Nio år har gått sedan eurokrisen bröt ut. Efter ett ekonomiskt stålbad är Grekland ett sargat land. För ett år sedan deklarerade Alexis Tsipras stolt att landet lämnat nedskärningsprogrammen, men risken är stor för nya kriser.

När nödlånen avslutades sommaren 2018 sades det att Grekland skulle stå på egna ben ekonomiskt. Landet skulle kunna återfinansiera sin statsskuld utan hjälp utifrån, och den internationella storfinansens järngrepp om landet skulle bli skonsammare. Den dåvarande premiärministern Alexis Tsipras höll ett tal från den mytomspunna ön Ithaka där han skönmålade framtidsutsikterna. Landet hade lämnat krisen bakom sig.

Men även om Tsipras själv trodde på sina ord tyder mycket på att Grekland fortfarande befinner sig i en prekär situation. Det europeiska bankväsendet har tagit ett stadigt grepp om semesterfirarnas favoritland. Det grepp är ett grepp som varit beständigt i flera hundra år, och inget man inte bara skakar av sig sådär. Krisens utbrott 2010 har visserligen inneburit hårda slag mot landets suveränitet, men kapitalistklassen har haft fingrarna i den grekiska syltburken under hela landets moderna historia.

Ända sedan självständighetskriget 1821 har kursen för Grekland påverkats av utländska intressen. Då ville stormakterna ta kontroll över Medelhavet och begränsa det osmanska rikets inflytande över Europa. Grekland tog stora lån av bland annat Storbritannien för att få stöd i frihetskriget, vilket innebar att man redan då pantsatte delar av sitt självstyre. Drygt hundra år senare var det återigen Storbritannien som tillsammans med USA inskränkte landets suveränitet efter den tyska ockupationens slut. Man ville förhindra befrielsefronten EAM från att bilda regering, och i stället försäkra sig om att installera ett styre som lät de egna kapitalistklassens intressen gå före det grekiska folkets. Resultatet blev ett fruktansvärt inbördeskrig och ett utländskt inflytande över Grekland som än i dag ligger kvar.

De senaste tio årens ekonomiska kris har inneburit en ny sorts fientligt inträngande från utlandet. Även om det inte resulterat i en militär ockupation så har Grekland likväl berövats sin självständighet. Sin ekonomiska självständighet. Soldaterna byttes mot bankdirektörer när den berömda trojkan skickades in för att se till så att den grekiska regeringen levde upp till de hårda åtstramningarna. I en kapitalistisk värld där ekonomin styr allt, blev det en intervention inte helt skild från den när de tyska stridsvagnarna intog Atens gator i början av 40-talet.

Efter åtta långa år meddelades det under sommaren 2018 att sparpaketen var ett minne blott, och att trojkan inte längre skulle diktera den politiska riktningen i landet. Men Grekland har ännu inte fått tillbaka sitt självstyre. En särskild övervakningsgrupp besöker landet med jämna mellanrum för att kontrollera att inga beslut fattas som inte ligger i linje med de utländska bankernas agenda. Skulle utvecklingen gå emot deras viljor finns det inskrivet att marknaden får försvåra Greklands tillgångar till finansiering.

11011_01.jpg

Denna situation förutsågs redan 2013 av dåvarande finska EU-kommissionären Oli Rehn som menade att länder med nödlånepaket vid paketens slutförande skulle gå in i en "efter-program-period" på 20-30 år där ekonomin fortfarande skulle vara strikt övervakad utifrån. Med andra ord precis det vi ser ske i Grekland i dag. Allt verkar alltså gå enligt de kapitalistiska makthavarnas planer. 

Samtidigt hotas det grekiska samhället av skoningslösa privatiseringar, försämrade arbetsvillkor för de lägre klasserna och en devalvering av trygghetssystemen. Den nya regeringen i Grekland hann knappt tillträda förrän man tog bort regleringar som gör att arbetsgivare numera kan sparka anställda utan att ge några särskilda förklaringar. Man planerar dessutom att sänka minimilönen, minska antalet nya anställningar och försvaga de organ som granskar hur de privata företagen behandlar sina anställda. Regeringen vill också öka utförsäljningen av de offentliga tillgångarna i form av en statsfinansierad privatisering.

