Ska Amazon lagra uppgifterna om Coronasmittade? Ska USA:s underrättelsetjänst veta vilken musik du gillar? I övervakningskapitalismen blir din personlighet en vara på marknaden. Makten över det digitala molnet är avgörande.

Det digitala molnet. Som sparar våra dokument på Dropbox och Google Drive. Som låter oss få tillgång till filmer och serier blixtsnabbt via Netflix eller HBO Nordic. Som öppnar upp ett hav av strömmande musik från hela världen via Spotify eller Youtube.

Tillgången till våra filer och kultur har för många i västvärlden blivit en självklarhet. Streamning av information och data från serverhallar långt borta är snart vanligare än att vi lagrar samma information och data på våra egna hårddiskar. Vi har på många sätt gått från vad historikern Rasmus Fleischer kallar en lagringskultur till en streamningskultur. I den tappar vi kontroll över data om vårt eget liv, och låter andra kontrollera den eller varufiera dem. Men hur ska vi förstå molnet som abstrakt svävar ovan oss i den digitala världen?

Vi kan se det som ett sätt att få global tillgång till digital information. Användarna behöver inte samla på sig lagringsutrymme i sina privata datorer och smarttelefoner. Men individen som sparar på lagringsutrymme förlorar i stället kontrollen över sina egna data som är lagrade på servrar tusentals kilometer bort. Företagen kan sedan göra vad de vill, på grund av regler begravda djupt ner i milslånga kontrakt som ingen längre läser. Som Fleischer påpekar i artikeln Från lagringskultur till streamingkultur: om att skriva samtidens näthistoria" så växte storleken på hårddiskar exponentiellt med en fördubbling vartannat år, det som kallas Kryders lag, fram till omkring 2010. Därefter stannade tillväxttakten upp i försäljningen av hårddiskar till privatpersoner. I dag lagras större och större andel av vår personliga information på nätet, då hårddiskarna i stället finns i serverhallar över hela världen.

Vi kan också betrakta molnet som vad det består av: kisel från Brasilien och kobolt från Kongo-Kinshasa. Men även tandal, guld, tenn och volfram. Dessa metaller utgör grunden för vår moderna smarta teknik. I Kongo-Kinshasa kallas litiumjonbatterier för blodsbatterier på grund av de fruktansvärda arbetsförhållanden som finns i landets gruvor enligt ett reportage i Aftonbladet. En gruvarbetare i Kongo-Kinshasa håller i tio år och sedan är kroppen utsliten, som ett reportage på Svenska kyrkans hemsida har visat. Enligt datavetaren Christina Gratorp så anser EU, USA och de stora teknikbolagen dessa ämnen nödvändiga för att tillverka dagens digitala teknik, trots det blod som dryper mellan skarvarna i våra telefoner. De är svåra att byta ut till mer hållbara alternativ utan att göra kvaliteten avsevärt sämre.

Molnet är också en enorm energianvändare. En studie från KTH visar att internet ensamt står för tio procent av världens elkonsumtion. Det ökade användandet av molnbaserade tjänster som lagring av filer via Dropbox eller Google Drive och streamningstjänster som Netflix och ViaPlay, gör att dessa tio procent ökar.

Men det viktigaste svaret på frågan om molnet är att det är ett verktyg för att för att samla in och kontrollera våra värdefulla personliga data.

11408_01.jpgBild: Robert Nyberg.

För att förstå molnets kapitalistiska politik måste vi först upptäcka medievetaren Shoshana Zuboffs begrepp övervakningskapitalism (surveillance capitalism) som hon lanserade i sin bok med samma namn 2018. Zuboff definierar övervakningskapitalism som en ny ekonomisk ordning som exploaterar mänsklig erfarenhet som gratis råmaterial för dolda kommersiella praktiker i form av utvinning, förutsägelser och försäljning. Det är en kapitalistisk ordning byggd på Googles affärsmodell. Appar, annonser, sökalgoritmer och Googletjänster samlar in beteendedata från människor. Dessa datamängder kan därefter användas för att förutse varje enskild individs beteende, som sedan kan exploateras. Det gör att Googles affärskontakter kan förutse när vi troligast kommer impulsköpa en ny cykel på Stadium eller behöver den oväntade rabatten på en ny badrumsmatta från Rusta. I övervakningskapitalismen stjäls därför inte bara ditt mervärde i produktionen, utan hela din personlighet blir en vara på marknaden.

