Göran Therborn om Covid-19 och kapitalismens inre slitningar.

Covid-19-pandemin fungerar som förstärkare av samhälleliga aktörer, och som förstoringsglas för samhälleliga observatörer. Som hävstång har den hittills i huvudsak lyft redan existerande sociala tendenser. Men den har också, som en oförutsedd tillfällighet, plötsligt satt nya käppar i hjulen för många politiska projekt såväl till höger, exempelvis Bolsonaro, Boris Johnsson, Modi och Trump, som till vänster, exempelvis i Argentina, Mexiko och Spanien. Samtidigt har den ökat det tillgängliga ekonomiska manöverutrymmet för de rika ländernas centralbanker och regeringar. Den har fått spänningen och friktionen att växa mellan stater, regioner och städer. Som ett förstoringsglas har den ytterligare synliggjort inte bara komplexa samhälleliga mönster och deras motsättningar, utan även fått klasstrukturer, politiska system och geopolitik att träda fram på ett mera rått och naket sätt.

11402_01.jpgJosse Lieferinxe: St Sebastian ber för de pestdrabbade, 1497-1499.

Planetaritet, avglobalisering och geopolitik

En av pandemins mest anslående drag är dess planetaritet, att den är en samtidig och interkommunicerade erfarenhet över alla kontinenter från åtminstone början av mars 2020, och därefter fortsätter månad efter månad (minst). Aldrig tidigare i historien har mänskligheten haft en så lång, medvetet gemensam erfarenhet på liv och död. Världskrigen och den stora depressionen sysselsatte i första hand Eurasien och Nordamerika, och krigens säregna gemensamhet handlade om fiender som bekämpade varandra. Dödssiffrorna i den så kallade spanska sjukan 1918-20 var mycket högre än för dagens pandemi. Det handlade om 40-50 miljoner människor, vilket i andel av dagens befolkning skulle motsvaras av 150-200 miljoner döda. För USA skulle motsvarande jämförelse motsvara 1,7 miljoner döda. Men den pandemins effekter överskuggades av första världskrigets mycket blodiga slutskede, av att offren för spanska sjukan koncentrerades kolonialt, framför allt i Brittiska Indien och Kenya dit den fördes av återvändande soldater från imperiets arméer, och av efterkrigstidens ekonomiska kris som den dödliga influensan bara i mindre grad bidrog till.

Virussmittans globala spridningsvägar är fortfarande dunkla, men det är tydligt att Covid-19 först färdades längs världens stora genomfarter, Kina-Västeuropa-Nordamerika, främst till knutpunkter som Paris, London och New York, och i andra hand till nationella nav, från Jakarta och Delhi till Stockholm, Madrid, Kapstaden och São Paulo. Efter Nordamerika fortsatte viruset till Latinamerika med stor förödelse. Afrika ligger ännu i oktober vid sidan av allfarvägen, med visst undantag för Sydafrika. Viruset har ekumeniskt nyttjat internationella religiösa sammankomster som språngbrädor för smittan, såväl kristna i Daegu och Mulhouse som muslimska i Delhi, och det har promiskuöst nyttjat massammankomster från Mardi Gras i New Orleans till 8 mars i Madrid. Virusets internationella kurirer har främst varit affärsmän på Kinaaffärer och semestrande över- och medelklassfolk, som fört smittan hem från sina semesterorter i Europa - till Latinamerika först vidare till sina hembiträden - däribland från alpina skidorter.

En närmare betraktelse av denna planetära gemensamhet avtäcker de djupa uppdelningar som löper genom mänskligheten, uppdelningar som förebådar dem som troligen kommer att visa sig igen i klimatkrisens kritiska skeden. Gamla mellanstatliga allianser och band, som de mellan de nordiska länderna - med passfrihet och gemensam arbetsmarknad sedan 1952 respektive 1955 - Nato, Europeiska unionen, bröts plötsligt, om än inte nödvändigtvis irreparabelt, av panikartade gränsstängningar och en frenetisk konkurrens om skyddsutrustning. Varje nordiskt land stängde unilateralt gränserna till de andra, praktiskt taget utan förvarning. I EU suspenderade Tyskland EU:s heliga friheter, inte bara personers fria rörlighet utan även varors, och stoppade i några dagar även betald medicinsk utrustning från att föras ut, exempelvis till Sverige. Fransmännen upplevde i mer än ett fall att Nato-alliansbrodern USA fångade upp skyddsutrustning inköpt i Kina på landningsbanan genom att i kontanter överbjuda vad de franska myndigheterna hade köpt.

Mars 2020 var för den moderna mellanstatliga historien eller, som en del väljer att kalla den, efterkrigstidens liberala internationella världsordning, vad augusti 1914 var för arbetarrörelsens historia. Det vill säga, det var tillfället då internationalistiska deklarationer och organisationer plötsligt inte var värda någonting, och Deutschland über alles, America First och dess synonymer var på nästan allas läppar. Nationalism och stormakters geopolitik övertrumfar ännu globala gemenskaper och internationella avtal.

