Stagnation, tristess, repression. Sådan är den bild vi alltid möter av det socialistiska Polen, förra året till exempel i filmen Cold War eller Maciej Zarembas bok Huset med de två tornen. Men genom planekonomin kunde landet lägga en grund för industriell utveckling och bryta sig loss ur ett förmodernt klassvälde. Visst, kommunismen i Polen var inte ok! Realsocialismen lyckades inte åstadkomma den utlovade höjningen av levnadsstandarden. Den var inte innovativ och klarade därför inte av att konkurrera med den kapitalistiska omgivningen. Den förkvävde den politiska friheten i och med kommunistpartiets odemokratiska maktmonopol. Allt detta stämmer. Men de ovedersägliga felen och bristerna till trots hade kommunismen ändå en stor och obestridlig förtjänst: den framtvingade ekonomiska och sociala förändringar som av sig själva aldrig hade uppstått. Och utan dem hade Polen än i dag förblivit vad det varit under århundraden: ett fattigt, ekonomiskt efterblivet land byggt på djupa klassklyftor och exploatering, ett land med stor men outnyttjad potential.

Nej, det här är inte hämtat från något manifest av typen "Låt oss få tillbaka kommunismen!". Det är budskapet i två viktiga arbeten om Polen som nyligen utgivits. Det ena är skrivet av Marcin Piatkowski, ekonom på Världsbanken, som i boken Poland. Europe's Growth Champion (2018) leder i bevis att utan de fundamentala reformer som genomdrevs av kommunisterna så hade det stora civilisatoriska språng som den polska ekonomin tog efter 1989 aldrig kommit på fråga. Det andra arbetet är Privatising Capital. The Commodification of Poland's Welfare State (2015) av ekonomen Gavin Rae, bördig från Storbritannien men verksam vid Kozminski-universitetet i Warszawa. "Jag har skrivit den här boken eftersom jag fått nog av påståenden om att Leszek Balcerowicz (finansminister i Polens första icke-kommunistiska regering 1989-91 ö.a.) och hans folk efter 1989 var tvungna att i Polen bygga en kapitalism utan kapital. Kapital hade den polska omvandlingens upphovsmän gott om. Och det var i sin helhet nedärvt just från Polska folkrepubliken", framhåller han.

Båda författarna vänder sig mot de i Polen förhärskande beskrivningarna av den nyare ekonomiska historien: antingen att allting började 1989 från någon slags mytisk "timmen noll", vilken skulle ha föregåtts av någon slags gigantisk implosion med följden att hela Polen "låg i spillror och måste återuppbyggas" (citat från Bronislaw Komorowski, Polens president 2010-15) eller också att landet under hela perioden 1945-89 gick på tomgång (eller rentav bakåt) och att de ekonomiska förebilderna därför måste sökas under mellankrigstiden (en populär uppfattning inte minst inom de nuvarande regeringskretsarna). Men det här är beskrivningar som varken Piatkowski eller Rae köper.

11008_01.jpgPolen, Kulturpalatset, 1955

Hos Piatkowski liknas Folkrepublikens ekonomiska landvinningar vid ... pesten. Men observera: när ekonomhistoriker talar om pesten har de i åtanke ett av de mest paradoxala fenomenen i den ekonomiska historien. Å ena sidan var de återkommande vågorna av den dödliga epidemin som hemsökte Västeuropa under 1300- och 1400-talet ett förödande fenomen som beräknas ha tagit livet av uppemot en tredjedel av befolkningen. Å andra sidan utgör den svarta dödens dystra dans samtidigt inledningen till Västerlandets än i dag rådande ekonomiska hegemoni. Förklaringen är enkel. Massdöden ledde till att ställningen för arbetarna (det vill säga för dem som överlevde) stärktes liksom till att inkomstklyftorna minskade. Detta frigjorde i sin tur den nya samhälleliga energi som krävdes för att skapa framsteg. Kort sagt, medan den polska adeln hade ett överflöd av gratis arbetskraft och inte behövde bekymra sig om någonting, så kunde de blivande företagarna i väst inte räkna med någon sådan återbäring. De måste skärpa till sig ordentligt och till exempel tänka ut arbetsbesparande innovationer. Och på så sätt slog de in på den väg som ledde Västeuropa till den industriella revolutionen och kapitalismens explosion under 1700-talet.

Enligt Piatkowski verkade kommunismen i Polen på liknande sätt. Den var inte vacker. Stundtals vedervärdig. Men den öppnade en rad tidigare stängda dörrar på vid gavel.

