Politikens möjligheter och kampen på arbetsplatserna. Mellan de två polerna formade den italienska marxisten Mario Tronti sitt tänkande. I höst utkommer hans klassiska verk Arbetare och kapital på engelska för första gången. Vad kan det lära en skadeskjuten vänster i dag? Vänstern och arbetarrörelsen mår inte bra. Kanske skulle man rent av kunna säga att den är döende. Backar i val, tappar medlemmar, förlorar inflytande, har en åldrande väljarskara. Arbetarklassen verkar desertera från arbetarrörelsen. I det läget kan det vara en liten tröst att veta att det här är inte första gången. Vänstern har dött många gånger förut. Och kunnat resa sig ur sin kris, kunnat hitta en ny återkoppling till en förändrad arbetarklass och bygga en ny klassmakt.

Den italienska filosofen och marxisten Mario Trontis klassiska verk Operai e Capitale (Arbetare och kapital) från 1966 kommer till hösten för första gången på engelska, över 50 år efter italienska orginalutgåvan. Operai e capitale kom tidigt att översättas till tyska, franska och spanska. I Sverige användes Operai e capitale som ett av referensverken i Mats Dahlqvists (nu Lindberg) Att studera Kapitalet (1978), via den tyska utgåvan. Men enbart brottstycken och enskilda texter gavs ut på engelska, tills nu då den släpps i sin helhet på Verso.

Trontis bok är kommen ur just ur en sådan kris för arbetarrörelsen, där en vänster backat och tappat klassförankringen, och den beskriver hur den hittat en väg tillbaka. Därför är den intressant att läsa i dag och inspireras av.

11010_01.jpg

I slutet av 1950-talet och början på 1960-talet samlades en grupp sociologer och filosofer från italienska socialistpartiet PSI och kommunistpartiet PCI för att genom undersökningar på arbetsplatser försöka förstå varför de två arbetarpartierna och fackföreningsrörelsen tappade medlemmar i de stora industrifabrikerna. Italien genomlevde en stor migration från syd till de industriella zonerna i nord, och en ny form av arbetarklass - massarbetare vid de fordistiska fabrikernas löpande band - kom att ersätta de yrkesprofessionella industriarbetarna, som utgjort kärnan i arbetarpartierna. De nya migrerade massarbetarna anslöt sig varken till fack eller parti, och uppvisade beteenden som skilde sig från den skötsamma och yrkesstolta äldre industriarbetaren. Det är denna "rude razza pagana", grova kätterska sort - som Tronti kallade dem - av arbetare som sociologerna vände sig till och började göra deltagande undersökningar med.

Raniere Panzieri, Romano Alquatti, Mario Tronti, Sergio Bologna, Antonio Negri och Massimo Cacciari började i tidskrifterna Quaderni Rossi (Röda anteckningsböcker) och den mer fabriksinterventionistiska Classe Operaio (Arbetarklassen) att undersöka massarbetarens kamper och informella organisationsformer. Ur dessa undersökningar och interventioner uppstod två politiska projekt för att skapa en ny form av klassorganisering. Den ena betonade arbetarautonomin och arbetarnas självständiga organisering, den andra det politiskas autonomi och vikten att åter förankra arbetarrörelsens partier och organisationer i fabrikens nya klassammansättning. Mario Trontis artiklar i Quaderni Rossi och Classe Operaio blev betydande för att utveckla båda dessa strömningar, både arbetarautonomin och det politiskas autonomi. Trontis artiklar samlade i Operai e Capitale 1966 kom att bli en bibel för studentrörelsen 1968, och få den att gå ut och ansluta sig till massarbetarnas kamp under den heta avtalsrörelsen hösten 1969, i en massintervention vid Fiats fabriksgrindar i Mirafiori, Turin. Då hade Mario Tronti redan tappat tron på arbetarkampens möjliga radikalisering och kom att bli en av strategerna i Italienska kommunistpartiet bakom den historiska kompromissen med Kristdemokraterna. I hans postskript till andra versionen avOperai e capitale vidareutvecklar han sin teori om det politiskas autonomi - i skarp polemik mot Antonio Negri och rörelsen för arbetarautonomi (Autonomia Operaia).

Det Tronti gör i första delen av Operai e Capitale är att återvända till Marx och åter vända på Marx, mot sin tids marxism (i dess olika leninistiska, trotskistiska, gramscianska, althusserianska eller maoistiska varianter). Det är dessa kopernikanska revolutioner och omkastningar som får Operai e Capitale att sticka ut och bli en marxistisk klassiker läsvärd även i dag.

Tronti följde George Lukács förslag och läste Marx Kapitalet ur proletariatets ståndpunkt. I stället för att följa sin tids marxistiska vurm för ideologikritik menade Tronti att det är först ur proletariatets position som ideologin blir synlig. Utgår vi från marknadens perspektiv kan kapitalismen inte annat än framstå som rättvis, baserad på byten av ekvivalenter (lön mot arbete). Det är först med steget in i produktionens dolda boning som exploateringen och värdeskapandet blir synligt. I stället för att sätta analysen av kapitalet främst, måste vi sätta analysen av arbetarklassen i första rummet - för att även kunna förstå kapitalet.