Den nyliberala globaliseringen fick sig en törn med 2008 års finanskris, men i och med Covid-19 har inte bara många av de globala varukedjorna störts; deras blotta existens har blivit suspekt i många makthavares ögon i den rika världen, som ett riskabelt beroende. För Trump och trumpisterna utgör de även en de fattigas utpressning av de rika. Inkommande direktinvesteringar från utlandet, vilka länge av ekonomer och politiker runt Nordatlanten alltid sågs som gynnsamma och som en viktig utvecklingsfaktor, betraktas nu som ett hot av såväl EU:s som USA:s ledare, särskilt om investerarna är kineser. Som OECD skrev i en ledare i 2020 Economic Outlook, "Pandemin har accelererat skiftet från 'stor integration' till 'stor fragmentering'". Hur långt den senare kommer att gå kan man bara gissa, men den nyliberala globaliseringen med rötter i 1980-talet är döende.

11402_02.jpgI relation till folkmängden har offren för pandemin varit 213 gånger fler i USA än i Kina.

Ett annat offer för pandemin är USA:s "ledarskap" och världshegemoni, vars död förebådades när USA backade ur Parisavtalet om klimatförändringen, och effektuerades med utträdet ur WHO mitt under en global pandemi. I blott tre länder tyckte fler att USA hade skött pandemin bättre än Kina, nämligen USA, Taiwan och Sydkorea. Majoriteten i femton opinionsundersökta europeiska länder anser att USA har en negativ påverkan på demokratin globalt, med ett negativt poängtal på 40 procent i Tyskland. Förlust av hegemoni är inte detsamma som förlust av ekonomisk och/eller militär makt. Men det såväl signalerar som medför en betydelsefull förändring av de geopolitiska parametrarna. En av följderna har redan blivit synlig, nämligen ett ökat bruk av ekonomisk krigföring, med det överlagda syftet att svälta nationer som inte faller i smaken till underkastelse, såsom Kuba, Iran, Syrien, Venezuela. Till detta kommer maffialiknande ekonomiska hot mot Internationella brottsmålsdomstolens utredare och domare.

Ett möjligt krig mellan USA och Kina

Högerpolitiken i USA under pandemin har fört världen nära ett krig mellan USA och Kina. Det har inte så mycket tagit form av en medveten attack från USA:s sida för att eliminera ett hot mot landets överhöghet. Mer handlar det om en spiral av upprepade försök av att sätta Kina på plats som en andra rangens stormakt och att förneka dess legitimitet som arvtagare till Mittens rike. Anti-Kina-ism tycks ha erövrat hela det politiska etablissemanget i USA, med Biden och Trump tävlande om vem som kan vara mest antikinesisk. Lakejerna i Nato har ivrigt hjälpt till, som väntat. Två av de mest brutala hökarna i Washington, Marco Rubio och Robert Menendez, har lanserat en internationell antikinesisk parlamentarisk lobby baserad på Trumps valkampanj under pandemin mot Kina: "Motviljan mot Kommunistkina beror på landets oförsiktiga hantering av Covid-19 och att man undanhöll världen information." Men ambitionerna är större än så. Militära konfrontationer i Sydkinesiska sjön eller kring Taiwan eller Hongkong, påhejade av samma lobbyer som satte i gång invasionerna i Afghanistan och Irak, skulle lätt kunna provoceras fram. Kineserna kommer sannolikt inte att vika undan.

Bakgrunden är mycket djupare än Donald Trumps återvalskampanj. Kinas framväxt är en utmaning mot USA:s världsdominans, och "Västs" kulturella överhöghet. Med Huawei som ledande inom 5G-teknologin så har för första gången på ett halvt årtusende ett teknologiskt avantgarde uppstått utanför Europa och USA. För många makthavare och aspiranter på makt i Europa och USA ger det en glimt av den "gula faran" som Tysklands siste kejsare varnade Väst för. I vilken utsträckning som USA får med sig sina satelliter på ett förbud mot Huaweis teknologi återstår att se.

Det enda som är säkert i detta sammanhang är att tiden för den nyliberala internationella "Washington Consensus" är slut. Folken i västerlandets stater, i Europa såväl som Nordamerika, kan behöva välja mellan att anpassa sig till en ny Asiencentrerad världsordning eller ett tredje världskrig.

