I Clarté nummer 2/2019 publicerades en plädering för maoismen av Lennart Rahm. Utgångspunkten är Ingrid Wållgrens bok Mao i Sverige: Den svenska maoismen 1963-86 (2017), som enligt Rahm utifrån liberala utgångspunkter "diskvalificerar den tro på Kina som ett socialistiskt land under Maos tid" som utgjorde den svenska maoismens fundament (innan den maoistiska rörelsen övergav socialismen för att i stället bygga nationellt motstånd mot ett påstått sovjetiskt krigshot, bör man kanske tillägga).

Rahm argumenterar elegant och engagerat och för fram en hel del tänkvärdheter. Men hans försvar för maoismen håller inte.

Rahms första försvarslinje är det han kallar "ett dialektiskt synsätt". Dialektik är ett förbaskat krångligt begrepp som kan betyda litet vad som helst. Rahm använder det för att hävda att saker och ting kan ses från olika håll. Ett av hans exempel är en maskin. För kapitalisten, skriver han, "är maskinen en sak hen kan sätta i arbete för att producera ting och göra vinster, för arbetaren är maskinen något som bestämmer hens rörelser under arbetsdagen". Och på samma sätt är det enligt Rahm med den kinesiska revolutionen: den var en sak för bourgeoisien, en helt annan för de koloniserade och arbetarklassen i tredje världen. Detta är naturligtvis riktigt. Frågan är dock vad den kinesiska kommunismen innebar för olika grupper, och hur man ska ställa sig till att vinsterna för exempelvis de koloniserade folken kanske gick hand i hand med lidanden och umbäranden för en massa kineser. I Kommunistiska manifestet analyserar Marx och Engels kapitalismen som ett dynamiskt system. På plussidan hittar de bland annat det faktum att kapitalismen ökar produktivkrafterna och befriar människor från lantlivets idioti. På minussidan för de upp saker som rovdrift på arbetare och miljö. För att Rahms åberopande av dialektiken ska fungera som försvar för maoismen bör han ställa upp en liknande balansräkning. Annars blir det hela lite väl abstrakt.

11015_01.jpg

Men det gör Rahm alltså inte. I stället drar han upp en andra försvarslinje och hävdar att saker ska bedömas efter sina förtjänster och inte efter sina fel, det vill säga att Kina ska bedömas utifrån de mönsterjordbruk och mönsterfabriker som visades upp för besökare från väst och inte utifrån exempelvis hungersnöd och politiskt förtryck. Om Marx och Engels resonerat så, skulle de mycket väl ha kunnat komma fram till att kapitalismen var ett alldeles förträffligt ekonomiskt system.

Rahms tredje försvarslinje är grävd kring tesen att det minsann inte bara var i Maos Kina som det hände hemskheter, utan även i de fascistiska staterna i Europa, militärdiktaturerna i Sydamerika, det rasistiska USA etc. I artikelns avslutning framhålls till och med att en miljon irländare dog i en hungersnöd som skapats av kapitalister. Men varför skulle kolonialt, fascistiskt, imperialistiskt och kapitalistiskt barbari rättfärdiga maoistiskt dito?

Rahms fjärde försvarslinje går i himlen. Enligt Rahm var det nämligen inte alls Maos Kina - utan en dröm om detta rike - som maoisterna inspirerades av. Det var "den politiska intentionen" man beundrade i Maos Kina, skriver han. Och han citerar utförligt ur en artikel av den franske antropologen Emmanuel Terray där det står så här: "Faktum är att Maoistkinas symboliska kraft verkade i Europa vid slutet av 60-talet oberoende av den faktiska kinesiska verkligheten som sådan. 'Vår' kulturrevolution var mycket långt ifrån den, men den hade de kollektiva representationernas tyngd och stadga [...]." Som Marx ständigt påpekade är det dock farligt att låta analysen stanna i idévärlden. Maoistkina var en i sinnevärlden existerande storhet och bör analyseras som en sådan. Och oavsett hur de svenska maoisterna såg på saken så var det ju det verkliga Kina man gav sitt politiska stöd. Att detta skulle ha varit riktigt lyckas Rahm inte visa.