Planekonomi är nödvändig i givna lägen. Men 1900-talets erfarenheter av planekonomi är inte goda. De har präglats av kontroll uppifrån och ned, men ingen kontroll nedifrån och upp. Författaren Sture Källberg summerar sina erfarenheter från den kommunistiska rörelsen. Planekonomi fascinerade mig när jag som ung flyttade till stan och hörde vänsterfolk förkunna det planekonomiska budskapet. Idén tycktes mig klar som kranens vatten. Man bestämde vad folk behövde, sedan tillverkade man och fördelade det.

Mina trovissa utläggningar om planekonomins överlägsenhet imponerade inte på min rumskompis.

Då blir det som i lumpen, sa han, du får käk och en slaf, gråa kläder, lite fickpengar, lyder och håller käften!

Han och jag kunde diskutera häftigt utan att bli ovänner. Det gjorde vi många kvällar. Jag blev efter hand mindre säker på att planekonomi var så enkelt som jag tänkt.

Socialism och planekonomi förutsatte varandra. Det framgick mycket tydligt i de kommunistiska dagstidningar, tidskrifter och broschyrer jag och andra vänsteroptimister läste under kalla krigets 1950-tal.

Gratistidningen Nyheter från Sovjetunionen kom med posten varannan vecka till alla som ville ha den. Nyheterna var alltid positiva. Sovjet gjorde ständigt stora framsteg. Vilket bekräftades av den första satelliten som sköts ut i rymden den 4 oktober 1957.

Att raketen var det intressanta fattade jag givetvis inte, den som slungat ut Sputniks 83 kg i rymden! Fungerade styrningen kunde den lika gärna bära en förödande sprängladdning till andra sidan jordklotet. Vilket förmodligen gjorde makthavarna i USA nervösa.

En månad senare sköts Sputnik 2 ut i rymden. Den vägde 508 kg och hade hunden Lajka ombord, dömd att dö därute, vilket upprörde miljoner hundägare. Kåsören Nordens Karlsson framhöll att det yttersta framsteget nu bestod av en död hund i rymden.

Den kommunistiska segerpropagandan poängterade ständigt att en tredjedel av mänskligheten nu byggde socialismen i sina länder. Folkdemokratierna i Östeuropa efter andra världskriget följdes främst av den kinesiska revolutionen 1949, som med ens tredubblade antalet invånare i socialismens värld.

11007_01.jpgFoto: Thomas Hammond, 1964

Dessutom utkämpades framgångsrika befrielsekrig mot de kapitalistiska kolonialmakterna i flera asiatiska och afrikanska länder. I ledningen för upprorsrörelserna fanns ofta kamrater som ironiskt nog fått utbildning i sina europeiska "moderländer".

Utvecklingen mot socialism i världen innehöll dock märkliga inslag. Före det algeriska befrielsekriget ansåg till exempel Frankrikes kommunistiska parti, liksom landets övriga partier, att Algeriet var en del av moderlandet!

Kolonierna i Franska Indokina och Franska Nord- och Västafrika var tydligen tänkta att i framtiden bilda en socialistisk union under ledning av Frankrike och franska kommunister. Sovjetunionen var säkert förebild.

Denna imperiekommunistiska målsättning var sannolikt förklaringen till att två franska kommunister, Billoux och Tillon, ingick i general de Gaulles koalitionsregering 1945. Regeringen skickade trupper till Vietnam och övriga Indokina för att återupprätta det franska kolonialväldet efter den japanska ockupationen under andra världskriget!

På stora torget i Hanoi proklamerade motståndsrörelsen Vietminhs ledare, kamrat Ho Chi Minh, Demokratiska Republiken Vietnam som självständig stat den 2 september 1945. Elva dagar senare landsteg koloniala trupper i Saigon och angrep Vietminhs soldater som hade avväpnat Japans ockupationsstyrkor.

Efter en regeringsombildning i Paris 21 november 1945 satt fem kommunister i regeringen, bland annat partiordföranden Thorez som vice premiärminister. Tillon var minister för rustningsindustrin. 20 januari 1946 lämnade de Gaulle regeringen. Den nya koalitionsregeringen 29 januari hade sex kommunistiska ministrar och sju efter regeringsombildningen 24 juni.

Fransmännen bombarderade den nordvietnamesiska hamnstaden Haiphong i november 1946 och angrep Hanoi i december. 20 december offentliggjordes Ho Chi Minhs appell till Vietnams folk: "Vi offrar hellre allt än förlorar vårt land! Vi är fast beslutna att inte låta oss förslavas!"