Statsbilder: ledarstil, effektivitet och misslyckanden

Den ojämna utmaning som pandemin inneburit har satt regeringar och stater, deras sätt att utöva makt, deras effektivitet eller ineffektivitet i blixtbelysning. Ljuset har hamnat på högljudda, impulsiva och inkompetenta regeringar i Brasilien, Storbritannien, USA och andra länder. Ljuset har också hamnat på det brutala och dödliga användandet av polis och militär i till exempel Indien, Kenya, Filippinerna och Sydafrika, men också på den snabba, hårdhänta digitaliserade vaksamheten och effektiviteten i Ostasien och några andra länder, delvis inklusive Norden utanför Sverige.

Å andra sidan har vi den återhållsamma svenska regeringen som följde Folkhälsomyndighetens råd med icke övervakade stängningar och social distansering. Samtidigt visade virusutbrottet den svenska välfärdsstatens urholkning efter decennier av kommunalisering, privatisering och nyliberalism, under såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar. De har fragmentiserat den offentliga sjukvården, och lämnat över mycket av åldringsvården till storföretagens kapitalackumulation. Detta har understötts av kommunala och regionala styren, särskilt och mest dödligt i det starkt virusexponerade Stockholm.

Då det är svårt att avgöra hur viruset sprider sig, så är det svårt att utvärdera svaren.

Med det sagt står det klart att åtminstone under pandemins första våg så har en världsregion framstått som framgångsrik, och en annan som ett stort misslyckande. Det bästa tillgängliga kriteriet är dödstal, som tyvärr inte räknas på ett enhetligt sätt. Ändå verkar skillnaderna mellan de olika regionerna tillräckligt stora för att hålla för en beräkning av överdödligheten för 2020. Vinnaren i effektivitet är Östasien där allt började. Regionen följer den gamla kinesiska civilisationens kurva, men inte vår tids politiska ordningar. De stater som misslyckats tillhör Västeuropa och Nordamerika.

11402_03.jpgDe extremt fattiga i Afrika väntas bli 100 miljoner fler i spåren av coronapandemin.

Vid midnatt till den 1 oktober Greenwich Mean Time var antalet döda i Covid-19 per miljon invånare i de stora länderna i Ostasien: 3 i Kina, 12 i Japan, 8 i Sydkorea och 0,4 i Vietnam, i genomsnitt 5,9, vilket översatt till svenska förhållanden vore 10 i Sverige, i stället för i verkligheten 583. Bland stormakterna i Nato-land var siffrorna USA 640, Tyskland 114, Storbritannien 621 och Frankrike 489, i snitt 508, det vill säga 86 gånger fler än i Ostasien. I relation till folkmängden var offren i USA 213 gånger fler än i Kina. Skillnaden i dödlighet under pandemin liknar den i stupade under de sena artonhundratalets europeiska kolonialkrig, fast inverterad.

Det är för tidigt att försöka utröna orsakerna till denna stora kontrast mellan Ostasien och Väst. Förmodligen sträcker de sig från färskare erfarenheter av epidemier till social sammanhållning och kollektiv social organisering, statlig kapacitet och avancerad digitalisering. De kontrasterande utfallen visar dock på ett begynnande skifte i statlig och kulturell kapacitet från Väst till Öst.

Prognoserna (från Världsbanken och OECD) i slutet av september-början av oktober för Coronakrisens ekonomiska konsekvenser pekar i samma riktning, även om det förstås finns mycket osäkerhet och olika intervenerande ekonomiska händelser kan tillkomma. Världen förutspås en global BNP-nedgång med 4,5-5 procent. USA:s BNP krymper med omkring 4 procent och Eurozonens med 8 procent, Kina spås en tillväxt med 2 procent, medan resten av Ostasien går tillbaka 3 procent.

Asiatiska utvecklingsbanken tror att Vietnam också kan sluta på plus i år. Kollegerna i Latinamerika och Afrika räknar med en tillbakagång på 9 respektive 3 procent.

Den bild som tonar fram ur dessa prognoser är att inget OECD-land har återhämtat sig till 2019 års nivå när 2021 är slut, men att som helhet kommer Ostasien att göra det, trots nedgångar i Japan och Sydkorea. Sydasien och Afrika söder om Sahara ligger på samma nivå som 2019 medan Latinamerika blir fattigare. Sveriges nedgång 2020 väntar sig Konjunkturinstitutet bli något mindre än i världen som helhet, 3,4 procent, men BNP per invånare antas vid ingången till 2022 bli lägre än 2019.

Hur den internationella ekonomiska helhetsbilden av Corona kommer att se ut är ännu för tidigt att säkert uttala sig om. Men några resultat börjar avteckna sig. Europa förlorar i jämförelse med USA, och båda tappar mot Kina. Den extrema fattigdomen i Afrika kommer att öka, med över 100 miljoner, tror Världsbanken. I Latinamerika beräknas nationalinkomsten per capita gå tillbaka till 2010 års nivå, med ökad fattigdom. Indien är en stor förlorare, på grund av landets brutala nedstängning, men väntas studsa tillbaka 2021, medan den tidigare stagnationen i Sydafrika verkar förbytas i nedgång både 2020(-1) och 2021.