Med talet om "stängda dörrar" följer Piatkowski i spåren av ekonomerna James Robinson och Daron Acemoglu som i boken Why Nations Fail från 2012 ställer sig frågan vad som ligger bakom att nationer blir ekonomiskt framgångsrika. Är det religionen, som Max Weber hävdade? Klimatet? Tillgång till havet? Naturtillgångar? Ren tur? Tyvärr, var och en av dessa teser låter sig med lätthet motbevisas. Till slut kommer de fram till att det avgörande är huruvida de samhälleliga institutionerna är utestängande eller inkluderande. I praktiken handlar det alltså om huruvida eliterna (de intellektuella, politiska och ekonomiska) förmår öppna sig, eller tvärtom - att de stänger in sig bakom en mur av oskrivna lagar, hierarkier och nepotism. Är socialt avancemang möjligt i praktiken, eller bestäms din plats på samhällsstegen av ... valet av föräldrar? Är tillgången till de finansiella resurserna öppen? Eller kontrolleras de av en handfull oligarker?

Att applicera de av Robinson och Acemoğlu föreslagna verktygen på den polska historien ger mycket intressanta resultat. Mellankrigstidens andra republik framstår inte i någon särskilt ljus dager. Polen efter 1918 var ett land som trots många och vackra deklarationer (framför allt tillkomna i samband med den nyvunna självständigheten) byggde på utestängande institutioner. Högst upp i hierarkin hade vi den aristokratiska eliten och en intelligentia som i huvudsak härstammade från den fattigare lågadeln. Dessa två samhällsskikt delade landets viktigaste ekonomiska tillgångar mellan sig. Hela 700 av de 900 mest förmögna polackerna under 30-talet var jordägare (och merparten av dessa förmögenheter hade sitt ursprung i tiden före 1918). Intelligentian å sin sida hade sin utkomst från den statliga och offentliga administrationen. Företagsamhet? Det var inte särskilt intressant för vare sig de förra eller de senare. Det ansågs som en syssla ovärdig en polack och blev på sätt och vis "outsourcat" till utlänningar: av de 244 större industriföretag som 1935 hade mer än 500 anställda ägdes 209 av det utländska kapitalet.

11008_02.jpg700 av de 900 mest förmögna polackerna var jordägare.

De dominerande klasserna hade inga större incitament att förändra status quo, vilket förstås påverkade den ekonomiska politikens inriktning. Den styrdes vanligtvis av de jordägande eliternas intressen. Ett exempel. När den stora krisen slog till i Polen på 1930-talet (och den slog hårt, med halverad industriproduktion) vägrade regeringen länge att överge guldmyntfoten. Den officiella motiveringen var behovet att upprätthålla "den internationella prestigen". Den här hökaktiga monetära politiken var i överensstämmelse med intressena hos kapitalägarna, men slog hårt mot folkets stora massor som levde på sitt arbete och vilkas själva existens var beroende av en förbättrad konjunktur. Ingen av mellankrigstidens politiska krafter var emellertid i stånd att bryta ner eller skapa öppningar i de rådande hierarkierna. Det gjorde först den kommunistiska "pesten". Framför allt genom jordreformen 1944 som innebar att alla jordegendomar över 50 hektar (i de tidigare tyska områdena i väst 100 hektar) delades upp.

När andra världskriget bröt ut var 60 procent av polackerna sysselsatta i jordbruket. Industrialiseringsgraden per capita uppgick till 23 procent (en nivå som Storbritannien uppnått redan år 1900), och även om regimen mot 30-talets slut försökte genomdriva en industrialisering i keynesiansk anda så var den långt ifrån tillräcklig. "Folk lever under existensminimum" noterade den svenske generalkonsuln Carl Herslow efter ett besök på polska landsbygden. Cirka 20 procent av befolkningen var analfabeter. Tillgång till utbildning över folkskolenivå hade 3,2 procent och till universitetsutbildning 1 procent av befolkningen. Samtliga de här siffrorna hörde till de lägsta i Europa.

Enligt Piatkowski påminner mellankrigstidens Polen i det här avseendet i hög grad om de amerikanska sydstaterna efter inbördeskriget. I båda fallen hade livegenskapen formellt upphävts redan på 1800-talet, och de tidigare slavarna (de svarta i USA, bönderna i Polen) hade rätt att söka sin lycka varhelst det behagade dem. Men i praktiken fortlevde de feodala strukturerna. Produktionsmedlen var kvar i händerna på de forna herrarna, som var i besittning av nära nog obegränsade möjligheter till fortsatt exploatering av sina forna slavar - fast den här gången på marknadens villkor. Och i och med detta var förstås de politiska rättigheterna en ren illusion. Formellt fanns likheten inför lagen, men i praktiken saknades helt de materiella grundvalarna för att förverkliga den.

