, som Huber beklagar sig över. Det är kapitalismen på landsbygden, inte brukandet av jorden i sig, som håller småbrukarna kvar i fattigdom.

Utmaningen är att tillåta länder i periferin att genomföra omfattande interna jordreformer, som skulle förbättra livet för de fattiga såväl i städerna som på landsbygden; gå mot en "fältens planet". Vidare måste sådana länder tillåtas välja sina egna utvecklingsvägar, fria från "humanitära" proxyarméer och sanktioner. Under tystnad eller till och med samtycke från stora delar av den västliga vänstern sätts de in mot länder som inför radikala agrara program, såsom Zimbabwe eller Venezuela, till dess de åter anpassar sig till USA/Världsbankens agendor.

Det finns varken pragmatiska, sociala eller ekologiska skäl att hävda att ett jordbruk baserat på småbruk inte skulle kunna skapa ramverket för en långsiktigt hållbar och förhållandevis jämlik värld i periferin.

Därför borde vi försvara jordbruksmodeller för tredje världen där ländernas marker används för att försörja den egna befolkningen på ett uthålligt sätt. Innebär det att 6-10 procent av periferins befolkning ska ägna sig åt jordbruk på heltid? Eller ska sådant arbete roteras? Det är upp till folket, de som bygger framtiden, att besluta. Klart är att mera mark i småbrukarnas händer i periferins stater i dag är en extremt livaktig anti-systemisk kamp.

Jag håller faktiskt med Huber om att det som brukade kallas den agrara arbetskraftsfrågan i centrumstaterna är knepig. Att tala om småbrukarjordbruk som en bas för USA:s livsmedelskonsumtion och som väg bortom kapitalismen är inte så enkelt som för periferin. Men jag tror ändå att vi kan sammanfatta mina argument i några grundläggande påståenden.

För det första: nuvarande sätt att ersätta arbete med kapital i västländerna har trasat sönder vår socioekologiska kapacitet att förvalta marken. För det andra: dagens konsumtion förlitar sig på imperialism för att förse oss med den mat vi önskar äta. För det tredje: ju mera länderna i periferin omorienterar sina jordbrukssektorer mot självförsörjning, välstånd och social utveckling, desto mindre mat finns tillgänglig för de mera välbärgade länderna. För det fjärde: det finns inga seriösa modeller för ekologiskt uthålligt kretsloppsbaserat jordbrukande som bygger på teknologi som ersättning för mänsklig tillsyn. För det femte: vi kan inte avskilja tänkandet kring en uthållig värld från den antiimperialistiska kampen.

Att öka den andel av befolkningen i centrumstaterna som sysslar med jordbruk följer logiskt från ovanstående punkter. Det innebär inte 50 procent av befolkningen, och det innebär inte att alla kommer att syssla med jordbruk. En naturlig följd är att se till att sådant arbete görs så attraktivt som möjligt, så att folk frivilligt väljer det, och att decentralisera kulturliv och social infrastruktur.

En andra tänkbar handlingsväg är att forska så mycket som möjligt om möjligheterna att göra arbetet lindrigare genom - givetvis! - teknologi. För både centrum och periferi gäller att hur mycket jordbruksarbete som kan mekaniseras och, än viktigare, vilka arbetsuppgifter som ska mekaniseras, är öppna frågor. Hur mycket vi kan ersätta hårt arbete med konstant tillsyn genom mänsklig närvaro och försiktig intervention i naturliga cykler är en annan öppen fråga. Det är inget fel att erkänna att vi inte har alla svar.

Det är värt att påpeka att nästan ingen begär att vi mekaniserar det besvärliga arbetet att vårda de unga, det sjuka och de gamla. Också för lös-allt-genom-teknik-anhängarna innebär vissa samhällsområden ett steg för mycket. Ändå åtnjuter jorden - ett levande samhälle, den fysiska basen för samhället och för att barnen, de sjuka, de äldre och faktiskt alla ska ha ett anständigt liv - inte samma behandling.

Jag tror inte att mina förslag är lätta att genomföra. De innebär en del förändringar i den amerikanska livsstilen, om än kanske färre än många föreställer sig. På grund av de endemiska kriserna som följer av denna livsstil är det hur som helst hög tid för förändring. Jag ser inga problem med att peka ut svårigheterna, framför allt eftersom jag inte ser några andra fungerande svar på hur USA kan föda sig självt om jordbruket ska omskapas till en hållbar sektor av mänsklig produktion som inte bygger på exploatering av andra länder.

Jag ser dock inte en sådan övergång som oöverstigligt svår. Jag kan inte se att det är bättre än att jobba på ett lantbruk att stå i en slaktfabrik och skära av halsen på kycklingar till dess ens händer är fulla av karpaltunnelsyndrom från upprepade stresskador. Det som tidigare var jordbruksarbete kallas nu livsmedelsbearbetning, men med mycket mera slit och alienation i arbetsprocessen. Därtill åtföljs mekaniseringen av djurhållningen av sina egna massiva och oöverstigliga ekologiska problem.

Jag ser i vart fall inget skäl att betrakta dagens meny av valmöjligheter som ett naturligt fenomen. Kapitalismen har strukturerat Förenta Staternas samhälle och styrt dess värdesystem till att nedvärdera jordbruksarbete, jorden och icke mänskligt liv. Sådana vägval skedde historiskt och kan göras ogjorda.

Därtill finns även under dagens system ett enormt intresse för jordbruk. Runtom i USA:s städer gnistrar stadsodlingar likt smaragder. The Land Institute, Soul Fire Farms, Savannah Institute, Iowa Land Trust och andra etablerar fakta på marken för ett långsiktigt hållbart jordbrukssystem i USA.

Att vifta med möjligheterna till teknologiska genombrott som skulle eliminera arbetet ur jordbruksprocessen och samtidigt restaurera markens hälsa är att hoppas på en lösning från maskinen. Den linjen tillåter ofta underförstått fortsatt förstörelse av periferins jordbrukssystem. Och den legitimerar en föraktfull attityd emot dem i USA som jobbar med att bygga uthålliga produktionsformer - embryot till en bättre värld i springorna i dagens. Det finns inget realistiskt i att föreställa sig genvägar där inga sådana för närvarande finns.

Max Ajl är doktor i utvecklingssociologi vid Cornelluniversitetet och forskar om den tunisiska nationella befrielserörelsen och postkolonial utveckling i arabvärlden. Han har twitteradress @ajl_max. Artikeln, som vi översatt med författarens tillstånd, är publicerad 10 juni i år på bloggen Uneven Earth .

Översättning från engelska: Ola Inghe.