Dessa siffror gäller dock bara vad som numera kallas den "reala" ekonomin, till skillnad från den finansiella ekonomin. På medellång sikt är de internationella finansiella effekterna väldigt polariserande. Bara under pandemins två första månader fanns det ett registrerat utflöde från "nya marknader" på hundra miljarder dollar. Samtidigt har centralbankerna och finansdepartementen i de solitt rika ekonomierna lärt sig att de har en nästan obegränsad förmåga att göra av med pengar i och med att inflationen mystiskt har försvunnit, och att de har starka valutor och förtroende från det internationella finanskapitalet. Budgetunderskottet i USA förväntas landa på omkring en fjärdedel av BNP, i Japan förväntas det bli 15 procent och i Eurozonen och Storbritannien 12-13 procent. Det här är en lyx som tredje världens länder inte har råd med, plågade av försenade skulder, aggressiva privata kreditorer, fallande råvarupriser och svaga valutor. Dessutom är det i tredje världen vi hittar människor som lever i extrem fattigdom (på mindre än 20 kronor om dagen). De har under 2020 blivit 60 miljoner fler och är nu 675 miljoner. Där hotar en hungerpandemi, vilket skulle öka det antal som redan svälter; det har redan ökat från 80 till 135 miljoner de senaste fyra åren.

Pandemins klasstruktur

Pandemin är en " stor ojämlikhetsmakare", och Covid-19-pandemin sätter ljuset på ojämlikheten mellan klasserna. UNDP kallar det "en systemkris för människans utveckling" och förutser ett kraftigt fall i sitt index för global mänsklig utveckling. Det är den första nedgången sedan 1990, och den drivs framför allt av en massiv nedgång i effektiv utbildning, vilken i sin tur till stor del sammanhänger med ojämlik tillgång till Internet.

Ojämlikheten gäller klass, kön och "ras" eller etnicitet. Pandemins förstoringsglas har fått oss att se en global klasstruktur bortom de vanliga konkurrerande teorierna om klass eller stratifiering. Vi kan urskilja sex pandemiklasser, sex klasser av typiska upplevelser under pandemin.

1. På toppen finns naturligtvis storkapitalets ägare och toppchefer med stort kapital bakom sig, utan bekymmer för vare sig hälsa eller ekonomiskt välstånd. De är skyddade från viruset, planerar sina nästa klipp och flyr från sitt boende till ett andra, tredje eller nionde hem, om det behövs med helikopter, som från Santiago de Chile i april. Inom denna klass har pandemin stärkt aktuella tendenser till kapitaldifferentiering. Stora vinster - medan de flesta människor lider - har gjorts inom e-handel, digital teknik, kommunikation och logistik och inom läkemedel. Aktiemarknaden har också fortsatt att vara lukrativ, tills bubblan spricker.

Efter en första nedgång har globala aktiemarknader studsat upp igen, allt medan viruset spritt sig. USA:s handel var enligt lokala mäklare under våren 2020 fyra gånger större än 2019, vilket än en gång visar hur en kapitalistisk finansvärld frikopplats från människors ekonomi. I andra änden har de stora bankerna och de stora oljebolagen sett sitt marknadsvärde sjunka, och flygbolag och stora industriföretag gör förluster, även om de i själva verket räddas av statliga bidrag så att vd och större personliga aktieägare inte drabbas. Det digitala kapitalet, som leds av Amazon och Microsoft, är den vinnande delen inom den orörda högborgerliga klassen. Fram till den 1 oktober har den amerikanska Nasdaq-börsen gått upp med 25,5 procent sedan årsskiftet. Liknande tendens råder i Sverige. Medan den reella ekonomin går tillbaka, växer värdena på Stockholmsbörsen, med 7 procent sedan årsskiftet och med 17,75 procent sedan den 1 oktober 2019.

2. Den övre medelklassen och delar av medelklassens mellanskikt, chefer och yrkesverksamma, har oftast en bra kris. De behåller sina löner och arbetar trygga hemifrån. I vissa länder utgör de ett stort antal. I USA betraktas 39 procent av jobben som "fjärrarbetesmöjliga". Chefer och yrkesverksamma i USA har klarat sig bättre i Coronakrisen än under finanskrisen 2008, åtminstone på arbetsmarknaden. De har dock inte skonats från den senaste tidens restriktioner.

3. Nedanför den skyddade högsta nivån av storkapitalet har små och medelstora produktiva företagare som ägnar sig åt leverans av varor eller tjänster, en helt annan pandemi. För dem har tillvaron framför allt varit fylld av bekymmer, på grund av ofta drastiskt minskande intäkter, inklusive personliga, osäkra framtidsutsikter och rädslan för konkurs. I vilken utsträckning regeringar kommer att hjälpa dem är oklart.