Tronti utgick från Marx kapitel "Samverkan" (kapitel 11), "Arbetsdelning och manufaktur" (kapitel 12) och "Maskineri och storindustri" (kapitel 13) för att lyfta hur den enskilde arbetarens arbetskraft kombinerades till en kollektiv arbetare i fabriksproduktionen. Detta krävde social och teknisk organisering och planering från kapitalistens sida. Det krävde med andra ord upprättandet av ett kommando, ett övervinnande av arbetskraftens vägran och en disciplinering av arbetskraften. Marx beskrev detta som att arbetsprocessen kom att reellt underordnas den värdeskapande processen. Tronti såg i denna arbetsvägran och ovilja att underordna sig fabriksdisciplinen den antagonistiska grund som varje kommunistiskt projekt att förnya arbetarrörelsen måste baseras på och utgå ifrån. Det är där en tendens till arbetarautonomi finns, att befinna sig inom och kämpa mot kapitalet, genom att negera sin funktion som arbetskraft inom produktionsprocessen.

Detta var en radikal nyläsning av Marx som hamnade i direkt kollisionskurs med många former av marxism. Tronti vände sig mot den marxist-leninistiska syn, stark inom den italienska eurokommunismen, som betonade socialismen som en rationell planering ställd mot kapitalets irrationalitet och anarki. Kapitalismen förutsatte organisering och planering, menade Tronti, både inom produktionen och av samhället. Detta blev synligt när perspektivet att betrakta fabriken ur arbetarnas synvinkel vidgades till att betrakta samhället ur fabrikens synvinkel och staten ur samhällets synvinkel.

Här tog Trontis läsning av Kapitalet ytterligare ett steg genom att betrakta skillnaden mellan indviduella kapital och det kollektiva kapitalet. Här följde Tronti Marx från Kapitalets första band till det andra. Kapitalet som totalitet analyserades på två sätt: Dels som samhälleligt kapital - det vill säga hur den reella underordningen av arbetsprocessen under den värdeskapande processen kom att överföras på hela samhället och statsmakten. De storskaliga industristäderna krävde statlig planering, forskning, universitet, infrastruktur, bostäder, en hel social ingenjörskonst för att fungera. Välfärdsstaten och fordismen växte fram tillsammans. Dels kunde denna totalitet ses som en motsättning mellan det kollektiva kapitalet, totalkapitalet, och det enskilda kapitalet. De enskilda kapitalen hade ett intresse av att exploatera arbetskraften (män, kvinnor och barn) till maximum, hålla skatter så låga som möjligt, undandra sig samhällssatsningar som reproducerade arbetskraften och råvaror. Totalkapitalets intresse var att se till kapitalismens intresse som helhet, mot de enskilda kapitalen, för att garantera det ekonomiska systemets reproduktion.

Tronti påpekar i Operai e Capitale att de arbetarkamper Marx skildrar i Kapitalet band I, framför allt i kapitlet "Arbetsdagen" (kapitel 8), handlade om en allians mellan arbetarklassens behov och totalkapitalets behov, ställd mot de enskilda kapitalisterna. Totalkapitalet, genom den brittiska staten, tvingades reglera arbetsdagens längd, arbetets intensitet, införde regler för nattarbete och barnarbete, efter påtryckningar från arbetarnas intresseorganisationer, för att de enskilda kapitalisterna inte helt skulle köra slut på arbetskraften. Här öppnades för Tronti möjligheten till det politiskas autonomi, att staten kunde ha en viss relativ autonomi och fungera som arena för arbetarklassens politiska krav, utifrån dess funktion som kollektiv kapitalist. Vägen mot den historiska kompromissen - Italiens försenade Saltsjöbadsavtal - öppnades.

Så arbetarautonomi å ena sidan, det politiskas autonomi och möjligheten till en reformistisk politik å andra sidan. Trontis projekt stretade åt två håll. För att förbinda dem gjorde Tronti samma kopernikanska vändning av Lenin som av Marx. Han kastade om polariteten i Lenins uppdelning mellan taktik och strategi, arbetsplatskamp och parti. Att utgå från antagonismen i produktionen och arbetarklassens spontana strävan efter autonomi, som kapitalet hela tiden behövde övervinna genom sin plan och sitt kommando, innebar att ge klasskampen en strategisk roll, en negerande kraft som fullt realiserad var revolutionär. Partiets roll var inte att leda dessa kamper eller fungera som generalstab och ledning, utan snarare att följa och underlätta kamperna genom att vinna taktiska segrar och taktiska försvar som stärkte den kommunistiska strategiska tendensen. I stället för att ta Marx till Sankt Petersburg, och föra kampen där arbetarklassen var som svagast - i imperialismens svagaste länk - behövde vi ta Lenin till England, till där arbetarklassens starkaste position i produktionen fanns.