Hamnar, flygplatser, stränder och delar av landets vattentillgångar har redan köpts upp av privata företag till skamligt låga priser. Den nyliberala regeringen vill nu försöka sälja det konkurshotade statliga elbolaget DEH och privatisera sjukvården och försäkringssystemet. Under Syrizas tid vid makten lyckades man garantera fri tillgång till sjukvård för både landets medborgare och de stora grupperna av migranter, men detta kommer högerpartiet Ny Demokrati att ändra på. Sjukvården för flyktingar har redan dragits in och fler restriktioner är att vänta, och den sjukvård som till största delen i dag är statlig är hotad av utförsäljning. Privatiseringen har gått så långt att vissa privata investerare får garantier om skadestånd med statliga pengar om det uppstår komplikationer på vägen. Allt för att öka härskarklassens intäkter på bekostnad av det grekiska välfärdssamhällets välmående. 

Den nyinstallerade borgerliga regeringen kommer även att försöka minska den offentliga sektorn i landet. Greklands offentliga sektor har fått utstå kritik för att vara ineffektiv och krånglig, men en ökning av den privata kommer inte att gynna den grekiska arbetarklassen. Rapporter har nyligen avslöjat att lönerna inom den privata sektorn i Grekland över lag är betydligt lägre än inom den offentliga, en löneskillnad som är den största inom hela EU. För borgarklassen är därför en ökning av den privata sektorn ett perfekt sätt att öka sina vinster och samtidigt bryta ner levnadsstandarden för arbetarklassen ytterligare.

Men det är inte bara privatiseringarna som hotar den grekiska ekonomin idag. Syriza gjorde en del bra och fick bland annat ner arbetslösheten från 27 procent till 17 procent, men rapporter som mäter ett lands kreditspread (skillnaden mellan bäst köp- och säljpris) visar att Grekland är tillbaka på högre nivåer än vid krisens begynnelse 2010. Det här försvårar den ekonomiska tillväxten, och motverkar investeringar i landet då riskerna är för stora och belöningen för liten. Dessutom befinner sig det statliga elbolaget i en ekonomiskt utsatt sits som kan leda till privatisering, men också till en konkurs som kan påverka den grekiska ekonomin i stort. Fler och fler fruktar därför att krisen ännu inte är över, utan att nya chockvågor är i antågande som kan tvinga Grekland att ta nya lån. Och med nya lån skulle landet, om möjligt, ännu mer underkasta sig stormakterna i Europa, och självständigheten skulle te sig allt mer avlägsen. 

Vad vi kan vi då förvänta oss de närmaste åren? Inte bara mörker. Det organiserade politiska motståndet är starkt i Grekland och fackföreningsrörelsen är brett förankrad i hela landet. Det största fackförbundet PAME har redan ordnat stora demonstrationer under sommaren mot regeringen, och även om det politiska etablissemanget kommer försöka motarbeta fackens framfart uppmanas den grekiska arbetarklassen att sluta upp i ett enat motstånd mot alla kapitalistiska reformer. På partinivå finns ett par mindre vänstersocialistiska organisationer som försöker mobilisera ett starkt motstånd, till exempel den antikapitalistiska enhetsfronten ANTARSYA. Det anrika kommunistpartiet KKE är också på frammarsch. I riksdagen kommer Syriza till stor del att befinna sig i opposition, men med tanke på den liberala- och marknadsvänliga vändning partiet tagit är det tveksamt om det kan ta rollen som den vänsterröst det utgav sig för att vara. 

Situationen för Grekland lär dock förbli problematisk så länge man letar efter lösningar inom kapitalismens ramar. Det är just de kapitalistiska ramarna som fängslar landet genom alla lån och utländska överträdelser. Dagens riksdagssammansättning gör det dessutom tydligt att de politiska lösningarna behöver organiseras utomparlamentariskt. De två största partierna efter Ny Demokrati, Syriza och socialliberala ANEL (gamla PASOK), underställer sig frivilligt kapitalistklassens nyliberala politik och utmanar inte kapitalets inflytande på något sätt. Historien har visat att genomgripande politisk förändring inte är en lätt uppgift att ta sig an, men är det något land vars befolkning alltid försökt utmana härskarklassens planer så är det Greklands. Det grekiska folket har inte gett upp kampen trots alla bakslag, snarare tvärtom.