4. För det fjärde finns det servicearbetare inom vård, äldreomsorg och i ett antal sektorer med officiellt erkänt viktigt arbete: att ta hand om, mata, skydda och på annat sätt tjäna de mer privilegierade klasserna och deras föräldrar, och - i nationellt varierande utsträckning - också de icke-privilegierade. Deras inkomst garanteras, men deras arbete sätter dem i frontlinjen för virala attacker, ibland dödliga.

Sedan finns det två klasser av arbetslösa. Under andra kvartalet 2020 minskade den globala sysselsättningen med drygt 10 procent, mätt i arbetstid och ganska jämnt fördelat över hela världen. De arbetslösa har också en helt annan pandemi, och vi bör skilja mellan två klasser.

5. Lite ovanför botten finns tidigare arbetare med en gång stabila jobb inom den formella ekonomin. Deras lite mindre utsatta del är de permitterade arbetarna, som inte är avskedade från sitt jobb och får någon form av statlig, betald eller subventionerad, ersättning för deltids- eller inget arbete. Detta är främst en europeisk men ibland också en östasiatisk modell, som omfattar en fjärdedel av EU: s arbetskraft - cirka 50 miljoner arbetstagare. De upplever nedstängningar och inkomstnedskärningar och en osäker framtid för arbetet, eftersom många jobb sannolikt kommer att försvinna efter krisen, men de kan också se framför sig en fortsatt försörjning och någonstans att bo och ett jobb att se fram emot.

I USA och i större delen av resten av världen är läget för före detta innehavare av ett jobb i den formella ekonomin mer utsatt. De skiljs från sin anställning. Men de kan få viss arbetslöshetsersättning, och för vissa kan det till och med finnas en arbetslöshetsförsäkring som fungerar.

6. Längst ner i pandemiklasstrukturen finns de utestängda arbetarna i den informella ekonomin, daglönare, timanställda i rika länder eller sysslolösa gatuförsäljare. Regeringens svar på pandemin har varit att förvägra dessa människor deras försörjning (genom nedstängningar) och därmed ofta deras bostäder. Vanligtvis finns det något tunt och sent skyddsnät, som många faller igenom.

En tid efter att ha proklamerat total nedstängning med fyra timmars varsel erbjöd den indiska federala regeringen till exempel fem kilo spannmål och ett kilo linser per månad till drabbade familjer. ILO har beräknat att under den första krismånaden minskade inkomsterna för tillfällesarbetare med 60 procent globalt och med 80 procent i Afrika och Latinamerika. Många av dessa arbetare är invandrare, antingen från landsbygd till stad eller internationellt, och måste desperata försöka komma tillbaka till sin hemby eller sitt hemland och passera väpnade kontrollpunkter och stängda gränser.

I korthet har pandemin splittrat var och en av de konventionella klasserna, borgarklassen mellan de oberörda och de oroliga, medelklassen mellan betjänad och tjänande, och arbetarklassen mellan de permitterade och de utblottade.

De ojämlika ekonomiska effekterna av Corona är betydligt mer påtagliga än vid Lehman Brothers-kraschen, även om siffror om inkomst och förmögenhetsfördelning ännu inte finns tillgängliga. Amerikanska uppgifter visar att kvinnor har drabbats hårdare än män, och etniska minoriteter relativt hårdare än 2008. Effekterna på fattigdom och på mänsklig utveckling har redan varit jämförelsevis högre. Den globala nedgången i extrem fattigdom (1,90 dollar per dag och capita i förhållande till 2011 års köpkraft) har pågått med endast ett par små svängningar sedan 1981. Men trenden vänder 2020, och enligt en välinformerad uppskattning av Världsbanken i oktober 2020 ökar de extremt fattiga med 130 miljoner miljoner människor.

FN:s ekonomiska kommission för Latinamerika förutspår en ökning av fattigdomen (mätt efter priset på en korg basvaror) i Latinamerika från 30 till 37 procent år 2020, av extrem fattigdom från 11 till 15,5 procent. Pandemin har också lyft fram den ihållande fattigdomen och livsmedelsosäkerheten i rika länder, genom att vi fått syn på fattiga barns beroende av skolmåltider, i Storbritannien och USA, något som motvilliga regeringar tvingats behålla trots att skolor har stängts.

11402_04.jpg

Samhällsformer i ett skarpare ljus

Än så länge har samhällslandskapet i världen inte förändrats av pandemin. Men det framstår som mer skamfilat, sårbart och bräckligt och mindre orubbligt än tidigare. Nyliberal ekonomi fungerar uppenbarligen inte längre och inte heller, verkar det, en mer moderat "liberal ordning". Å andra sidan förefaller de krafter ha stannat av som arbetar för breda, sociala reformer. Klasstrukturen har skurits upp snarare än polariserats. Inget geopolitiskt ljus siktas för någon ideologisk vision, till vänster eller höger, även om det finns östasiatiska läxor att lära. Världen blir än mer ojämlik, men ser vi några tecken på att de utsugna och utestängda växer sig starkare? Antifackligt digitalt storkapital sida vid sida med finanskapitalet, med Amazon i spetsen, är krisens ekonomiska vinnare.