Partiets förankring i fabriken handlade därigenom inte bara om att ge partiet en arbetarledning, utan framför allt att genom partiet stödja de ekonomiska kamperna som slog mot kapitalismens hjärta (och som därigenom var politiska), för att hjälpa till att generalisera och sprida dem. Partiet skulle tjäna klasskampen, inte styra den. "Partiet är i denna bemärkelse inte bara den vetenskapliga bäraren av strategin, utan det praktiska organet för dess taktiska tillämpning. Arbetarklassen innehar en spontan strategi i sina rörelser och i sin utveckling, och partiet behöver bara upptäcka den, uttrycka den och organisera den", skriver Tronti. Partiet var arbetarklassens erövrande av taktikens värld.

Tronti utgick från arbetarkampen som primat och såg den som kapitalismens motor. Klasskampen var aktiv och tog genom sitt undandragande och negerande av fabrikskommandot initiativet och tvingade kapitalismen i en reaktiv position, där kapitalisten fick kämpa för att behålla kontrollen och konstant tvingas genomföra omorganiseringar av produktionen för att bryta upp arbetarklassens styrka. När Tronti förde samman denna arbetarautonomi med det politiskas autonomi - handlingsutrymmet i motsättningen mellan staten som kollektiv kapitalist och de enskilda kapitalen - så kunde han konstatera att det fanns två former av reformismer. Kapitalets reformism och arbetarklassens reformism, där båda genomfördes av arbetarrörelsens partier. Arbetarautonomin behövde tvinga partierna att genomföra taktiska reformer som stärkte arbetarklassens styrkeposition, men också att blockera arbetarrörelsens ledning från att genomföra kapitalets reformer. Successivt kom Trontis analys att flyttas från arbetarautonomin till det politiskas autonomi, från inom och mot produktionen till inom och mot partiet, sedan vidare till inom och mot staten.

Under sena sextiotalet och tidiga sjuttiotalet kom Antonio Negri att ta upp Trontis fallna mantel och utveckla hans teorier om arbetarautonomi - mot 70-talets Tronti och det politiskas autonomi. Antonio Negri och Michael Hardts nu på svenska utgivna Samling (Tankekraft förlag, 2019), del fyra i serien som inleddes med Imperiet (2003), fortsätter denna polemiska diskussion, genom att åter lansera Trontis vändning av taktik och strategi, att ta "Lenin till England", och kritisera vår tids anhängare av det politiskas autonomi (som Chantal Mouffe och Ernesto Laclaus vänsterpopulism).

Vad pekar Operai e capitale ut för vägar framåt ur arbetarrörelsens dödsryckningar i dag, för att få den likt fågeln Fenix att åter resa sig ur askan? Framför allt betonar den vikten av undersökningar, att se till hur arbetarklassens faktiska sammansättning ser ut idag - globalt i långa produktionskedjor och lokalt i sina regionala kluster. Den betonar vikten av att se arbetarklassen som den faktiskt är, som den råa kätterska arbetarsort det är, med både progressiva och reaktionära tendenser, snarare än arbetarklassen som man önskar den skulle vara. Och framför allt, se till vad klassens antagonistiska beteenden inom produktionen är, inte vad dess representanter säger eller hur den röstar. Detta är utgångspunkten för att kunna vända arbetarklassens uppdelning och tekniska sammansättning till en politisk organisering. Men Tronti visar också hur kapitalet som ett samhälleligt totalkapital kommer att underordna hela den samhälleliga terrängen, vilket öppnar för allianser bortom en strikt branschorganisering utifrån yrken. Det visar på öppningar hur sociala rörelser, fackföreningar och arbetarkollektiv kan bygga solidariska band och stöd - likt den rörelse som slöt upp bakom Hamnarbetarna eller utmanar LO-ledningen om strejkrätten. Operai e capitale kan också kasta ljus på den motsättning som finns inom socialdemokratin, mellan å ena sidan dess centristiska regeringspolitik med det nyliberala 73-punktsreformpaketet, å andra sidan de utmanande västersocialdemokraternas nystartade förening Reformisterna kring fackliga tankesmedjan Katalys, med sitt förslag på en grön social deal och ett nytt socialistiskt reformprogram. Kanske är detta just det taktiska stöd inom parti och fack just nu som en ny form av arbetarautonomi, mellan arbetarkollektiv och sociala rörelser, behöver driva på för att kunna få den strategiska antikapitalistiska tendensen att utvecklas igen inom arbetarklassen.

För mer läsning:

Mario Tronti: Workers and Capital, Verso 2019.

Mario Tronti: "Lenin i England", i Brand 1/2017, tema Sociala strejken. Översättning: Josef Yusuf.

Antonio Negri och Michael Hardt: Samling, Tankekraft 2019. Översättning: Mathias Wåg och Oskar Söderlind.

Mathias Wåg: "Lenin på Twitter", i Fronesis nr 60-61, 2018, tema Revolution.

Mathias Wåg: Recension av Till vänsterpopulismens försvar, i Ord o Bild, nr 2 2019, tema: Europa.