En förutsättning för att denna beteendeekonomi ska fungera är att vi frivilligt delar med oss av våra data. Genom att dokumentera våra liv på Facebook, använda Google mail eller spana runt efter nästa spännande band på Spotify. Allt detta beteende kan övervakas, samlas in, ompaketeras och sedan säljas vidare. I Surveillance capitalism ger också Zuboff en alternativ förklaring till varför företag som Google börjar tillverka operativsystem för mobiltelefoner, smarta klockor och datorer. Företagsledare påstår att det handlar om att ta marknadsandelar och ta över elektronikmarknaden. Zuboff påstår snarare att det handlar om att Google vill hitta nya sätt att samla in information om oss. Det räcker inte att vi söker och använder Googles tjänster, vi måste också använda deras telefoner och smarta kylskåp. Google har till och med gått så långt att de vill kunna bygga egna städer, för att samla in mer data om människors beteende.

Men även om Google av Zuboff betraktas som det arketypiska företaget för övervakningskapitalismen, är det så klart inte det enda. I sin självbiografi Permanent Record berättar visselblåsaren Edward Snowden hur han under en period jobbade som konsult åt CIA för elektronikföretaget Dells räkning. En av hans uppgifter var att utveckla molntjänster för CIA. Efter attackerna den 11 september såg CIA molntjänster som en ny möjlighet att skydda sig från framtida terroristattacker. De möjliggjorde nämligen för CIA att övervaka hela internets informationsstruktur, oavsett om användaren fanns i Bangladesh eller Baltimore. I slutändan hamnade kontraktet hos Amazon, ett företag som får alltmer uppmärksamhet i Sverige. Samma Amazon skulle ha lagrat uppgifter om vilka som blivit smittade av viruset Covid-19 i Sverige om Myndigheten för samhällsskydd och beredskap fått bestämma. Statens övervakningsmaskineri har alltså länge haft ett nära samarbete med globala teknikföretag inom övervakningskapitalismen.

För i debatten får vi inte glömma bort staters roll i övervakningskapitalismen. Snowden påpekar att 90 procent av världens internettrafik passerar genom teknik som är utvecklad av, tillhör eller används av amerikanska företag eller amerikanska myndigheter. Detta innebär att det finns väldigt få hinder för amerikansk säkerhetstjänst att komma åt uppgifter från mjukvaruföretag som Oracle och Microsoft, hårdvaruföretag som HP och Dell och nätverksföretag som Cisco.

USA är dock inte den enda stormakten som spridit sina övervakningstentakler över hela världen. Även Kina har börjat utöka sin övervakningsarsenal med den kinesiska motsvarigheten till övervakningskapitalismen i nära samarbete med bland annat teknikföretaget Huawei. Exempelvis upptäcktes 2019 att kinesiska staten tog del av alla data som rörde sig genom den digitala infrastrukturen i Afrikanska unionens högkvarter. Högkvarteret har betalats av kinesiska staten och Huawei har installerat den digitala infrastrukturen. Detta hade pågått i fem år utan att någon upptäckt det. Även den populära kinesiska videoappen Tik Tok har visat sig att likt Facebook samla in stora datamängder om sina användare. Det gäller även det under Coronapandemin otroligt populära videokonferensprogrammet Zoom, vars servrar ligger i Kina. Stormakterna USA och Kina bygger sina barrikader inom övervakningskapitalismen, i ett försök att skörda så mycket av den globala befolkningens data som möjligt.

Vad är då vägen ut ur molnet och tech-företagens dominans? Att återgå till personliga hårddiskar tror jag inte är lösningen, då människor vant sig vid den moderna teknikens tillgänglighet. Snarare borde vi försöka återta kontrollen över molnet. Likt de tidigare anarkistiska pionjärerna i internets barndom så handlar det om att vänstern måste hitta egna lösningar. Lokala krypterade servrar, lagstiftad begränsning av kommersialisering av datamängderna och nationella lösningar bortom USA:s klåfingriga hand.

Ett nytt sådant initiativ kommer från ingen mindre än Försäkringskassan, som i en rapport från 2019 argumenterar för vad den kallar ökad digital suveränitet för statliga myndigheter. Det vill säga att Sverige inte ska förlita sig på utländska företag med servrar i USA och andra USA-vänliga länder, utan skapa sina egna lokala serverlösningar. Det kan tyckas självklart att svensk personlig information lagras på svensk mark, men som skandalen med Transportstyrelsen och dess utlokalisering av fordonsuppgifter visar, är det inte alltid så självklart. I takt med att större mängder information ska komma medborgare till dels, måste det också bli tydligt vem som har ansvaret för att ta hand om våra personuppgifter.