En månad senare blev kamrat Billoux fransk försvarsminister! Kommunisterna lämnade inte den franska regeringen förrän den 30 april 1947, och då ingalunda på grund av Vietnamkriget, utan i protest mot förslaget om regeringsingripande mot 20 000 strejkande arbetare vid Renaultverken!

På 1950-talet bjöds ofta delegationer från västländer att besöka Sovjetunionen och de östeuropeiska folkdemokratierna. Flertalet delegater var utvalda kommunister. Enstaka inflytelserika och välvilligt inställda personer av annan ideologisk kulör fick ibland följa med.

Alla förstod att fattigdomen i öster berodde på det förödande världskriget. Några hade dock svårt att förstå varför de själva skulle leva i överflöd under sitt besök där. Delegationsledaren brukade bortförklara saken med värdlandets enastående gästfrihet.

Enstaka kamrater envisades med att påtala synliga klasskillnader i det socialistiska land de besökte. Ledarens uppgift var då att omständligt förklara den historiska bakgrunden till att medborgarna ännu inte var helt jämställda. Övriga delegater tyckte oftast att den som kritiserade var taktlös och obehaglig.

Det fanns en mycket omfattande förljugenhet i den kommunistiska världsrörelsen. När flyktingar eller dissidenter berättade om väldiga fångläger i Sibirien avfärdades det i alla kommunistiska publikationer som vidriga västliga propagandalögner.

Jag blev stum när jag insåg att hundratusentals sovjetiska soldater, som varit krigsfångar i Tyskland, vid hemkomsten kollektivt dömdes som landsförrädare och placerades i sibiriska fångläger. De hade varit hungrande slavarbetare i Tyskland och behandlades lika obarmhärtigt i hemlandet när freden kom.

Slavarbetarna hade inte kapitulerat utan i stor utsträckning blivit krigsfångar för att Stalin vid flera tillfällen i desperation förbjudit sina generaler att retirera. Denna idioti medförde bland annat att motoriserade tyska trupper kunde genomföra gigantiska inringningsoperationer.

Från det tyska angreppets början 22 juni 1941 till oktober tog tyskarna i slagen vid Minsk, Smolensk och Kiev åtminstone en halv miljon sovjetiska krigsfångar plus tusentals kanoner och massor av tanks som krigsbyte! Dessa och andra nedtystade katastrofer i krigets början skulle krigsfångarna tydligen inte få komma hem och berätta om!

11007_02.jpgFoto: Thomas Hammond, 1964

Stalin och hans män insåg 1941 att socialistiska slagord inte räckte till för en total krigsmobilisering av befolkningen. Den ortodoxa kyrkans hjälp behövdes. De röda kommissarierna fick order om samarbete med svartrockarna. Nya slagord lanserades, ett av de bestående var "Det stora fosterländska kriget." 1920-talets röda och ateistiska propaganda blev ett minne från förr.

I juli 1956 kom jag till Budapest som Demokratisk Ungdoms representant i Demokratisk Ungdoms Världsfederation. DUV hade bildats hösten 1945 i London av antifascistiska ungdomskommittéer som fanns i många länder under kriget.

Federationen var inte enbart vänster. Från Sverige var både Bondeförbundets och Folkpartiets ungdomsförbund medlemmar i DUV, i likhet med kommunisternas ungdomsförbund SKU - som omvandlades i början av 1950-talet till det mera fristående DU.

1948 tog kommunisterna hela makten i Tjeckoslovakien och bildade sin egen regering i Prag. Samma år sprack DUV. De västorienterade organisationerna bildade World Assembly of Youth, WAY - som CIA finansierade, visade det sig senare. DUV blev den östorienterade och dito bekostade ungdomsfederationen.

23 oktober, när jag arbetat tre månader i Budapest, bröt upproret ut! Dess förebud var att praktiskt taget alla landets studenter blev medlemmar i den nybildade antistalinistiska studentorganisationen MEFESZ. Efter en vecka fanns enbart skelettet kvar av det statskontrollerade studentförbundet.

Demonstrationen som MEFESZ organiserade 23 oktober samlade över 100 000 deltagare. Den tilläts att tåga till Parlamentsplatsen. På kvällen kom minst lika många dit efter arbetsdagens slut. Studenterna skickade en delegation till radion och begärde att MEFESZ 14 kortfattade krav omedelbart skulle sändas.

När delegationen efter flera timmar inte kommit tillbaka började demonstranter kasta sten mot radiohuset. Säkerhetspoliserna sköt varningsskott och tårgas och sedan en salva som dödade tre och sårade cirka 30.

Demonstranter sprang då till närmaste polisstation och krävde och fick nycklarna till vapenarsenalen! Det väpnade upproret var ett faktum. Ordningspoliserna gick hem; säkerhetspoliser hade de inget till övers för.