Inte desto mindre tror jag det finns en allmänt utbredd uppfattning om det rådande samhällssystemets både otillräcklighet och sårbarhet. Utanför några få ombonade styrelserum förmärks inga lovprisningar, inte heller väntar de när pandemin är överstånden. Rådande samhällssystems tilltagande iögonfallande orättvisa och ekologiska svaghet, under klimatförändringens och nya pandemiers hotfulla moln, borde vara en startpunkt för progressivt radikalt nytänkande.

I det skarpa ljuset från pandemin är det två egenskaper hos nuvarande samhällen som blir särskilt framträdande. Den ena är dualismen hos och uppdelningen av arbetsmarknader, i tredje världen mellan formell och informell (kontraktslös) anställning, i den rika världen mellan fast och tillfällig anställning, två likartade system i fråga om (o)trygghet, sociala rättigheter och lönenivåer. Informellt eller tillfälligt anställda har drabbats särskilt hårt; de har mist sitt uppehälle och kastas nu ut i fattigdom i stor skala. Konfrontationer väntar mellan drivkrafterna och ideologerna bakom "flexibel arbetskraft" och de som lystrar till ILO:s uppmaning om "anständiga jobb" och tänker på jobben som redskap för mänskligt självförverkligande och samhällsbygge.

Den andra dysfunktionella samhällssektorn är den privata sjukvården och äldrevården. Sjukvård för privat profit har splittrat utbudet och skapat en ojämlik tillgänglighet. Det medför en inneboende dysfunktionalitet när en stor nationell sjukvårdskris ska bemästras. Att anförtro vården av de svagaste åldringarna till privatägda lagerlokaler eller till konkursmässiga, inkompetenta och/eller likgiltiga kommunala myndigheter har visat sig bli en dödskyss för väldiga mängder gamla, hittills mest påtagligt i Bergamo, Madrid och Stockholm.

Viruskrisen har hållit i gång redan tidigare existerande chauvinistiska, främlingsfientliga, antivetenskapliga, kunskapsförnekande rörelser, men än så länge har viruset snarare försvagat än stärkt dem. Brutaliteten och inkompetensen hos Trumpismen, Modiismen, Bolsanaroismen med mera har blivit synligare under pandemins förstoringsglas.

Liberalismen är en av pandemins stora förlorare då Västeuropas och Nordamerikas stora liberala demokratier har visat sig höra till de minst dugliga i krishanteringen. Det Stockholmsbaserade IDEA-institutet - en sammanslutning av regeringar som hyllar den västerländska, liberala demokratimodellen - publicerade ett "Upprop till försvar för demokratin" i juni och hävdade att Covid-19 "också är en politisk kris som hotar den liberala demokratins framtid". Det måste ses mot bakgrund av dessa samhällens misslyckanden och som en del av en (pro)amerikansk kampanj för att skapa oreda, i huvudsak om än inte bara riktat mot Kina: "Det är inte en tillfällighet att den nuvarande pandemin började i ett land där det fria informationsflödet undertrycks..."

Den liberala reaktionen går ut på att förstå frågan som liberalism kontra "auktoritarism". Men auktoritarismen, om än flitigt förekommande, är knappast en drivkraft bakom hoten mot den liberala ordningen, snarare tvärtom. Det verkliga hotet mot en liberal ordning eller "liberal demokrati" är socialpolitik, eller "socialdemokrati" i allmän mening, utan stora bokstäver. Vad är gemensamt för de större stater som hanterat pandemin framgångsrikt som Kina, Taiwan, Sydkorea, Japan, Vietnam, Singapore? De är alla stater och samhällen som präglas av sammanhållning och kollektivt socialt ansvar, åtminstone och särskilt i tider av nationell kris. De har olika politiska system, däribland en variant av liberal demokrati (Japan, Sydkorea, Taiwan), och de uppvisar olika grad av ekonomisk ojämlikhet (störst i Kina och Singapore), men de har alla behållit en kulturell särprägel som skiljer dem från "Väst" och har sina rötter i gammal ostasiatisk eller kinesisk civilisation. Deras såväl ekonomiskt som pandemibekämpande framgångsrika socialpolitiska strategier är en stor utmaning för den västliga liberalismen. De är inte någon riktig socialdemokrati i historisk mening, inte heller några progressiva ledfyrar, men de visar att "en annan värld är möjlig", inräknat en värld som har bättre förutsättningar att hantera den accelererande klimatkrisen.