I Amerika tog det hundra år innan 60-talets revolt tillät de svarta att bli reella politiska subjekt. "Och något liknande innebar i Polen kommunismen", hävdar Marcin Piatkowski. Vad det konkret handlade om var att vägarna öppnades för socialt avancemang. Redan 1950 omfattades 100 procent av barnen mellan 7 och 15 år av obligatorisk och gratis utbildning. Analfabetismen utraderades. Andelen utbildade över folkskolenivå steg till 20 procent och universitetsutbildade till 10 procent. Urbaniseringen tog fart: sysselsättningen inom jordbruket föll från 60 till 30 procent, och detta utan någon åtföljande massarbetslöshet. Antalet ingenjörer steg från 7 000 till 110 000. Likaså införde kommunisterna en fritt tillgänglig sjukvård. Det här löste förstås inte alla problem, långt därifrån, och på 70- och 80-talet började utvecklingstempot inom många samhällssektorer (inte minst den offentliga sjukvården och bostadsbyggandet) gå i stå, något som blev extra kännbart i och med de höga födelsetalen efter kriget. (Betecknande för det utbredda missnöjet är att kravet på förbättringar inom sjukvården fanns med bland de 21 postulat som fackföreningsrörelsen Solidaritet lade fram 1980.) Ändå bör man hålla i minnet att i jämförelse med mellankrigstidens Polen var förbättringen av de breda massornas dagliga existensvillkor enorm.

Låt oss nu summera Folkrepublikens alla ekonomiska landvinningar: förbättrad utbildningsnivå, urbanisering, ökad medellivslängd, en helt annan social rörlighet, minskad ojämlikhet. Låt oss så förflytta oss till åren 1988-90. Då är Folkrepubliken bankrutt, finansiellt och politiskt. Kommunistpartiets envälde faller, och man fattar det strategiska beslutet att ta hoppet över till kapitalism. Men hur bygger man en kapitalism utan kapital? - det är frågan många observatörer ställer sig.

Svaret från historikerna brukar oftast vara att peka på två avgörande källor. Den ena är det utländska kapitalet (till att börja med i form av privata investeringar, senare från EU:s strukturfonder). Den andra källan är överföringen av delar av nationalegendomen till en inhemsk nomenklatura (mycket ofta med kopplingar till den tidigare regimen). Men enligt Gavin Rae ger de här svaren bara en mindre del av sanningen. De förbigår helt det faktum att varken de utländska investeringarna eller de polska minioligarkernas kapitalackumulation hade varit möjliga om det i Polen vid denna tid inte hade funnits rika förråd av annat slags kapital. Kapitalismens lågor hade helt enkelt inte varit i stånd att flamma upp på den bara marken eller bland ruinerna. Den behövde kaloririk tändved. Och den veden tillhandahöll det kapital som byggts upp under Folkrepublikens 40 år.

11008_03.jpgÅteruppbyggnad i Warszawa efter andra världskriget.

I det här avseendet kan Folkrepubliken liknas vid en ganska komplicerad kvarlåtenskap. Där finns minusposter som faller i ögonen: skulderna som hänger ihop med överinvesteringarna under Gierek och den misslyckade ekonomiska politiken under Jaruzelski. (Edward Gierek och Wojciech Jaruzelski, kommunistpartiets generalsekreterare 1970-80 resp. 1981-89. ö.a.)

Men det finns också plusposter - just kapital av annat slag. Ett samhälle med förhållandevis hög utbildningsnivå, god folkhälsa och stor kulturell delaktighet (något som bekräftas av internationella jämförelser i fråga om utbildning, medellivslängd eller läsande under Folkrepublikens tid). Ett samhälle som levde utan lyx men ändå var ganska stabilt och som under flera decennier var skyddat från massarbetslöshet och extrem fattigdom. Plus en helt anständig infrastruktur och en visserligen ojämn (men i jämförelse med mellankrigstiden trots allt existerande) industri; kanske inte så förträfflig som propagandan under Giereks 70-tal gjorde gällande, men å andra sidan långt ifrån så värdelös som nyliberalerna hävdade efter 1989. Därtill ett samhälle som suktade efter konsumtionsvaror och samtidigt erbjöd billig arbetskraft (resultat av Folkrepublikens 40-åriga isolering från de kapitalistiska marknaderna), något som för kapitalet i väst utgjorde en idealisk blandning. Med den här tändveden kunde kapitalismens lågor verkligen skjuta i höjden. Så kommer Rae fram till slutsatser som i mycket liknar Piatkowskis: utan Folkrepubliken hade det polska ekonomiska under som så många yvs över inte funnits.

Och hur gick det sedan? Här skiljer sig de båda författarnas vägar. Marcin Piatkowski tecknar en betydligt ljusare bild: hans uttalade syfte är att framhålla Polen av i dag (Europamästare i ekonomi) som ett internationellt unikum. Gavin Rae är mera kritisk och målar i dystra färger: han pekar på sådana problem som arbetsmarknadens förslumning, de kroniska underinvesteringarna i sjukvården och den offentligfinansierade utbildningens sjunkande kvalitet. Men det är ju redan en helt annan historia.

Artikeln publicerades ursprungligen i den polska tidskriften Polityka, nr 27 (4-10/7 2018). Den återges här med författarens och Politykas tillstånd.

Översättning från polska: Lennart Larsson.