Jag var på Parlamentsplatsen när nervösa makthavare såg till att belysningen släcktes - kanske i hopp om att demonstranterna skulle gå hem? Någon tände en hopvikt tidning till en fackla. Omedelbart brann otaliga facklor, en fantastisk syn av fladdrande eld som visade alla hur väldigt folkhavet var!

För mig blev upproret en två veckors grundkurs i samhällskunskap jag aldrig glömmer. Endast några tusen kämpade! Nästan alla var unga och hade i stort sett bara k-pistar. Befolkningen avvaktade. Röda arméns pansar, lätta artilleri och 19-åriga soldater avgjorde sedan hur samhällsmakten skulle se ut och vilka som skulle ha den.

Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov, är det uttalade idealet för hur framtidens socialistiska samhällsmedborgare bör vara. Tanken är att det ska finnas tillräckligt av allting så att individerna inte har någon anledning att bete sig själviskt.

Hur lång tid det tar att uppnå överflödet har jag aldrig sett några uppgifter om. Inte heller hur man ska få alla människor att bli så moraliskt högtstående att de inte rakar åt sig för egen del när det går.

Nikita Chrusjtjov, partichef i Moskva 1953-64, lät genomföra ett experiment med gratis bröd i ett område. Propagandan poängterade att försöket skulle ge en försmak av det framtida socialistiska samhället.

Brödet tog slut obegripligt snabbt. Kolchosbönder i trakten gav grisarna bröd i stället för det vanliga fodret som var värt pengar. Experimentet fick ingen plats i historieskrivningen.

Chrusjtjov var en färgstark politiker. På 20:e partikongressen 1956 fördömde han Stalinterrorn och skakade om hela den kommunistiska världsrörelsen. Miljoner fångar släpptes ur lägren. I Moskva och andra städer öppnades rehabiliteringskontor där fångar med tur kunde få viss ekonomisk ersättning för åren de hållits fängslade "av misstag". Kamrat Nikita framhöll inte sin egen roll i den stora terrorn på 1930-talet då han härjade i Ukraina. Trots allt får man erkänna att det säkert krävdes stort mod att fördöma den store Stalin 1956.

11007_03.jpgFoto: Thomas Hammond, 1964

Chrusjtjov förkunnade under sin storhetstid att Sovjetunionens ekonomi skulle vara större än Förenta staternas om 20 år! Men varken han eller någon annan kommunistisk ledare vågade avskaffa den allsmäktiga KGB-kontrollen. Det fanns inget utrymme att förverkliga nya idéer.

Alla kommunistiska partier hyllade dialektisk tänkande - i teorin. I verkligheten härskade "partiets stålhårda enhet", alltså raka motsatsen till dialektik, till argument, debatt, konfrontation; motsatsen till att ta och ge och bli överens. Partierna liknade militära organisationer med ordergivning uppifrån och ner.

Det fanns ingen kontroll nerifrån och upp som motvikt till kontrollen uppifrån och ner, inget dialektiskt förhållande mellan folk och makthavare. Grundfelet, vad jag förstår, var att den politiska och ekonomiska makten var koncentrerad på samma ställe, hos några få i den kommunistiska partiledningens verkställande utskott.

Maktens män gjorde medierna till lydiga redskap åt sig. Den ensidiga nyhetsförmedlingen medförde att befolkningen oftast tvivlade på vad de läste och hörde. Misslyckanden och katastrofer rapporterades aldrig, svindlerier allra minst. En följd var att otaliga rykten florerade.

Planekonomi är nödvändigt i givna lägen. Stater i krig planerar ekonomin för att kunna koncentrera resurserna på krigföringen. Återuppbyggnaden efter kriget brukar också planeras under strikt statlig kontroll.

Kapitalistiska företag av olika slag har både årsplaner och femårsplaner och omfattande detaljplanering. Men de är tvungna att anpassa sig till ständig förändring. De som inte är tillräckligt smidiga går under.

Socialistiska länders ekonomi har i allmänhet byggts upp efter krig och revolutioner och förödande inbördeskrig. Revolutionärerna har sällan haft någon större kunskap om ekonomi.

Den planering av ekonomin som behövdes för att bygga upp landet avvecklades inte när de grundläggande behoven säkrats. Planekonomin stoppade den nödvändiga omläggningen som krävdes för större ekonomisk rörlighet. Produktionen stagnerade i stället för att utvecklas.

Efter andra världskriget har antibiotika, television, robotar, datorer, internet och så vidare förändrat tillvaron för de flesta på jorden. Ingen epokgörande upptäckt eller uppfinning har vad jag minns gjorts i ett land med socialistisk ekonomi.