 Krisen har utan tvivel stärkt åtminstone tre demokratiska och progressiva sociala rörelser och intellektuella strömningar. De fanns alla före Covid-19, men har direkt eller indirekt vuxit i styrka genom den.

Mest slående är interkontinental mobilisering och politiska återverkningar för den antirasistiska rörelsen. Hur mycket den uppflammande, globala, antirasistiska rörelsen har tjänat på den kollektiva erfarenheten av pandemin är oklart, men sambandet går inte att förneka. Utanför USA har Black Lives Matter blivit den globalt starkaste antirasistiska rörelsen sedan den internationella antiapartheidkampanjen. Den andra rörelsen är den mot kvinnomord och våld mot kvinnor, och den har närts av att begränsningarna i rörelsefrihet till följd av pandemin har ökat våldet mot kvinnor. Med spjutspetsarna i Mexiko och Sydafrika, länder med bittra erfarenheter, är det också en global rörelse mot våld och utestängning.

11402_05.jpgInformellt eller tillfälligt anställda har drabbats särskilt hårt.

För det tredje ser vi en intellektuell strömning, snarare än en social rörelse. Det är upplysningens jämlikhetstanke, som vuxit fram ur uppvaknandet 2008 och som har kommit att ta över åtminstone viktiga delar av en gammal ideologisk bastion för kapitalistisk ojämlikhet, huvudfåran i liberal nationalekonomi. Det är en strömning som medger att tilltagande ekonomisk ojämlikhet är ett växande socialt problem i dagens samhällen. Till den hör ett helt kluster av Nobelpristagare i ekonomi, från Amartya Sen till Joseph Stiglitz, Angus Deaton, på senare tid Abijit Banerjee och Ester Duflo, och andra ekonomer som nyligen nått världsrykte, som Thomas Piketty. Deras åskådning genljuder hos organisatörerna av World Economic Forum, redaktionen för Financial Times och IMF:s nuvarande direktör, Kristallina Georgieva.

Klimatrörelsen kulminerade före virusutbrottet och har sedan dess legat latent, men kommer sannolikt tillbaka som en fjärde huvudaktör efter pandemin. Under tiden har en himmel fri från fossilbränsleutsläpp varit synlig ovan asiatiska städer, och en värld utan komplicerade utsläppskedjor har blivit möjlig att önska sig.

För att summera, efter Corona, i motståndet mot ett än mer ogästvänligt, ojämlikt och orättvist socialt landskap, i ett politiskt sammanhang där ett trångsynt liberalt status quo är ifrågasatt och i gungning, så finns åtminstone fyra betydelsefulla globala rörelser och idéströmningar. Lägg till detta den rationella vreden hos alla dem som pressats av den allmänmänskliga pandemin, samhällsklasser, etniska minoriteter, kvinnor, ungdomar. Att samla dessa krafter för en kraftansträngning för en jämlik, ekologisk och fredlig förändring skulle kräva ett politiskt ledarskap och en organisering som i dag är bortom horisonten. Men det är varken utopiskt eller utan motstycke.

"1945" eller "1932"

Hur pandemin slutar vet vi ännu inte. Kan den besegras eller måste vi anpassa oss? Vilken form tar kris- och återhämtningskurvan, ett V, ett U eller ett L? Med andra ord, en snabb återgång till normalitet, en långsam återhämtning eller en utdragen tillbakagång?

I vilket fall är det troligt att Corona-pandemin blir ett historiskt landmärke, på grund av sin unika världsomfattning; det kommer att finnas ett före och ett efter. I nordatlantisk samtidshistoria finns två tidigare sådana efteråtögonblick, 1932, efter depressionen 1929-31, och 1945, efter andra världskrigets slut. 1919-20 är en annan kandidat, men de mest dramatiska följderna, parlamentarisk demokrati med allmän rösträtt, nationell självständighet och socialistisk revolution, är i inget fall det sannolikt viktigaste resultatet av post-covid-19.

I ett tidigt stadium av pandemin såg "1945" ut att vara en möjlig utgång, åtminstone i stora delar av Europa och den amerikanska kontinenten. Nyliberal marknadfiering och privatisering dög inte. Den tredje april förklarade Financial Times redaktion: "Radikala reformer krävs för att forma ett samhälle som fungerar för alla. Regeringar måste finna sig i en mer aktiv roll i ekonomin. De måste se allmänna åtaganden snarare som investeringar än som förpliktelser och söka vägar för en mindre otrygg arbetsmarknad. Omfördelning måste upp på dagordningen igen. [...] Politiska åtgärder som nyss ansågs besynnerliga, som förmögenhetsskatt, måste finnas med i mixen."

Synsättet påminner om det överväldigande avståndstagandet från futtig förkeynesiansk konservatism och liberalism. Hayeks idé (1944) att en socialdemokratisk välfärdsstat skulle vara "vägen till slaveri" var löjeväckande, och så har det gått i dag med nyliberalismens påståenden.

En bättre och mer jämlik värld verkade möjlig, med allmän sjukvård och åldringsvård för alla, ett utbildningssystem som gav alla elever samma chanser, progressiv beskattning som höll ojämlikheten i schack och kunde finansiera offentliga tjänster och social trygghet för alla. En värld som ägnade sig åt att bekämpa rasism, sexism, postkolonial ojämlikhet, och att möta hoten från klimatuppvärmningen.

Men ett "1945"-scenario innebär att ojämlikhetens och våldets alla onda krafter hade lidit avgörande nederlag, bokstavligen bränts till aska i Berlin och Tokyo. Det är föga sannolikt den dag pandemin upphör.

 Med skärpta geopolitiska motsättningar såväl som konflikter på nationell nivå blir jag mer benägen att tro att slutet på pandemikrisen snarare leder oss till en "1932"-situation. Det innebär ett mycket bredare spektrum av möjliga följder, inklusive de förödande. 1932 fanns tre huvudsakliga vägar att gå. Den ena var progressiva sociala reformer, något som USA och de skandinaviska länderna valde. Den andra var våldsbaserad auktoritarism, där nazismfascism var en variant, i minoritet om man ser till antal stater, viktigast om man ser till maktförhållanden. Vanligare var en konservativare underkategori, som triumferade i Japan, Öst- och Sydeuropa (utom det fascistiska Italien), med latinamerikanska avläggare, till exempel militärstyret i Argentina. En tredje variant var en småskuren konservatism, till exempel i Storbritannien och Frankrike (före Folkfrontens mellanspel).

En 2020 års New Deal eller socialdemokrati skulle vara en rationell möjlighet, jämlik, ekologisk, icke vålds-baserad, lyhörd för klimatforskarna - som Greta Thunberg ständigt uppmanar oss - och för första gången i denna akademiska disciplins historia, uppbackad av en falang av ledande ekonomer. Framför allt skulle det vara en människovänlig politik som erkände, lyssnade till och lierade sig med mänsklighetens icke privilegierade delar.

Var finns tillräckligt starka politiska krafter för att klara av detta? Stödet finns över hela världen. Och strider väntar för postpandemiska radikala reformer, men det kommer också att utvecklas ett envist motstånd mot att förändra rådande maktstrukturer och privilegier.

De auktoritära, ojämlika och våldsbaserade, om än inte renodlat fascistiska, krafterna har verkligen inte krossats. Vi gör klokt i att inte glömma att dessa krafter ledde världen in i andra världskriget. Inte heller ska vi glömma att en del av historien bakom både första och andra världskriget var att stormakter på uppgång utmanade existerande ledare; Tyskland utmanade Storbritannien, Japan utmanade USA. I dag ses Kinas uppgång som ett oacceptabelt hot av det stora flertalet politiska opinionsbildare i USA, och så också i växande grad i EU, Storbritannien och Japan.

När motsättningarna skärpts under pandemin har ett krig mellan USA och Kina blivit ett urskiljbart hot. Man kan redan se framför sig EU:s utrikesminister i rollen som en ny Chamberlain i München.

Utblick

Pandemin har varit och är en erfarenhet som innebär förlust och lidande för miljoner människor på vår planet. För oss privilegierade överlevare har den givit lärdomar som präglar våra liv. Den har visat oss oförutsedda händelsers historiska betydelse, hur våra gemensamma tillgångar fördelats på ett sätt som måste ta sitt slut, tillspetsade samhälleliga och politiska alternativ, och en tilltagande hastighet i den dynamik som råder i dag, mot ojämlik avglobalisering och kanske mot ett geopolitiskt krig mellan USA och Kina.

När pandemin är slut kommer det att bli möjligt med mindre ojämlikhet, klimatanpassning och fred, men det är bara en möjlighet som är avhängig de nödvändiga krafter och det ledarskap som nu måste skapas. Liksom 1932 finns det också andra möjligheter, redan urskiljbara, som sannolikt leder till fortsatt elände för de icke privilegierade och till förödelse, genom krig eller klimatkatastrof - eller båda.

Göran Therborn har varit professor i sociologi vid universitetet i Cambridge, men är nu bosatt i Sverige. Han nästa bok, Inequality and the labyrinths of democracy, kommer ut på Verso i höst. Artikeln, som här uppdaterats av författaren, har i engelskspråkig version ursprungligen publicerats på sajten ttps://thesiseleven.com/ thesiseleven.com den 6 juli under rubriken "Opus magnum: how the pandemic is changing the world." Läsaren hänvisas dit för noter och referenser.

Översättning från engelska av Clartéredaktionen, granskad av författaren.